Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Den 1 april 2026 publicerade Irans president Masoud Pezeshkian ett öppet brev på X riktat till det amerikanska folket. Brevet offentliggjordes timmar innan USA:s president Donald Trump höll ett planerat nationellt tal om Mellanöstern.
I brevet avvisar Pezeshkian bilden av Iran som ett säkerhetshot och kallar det en politisk konstruktion skapad för att rättfärdiga militär dominans och vapenstimulerande politiska intressen.
Han lyfter fram 1953 års CIA-stödda statskupp mot Irans demokratiskt valda regering som startpunkten för det fientliga förhållandet mellan de två länderna – ett förhållande som, enligt honom, fördjupats av det amerikanska stödet till Shahen, stödet till Saddam Hussein under 1980-talets krig och jahrelånga sanktioner.
Brevet är återgivet i sin helhet nedan:
I Guds namn, den Nåderike, den Barmhärtige
Till det amerikanska folket, och till alla dem som – mitt i en flod av förvrängningar och konstruerade berättelser – fortsätter att söka sanningen och strävar efter ett bättre liv:
Iran – med just detta namn, denna karaktär och denna identitet – är en av världshistoriens äldsta kontinuerliga civilisationer. Trots sina historiska och geografiska fördelar vid olika tidpunkter har Iran aldrig, i sin moderna historia, valt aggressionens, expansionens, kolonialismens eller dominansens väg. Även efter att ha uthärdat ockupation, invasion och ihållande press från stormakter – och trots att landet besitter militär överlägsenhet gentemot många av sina grannar – har Iran aldrig inlett ett krig. Ändå har landet beslutsamt och modigt stött tillbaka dem som anfört det.
Det iranska folket hyser ingen fientlighet mot andra nationer, inklusive det amerikanska, europeiska eller angränsande länders folk. Även inför upprepade utländska ingripanden och påtryckningar under sin stolta historia har iranier konsekvent dragit en tydlig skiljelinje mellan regeringar och de folk de styr. Detta är en djupt rotad princip i iransk kultur och kollektivt medvetande – inte en tillfällig politisk ståndpunkt.
Att framställa Iran som ett hot är därför varken förenligt med historisk verklighet eller med nutida observerbara fakta. En sådan uppfattning är en produkt av de mäktigas politiska och ekonomiska nycker – behovet av att konstruera en fiende för att rättfärdiga påtryckningar, upprätthålla militär dominans, hålla vapentillverkning vid liv och kontrollera strategiska marknader. I en sådan miljö: om ett hot inte existerar, uppfinns det.
Inom detta sammanhang har USA koncentrerat flest styrkor, baser och militär kapacitet runt Iran – ett land som, åtminstone sedan USA:s grundande, aldrig har inlett ett krig. De senaste amerikanska angreppen som genomförts från just dessa baser har visat hur hotfullt en sådan militär närvaro verkligen är. Inget land som konfronteras med sådana förhållanden skulle naturligtvis avstå från att stärka sin försvarsförmåga. Det Iran har gjort – och fortsätter att göra – är ett avvägt svar grundat i legitimt självförsvar, och inte på något sätt ett inledande av krig eller aggression.
Relationerna mellan Iran och USA var ursprungligen inte fientliga, och de tidiga kontakterna mellan det iranska och amerikanska folket präglades inte av fientlighet eller statskupp – en olaglig amerikansk kupp 1953. Vändpunkten var interventionen som syftade till att hindra nationaliseringen av Irans egna resurser. Den kuppen störde Irans demokratiska process, återinförde diktatur och sådde djup misstro mot amerikansk politik bland iranier. Denna misstro fördjupades ytterligare av det amerikanska stödet till Shahens regim, stödet till Saddam Hussein under 1980-talets påtvingade krig, införandet av de längsta och mest omfattande sanktionerna i modern historia och – slutligen – oprovocerade militära angrepp, två gånger, mitt under pågående förhandlingar.
Ändå har inget av dessa påtryckningar lyckats försvaga Iran. Tvärtom har landet stärkts på många områden: läskunnigheten har tredubblats – från cirka 30 procent före den islamiska revolutionen till över 90 procent idag; den högre utbildningen har expanderat dramatiskt; betydande framsteg har gjorts inom modern teknik; sjukvården har förbättrats och infrastrukturen har utvecklats i en takt och omfattning som inte går att jämföra med det förflutna. Det är mätbara, observerbara verkligheter som står fristående från konstruerade berättelser.
Samtidigt får sanktionernas, krigets och aggressionens destruktiva och omänskliga konsekvenser för det motståndskraftiga iranska folkets liv inte underskattas. Det fortsatta militära våldet och de senaste bombningarna påverkar djupt människors liv, attityder och perspektiv. Det avspeglar en grundläggande mänsklig sanning: när krig tillfogar oersättlig skada på liv, hem, städer och framtider, förblir inte människor likgiltiga inför de ansvariga.
Det väcker en grundläggande fråga: Vilka av det amerikanska folkets intressen tjänas egentligen av detta krig? Förelåg det något objektivt hot från Iran som motiverat ett sådant agerande? Tjänar massakern på oskyldiga barn, förstörelsen av cancerbehandlande läkemedelsanläggningar eller skrytet om att bomba ett land "tillbaka till stenåldern" något annat syfte än att ytterligare skada USA:s globala anseende?
Iran förde förhandlingar, nådde ett avtal och uppfyllde samtliga sina åtaganden. Beslutet att dra sig ur det avtalet, trappa upp mot konfrontation och genomföra två angrepp mitt under pågående förhandlingar var destruktiva val fattade av den amerikanska regeringen – val som tjänade en utländsk angripares villfarelser.
Attacker mot Irans vitala infrastruktur – inklusive energi- och industrianläggningar – riktar sig direkt mot det iranska folket. Utöver att det utgör ett krigsbrott får sådana handlingar konsekvenser som sträcker sig långt bortom Irans gränser. De skapar instabilitet, ökar mänskliga och ekonomiska kostnader och vidmakthåller spänningscykler som sår frön av bitterhet som kommer att bestå i år. Det är inte ett tecken på styrka – det är ett tecken på strategisk villrådighet och oförmåga att nå en hållbar lösning.
Är det inte också så att Amerika har gett sig in i denna aggression som ett redskap för Israel, påverkad och manipulerad av det regimen? Är det inte så att Israel, genom att konstruera ett iranskt hot, söker avleda den globala uppmärksamheten från sina brott mot palestinierna? Är det inte uppenbart att Israel nu siktar på att bekämpa Iran till siste amerikanske soldat och siste amerikanske skattebetalarens dollar – och välter bördan av sina villfarelser på Iran, regionen och USA självt i jakten på illegitima intressen?
Är "America First" verkligen bland den amerikanska regeringens prioriteringar idag?
Jag inbjuder er att se bortom desinformationsmaskineriet – som är en integrerad del av denna aggression – och istället tala med dem som besökt Iran. Lägg märke till de många framgångsrika iranska invandrare – utbildade i Iran – som nu undervisar och forskar vid världens mest prestigefyllda universitet, eller bidrar till de mest avancerade teknikföretagen i väst. Stämmer dessa verkligheter överens med de förvrängningar ni berättas om Iran och dess folk?
Världen står idag vid ett vägskäl. Att fortsätta på konfrontationens väg är mer kostsamt och meningslöst än någonsin tidigare. Valet mellan konfrontation och engagemang är både verkligt och avgörande; dess utfall kommer att forma framtiden för kommande generationer.
Under sin årtusenden långa, stolta historia har Iran överlevt många angripare. Allt som återstår av dem är vanärade namn i historien, medan Iran består – motståndskraftigt, värdigt och stolt.
Masoud Pezeshkian valdes till Irans president i juli 2024 och tillhör den reformvänliga falangen inom det iranska politiska systemet.
