Kommentar: Indignationen över Navalnyj saknar moralisk trovärdighet

Hyllningssångerna till Navalnyj från västligt håll är mer cyniska än vad de vill framstå som, skriver Andi Olluri.

publicerad 22 februari 2024
Aleksej Navalnyj med sin fru Julija Navalnaja till höger i bild i Moskva i samband med en demonstration år 2012.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


19 730 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är med stor indignation som västerländska ledares och tidningars reaktioner på att Kreml, direkt eller indirekt, tagit Alexej Navalnyjs liv.

Detta har ackompanjerats av den sedvanliga retoriken om hur “Hänsynslösheten mot Navalnyj visar återigen varför det är nödvändigt att fortsätta kämpa mot auktoritärism”, för att citera utrikesminister Tobias Billström. Hans, och andra politikers, tanklösa och oförtrutna citeringsmaskiner i liberal “Fri press” var, helt förutsägbart, snabba med att slå mynt av tillfället för att främja proxykriget i Ukraina; “Hedra honom genom att rusta upp snabbare”.1 Låt inte “europeiska länders misslyckande med att producera tillräckligt mycket ammunition och artillerigranater” fortsätta.2

Varför bryr sig Väst om Navalnyj, men inte om andra patriotiska ryska journalister? Anledningen är att journalisterna flitigt och selektivt fördömer Västs brott och synder, men knappast sina egna. Vi visar naturligt nog ingen respekt för dessa, då de förväntas kritisera sin egen stats brott – inte Fiendens. Därför respekteras i Väst; han kritiserade sitt eget lands brott, de han ansvarade för, inte andras. Annars hade han av den västerländska medieapparaten räknats till den ryska statspropagandist-skaran vi aldrig får höra om.

Varför bryr sig Väst om Navalnyj, men inte om andra patriotiska ryska journalister?

Nå, med samma standard ställer vi frågan hur ofta de som nu uttrycker sin starka indignation över Navalnyjs död, det vill säga fördömer Fiendens brott, någonsin nämner – för att inte prata om att konsekvent kritisera – de otaliga avrättningar som diktaturer med fullt västerländskt och svenskt stöd utför mot politiska fångar. Vi finner därmed att mer eller mindre varenda svensk journalist får betraktas som statspropagandist.

Betrakta till exempel Västs favoritklient Egypten, med sina åtminstone 65 000 politiska fångar som torteras och avrättas på löpande band som människorättsorganisationer massivt dokumenterar i ignorerad rapport efter rapport. Eller de bönder och aktivister i Filippinerna som Marcos och hans föregångare konstant avrättar med västbeväpnade statliga dödsskvadroner. Detsamma gäller dissidenter i det illegalt ockuperade Palestina som Israel regelbundet avrättar, helt frånsett den etniska rensningen i Gaza som pågår med västerländska vapen och fullt diplomatiskt stöd. Man kan fortsätta exemplifiera, men det hade inte resulterat i mycket mer än att sparka in vidöppna dörrar.

Inget av detta rapporteras i pressen. Det bevisar ännu en gång att den selektiva västerländska indignationen över hur dissidenter behandlas i Ryssland inte är mer än hyckleri och psykologisk krigföring, med intet mer moraliskt värde än när politbyrån i Kreml, Irans islamiska Nezam eller Koreas arbetarparti kritiserar hur dissidenter misshandlas av Väst och dess klienter, men tiger om sina egna.

 

Andi Olluri

 


 

Källor och referenser:
 

(1) DN, Arvid Åhlund, 17 feb. 2024.

(2) The Guardian Observer, 18 feb. 2024.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!