Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Demokratiska anhängare inom olika delar av den federala förvaltningen inklusive justitiedepartementet, FBI och underrättelseväsendet deltog även efter installationen av Trump i sabotaget att på olika sätt skada presidenten. Det skedde bland annat genom otaliga läckor till pressen av material som på något vis kunde vara negativt och synas skada presidenten. Ett antal sådana anställda kommer nu säkerligen att lagföras. Ifall läckt material även faller under sekretesslagstiftningen kan även kontaktade journalister som publicerat materialet åtalas.
Anklagelserna mot Trump försvårade bland annat rekryteringen av ledare inom hans administration. Trump hade från början mindre kännedom om och färre kontakter med ledande politiker, vilket medförde att han till höga poster stundtals rekryterade personer vars åsikter i mycket avvek från hans.
Det var då personer vars mål var att allmänt bevara status quo och dessutom att inte allvarligt skada det demokratiska partiet. Detta skulle ju skada samarbetet inom Uniparty det vill säga de informella och nära kontakter de ledande politikerna i bägge partierna främst inom kongressen hade med varandra. Med tanke på eventuella kommande valnederlag ville ingen där vidta åtgärder som personligen skulle allvarligt skada motståndarna (eller sådana ekonomiska intressen ledande partirepresentanter hade gemensamt på grund av sina positioner). Att valutslaget och väljarna ignorerades genom detta samarbete togs ingen hänsyn till. Att den Djupa Staten automatiskt skyddades genom detta nära samarbete mellan ledande politiska aktörer från bägge partier är uppenbart. Tyvärr var bägge Trumps justitieministrar personer med sådana delade lojaliteter.
Den förste justitieministern, Jeff Sessions, hade av någon anledning tidigt utan att meddela presidenten avstått från att juridiskt på något vis hantera Russian Hoax. Istället hade hans ersättare på området fått ansvaret och kunde vidta olika åtgärder som passade demokraterna, till exempel tillsättandet av Muellerutredningen. När den nye justitieministern Bill Barr tillsattes 2019 inledde han efter påtryckningar från Trump en utredning under John Durham avseenden Russian Hoax, vilken till en del publicerades ett par år efter starten av Biden-administrationen. Inga politiskt intressanta resultat framkom.
Skälet till detta var att gränserna för utredningen drogs av Barr så att inga politiker eller anställda av dem eller personer politiskt utnämnda av Obama eller anställda inom den federala förvaltningen kunde förhöras. Därför kunde de ej heller åtalas. Bara ett sådant åtal skedde och då med syftet att dölja denna destruktiva princip. Den republikanske justitieministern skyddade därigenom Obama-administrationens alla handlingar mot Trump från att bli kända och kunna straffas. Det har senare avslöjats att Barr senare arbetade aktivt för att hindra Trump att kunna ställa upp för en andra presidentperiod1. Durham efterlämnade dock ett hemligt komplement av sin utredning, vilken frisläpptes i juli 2025, och innehöll viktigt material2,3.
Förutom den vanliga Lawfare ställdes Trump under sin första period också två gånger inför riksrätt (anklagelser om 1. maktmissbruk gällande ett samtal med Ukrainas president i juli 2019, och 2. sitt agerande vid Kapitolium 6 januari 2021. Det var en typ av konstitutionell Lawfare, vilken bland annat visade betydelsen av UniParty. Det var i bägge fallen dock klart från början att åklagarna inte skulle nå den behövliga majoriteten, så huvudsyftet med åtalen är oklart.
Visselblåsare träder nu under Trumps andra presidentperiod fram i många delar av den federala förvaltningen beträffande olika typer av politisk kriminalitet. Givet att Pam Bondi nu verkligen har den nödvändiga kraften och inte låter justitiedepartementet passiviseras genom sin kraftiga majoritet av demokratiska anställda, kan eventuellt rättvisa äntligen börja skipas.
Att straff verkligen kan komma att utdömas för de kriminella handlingar, som begicks mot presidenten under dennes första period, påminner mera om innehållet i en politisk roman än om verkligheten. Under 2021–24 syntes ju en sådan händelseutveckling vara totalt orealistisk. Men rättegångar kan nu ske troligen även gällande brott utförda tidigt, ifall man kan få domstolar att se olika på varandra följande brott som tillhörande samma grupp med ett gemensamt syfte att skada den republikanska presidenten. I så fall påbörjas preskriptionstiden vid tidpunkten för det sista brottet i en sådan grupp av åtal.
Vilka kommer att åtalas?
Vi ser nu troligen inledningen av en period där många personer som begått brott i samband med den långsamt fortgående kuppen mot Trump kommer att bedömas av rättssystemet. Att ledarna för ett politiskt parti, som det demokratiska, inklusive en sittande president och samhällets högsta befattningshavare har initierat och godkänt allvarliga kriminella handlingar, vilka sedan detaljplanerats och utförts av statliga federala tjänstemän på lägre nivå, är sällsynt. Västerlandets största demokrati betedde sig plötsligt som en tredjevärldsdiktatur, samtidigt som dess media ansedda som de ledande i världen hyllade eller undvek att behandla och istället sökte dölja utförda brott.
Vi vet ännu inte vilka åtalspunkterna blir mot olika aktiva. Av nyligen framkommet material syns Obamas uppenbara kriminella handlingar4 ha orsakats av betydligt allvarligare skäl än genomförandet av en falsk underrättelseutredning, som allvarligt skadade Trump. Han räddade Clintons Russian Hoax från att krossas av Underrättelsesektorns negativa syn på dess slutsatser i december 2016 av ett annat skäl. I och med att Trump blivit president behövde Obama nämligen det ryska materialet för att dölja ett mycket stort brott, som bland annat innebar att man bröt mot Fjärde Tillägget till konstitutionen.
Skälet till hans agerande orsakades tydligen av behovet att använda det ryska materialet för att om möjligt kunna motivera den avlyssning och det politiska spionage avseende Trump (men tidigare också alla andra republikanska presidentkandidater), som skett under 2015 men särskilt 2016. Men dessutom syns sådant spionage ha utförts under många år mot kanske tiotusentals amerikaner. Obama hade under sin andra presidentperiod nämligen tillåtit att ett system utvecklats, som lät olika företag som hade kontrakt med FBI att utnyttja NSA:s gigantiska databas – vilken ju skapas genom ständig elektronisk övervakning av alla amerikaner och innehavare av permanenta visum, samt utvalda utlänningar. Sådana företag använde sedan materialet för direkta politiska ändamål och helt i strid med lagstiftningen5 och konstitutionen.
Materialet gav nämligen tillgång till precis alla data från amerikanarnas (eller utvalda världsmedborgares) mejl- eller ip-konton, telefonnummer (med allt material om samtalstider, texter, samtalspartners och så vidare), allt material från andra elektroniska media, alla transaktioner och alla uppgifter på valfria och angivna bankkonton eller kreditkortskonton och så vidare. Vi kan utgå från att tillgången till data som kontraktsföretag knutna till FBI hade i största utsträckning berodde på politisk pålitlighet och att man arbetade för administrationen6. Obama hade alltså av politiska skäl uppenbarligen tillåtit övervakning av sina politiska motståndare med hjälp av detta gigantiska system. Det var ett grundläggande brott bland annat mot konstitutionen, och en politisk skandal större än någon i USA:s politiska historia. Den har benämnts Spygate.
När det var klart att Trump skulle bli den valda presidentkandidaten inriktades ansträngningarna från Obama-administrationen på honom. Detta hade nu blivit mera komplext eftersom chefen som ansvarade för National Security Agency – amiralen Mike Rogers – plötsligt i mars 2016 underrättats om en kraftigt ökad användning av databasen åtminstone det senaste halvåret från FBI:s kontraktsföretag. Utnyttjandet var volymmässigt mycket stort liksom att i stor utsträckning överenskomna begränsningar i typer av sökande inte observerades av dessa företag. Rogers stoppade därför i april möjligheten för kontraktsföretagen att använda databasen. Däremot kunde anställda i till exempel FBI fortfarande använda den. FBI och CIA kunde fortfarande kontinuerligt nå för dem intressant information.
Vi kan anta att alla republikanska presidentkandidater fram till Trumps ledarskap var klart övervakades på detta sätt. Vad Obama då behövde efter valet var något skäl att dölja detta ytterst allvarliga missbruk och brott mot konstitutionen. Att få godkännande av den aktuella domstolen för elektronisk övervakning och gällande medarbetare i Trumps valorganisation var en början, och det målet nåddes hösten 2016. Domstolen (FISA Court) har ett brett allmänt ansvar för FBI:s skötsel av kontakter med databasen. Dess ordförande (Rosemary Collyer) har senare i en 99 sidor lång utredning mycket starkt kritiserat FBI för misskötseln och regelbrotten som dess kontraktsinnehavare begått7.
Rogers informerade efter Trumps valseger – utan att meddela sin chef inom Underrättelsetjänsten – presidenten om, att han övervakades. Det medförde att Trump i väntan på Vita Huset flyttade sitt kontor till nya och egna lokaler. Men att under minst fyra år, kanske sex, ha låtit betrodda demokrater spionera fritt på politiska motståndare med förbjudna verktyg och på sätt, som ej tillåts enligt författningen, är inte lätt att dölja ständigt. Man lyckades med detta under Trumps första presidentperiod (på grund av att demokratiska chefer tilläts fortsätta verka i FBI och Underrättelsesektorn) och naturligtvis under Biden-administrationen, men tystnaden kan nog inte längre hållas. Eftersom detta är en politisk skandal betydligt större än Russian Hoax, är frågan hur detta skulle kunna ske. Utgående från spörsmålet vi började med, är frågan om inte detta beteende ändå är så allvarligt, att Obama inte kan undgå att ställas inför rätta?
Hillary Clinton torde löpa stor risk att åtalas. Hon var ju initiativtagare och initialt ansvarig för idén att med en falsk utredning finansierad av henne starta hetsen mot Trump och sedan utnyttja det påhittade materialet. Avgörande blir kanske frågan om ett åtal mot henne kan tillåtas ske utanför geografiska områden, där demokraternas politiska dominans annars gör det närmast omöjligt att få välkända demokratiska ledare fällda i domstol.
Cheferna för FBI, CIA och ODNI (Office of Director of National Intelligence) dvs Brennan, Comey och Clapper samt ett antal andra höga befattningshavare inom dessa organisationer kommer troligen att åtalas liksom eventuellt vissa anställda inom det amerikanska justitiedepartementet. Ett antal av de aktiva där, som arbetade mot och skadade Trump, avskedades redan under hans första presidentperiod, men straffades inte i övrigt.
Ett av målen för åklagarna är då att fånga in så många åtal och åtalade som möjligt inom en och samma åtalsformulering eller som åtal med ett tydligt gemensamt syfte. Detta skulle bland annat möjliggöra att tidpunkterna för preskription förskjuts, och man kan välja stora juryer och platser för rättegångar i andra stater än demokratiska Virginia, New York eller District of Columbia.
Dan Ahlmark
Första delen i artikelserien handlar om hur anklagelserna mot Trump i samband med Russiagate och Mueller‑rapporten formade den omedelbara eftervalsdynamiken i landet. Den kan läsas här.
Källor och referenser:
(1) Project Veritas – Episode 2: Former Attorney General Bill Barr Held Secret Meetings to Plot Prosecutions of Trump Block His Political Comeback
(2) PJ Media – Durham Annex Bombshell Exposes New Twist in Russian Collusion Hoax
(3) DNYUZ – WILLIAM SHIPLEY: What the Durham Annex tells us about the Russiagate hoax
(4) Director of National Intelligence – New Evidence Uncovers Obama-Directed Creation of False Intelligence Report Used to Launch Years-long Coup to Undermine President Trump and the American People
(5) The Conservative Treehouse – Outline #5 – The Full Spectrum Criminal Surveillance Conducted by The United States Government
(6) The Conservative Treehouse – Outline #5 – The Prequel
(7) SCRIBD – Top Secret FISA Court Order - President Obama Spying On Political Enemies
