yttrandefrihet – Nya Dagbladet

Polsk EU-politiker riskerar fängelse efter Auschwitz-uttalande

Emil Fjellstedt — Sun, 30 Aug 2026 07:04:29 +0000

Den polske EU-parlamentarikern Grzegorz Braun har delgivits misstanke om två fall av förnekande av nazistiska folkmordsbrott och riskerar upp till tre års fängelse. När han lämnade förhöret upprepade han sitt ifrågasättande av gaskamrarna i Auschwitz – och möttes omedelbart av en ny förundersökning. Misstankarna gäller två intervjuer från juli 2025, en i Radio Wnet och en publicerad på Youtube. I dem hävdade Braun bland annat att Auschwitz och gaskamrarna var ”fejk” och beskrev den etablerade historieskrivningen som en propagandistisk och närmast religiös berättelse. Misstankarna grundas på artikel 55 i den polska lagen om institutet IPN. Bestämmelsen förbjuder offentlig och faktastridig förnekelse av nazistiska och kommunistiska brott. Påföljden kan bli böter eller upp till tre års fängelse, och en fällande dom ska offentliggöras.

Ny utredning efter förhöret

Braun förnekar brott och avstod från att lämna en utförlig förklaring innan han fått ett skriftligt beslut. Efter mötet med åklagaren i Kraków talade han inför anhängare och sade att han fortfarande ifrågasatte vad han kallade de ”mytiska gaskamrarna” i Auschwitz. Dagen därpå inledde IPN en ny förundersökning om uttalandet. Justitieminister Waldemar Żurek sade att sådana uttalanden enligt polsk lag inte behandlas som en avvikande åsikt, utan kan utgöra brott.

Partiet växer i opinionen

Braun är partiledare för Konfederacja Korony Polskiej, KKP, och sitter som grupplös ledamot i Europaparlamentet. Hans immunitet hävdes efter en begäran från polska åklagare, vilket gjorde det möjligt att delge honom misstankarna. Samtidigt har KKP vuxit från marginalerna till omkring tio procent i flera opinionsmätningar. Enligt Politico fick partiet 10,2 procent i en färsk CBOS-mätning och kan få en vågmästarroll efter det polska parlamentsvalet 2027. NyD har tidigare rapporterat om hur Braun under Europaparlamentets förintelseceremoni uppmanade till bön för offren i Gaza.

”Tidningen Konstnärens svek och ljusskygga verksamhet”

Osignerad — Mon, 27 Jul 2026 14:02:03 +0000

För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006. Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken. Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte. Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften. Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes. ”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.

En utdragen rättsprocess

Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet. Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister. Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch. Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift. Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst. Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare. Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig. Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären. Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann! Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet. Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen. Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.

Tystnaden efter domen

Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det. Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon? Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig. ”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer. Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart. Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.

En tidning utan motstånd

Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år. Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier? Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet. Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik. Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa. Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel. Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt). Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet. Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift. Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden. Markus Andersson, konstnär

Sverigevännen Jan Milld död – invandringskritiske pionjären blev 82 år

Markus Andersson — Wed, 15 Jul 2026 10:39:01 +0000

Jan Milld, en av den svenska invandringskritikens tidiga och mest uthålliga röster, har avlidit vid 82 års ålder. Genom Blågula Frågor och årtionden av opinionsarbete fortsatte han att tala när få andra vågade. Nya Dagbladet minns den gamle kämpen som tillägnade sin livsgärning åt fosterlandet. Milld avled den 7 juli. Beskedet innebär att en lång och betydelsefull livsgärning inom svensk opinionsbildning har nått sitt slut. Han föddes den 24 oktober 1943 och började sitt politiska engagemang i Socialdemokraterna. Därefter följde kortare perioder i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hans första avsikt att bemöta invandringskritiken, men när han själv började granska statistik och samhällsutveckling ändrade han uppfattning.

Byggde en motröst

År 1993 gav Milld ut boken Lagom är bäst, där han argumenterade för en omläggning av den svenska invandringspolitiken. Året därpå grundade han tillsammans med Anders Sundholm föreningen och tidskriften Blågula Frågor vars sajt och kompletta arkiv fortfarande finns kvar att besöka. Han drev även sajten Millt sagt. Arbetet blev ett långvarigt folkbildningsprojekt. Milld samlade statistik, myndighetsuppgifter och politiska beslut i en tid då den offentliga invandringsdebatten var betydligt snävare än i dag. Materialet spreds först genom tidskriften och senare via webbplatser, blogg och Youtube. Motståndet var hårt. Invandringskritik möttes regelmässigt av anklagelser om rasism och extremism, men Milld lät sig inte tystas. Han fortsatte att skriva, sammanställa och argumentera öppet, även när priset var social utfrysning och offentlig svartmålning. [caption id="attachment_235213" align="alignnone" width="407"] Milld stod ofta på gator och torg runt om i landet och framförde öppet en frän kritik mot etablissemanget.[/caption]

Backade aldrig

Under en period var Milld medlem i Sverigedemokraterna och kandiderade till riksdagen 2002. Därefter lämnade han partipolitiken men fortsatte sitt opinionsarbete på egen hand. Hans gärning präglades av övertygelsen att medborgarna måste få tillgång till fakta för att kunna fatta välgrundade beslut. Den hållningen gjorde honom till en pionjär för många som långt senare tog steget in i den invandringspolitiska debatten. I sitt sista blogginlägg i juni 2022 meddelade Milld att teknik- och hälsoproblem hindrade honom från att fortsätta uppdatera bloggen. Samtidigt återvände han till en annan fråga som följt honom genom livet: freden. ”Fredsfrågan har alltid stått högt på min politiska dagordning. Mitt omfattande resande i världen har ökat insikten om krig som en absurditet och orimlighet – olika folk har inget otalt med varandra”, skrev han. Jan Milld levde sista sista år i Dalarna efter att tidigare ha bott i Stockholm och innan politiken arbetat som busschaufför. Han tillhörde den generation som drev invandringskritiken långt innan den blev en del av den parlamentariska vardagen. Han gick före, stod kvar och lämnade efter sig ett omfattande arkiv över en politisk strid som förändrade Sverige. Nya Dagbladet stod i kontakt med Milld så sent som under våren 2026 och han uttryckte då en önskan att fortfarande vid 82 års ålder engagera sig i debatten och samhällsutvecklingen.

EU-dom gör privat RT-spridning straffbar

Emil Fjellstedt — Tue, 07 Jul 2026 08:27:40 +0000

EU-domstolen slår fast att förbudet mot Russia Today inte bara gäller traditionella medieaktörer, utan även personer som tillgängliggör RT-videor på öppna webbplatser utan vinstsyfte. Domen i mål C-67/25 Traugott Ickeroth meddelades den 2 juli och rör tre personer i Tyskland som står åtalade för att vid flera tillfällen ha spridit videoklipp från RT – Russia Today Germany via en allmänt tillgänglig webbplats. Webbplatsen var enligt EU-domstolens pressmeddelande gratis att besöka och finansierades endast genom donationer från användare. Den tyska domstolen ville därför få klarhet i om de åtalade ändå kunde räknas som ”operatörer” enligt EU:s sanktionsregler mot RT. EU-domstolens svar är ja. Domstolen skriver att det saknar betydelse om spridningen sker inom ramen för ekonomisk verksamhet eller inte. — Begreppet ”operatör” omfattar i detta sammanhang varje person som är direkt eller indirekt ansvarig för tillgängliggörandet av det förbjudna innehållet, heter det i den svenska versionen av pressmeddelandet.

Omfattning spelar ingen roll

Domstolen preciserar även att bedömningen varken beror på sändningens omfattning eller varaktighet. Inte heller det faktum att webbplatsen drivs utan ersättning eller med frivilliga bidrag förändrar bedömningen. Därmed slår EU-domstolen fast en bred tolkning av de sanktioner som infördes efter Rysslands invasion av Ukraina. Enligt domstolen krävs tolkningen för att förhindra spridning av ”Ryska federationens propaganda” och skydda unionens allmänna ordning och säkerhet. Formellt avgör EU-domstolen inte det tyska brottmålet. Domen är ett förhandsavgörande om hur EU-rätten ska tolkas, och den nationella domstolen ska nu avgöra målet i enlighet med EU-domstolens besked.

EU:s öppenhetslinje ifrågasätts

Domen väcker en principiell censurdebatt eftersom EU samtidigt framställer sig som en garant för öppenhet, mediefrihet och fri tillgång till information. Här slår unionens högsta domstol fast att ett medieförbud kan nå även privatpersoner som driver öppna webbplatser utan kommersiellt syfte.

EU Court of Justice rules that the prohibition of broadcasting for Russia Today extends to 3 German private individuals which are subject to criminal charges for publishing, on four occasions, videos form RT in a non commercial site they run.
The free world and its free press. — Jorge Martín ☭ (@marxistJorge) July 5, 2026

Kritiker ser detta som ett tydligt hyckleri. När EU talar om ”mediefrihet” och ”informationsintegritet” hänvisar man ofta till pluralism och motståndskraft mot påverkan. Men när samma institutioner förbjuder spridning av ett mediebolags innehåll och öppnar för straffrättsliga följder mot enskilda blir gränsen mellan säkerhetspolitik och censur svårare att dra.

Kallade Merz ”lögnaktige Fritz” – bötfälls

Emil Fjellstedt — Fri, 05 Jun 2026 11:05:32 +0000

En tysk domstol har beslutat att ett Facebook-inlägg om förbundskansler Friedrich Merz ska lagföras i ”allmänhetens intresse”. Mannen bakom kommentaren döms till böter på över 2 000 euro efter att ha kallat Merz ”lögnaktige Fritz”. Fallet är ett av flera där tyska myndigheter har gått vidare mot medborgare efter hånfulla eller kritiska kommentarer om den tyske förbundskanslern på sociala medier. Bakgrunden är ett besök som Merz gjorde i sydvästra Tyskland i oktober förra året. Inför besöket gick lokal polis ut med en varning om ett tillfälligt flygförbud för drönare. Under inlägget följde en rad upprörda kommentarer där Merz bland annat kallades ”lögnaktig clown”, ”Pinocchio” och ”lakej”, enligt tyska medier. Åklagarmyndigheten i Heilbronn uppger för Die Welt att 39 förundersökningar inleddes med stöd av paragraf 188 i den tyska strafflagen. Bestämmelsen gäller förolämpningar mot personer i det politiska livet om angreppen bedöms kunna försvåra deras offentliga verksamhet i väsentlig grad. Femton av ärendena lades senare ned på grund av bristande bevisning. I fallet med uttrycket ”lögnaktige Fritz” gjorde domstolen dock en annan bedömning. Enligt beslutet från mars kunde formuleringen bidra till att väcka ytterligare negativa fördomar eller aggressioner bland likasinnade. Bötesbeloppet motsvarar mer än en genomsnittlig tysk månadslön.

Regeringen kallar det normal rättsprocess

En talesperson för den tyska regeringen fick frågor om fallen vid en pressträff i veckan, men ville inte kommentera med hänvisning till respekten för rättsväsendet. Talespersonen uppgav samtidigt att Merz själv inte hade gjort någon anmälan och beskrev ärendena som ”normala rättsliga processer” som måste skyddas. Att staten driver ärenden mot medborgare för öknamn och politiska tillmälen mot landets högsta regeringsföreträdare är samtidigt svårt att beskriva som något annat än ett direkt ingrepp i den politiska yttrandefriheten.

Merz pressas av svaga opinionssiffror

Merz har under sin tid som kansler väckt starka reaktioner med uttalanden om att välfärdsstaten i sin nuvarande form är föråldrad och att tyskar bör arbeta mer i stället för att sjukskriva sig. Han har också haft svaga opinionssiffror. Enligt en färsk internationell mätning har Merz pekats ut som en av världens minst populära ledare, och tyska medier har rapporterat att delar av hans eget parti diskuterat hans framtid efter rekordlågt stöd. Frågan om yttrandefriheten i Tyskland har även aktualiserats genom uppgifter om att tyska tillsynsmyndigheter vill tvinga sociala medieplattformar att lyfta fram regeringsgodkända medier i sina algoritmer. EU har tidigare riktat kritik mot den tyska regeringen och hävdat att hatbrottslagstiftning missbrukats för att begränsa yttrandefriheten.

Neil Oliver: Demokratin rivs ned inför öppen ridå

Emil Fjellstedt — Wed, 27 May 2026 11:13:10 +0000

Den brittiske historikern och programledaren Neil Oliver varnar för att västvärldens politiska kris inte bara handlar om impopulära regeringar. I en intervju med The Duran beskriver han ett djupare sammanbrott i förtroendet för demokratiska institutioner – och menar att utvecklingen banar väg för teknokratiskt styre.

Oliver, som tidigare blivit känd som arkeolog och TV-profil i Storbritannien, intervjuas av Alexander Mercouris och Alex Christoforou i The Durans program om teknokrati, juryprövning och demokratins framtid. Samtalet tar avstamp i den växande ilskan mot det politiska etablissemanget i Storbritannien, där både Labour och Tories samtidigt tappar förtroende.

Enligt Oliver är den brittiska krisen inte en vanlig pendelrörelse mellan två stora partier. Han beskriver i stället en politisk klass som medvetet tycks göra människor sjuka på själva systemet.

— Jag tror att människor på ett beräknat och kontrollerat sätt görs äcklade av demokrati, äcklade av den politiska klassen och av politik, eftersom avsikten är att ta bort detta helt och hållet och införa en teknokrati där beslut fattas åt oss, inte av oss, säger han.

”Kontrollerad rivning” av politiken

Oliver använder uttrycket ”kontrollerad rivning” för att beskriva hur allmänhetens förtroende för de etablerade partierna urholkas. Han menar att den brittiska konservativa partiapparatens kollaps inte bara var ett valnederlag, utan möjligen en existentiell kris för hela partiet.

Nu ser han samma process riktas mot Labour under premiärminister Keir Starmer. Beslut om energi, skatter, migration och identitetspolitik framstår enligt Oliver som utformade för att reta upp människor snarare än för att lösa samhällsproblem.

Han kopplar också utvecklingen till ett bredare västerländskt mönster. Mercouris påpekar i intervjun att både Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA präglas av växande cynism och misstro mot hela den politiska apparaten, inte bara mot enskilda ledare.

Oliver menar att eliter historiskt ofta har låtit gamla maktformer falla när de blivit för impopulära, för att sedan föra över makten till en ny struktur. Revolutioner, säger han, framställs ofta i efterhand som folkliga uppbrott, men styrs i regel uppifrån.

— Det handlar alltid om att detta har haft sin tid. Vi måste riva den byggnaden, men vi måste behålla kontrollen. Så hur genomför vi övergången?, säger Oliver.

Juryprövningen som sista spärr

En central del av intervjun handlar om det brittiska rättssystemet. Oliver lyfter särskilt fram trial by jury – juryprövningen – som en äldre demokratisk institution än Magna Carta, även om den kodifierades där 1215.

Utan juryprövning, menar han, återstår bara skenet av demokrati. Allmänna val blir då främst ett sätt att utse administratörer för ett system där folket inte längre prövar lagens rättvisa i praktiken.

— Om man inte har juryprövning, då styr inte folket sig självt, säger han.

Oliver hävdar att Storbritannien nu närmar sig en ordning där staten kan formulera lagar, låta egna domare tillämpa dem och samtidigt minska folkets direkta roll i rättskipningen. Mercouris, som själv har juridisk bakgrund, instämmer i att juryprövning, oskuldspresumtion, rätten att tiga och skyddet mot dubbel lagföring alla har försvagats kraftigt.

— Utan juryprövning har vi ingen demokrati i Storbritannien, säger Oliver.

Misstro, krig och teknokrati

Samtalet rör också utrikespolitiken. Mercouris frågar om västvärldens allt mer aggressiva utrikespolitik kan fungera som ett sätt att samla eliterna och rättfärdiga mer kontroll hemma.

Oliver svarar att väst efter andra världskriget byggt upp ett ekosystem av krigsintressen, där ekonomier och politiska karriärer blivit beroende av ständiga konflikter. Han hänvisar till uttrycket att när allt annat misslyckas tas folken till krig.

Han menar samtidigt att krig kräver förtroende och sammanhållning – just det som västliga samhällen nu förlorar. Därför blir resultatet, enligt honom, en märklig kombination av mer krigsretorik men sämre förmåga att faktiskt bära upp långsiktiga nationella projekt.

— Krig är inte tänkt att vara allt och slutmålet. Det är inte hållbart, säger Oliver.

I intervjuns senare del säger Oliver att han ändå är optimistisk. Skälet är att han anser att den styrande klassen har ”överspelat sin hand”. Allt fler människor ser enligt honom igenom manipulationen, inte minst tack vare internet.

Han beskriver en möjlig väg framåt som att människor ”vänder sig bort” från teknokratin, oligarkerna och administratörerna, snarare än att vänta på att det etablerade partisystemet ska rädda dem.

— Jag tror inte att vi kommer att rösta oss ur detta, säger Oliver. Men människor måste förstå att de är mer än kapabla att begära och få något bättre än detta. Vi är inte maktlösa. Vi är inte dumma.

Se hela intervjun här:

Keir Starmer vill se åtal för ”intifada”-slagord

Jan Sundstedt — Sun, 17 May 2026 10:32:06 +0000

Storbritanniens premiärminister Keir Starmer vill åtala personer som använder slagord som "globalisera intifadan" vid pro-palestinska protester. Anhöriga till brittisk-israeliska offer från 7 oktober-attacken kräver samtidigt att regeringen går hårdare fram i lagstiftningen. Debatten om gränsen mellan protest och brottsutredning i Storbritannien har skärpts efter att Keir Starmer kritiserat vissa pro-palestinska slagord som han menar kan kopplas till antisemitism eller uppmaningar till våld. I början av maj i år rapporterade brittiska statskanalen BBC att premiärministern sade att den som ropar eller sprider budskap om exempelvis global intifada i praktiken uppmanar till terrorism mot judar och därför bör åtalas. Uttalandet följer en bredare brittisk debatt om pro-palestinska demonstrationer, polisens befogenheter och antisemitism. Keir Starmer har samtidigt sagt att fredliga protester även fortsättningsvis ska tillåtas, men att myndigheterna behöver agera hårdare mot vissa fraser som han menar passerar gränsen. The Independent rapporterade i början av maj att Starmer försvarade demonstrationsrätten men samtidigt efterlyste hårdare tag mot vissa slagord.

Anhöriga kräver förbud

En anhörig till ett brittisk-israeliskt offer för Hamas attack i oktober 2023 driver enligt flera källor ett krav på att Keir Starmer ska förbjuda så kallade intifadaramsor. Den brittiska regeringen har däremot än så länge inte presenterat något generellt förslag om att kategoriskt förbjuda Israelkritiska slagord. Regeringens sammanställning om antisemitism anger i stället att en oberoende granskning av lagstiftningen om allmän ordning och hatbrott pågår. Granskningen kan påverka hur polis och åklagare hanterar framtida demonstrationer, och brittisk polis betonar att kontexten är det som styr ingripanden. Tidigare brittiska regeringsuttalanden har också understrukit att sammanhanget är avgörande. I ett tal på Downing Street den 5 maj talade premiärministern också om att använda "statens fulla kraft" mot antisemitism och om starkare befogenheter kring offentliga ordningsfrågor.

HMF-lagen: Två gymnasieelever döms för åsiktsbrott i skolchatt

Jan Sundstedt — Thu, 07 May 2026 11:40:10 +0000

Två gymnasieelever döms efter grova meddelanden i en Snapchat-grupp kopplad till Nils Ericson-gymnasiet i Trollhättan. Fallet visar hur den utvidgade lagen om hets mot folkgrupp nu når in i skolmiljön – och hur svensk yttrandefrihet får allt fler undantag. Vänersborgs tingsrätt dömer två 16-åriga pojkar efter meddelanden och bilder i en Snapchat-grupp med omkring 50–60 deltagare, rapporterar Fria Tider. Gruppen var kopplad till två klasser på gymnasiet. Enligt domen förekom grova angrepp mot bland annat judar, svarta, homosexuella och latinamerikaner. Pojkarna delade även bilder med hakkors, så kallade Hitlerhälsningar och symboler kopplade till Tyskland under Hitlers år vid makten. Åtalet omfattade också meddelanden där pojkarna ifrågasatte uppgiften att sex miljoner judar dog i Förintelsen. Tingsrätten beskriver formuleringarna som "ett förnekande och uppenbart förringande av Förintelsen" och menar att de uttryckte missaktning mot judar enligt HMF-lagen. [caption id="attachment_205265" align="alignnone" width="640"] Åsiktsbrott ses som "skrämmande" av åklagaren i det aktuella målet. Illustration: Nya Dagbladet[/caption]

Åklagaren: "skrämmande"

Riksdagen har på senare år flyttat fram gränsen för vad staten kan straffa. Förnekande, urskuldande eller uppenbart förringande av Förintelsen och vissa andra folkrättsliga brott kan numera leda till fällande dom för hets mot folkgrupp (HMF). Domen handlar därför inte bara om ungdomars grova nätjargong. Den visar också hur historiska påståenden, även i en skolrelaterad chatt mellan minderåriga, kan bli föremål för straffrättslig prövning. En av pojkarna uppgav i förhör att meddelandena skrevs som skämt, eftersom ämnet var tabu och därför upplevdes som "farligt" och "vågat". Efter reaktioner från elever och vårdnadshavare ska pojkarna ha bett om ursäkt. Den ene pojken får 35 timmars ungdomstjänst. Den andre döms till ungdomsvård med samtalsstöd en gång i veckan under tre månader. Tingsrätten skriver att vuxna gärningsmän hade fått en månads fängelse. Kammaråklagare Anette Fogelberg beskriver brottsligheten som "väldigt allvarlig" och "skrämmande" i vänstertidningen Dagens ETC. Åklagarens förfäran sticker ut i ett land där skjutningar, sprängningar, överfall och grova våldsbrott samtidigt fyller nyhetsflödet.

Den dysfunktionella demokratin: När folkstyret blev en tom ritual

Emil Fjellstedt — Fri, 24 Apr 2026 13:42:15 +0000

Sverige toppar återkommande internationella mätningar över världens bästa demokratier. Samtidigt vittnar ett folkdjupt missnöje om att någonting är fundamentalt fel. I sin nya bok Den dysfunktionella demokratin kartlägger etnologen Karl-Olov Arnstberg sprickorna i det demokratiska systemet – och argumenterar för att makten i själva verket har flyttat från folket till en liten elit. Sverige får betyget som en av världens bästa demokratier i princip varje internationell ranking. Democracy Index, Reportrar utan gränser, Transparency International – listorna radas upp och Sverige placerar sig återkommande i toppen. Samtidigt växer de sociala och ekonomiska problemen, oavsett vilket parti som sitter vid makten. Brottsligheten eskalerar, sjukvården krisar, och förtroendet för politiker sjunker. Någonting tycks inte stämma.

Demokratin som sekulär religion

Det är denna motsättning Karl-Olov Arnstberg undersöker i Den dysfunktionella demokratin (Karneval förlag, 2026). Med utgångspunkt i aktuell forskning och debatt frågar han sig om den moderna demokratin – precis som marxismen – kombinerar en förförisk retorik med en djupt problematisk praktik. På det tyder, resonerar Arnstberg, att medan begreppet demokrati har en entydigt positiv klang står demokratins utövare – politikerna – sällan särskilt högt i kurs hos väljarna. Förklaringen, menar han, är att den liberala demokratin i västvärlden har blivit något av en sekulär religion: ett system som hyllas reflexmässigt men sällan granskas kritiskt. "Genom att göra anspråk på att vara den enda legitima regimen förhindrar demokratibegreppet en förutsättningslös debatt om hur samhället får ett bra fungerande styre", skriver Arnstberg i förordet.

När makten flyttade från folket

Arnstberg – pensionerad professor i etnologi vid Stockholms universitet – har en lång karriär bakom sig som obekväm samhällskritiker. Med böcker som Invandring och mörkläggning (2013), PK-samhället (2017), Godhetstyranniet (2020) och The Sweden Syndrome (2025) har han konsekvent ifrågasatt etablerade sanningar. Den dysfunktionella demokratin kan ses som en sammanfattande fördjupning av den kritik han byggt upp under decennier. Kärnan i hans argument är enkel men obekväm: väljarnas enda politiska handling i Sverige är att vart fjärde år peta ner sina röstsedlar i en låda – och det spelar allt mindre roll vilket parti de lägger sin röst på. Partierna har konvergerat ideologiskt, politikerna har mer gemensamt med varandra än med sina väljare, och över besluten väger lobbyister, intressegrupper och aktivister med betydligt större inflytande än medborgarna. "Makten har flyttat bort från folket och ägs numera av en liten elit", skriver Arnstberg.

Ett högaktuellt ämne

Frågan om demokratins tillstånd är mer aktuell än någonsin. Internationellt talar forskare om en pågående democratic backsliding – en tillbakagång för demokratin – som nu även drabbar västvärlden. Göteborgs universitet rapporterade 2025 om en nedgång i USA som beskrivs som "utan motstycke i historien". Tankesmedjan CEPA varnar för att demokratiförfallet i Europa sprider sig "som skadlig kod". I Sverige utmanas det mediala narrativet om att landet är en mönsterdemokrati av en växande klyfta mellan folkets upplevelser och politikernas självbild. När socialministern talar om att Sverige ska agera "mer kraftfullt" vid nästa pandemi – med lärdomar från covid-19 – samtidigt som medborgarna upplevt hur fri- och rättigheter inskränkts utan folkligt stöd, blir frågan om folkstyre inte bara akademisk. Den blir konkret. Arnstbergs bok kommer i ett läge där allt fler svenskar – oavsett politisk färg – ifrågasätter om systemet faktiskt fungerar. Att debatten ofta möts med fördömanden snarare än sakliga svar gör bara bokens bidrag mer angeläget.

Ett tyranni med bättre marknadsföring?

Den kanske mest provocerande frågan i boken formuleras rakt ut: Tänk om det system som vi hyllar som mänsklighetens största politiska bedrift bara är ett tyranni med bättre marknadsföring? Det är en fråga som kanske inte ger behagliga svar – men som förtjänar att ställas. Som Arnstberg påpekar citeras Winston Churchills berömda omdöme om att demokratin är "den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra" i nästan varenda hyllning av systemet. Det är ett uttalande som knappast uppmuntrar till kritisk analys. Den dysfunktionella demokratin är en bok som utmanar läsaren att se bortom den demokratiska självbelåtenheten och ställa de obekväma frågorna: Sållar demokratin verkligen fram de bästa ledarna? Skapar demokratiska styresskick stabila och trygga samhällen? Och – inte minst – vad kostar kalaset för medborgarna? Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Konstnären Dan Park får långt fängelsestraff för satir

Redaktionen — Thu, 09 Apr 2026 08:30:09 +0000

Gatukonstnären och satirikern Dan Park döms till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp – det strängaste straffet han hittills fått. Domen gäller sju inlägg på plattformen X från hösten 2023, där Park använt satiriska uttryck för att kritisera bland annat muslimsk antisemitism. Malmö tingsrätt fann att samtliga sju inlägg utgör hets mot folkgrupp. I ett av inläggen skrev Dan Park att "våldsamma muslimer sprider osämja i landet" och uppmanade dem att flytta till Mellanöstern om de inte uppskattar "våra demokratiska rättigheter och vår yttrandefrihet." Andra inlägg innehåller satiriska bilder med bland annat nationalsocialistiska symboler riktade mot muslimskt judehat. Park nekar till brott och hävdar att han inte ligger bakom X-kontot, även om han erkänner att han skapat konstverken. Tingsrätten anser dock att det tydligt framgår att Park står bakom inläggen.

Stegvis hårdare straff

Domslutet bekräftar en trend av skärpta straff. 2018 dömdes Park till tre månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förtal. 2023 ökade straffet till fyra månader för sex brott begångna 2021–2022. Det aktuella straffet uppgår därmed till sex månaders fängelse – dubbelt så långt som det första fängelsestraffet. Park har vid flera tillfällen hävdat att hans verk ska förstås som satir och samhällskritik och inte som hat. Tingsrätten har emellertid återkommande bedömt att förklaringarna är "svårförståeliga" och inte kan omfattas av yttrandefriheten.

Polisanmäld av "Näthatsgranskaren"

Bakom polisanmälan står Tomas Åberg, känd under namnet "Näthatsgranskaren". Åberg har under flera år mottagit stora summor i statsbidrag (skattemedel) för att anmäla privatpersoner som uttryckt sig kritiskt om invandring och islam på sociala medier. Enligt uppgifter tjänar han i snitt 10 000–15 000 kronor per anmälan i skattefria brottsofferersättningar. Föreningen Näthatsgranskaren upplöstes omkring 2021, men Tomas Åberg fortsätter att anmäla privatpersoner. Park kommenterar domen på sin blogg: "Sex månaders fängelse för satir som kritiserar islamisters judehat visar tydligt att Sverige böjer sig inför den antidemokratiska, rasistiska, homofoba och misogyna våldsideologin islam". Samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna, står bakom lagen om hets mot folkgrupp.