postmodernism – Nya Dagbladet

Moskéarkitekter prisas av regeringen

Jan Sundstedt — Sat, 10 Dec 2022 13:55:26 +0000

Under tisdagen delade bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (M) ut regeringens ”exportpris för de kulturella och kreativa näringarna” till White arkitekter. Arkitektbyrån har inte endast gjort sig känd som skapare av Sveriges första moské utan även för de byggnader som uppmärksammats som mest anskrämliga i hela landet. – White arkitekter är ett utmärkt exempel på hur företag inom de kulturella och kreativa branscherna med innovativ design driver omställningen för en hållbar framtid, menar Forssell. Priset delas ut årligen av regeringen ”för att uppmärksamma insatser inom svensk export och främjandet av Sverige som ett innovativt och kreativt land”, heter det vidare. White arkitekter påstås ”bidra till svensk export” samt ”synliggöra Sverige utomlands”.

Idag delade jag ut regeringens exportpris för de kulturella och kreativa näringarna. Priset gick till White arkitekter, Skandinaviens största arkitektkontor, i hård konkurrens med flera andra nominerade. Det här är en sektor med stor potential för nya jobb och tillväxt i Sverige! pic.twitter.com/3gXm5mneqP
— Johan Forssell (@JohanForssell) December 6, 2022

På sin hemsida skriver White arkitekter att man ”genom arkitektur kan bidra till att positionera Sverige utomlands” och att ambitionen är att ”med arkitekturens kraft driva omställningen till ett hållbart liv. I takt med att kraven på klimatneutralitet och resurseffektivitet ökar över hela världen”. – Tack vare vår starka internationella närvaro har vi möjlighet att utbyta värdefull kunskap med aktörer på flera olika marknader och gemensamt arbeta för att skapa hållbara samhällen. Samarbeten över gränser blir allt viktigare i dagens världsläge för att möta de stora utmaningar som vi står inför, påstår företagets vice vd Carl Bäckstrand. Även om få svenskar kanske känner till arkitektbyråns namn har nog få undgått att se deras kreationer. Det var bland annat White arkitekter som ritade den hårt kritiserade Nasirmoskén i Göteborg – Sveriges allra första moské. [caption id="attachment_138872" align="alignnone" width="640"] Arkitekthögskolan i Umeå. Foto: Skogsfrun/CC BY-SA 3.0[/caption] Sara kulturhus i Skellefteå är en annan av arkitekternas kreationer, så även Kista Science Tower, Täby kommunhus och Tele2 Arena. Man har också ritat Arkitekthögskolan vid Umeå universitet som kritiserats för smaklös och infantil design. [caption id="attachment_138874" align="alignnone" width="640"] Täby kommunhus. Foto: Lindansaren/CC BY-SA 4.0[/caption] Andra kritiker noterar att White haft en särskild fäbless för ritningar av fyrkantiga lådor. Även Arkitektupproret uppmärksammar arkitektbyrån som ett arkitektoniskt skräckexempel. Priset som delats ut är på 100 000 kronor.

Kroppens och själens enhet

Dan Ahlmark — Fri, 20 May 2022 11:04:56 +0000

Ända sedan tidig medeltid har kristna människor indoktrinerats i en tro på en avgörande skillnad mellan kropp och själ. I enlighet med tankar formulerade i den persiska religionen zoroastrism långt mera än tusen år före Kristus, sågs anden och medvetandet alternativt själen som hög och god, samtidigt som materien och kroppen i mycket var låg och ond. Denna dualism inom människan fördes sedan genom inflytandet från den religionen vidare in i andra civilisationer. Zoroastrismen fick en bred spridning i främst Mellanöstern och västra Asien genom sin ställning som statsreligion i det första världsväldet, styrt av de persiska Akemeniderna. Dualismen överfördes till andra civilisationer och kom så småningom att också påverka den europeiska. När kristendomen blev den dominerande religionen i Europa kom de tidiga katolska kyrkofädernas torftiga och djupt felaktiga syn på den mänskliga sexualiteten att orsaka en varaktig och vitt spridd olycka inom stora delar av de europeiska befolkningarna. Det sexuella beteendet beskrevs av dem på samma sätt som en del av kroppen. Det var därför en belastning för människan, en låg drift och för vilken kvinnan bar ett stort ansvar (syndafallet orsakat av Eva). Genom dessa kristna intellektuella ledare skadades eller förstördes flera tiotal generationers kärleksliv i Europa för dem som i frågan brydde sig om kyrkans åsikter. På grund av kyrkans stora inflytande ända in på nittonhundratalet gällde det troligen folkmajoriteten. Den katolska kyrkan och senare de protestantiska bär därför en oerhörd skuld genom sin skam- och skuldbeläggning av en av mänsklighetens främsta glädjekällor. Vid sidan av den beklagliga och auktoritära samhällsstruktur som alltför länge dominerade Europa och påverkade stora delar av människors liv, gick den dåvarande andliga ledningen av samhället – kyrkan – alltså in och direkt störde (eller förstörde) denna del av människors privatliv. Genom religionen kom sedan kyrkans syn på motsättningen mellan kropp och själ att allmänt påverka kulturen i Europa. Rader av filosofer och författare har under tidernas lopp salufört denna missuppfattning om människan. Sedan adertonhundratalet har liberalism och socialism undergrävt kyrkans auktoritet, men uppfattningen om en motsättning var då fast etablerad i kulturen. Genom den friare syn på sexuallivet som trängde igenom i väst efter andra världskriget, har i alla fall denna skadliga aspekt av idén försvagats. En i många avseenden förändrad och ofta vetenskapligt grundad syn på människan utvecklades snabbt efter kriget. Ett bidrag lämnades av den objektivistiska filosofin med dess grundläggande respekt för förnuftet, rationellt agerande och sträng observans av verkligheten. Detta synsätt formulerades av Ayn Rand i mitten av nittonhundratalet. I den filosofin kritiseras hårt den dualistiska synen och dess uppdelning av människan. Beroende på dess betraktelsesätt är människan en varelse med ett medvetande, som tillåter rationellt och logiskt tänkande, vilket i grunden ses också som ett villkor för hennes överlevnad. Människans förmåga att tänka och agera rationellt gäller också hennes oerhört viktiga val av sina värderingar. Och därmed kan vid rätt beteende oförklarliga och oöverstigliga motsättningar mellan medvetandet/själen och kroppen huvudsakligen elimineras. Denna filosofis syn på känslor är nämligen att dessa i huvudsak är beroende av människans medvetna (eller omedvetna) värderingar. Om värderingarna väljs på basis av förnuftet blir detta avgörande. Känslor ej kontrollerade av förnuftet kan kännas som starkt tvång och orsaka kroppen att agera och handlandet syns ytligt sett styras av kroppen. Men mystiken med ofta förekommande och starka motsättningar mellan människans tänkande kontra hennes känslor (vilka framtvingar ett visst agerande) finns inte längre ifall känslorna följer medvetna värderingar. Människans förmåga till rationellt tänkande tillsammans med hennes fria vilja tillåter henne att genom sina värderingar systematiskt och medvetet ”orsaka” känslor som inte medför konflikter med förnuftet. Striden mellan kropp och själ har avstannat. Rands formulering är: ”Du är en odelbar enhet av materia och medvetande”. Så arten av de värderingar människan väljer och deras betydelse för människans inre harmoni kan inte överskattas. En uråldrig insikt djupt grundad i föreningen av shintoism och zenbuddism stödjer slutsatsen om förnuftets, och också viljans, makt över känslorna. Det avser den japanska bushido-etikens åsikt om, att en människa alltid kan kontrollera sina handlingar. Även om hon för ögonblicket kanske inte förstår sina känslor, vilka drar iväg i en helt annan riktning än förnuftet anger, kan hon ständigt genom sitt förnuft bestämma över sitt handlande. Rätt hanterade är destruktiva känslor maktlösa. Hon har dessutom möjligheten att, såsom biocentrisk psykologi hävdar, i efterhand söka efter orsaken till någon upplevd känsla som är destruktiv och skadlig. Dess bas kan då människan eliminera genom att ändra någon värdering. Man bör observera att vi här talar om människans kapacitet eller förmåga att tänka logiskt och rationellt. Huruvida hon i ett visst fall på grund av påverkan, vanor, olämpliga värderingar eller lättja och så vidare inte gör det är en annan fråga. Objektivismen har sedan påverkat den libertarianska filosofins uppfattning av människans natur, och synen på kropp och själ torde vara ett exempel. Libertarianismens avståndstagandet från mystik i alla avseenden och dess människosyn samt försvar av förnuft och logik vilar på en likartad uppfattning om människans natur och förmåga. Begreppet kropp har flera betydelser och enheten mellan materia och medvetande finns på flera nivåer. Om vi med kropp menar vanlig materia, kan vi i allt skapande arbete se avtryck av människors medvetande, när de formar materien precis efter sina idéer och mål. Där finns en omedelbar överensstämmelse mellan materien och det andliga. Det är också naturligt för människor att omsätta och förverkliga sina värderingar i en reell och materiell form. Att bara låta värderingarna vara personliga dekorationer är egentligen utan värde. Men att arbeta för att försöka nå dem genom att realisera dem i verkligheten är sättet att förena medvetandet och materien till en enhet. Och i det personliga livet behöver en rationell människa (som visades ovan) inte på grund av felaktiga värderingar möta oöverkomliga känslor som kastar in henne i kriser och tvingar fram handlingar som hon senare kanske djupt ångrar. Postmodernismens syn på oemotståndliga känslor, som kan dominera hennes handlande, är bara en del i dess primitiva och karikatyrartade människosyn.¹ Själen och kroppen befinner sig i en ännu bara delvis förklarad samverkan, där våra sinnen sänder signaler som influerar vår kropp alternativt medvetandet. Kroppen reagerar automatiskt medan impulserna, som medvetandet/själen mottar, filtreras genom förnuftet som därefter styr kroppen på samma sätt som när medvetandet självständigt av olika skäl bestämmer över kroppens rörelser. Vad som sannolikt inträffar i framtiden är att ytterligare aspekter av medvetandet visas ha en grund i kroppsprocesser, vilket dock inte alls innebär någon konflikt. Det väsentliga i denna grundläggande samverkan är att den förnuftsstyrda människan verkligen utgör en harmonisk enhet av kropp och själ. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Nya Dagbladet - Postmodernismens förödande människosyn

Postmodernismens förödande människosyn

Dan Ahlmark — Sun, 23 Jan 2022 13:12:33 +0000

Vilken människosyn har egentligen den postmodernistiska filosofin (och därmed också dess kulturmarxistiska samhällsideologi)? Med människosyn menas här förståelsen av vilka människans viktiga egenskaper är; hur människor skaffar kunskap och kommunicerar; hur känslor uppkommer och behandlas, och på vilka sätt människan kan påverkas. Vad bestämmer människors värderingar och mål, och hur beter de sig i samhället? Från kulturmarxistisk utgångspunkt är frågan hur människan och hennes åsikter formas särskilt viktig. En utgångspunkt är då att som individ existerar Du egentligen inte i den postmodernistiska filosofin bortsett från som en biologisk kropp tillhörande vissa samhällsgrupper. Du är en varelse som föds såsom ett oskrivet blad och Dina åsikter av olika slag erhålls sedan genom kulturell, samhällelig påverkan och erfarenheter under livet. Och instinkter, lidelser och irrationella impulser ses som viktiga drivande krafter i människan, vilka ofta inte kan motstås. Aggressioner, motstridiga inre känslor och krav på omedelbar tillfredsställelse av önskningar sägs styra oss. Ilska, förtvivlan, rädsla och ångest greppar oss tillsammans med känslor av skuld och meningslöshet. Någon allmän god förklaring av just känslor och dessas orsaker samt dess betydelse för människan ges dock inte av postmodernismen. Däremot sägs de vara så viktiga och tillförlitliga att de hellre än förnuft och logik bör styra vårt handlande. Men människan har i verkligheten en rad personliga nedärvda egenskaper som medverkar till att göra henne unik. Hennes fria vilja som en avgörande faktor existerar dock inte enligt postmodernismen, som inte heller har insikten om personers egna tänkande som orsak till deras värderingar, mål och därmed handlingar. Istället har man valt att tro på hypotesen om social/kulturell konstruktivism och att personer pressas till sitt handlande - förutom av yttre påverkan - av olika drifter och lidelser. Men tron på sådan konstruktivism som en självklar och styrande princip avseende människors utveckling och beteende är ett misstag.¹ Huruvida det finns en objektiv verklighet verkar vara osäkert för många postmodernister. Säkert för dem är dock, att människan inte kan beskriva världen rätt. Även om människans sinnen eventuellt observerar denna korrekt kommer hennes ord och begrepp att förvränga beskrivningen av den. Orden/begreppen påstås historiskt vara så påverkade och bemängda av diverse innehåll från den aktuella kulturen att de förlorat sin funktion att sant beskriva verkligheten. Det innebär då att ingen säker kunskap om omvärlden kan etableras. Människan kan alltså inte utifrån förnuftet uttala sig säkert om företeelser i omvärlden. Detta betyder samtidigt att man inte kan falsifiera något. Men postmodernismens påstående, att människan inte objektivt kan klarlägga och objektivt fastställa fakta om verkligheten, är ohållbart.² Varje kultur sägs också skapa sin egen kunskap, vilket bidrar till att skapa hinder för kommunikationen och förståelsen mellan människor i världen. Vi sägs därför av flera skäl inte kunna bedöma andra samhällen och universella principer kan inte tillämpas. Filosofins nivellering av individen och den subjektiva kunskapsteorin medverkar till att det för varje libertarian grundläggande kravet att skaffa sig andlig självständighet baserad på rationellt tänkande är helt oviktigt för kulturmarxismens anhängare. Eftersom dessa inte tror på förnuftet, fakta eller logik, tas deras förnuft över av subjektivism; av sin ideologi, vilken inte har någon empirisk grund, samt känslor. Lättheten att utpeka andra som rasister, förtryckare med mera, och benägenheten för hatiska angrepp vid åsiktsskillnader är ett uttryck för detta. Bland annat ideologins kollektivism verkar understödja ett rent personligt ogillande eller ren aversion mot enskilda personer med självförtroende, som är lyckosamma, skickliga eller kraftfulla. Så - duktiga individer väcker motvilja, eventuellt också för att kulturmarxistiska anhängare känner av olika typer av mindervärdighet. Bristen i verklighetsförankring torde medverka till det. Kanske vid sidan av deras osäkerhet är tre känslor av ideologiskt ursprung de främsta hos kulturmarxister: skuld; rädsla och sökande efter godhet, vilken sistnämnda faktor dock i sin kulturmarxistiska form är förkrympt och deformerad. Den starkaste känslan är nog skuld, vilket också är en huvudkomponent i ideologins viktigaste politiska metod: identitetspolitiken. Den senare bygger på postmodernismens tro på att konflikter är människans och samhällets naturliga tillstånd. Ständiga strider med andra grupper och individer är självklara och de är ett nollsummespel. Då kunskapsteorin berövar människor möjligheten att ha en fast och rationell bas för kunskap och sina värderingar, tvingas individer att känna sig osäkra gällande mycket. Det skapar ett beroende av de känslor, som självfallet träder in, när rationalism och objektiva fakta kastas ut. Den katastrofala principen att värdesätta känslor högre än rationellt tänkande, det vill säga god analys, leder troligen ofta till personliga motgångar och kriser. Kollektivismen och den personliga osäkerheten torde ofta leda till en ovilja att ta eget ansvar och dessutom till en låg självuppfattning. Just inverkan på självuppfattningen har psykologiska följder som inverkar på individens beslutsfattande och möjliga livsglädje. Och beroendet av känslor medför att rädslor av olika slag naturligen blir särskilt vanliga hos kulturmarxister. Bundenheten till andras omdömen och gillande ökar också sjufalt när egna värderingar och mått på det egna värdet försvinner. Rädslan att förlora sådant gillande blir alltför stor. Den viktiga uppfattningen om egen godhet baseras på ytterst svaga och ynkliga grunder, eftersom måttstocken - den kulturmarxistiska godheten - är så tillbakabildad och deformerad. Denna påverkan och kapitulation av det mänskliga intellektet förklarar mängden av andrahandsmänniskor³ och snöflingor.⁴ Kulturmarxismen är också en i sann mening toxisk lära. Sällan möter man en förkunnelse, där så många påståenden är gruvligt felaktiga och så direkt motsäger det sunda förnuftet. Få ideologier sprider nedvärderande och fientliga åsikter om andra människor så lätt och utan att bekymra sig om sakliga grunder. Postmodernismen framträder utan skam med total likgiltighet för sin brist på en empirisk bas för sina teorier. Att så många är påverkade av läran förvånar. Men det beror troligen i Sverige på en lång indoktrinering från kollektivistiskt inriktade utbildningsanstalter, en kontrollerad press med sin politiska korrekthet och allt smalare åsiktskorridor, brett offentligt stöd åt kollektivistiska NGO:s och en delvis partisk offentlig förvaltning. Utan den offentliga indoktrineringen skulle antalet sympatisörer varit mycket lägre. Om man summerar den postmodernistiska synen på människor syns ett ord vara lämpligt: antihumanism. Ingen hänsyn tas till människors verkliga egenskaper och åsikter: hennes samvete, förnuft och etiska omdöme ges inget utrymme. Föraktet för individen är gränslöst. Åsikten är i grunden att en människa bara har en subjektiv uppfattning om världen, att hennes eget jag saknas (jaget är gruppens), och hon är generellt en känslostyrd och osjälvständig varelse utan stor kraft och uthållighet. Den människa, som framträder genom dessa beskrivningar, är helt enkelt ett patetiskt monster. Att ha övergett rationalitet, logik och fakta och företräda åsikter i strid med sunt förnuft leder troligen ofta till förtvivlan och olycka. Dessa människor har av filosofin förletts att misshandla sina själar. En människosyn med sådana konsekvenser kan under tiden den har inflytande orsaka att vårt samhälle fundamentalt skadas. Därför bör kulturmarxismens inflytande i Sverige motarbetas på alla områden. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Branden, Nathaniel (1969). The Psychology of Self-Esteem, A new Concept of Man’s Psychological Nature; s. 45- 59. Nash Publishing Corp., Los Angeles, California. (2) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? Del 2 (3) Det Goda Samhället - Andrahandsmänniskan och politisk korrekthet (4) Nya Dagbladet - Snöflingorna

Postmodernismen är en totalidiotisk tankegestalt

Karl-Olov Arnstberg — Sat, 08 Jan 2022 12:34:26 +0000

Postmodernismen föds inom litteraturvetenskapen på 1950-talet, då amerikanska kritiker lite luddigt börjar använda begreppet för att beskriva vad de uppfattade som en estetisk nyordning. Jag misstänker att de inte riktigt visste vad de talade om utan i första hand blev förtjusta i begreppet, eftersom det signalerade att de befann sig vid den litteraturvetenskapliga fronten, hade koll på det nyaste av det nya. Efterhand börjar beteckningen också användas för så olika fenomen som stilblandande arkitektur och anti-teatralisk fridans. Den tidiga postmodernismen var just inte mer än en uppmaning att försöka avstå från modernismens konventioner, att tänka nytt. Det dröjde till början av 1980-talet innan termen fick något genomslag i kulturdebatten. 1979 gav den franske filosofen och litteraturvetaren Francois Lyotard ut La Condition postmoderne. Rapport sur le savoir. Det var ett beställningsjobb för Quebecs regering i Kanada. Den tes Lyotard förde fram var att vetenskapen inte längre kunde göra anspråk på den enda och legitima sanningen. Det finns inte bara en stor berättelse om samhället, i Lyotards språk metanarrationen, utan många berättelser, varvid de mindre berättelserna är förtryckta. Rapporten handlar dock inte om litteraturens tillstånd utan om den vetenskapliga kunskapens villkor. Politiskt befann sig Lyotard långt ut på vänsterkanten. Han var trotskist och deltog aktivt i studentrevolten i Paris 1968. Det dröjde några år innan Lyotards rapport kom ut i engelsk översättning, vilken kan ha berott på att den marxistiske amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson först skulle förse den med både ett långt förord och ett appendix, där han sökte besvara frågan vad postmodernism är för något. Hans appendix finns för övrigt med i en svensk antologi som publicerades så tidigt som 1986: Postmoderna tider? Det året och även påföljande år diskuterades postmodernism livligt i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Viktigast var ändå litteraturtidskriften Kris som redan från slutet av 1970-talet förde in en rad franska tänkare: Jacques Derrida, Roland Barthes och Maurice Blanchot. Alla var inte lika förtjusta i postmodernismen. Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth ansåg att det var ett begrepp för kulturskribenter. De lyfte fram sig själva som invigda i dess mysterier. Författaren Stig Larsson sa avfärdande att det var ett nytt lite kul ord som folk svängde sig med i massmedia. Den dåvarande akademiledamoten Knut Ahnlund var hårdare. När Horace Engdahl, som chefredaktör för Kris starkt förknippad med postmodernismen, 1997 valdes in i Svenska Akademien skrev Ahnlund att det var en kvasilära som med obegriplig arrogans snyltat sig in på en rad vetenskaper. Horace Engdahl svor sig fri: "Postmodernismen är ett hjärnspöke som hemsöker företrädesvis konservativt lagda professorer. Att jag skulle vara postmodernist är ett komiskt missförstånd. Jag har praktiskt taget aldrig använt termen och har aldrig gått i bräschen för åsikter som på något rimligt vis kan beskrivas som postmoderna. Det är skrattretande att utnämna mig till postmodernist. (Göteborgsposten 20/12-97)." Som Victor Malm 2019 konstaterade i sin doktorsavhandling om Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning verkade det finnas något pinsamt och generande med begreppet. Fredric Jameson är den andre av de båda tidiga tänkare som står ut. Han är född 1934, lever fortfarande och är verksam vid Duke University i Durham. Två av hans svenska lärjungar är DN-skribenten och etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson och den avlidna akademiledamoten Sara Danius. I en presentation beskrev hon Fredric Jameson som inte bara en av vår tids mest betydande kulturteoretiker utan påstod också att han ”gjort mer för den historiskt inriktade förståelsen av konst och kultur än någon annan samtida forskare”. Det stannade inte där, utan Sara Danius hävdade dessutom att Jameson hade förnyat den marxistiska kulturteorin mer än någon annan samtida intellektuell: "I dag är Jameson en kulturteoretiker som rör sig obehindrat mellan samtida koreansk film, Ricoeurs hermeneutik, Rem Koolhaas senaste byggnader, Aristoteles poetik, nordamerikansk science fiction, Hegels dialektik, Liszts symfonier, modern kinesisk lyrik, Godards tidiga filmer och Sjöwall-Wahlöös polisromaner." I tidskriften New Left Review publicerade Fredric Jameson 1985 sin för postmodernismen mycket viktiga essä Postmodernism, or The Cultural Logic of Late Capitalism. Han målade där upp en dystopisk bild av vår samtid. Kapitalismen hade segrat inte bara över andra produktionsformer utan också totalt tagit makten över vårt tänkande. Resultatet är att det inte längre skapas originell och djup konst utan sådant som det går att tjäna pengar på, det vill säga själlösa massproducerade konsumtionsprodukter. De stora moderna konstnärerna. var revolutionära och såg inte som sin uppgift att måla vackert utan att provocera, som exempelvis Duchamp med sin pissoar. Modern kan man bara vara i förhållande till något omodernt och till skillnad från äldre konst var den moderna fientlig gentemot den samhällsordning den existerade under. På samma sätt revolterar postmodernismen mot det moderna. Hur det går till är inte lätt att svara på men resonemanget landar – för vilken gång i ordningen – i en kritik av kapitalismen. Fredric Jameson argumenterar för att med de moderna museer som växer fram runtom i västvärlden så kliver modernisterna ner från barrikaderna, för att ta plats i borgerlighetens salonger. I dag är dessa museer populära och lönsamma masskulturella centra och utställningarna marknadsförs som kommersiella varor. Picasso, Kahlo, Matisse och Kandinskij tillhör borgarsamhällets kanon. Lyotard och Jameson må vara aldrig så viktiga postmodernistiska tänkare. Det är ändå två andra namn som betyder mer, av dem som förs fram inom postmodernismen. Det har sitt intresse att ingen av dem kallade sig för postmodernist. Den ena är Jacques Derrida (1930-2004), den andra är Michel Foucault (1926-84). Derrida blir central inom postmodernismen med begreppet dekonstruktion. Det mest berömda citatet från honom är ”Det finns inget utanför texten”. Om verkligheten finns så kommer vi inte åt den. Allt är texter, allt är konstruerat. Eftersom texter är konstruktioner kan de dekonstrueras. Det låter ju logiskt korrekt, åtminstone om man accepterar utgångspunkten. Dekonstruktionen syftar till att visa hur alla texter bär på motsägelser som kan ligga dolda, men vad som ska bli resultatet av dekonstruktionen svarar Derrida aldrig på – inte olikt när ett barn plockar sönder en klocka utan att kunna tala om poängen. Filosofen och historikern Michel Foucault är det andra riktigt stora namnet inom postmodernismen. Som de övriga stod han politiskt långt till vänster, var också aktivist och utnämnde kapitalismen till sin huvudfiende. Till en del handlade det om hans personliga uppror. Han kom från en burgen överklassmiljö och sattes i de finaste skolorna. Förhoppningen var att han skulle gå i sin fars fotspår och bli läkare. Nå, det gick rätt bra för honom ändå. Pernilla Ouis, lektor vid Malmö högskola, skrev i tidskriften Axess (nummer 2/2010): "Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. /…/ Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen." Särskilt lycklig var Foucault emellertid inte. Han hade tidigt tankar på att ta livet av sig och gjorde flera försök. Förmodligen var det relaterat till hans homosexualitet, sadomasochistiska böjelser och förkärlek till ynglingar. Foucaults bidrag till den postmoderna soppan är att alla sociala relationer handlar om makt. Det finns två slag makt: den förtryckande och den normaliserande. Repressiv makt är det vi vanligtvis tänker på som maktutövning. Det är det som utövas i domstolar och den ordning poliser upprätthåller, om nödvändigt med hjälp av sina batonger eller andra vapen. Repressiv makt tvingar oss att göra det vi inte vill göra medan normaliserande makt får oss att vilja göra det som vi ändå måste göra. Den normaliserande makten har en hjärntvättande effekt eftersom vi inte märker hur vi lyder den. Den som verkligen har makten behöver knappast ens göra några markeringar. I synnerhet handlar vetenskaplig kunskap, enligt Foucault, om maktutövning. Det är samhället och makten som tar form genom medborgarna och Foucault ansåg inte att det finns någon person bakom dessa maktens avtryck. Han visar hur statens normaliserande makt växer fram, i synnerhet under 1800-talet. Synsättet passar som hand i handske samman med vänsterns uppfattning att allt det som kriminella och våldsverkare gör egentligen är samhällets fel. Det är samhället som misslyckats i utövandet av sin normaliserande makt. Tillspetsat: Det finns inget personligt ansvar därför att det inte finns någon person bakom människors handlingar. Många traditionella historiker är kritiska mot Foucault därför att hans studier inte är förutsättningslösa. Foucault använder den historiska empirin för att visa hur makten fungerar under olika epoker. Det blir en slags historiens motsvarighet till vår tids agendajournalistik. Urvalet och presentationen har ett politiskt syfte. Tre dystra år läste han som doktorand i Uppsala, men fick sitt avhandlingsutkast om vansinnets historia utdömt som ”konstlad litteratur” av handledaren professor Sten Lindroth. Det ledde till att han istället disputerade i Paris. Kärnan i postmodernismen är att det inte finns någon kärna. Alla mönster och konstruktioner är i sig slumpartade och de ordnas genom maktutövning. Inget har någon nödvändighet av naturen, allra minst människan. Det finns inga färdiga former utan det vi kallar för verklighet är ett maktens illusionsmakeri, som äger rum i språket. Allt är påhitt. Allt är sociala konstruktioner och allt kan därför dekonstrueras. I en lång artikel om identitetspolitik i tidskriften Respons skriver Fredrik Agell 2016: "Ursprungligen en angelägenhet för små akademiska kotterier har fundamentala trossatser spritts och förvanskats till den grad, att det i dagens identitetspolitiska mainstream-offentlighet är en odiskutabel sanning att västerländska samhällen är kännetecknade av ett strukturellt förtryck av sexuella minoriteter, trosriktningar, etniska grupper." Den brittiska kulturkritikern Helen Pluckrose sätter upp postmodernismens teori i en punktlista. Även om den i stort sett dött ut inom akademiska kretsar så lever den vidare bland aktivister:

Det finns inget sätt att nå objektiv kunskap på. Allting är kulturella och sociala konstruktioner.
Samhället domineras av makt- och privilegiesystem som medborgarna accepterar som normala och sunt förnuft. Dessa ser olika ut i olika kulturer och subkulturer. Inget av dem är korrekt eller överlägset något av de andra.
De kategorier vi använder för att förstå såväl fakta som fiktion, förnuft och känsla, vetenskap och konst, manligt och kvinnligt är falska. De i själva verket maktsystem som behöver brytas ner och analyseras.
Språket har total makt över våra sinnen och används för att konstruera förtryckande sociala realiteter, vilket gör att språkliga begrepp måste kritiskt granskas, i syfte att frilägga maktens diskurser.
Det en talare för fram har inget företräde framför åhörarnas tolkning.
Idén om en autonom individ är en myt eftersom också individen är en kulturell konstruktion, formad av sin relation till makten.
Idén om en universell mänsklig natur är också en myt. Den är konstruerad av makthavare som bestämt att detta är det rätta sättet att vara på. Det är därför som den mänskliga naturen är vit, västlig, maskulin och heterosexuell.

I dag har postmodernismen samma roll i offentligheten som politisk korrekthet. Den är en regerande och destruktiv tankegestalt, samtidigt som själva beteckningen är pejorativ. Det finns mig veterligt inte längre någon betydande tänkare som kallar sig postmodernist, lika lite som någon av våra mest offentliga personer vill kalla sig politiskt korrekt. Till detta vill jag lägga min personliga uppfattning: Postmodernismen är så verklighetsfrämmande och totalidiotisk att man bleknar. Den säger att allt är kaos utanför språket, men det är ju tvärtom! Allting är ordnat och strukturerat, både i den biologiska och den mänskligt sociala världen. Och att påstå att objektiva sanningar är oåtkomliga i en tidsålder då i synnerhet vetenskapen utifrån sin förmåga att förstå sig på verkligheten byggt upp en tidigare okänd närmast science fictionartad värld, hur fasen kan man ens tycka att det är en tanke som är värd att intellektuellt ens pröva? Postmodernisterna borde ha stannat i sin franska sandlåda. Tyvärr gjorde de inte det. Karl-Olov Arnstberg Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning

Varför postmodernismen har fel i det mesta – Del 2

Dan Ahlmark — Sat, 07 Aug 2021 10:48:07 +0000

Att man inte kan se dagens bekräftade vetenskap och kunskap som objektivt och universellt sann (den påstås alltid vara deformerad av språket, kulturella värderingar samt maktrelationer) är en grundtes i exempelvis postkolonial teori och kritisk rasteori, vilka är tillämpningar av postmodernismen. Dessa hävdar istället överlägsenheten hos kunskap genererad utifrån ståndpunktsteorin det vill säga skapad genom olika marginaliserade identitetspolitiska gruppers erfarenheter och där dessa gruppers sociala position (och därmed perspektiv på samhället) skiljer sig.¹ Man tror att sådana gruppers mytologi, tolkningar av sin kultur, folklore, erfarenheter från gruppmedlemmar, uttryck för känslor med mera har ett klart sanningsvärde och är orättvist nedvärderade i den västerländska uppfattningen om kunskap. Men för att avgöra sanningen i den åsikten och värdet av sådana gruppers erfarenheter krävs att man utnyttjar metoder, vilka dock förkastas av de ”kritiska teorierna” som uttryck för västerländsk dominans. Påstådd sanning baserad på vetenskapliga metoder inklusive empiri ses inom dessa ideologier vanligen som uttryck för politiskt förtryck från patriarkatet i Västerlandet. Kritisk rasteori baseras bland annat på en rad negativa antaganden om den vita rasen (systematisk rasism råder i västerländska samhällen; alla vita är rasister, eftersom alla drar nytta av sitt samhälle och så vidare), vilka numera anses vara fakta på grund av reifikation.² Man definierar rasism som fördomar plus makt, vilket medför att bara vita är rasister. Och teorin accepterar inte västerländsk kunskapsteori och dess metoder att fastställa sanning. Rationella diskussioner om sakfrågor tillåts heller inte. De aktiva påstår bland annat att alla invändningar från vita gällande teorin bara är tecken på vitas privilegier, hyckleri eller försök att bevara sin makt. All opposition ses därför som bekräftelse på förkunnade teser. Man utgår alltså från sin egen uppfattning om kunskap (se ovan), vilken heller inte får ifrågasättas av vita på grund av den påstådda obalansen i gruppernas maktrelationer. Man tror på en samhällelig maktstruktur, som genom maktförhållanden på ett stort antal sätt utövar förtryck över icke-vita (intersektionalism). Så resultatet är att ohållbara påståenden byggs på obevisade grundprinciper och förmedlas på sådant sätt att de leder till en olöslig konflikt mellan personer tillhörande de olika raserna. Genom att kvinnor utgör åtminstone hälften av världens befolkning är identitetspolitik inriktad just på kvinnor politiskt mycket intressant. Det gäller särskilt som vita män redan är utsedda till att ha orsakat världens många problem och har som skyldiga ingen politisk prioritet i något avseende annat än som måltavlor. I mitten av 90-talet trädde tillämpad postmodernistisk intersektionell feminism in som konkurrent till andra tidigare former (liberal, marxistisk/radikal etcetera) av feminism och kom snart att dominera området. Genus (inlärda beteenden och förväntningar hos män och kvinnor) istället för feminism samt sexuell orientering och ras lyftes då fram som baser för kvinnors identitet. Genom att kvinnor påstås diskrimineras allvarligt utifrån många grunder/perspektiv, utvidgades området för problematisering. Den intersektionella metoden som ska möjliggöra analys av effekterna av många parallella grunder för diskriminering togs därför i bruk, vilket kraftigt ökade komplexiteten. Vetenskaplig metodik och förmåga att otvetydigt fastställa fakta överlevde inte invasionen av postmodernismen; social/kulturell konstruktivism (biologi påstås exempelvis inte påverka kvinnligt beteende) råder och de feministiska identitetsgruppernas kunskap dominerar.

Vetenskaplig metodik och förmåga att otvetydigt fastställa fakta överlevde inte invasionen av postmodernismen

Betydelsen av den traditionella synen på patriarkatet minskade och ersattes av opersonliga föreställningar om manlig dominans som numera sprids överallt genom samhällets hierarkier genom ett mystiskt postmodernistiskt system för påverkan.³ Men denna påverkan sägs även säkra männens makt och privilegier över kvinnor. Empirisk forskning, som kan ge sakligt stöd eller bevis för påståendena om patriarkatets existens, åsikter, organisation, resurser och arbetssätt saknas dock. Akademiska studier gällande feta personer ligger också till grund för en kritisk teori. Den negativa synen på fetma anses därvid bara vara en social konvention (konstruktion) skapad av samhället. Det är ju istället samhällets ovilja att acceptera och hjälpa överviktiga på deras villkor som skapar problem. En negativ syn på fetma avslöjar enbart ”fatphobia” och kan jämföras med rasism och homofobi. Vetenskapligt och objektivt ses idag övervikt som orsakat av regelbundet intag av för många kalorier, vilket utsätter personen för nämnvärda medicinska risker (hjärtproblem, flera typer av cancer, diabetes och andra allvarliga sjukdomar). Men medicinska åsikter om fetma avvisas helt av teorin. Varje åsikt att fetma kan vara farlig och (vanligen) kan behandlas medicinskt ses som uttryck just för ”fatphobia”.⁴ Sådan kunskap ses som en produkt av makten i samhället medan pålitlig kunskap skapas utifrån ståndpunktsteorin och därmed av den aktuella identitetsgruppen som ser positivt på fetma. Västerlandets kunskapsteori med dess betoning av vetenskap, objektivitet och empiri ignoreras. Inflytelserika kulturmarxister hävdar att makten i ett land (patriarkatet) påverkar befolkningen och feta personer också genom teman mot fetma som medför en social kontroll av de senare. Man utnyttjar som andra Teorier Foucaults syn på systemet för utövande av makt i samhället.⁵ En annan syn på området är därför: “…fat studies is currently among the most irrational and ideological…in identity studies”.⁶ Fysiska och mentala handikapp ses som goda förutsättningar att bygga politisk aktivism. Handikapp ses enbart som socialt uppfunna/konstruerade egenskaper och något som samhället pådyvlar människan istället för att hantera ämnet korrekt. Det är samhällets fel att en sådan åkomma ses som en brist när det egentligen är allmänheten som ska acceptera och anpassa sig till handikappet. Genom att samhället inte bemöter de handikappades olika krav har samhället egentligen skapat handikappet. Att funktionsnedsättning bara betraktas som en social konstruktion och inte som en fysisk begränsning hos vissa individer, vilken eventuellt kan minskas eller elimineras genom medicinsk hjälp, är ett utslag av den postmodernistiska synen på kunskap. Människor utan handikapp sägs ha skapat en norm för sig själva som normala (ableism) och har därför något av ett privilegium. De utanför normen påstås vara sedda som underlägsna (och blir därför utsatta för någon form av förtryck). Men de handikappade bör istället enligt teorin acceptera och vara stolta över sin gruppidentitet (personlig identitet är oväsentlig). Om så sker, kan den inställningen självfallet göra människor mindre intresserade av att minska eller avhjälpa sitt handikapp. Vissa aktivister ser även med ovilja på ansatser att hindra eller minska handikapp. Gruppidentiteten är istället något, som ska firas och upphöjas. Detta urval av ”kritiska teorier” illustrerar den grundläggande attityden hos ideologierna som utvecklats utifrån postmodernistisk filosofi att inte acceptera västerländsk kunskapsteori eller dess metoder. Just denna syn tillåter dem att formulera åsikter och teser som strider inte bara emot viktiga principer, som tidigare dominerat västerländska länder, utan också mot sunt förnuft. Det syns vara huvudskälet till den mängd felaktiga utsagor och slutsatser om olika ämnen kulturmarxister uttrycker. Dålig ideologi har tidigare vanligen kunnat vederläggas teoretiskt genom bristerna i sin uppbyggnad eller logik, eller genom att man empiriskt visar vad som är fel i den. Men när svagheter i logik och intern konsistens i en hypotes ses som ointressanta och empirisk kunskap av alla slag avvisas, är det svårare att för alla klart påvisa felaktigheterna och destruktiviteten i de postmodernistiska/kulturmarxistiska idéerna. Reifikationen av dessa kan naturligtvis aldrig accepteras eftersom den är helt bedräglig. En huvuduppgift för frihetligt sinnade är därför att i detalj beträffande varje område behandlat av en kritisk teori precis fastlägga vad som kvarstår, när delarna, som strider mot vetenskaplig metodik med dess krav på objektivitet och empiri, rensats ut. Troligen är det inte mera än vad som återstod av marxismen efter murens fall. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, s. 112f. Fri Tanke, Stockholm. (2) Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, Cynical Theories, s.17,181. Swift Press, Storbrittanien. (3) Maktstrukturen och hur utövandet av makten påstås ske beskrivs till exempel i : Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? Del 2 (4) Pluckrose, H. & Lindsay, J., 2020, a.a., s.171. (5) Pluckrose, H. & Lindsay, J., 2020, a.a., s.174 (6) Pluckrose, H. & Lindsay, J., 2020, a.a., s.179

Varför postmodernismen har fel i det mesta – Del 1

Dan Ahlmark — Mon, 26 Jul 2021 12:47:53 +0000

Som filosofi skapades postmodernismen under andra hälften av 1900-talet, och var i vissa avseenden påverkad av mellankrigstidens Frankfurtskola. Filosofin inspirerade så småningom - men främst sedan slutet av 1980-talet - mera utförliga tillämpningar på olika samhällsområden. Dessa kan gemensamt kallas tillämpad postmodernism och inriktas antingen på vissa grupper (till exempel kvinnor, könsöverskridande identiteter, svarta, eller funktionsnedsatta personer) eller på stora politiska utvecklingsfrågor (såsom postkolonialismen). De nya delarna har dock fått ett så starkt inslag av politiska preferenser, mål och metoder avseende utvalda grupper, att de främst kan betecknas som ideologier. Det gäller egentligen även den tidigare postmodernismen, men eftersom dess orientering att omvandla samhället är mycket mindre tydlig, och dess övriga innehåll gäller områden filosofier vanligtvis behandlar, kallas de hypoteserna för filosofi. Tillämpningarna utgör nu en allt viktigare del av kulturmarxismen, vilken kan definieras som det samlade samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen. Ideologierna vilar då (i olika grad) på den grundläggande teori, som utvecklades av postmodernismens pionjärer, vilka formade filosofins syn på metafysik, människan, språk, kunskapsteori, etik och samhälle. Filosofin byggdes huvudsakligen utan någon stark empirisk grund, vilket gör att den saknar många anknytningar till verkligheten. Vad som sedan hände, när dess grundtankar utvecklades gällande olika samhällsområden var, att inte heller dessa nya hypoteser byggdes på något verkligt empiriskt fundament. Eftersom hypoteserna på var och en av de olika samhällsområdena alltså även stödjer sig på den ursprungliga filosofin med dess svaga anknytning till fakta, har naturligtvis förespråkarna ett problem: bristande verklighetsförankring! Man hävdar ju ofta åsikter och slutsatser, som inte är faktabaserade eller förenliga med sunt förnuft.

Tillämpningarna utgör nu en allt viktigare del av kulturmarxismen, vilken kan definieras som det samlade samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen.

Under 2000-talet inträffade därefter en reifikation (abstrakta förhållanden ses som verkliga, reella företeelser), vilket innebar att de aktiva postmodernistiska förespråkarna och forskarna utan påtagbara skäl började behandla filosofin och dess tillämpade former som fundamental och reell sanning. Precis som i totalitära stater betraktar man då sin ideologi som helt bekräftad och agerade mot omgivningen med utgångspunkt från detta. Då normala människor ofta utgår från att sådant beteende inte sker utan goda skäl, godtas därför ofta de obekräftade hypoteserna som bekräftade sanningar. I själva verket är det dock bara fråga om intellektuell vilseledning, och beteendet är ett gott politiskt exempel på hur man duperar människor. Postmodernismen anser, att även om det eventuellt skulle finnas en objektiv verklighet, kan inte människan rätt beskriva och tolka den. Vad som finns är språkliga beskrivningar av omvärlden och därmed med alla dessas påstådda brister, vilka också är påverkade av social interaktion mellan människor. Postmodernismens metafysik bedöms därför som antirealistisk. Orsaken till människans oförmåga att nå kunskap om omvärlden sägs främst vara att vi måste använda språket, dess begrepp och kategoriseringar, vilka är så påverkade av kulturen och dess grunder för utnyttjade ord och uttryck, att språket förvanskar alla beskrivningar. Denna kunskapsteori innebär då, att det mänskliga förnuftet inte kan finna och fastställa någon säker empirisk grund för några objektiva och säkra slutsatser. Detta har självfallet oerhörda konsekvenser. Bristen på förankring i en objektiv verklighet medför, att människan befinner sig i ett subjektivt träsk, där även logik elimineras. Vår därmed begränsade ”kunskap” sägs också bara gälla inom den kultur där den formulerats eller vidmakthålls, och att den där främst uttrycker vad den politiska makten i den kulturen vill. Dagens samhälle är ju ett system för utövande av makt i syfte att skydda patriarkatets privilegier. Denna kunskapsteori är lyckligtvis dock inte korrekt. I en tidigare artikel (1) granskade jag argumentet, att en persons utnyttjade ord är så oklara och bemängda av kulturellt bråte att de inte klarar av att tillförlitligt och objektivt beskriva och förmedla något om omvärlden. Det påstås att språket: ” bygger på godtyckligt valda symboler djupt påverkade av kulturen och därmed fullt av störande hinder för beskrivning av och slutsatser om verkligheten. Språket och orden beskriver därför inte direkt saker i världen” (1). En faktor man då glömmer är att även språket och orden har genomgått en evolution: ”Olika val av beskrivningar och ord gällande omvärlden har genom ren evolution ändrats och så finslipats under Homo Sapiens millennier att det medför att vi idag väljer just de ord som mest precist beskriver denna verklighet. Våra slutsatser är därför objektivt pålitliga och förenliga med den”(1). Förtroendet för vår observationsförmåga och för språket medför alltså övertygelsen att korrespondensteorin, det vill säga att det finns en överensstämmelse mellan en noggrann beskrivning av något och dess motsvarighet i den empiriska världen, gäller. Empiriskt visar sig också, att precisionen och samstämmigheten i exempelvis vetenskapliga beskrivningar på högsta detaljnivå av olika företeelser vid korrekt utförande i skilda kulturkretsar och länder av helt fristående personer visar sig vara fullständig, och att kunskapen också är kommunicerbar. Vetenskapliga utsagor, bekräftade genom upprepning, ger oavbrutet en sådan precis grund för verksamhet och olika projekt i olika miljöer inklusive rymden, att kunskapen kan betraktas som helt tillförlitlig. Kunskapen är också universell, vilket postmodernismen förnekar. Orden och beskrivningarna av verkligheten behöver inte vara mera tillförlitliga än de är, eftersom de är fullt tillräckliga för att fylla mänsklighetens nuvarande praktiska och teoretiska behov. Däremot kan omfånget av vårt kunnande alltid ökas. Om man ser på postmodernismens inflytande i akademisk forskning har den heller inte lyckats göra intrång på naturvetenskapens och teknologins områden. Då det är dessa som idag står för mycket av samhällets framsteg, är detta tecken på något viktigt. Där en ökning av vår förståelse av världen är väsentlig och grunden för mänsklig välfärd skapas, krävs objektivt kunnande och traditionellt vetenskapliga framsteg. Där verklig materiell mänsklig välfärd skapas, ignoreras postmodernismens teser. Däremot har postmodernism av olika skäl - troligen ofta politiska - fått inflytande i humaniora och samhällsvetenskaper. Betydelsen av värderingar har där gett filosofin och ideologierna stort spelrum. Det är naturligt, att exempelvis genusforskning, som blivit en postmodernistisk lekstuga, ofta kritiseras för brott mot konventionella forskningsstandards. Ett omdöme är: ” Ju mer en vetenskaplig artikel använder ett genusperspektiv eller genusvetenskapliga teorier, desto sämre kvalitet håller den” (2). Medan kunskapsområden, där postmodernism får dominera, sakligt sett blir alltmer ointressanta, kan dock deras politiska betydelse växa. Huvudslutsatsen är dock, att där objektiva fakta behövs, därför att reell och ny kunskap om naturvetenskap och teknologi ska skapas, är postmodernismen utan intresse. Om västerländsk konventionell kunskapsteori inte gällde, skulle basen för upplysningens stora moderniseringsprojekt av det mänskliga samhället inte existera. Denna revolution på många områden, som ligger till grund just för utvecklingen i Väst (och senare i resten av världen), kunde inte ha inträffat. Men utvecklingen av västländerna under de senaste 250 åren har verkligen skett. Och denna är helt präglad av att förnuftet och rationellt tänkande styrt av logik och empiri använts på område efter område och så småningom helt förändrat dessa. Den samhälleliga stagnation, som trots vissa framsteg rådde under förhistorisk och historisk tid, har under den moderna eran fått ge vika för dramatiskt nya synsätt eller metoder, och världen har i grunden omvandlats. Rent empiriskt finns inga som helst belägg för att postmodernismens grundläggande tvivel på förnuftets möjligheter är korrekta. Vittnesbörden för motsatsen finns runt omkring oss. Om man betvivlar förnuftets förmåga att objektivt observera och fastställa fakta om verkligheten, måste man betvivla att dagens värld överhuvudtaget existerar. Den postmoderna filosofins kunskapsteori är därigenom en Akilleshäl, som i sig dömer ut mycket av postmodernismen både i dess ursprungliga och tillämpade form. En huvudgrund för denna irrationella och destruktiva filosofi är ju just synen på människans oförmåga att nå riktig kunskap om verkligheten. Och väldigt många komponenter i tillämpad postmodernism – ideologierna gällande skilda samhällsområden – vilar på tron på förnuftets ringa förmåga att fastställa korrekta fakta om världen. Men om den föreställningen är nonsens, faller mycket av både filosofin och ideologierna. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori del 2 (2) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen, s.202. Fri Tanke, Stockholm. Underlaget finns i: Madison,G. & Söderlund, T” Comparisons of content and scientific quality indicators across peer-reviewed journal articles with more or less gender perspective: gender studies can do better”. Scientometrics, 2018, vol 115, nr 3, s1161-1183.”

Postmodernistiskt jämställdhetsarbete skadar kvinnornas ställning i akademin

Dan Ahlmark — Sat, 17 Jul 2021 10:22:04 +0000

”Nationella Sekretariatet för Genusforskning” (NSG) fick 2016 regeringens uppdrag att leda ett vidgat uppdrag att jämställdhetsintegrera Sveriges universitet och högskolor. Ett viktigt skäl till uppdraget syntes ha varit att män i högre utsträckning än kvinnor fortsatt att utses till höga akademiska poster, såsom professurer. Politiskt tunga vänsterpersoner var övertygade om att skälet var allmän partiskhet till männens förmån. Uppdraget övergick sedan under 2018 till den nyinrättade Jämställdhetsmyndigheten (JM) för att avslutas 2019 och slutrapporteras.¹ NSG:s rykte som stöttepelare för radikal genusforskning orsakade troligen deras val till projektledare. Kritik har dock under lång tid riktats mot svensk genusforskning, vilken orsakats av att denna inte upprätthåller den nödvändiga standarden för akademisk forskning. Att jämställdhet mellan könen i tidigare mening inte längre prioriterades av sekretariatet, som helt enligt postmodernistisk teori numera inte ser kön som biologiskt bestämda utan som socialt konstruerade, fästes ingen vikt vid avseende valet av projektledning. Observationer beträffande institutets arbete inom akademin anger, att de ansvariga för jämställdhetsarbetet som sin teoretiska ram för arbetet utgått från en blandning av postmodernistisk filosofi och till denna knuten feministisk ideologi.² Därigenom infördes i reformarbetet en rad grundantaganden om verkligheten, som inte baseras på empiriska fakta. Det verkar också som om jämställdhet i meningen att motarbeta alla former av diskriminering av kvinnor i akademin inte var huvudfrågan i reformarbetet; det väsentliga syntes vara att förändra ”maktstrukturer”, som påstods medföra diskriminering. Detta innebär tydligen att makt ska förskjutas till den grupp man sympatiserar med. Men NSG:s uppfattning om makt, maktordningar och därav orsakat så kallat förtryck, är postmodernistisk och inte allmänt omfattad i akademin – eller i samhället. Samtidigt såg projektledningen det uppenbarligen som viktigt att (där möjligt var) under projektet allmänt införa postmodernistiska synsätt i olika avseenden. Medan sådana synsätt numera ses som fakta av de troende, kan andra se dem som enbart indoktrinering och propaganda utan faktaunderlag. Medan den postmodernism som utvecklades i västvärlden under andra hälften av 1900-talet kan betraktas som filosofi, bör de mera detaljerade tillämpningarna av den på olika samhällsområden som framkommit sedan slutet av 1980-talet mera korrekt sägas vara ideologier. De innehåller nämligen betydande inslag av politiska preferanser samt aktivistiska mål och metoder för att främja utvalda grupper. Ett område som påverkats kraftigt av postmodernism är feminismen, vilken då i sin nya tappning är en utpräglat radikal ideologi, vilket naturligtvis påverkade jämställdhetsarbetet i akademin.

Ett område som påverkats kraftigt av postmodernism är feminismen, vilken då i sin nya tappning är en utpräglat radikal ideologi, vilket naturligtvis påverkade jämställdhetsarbetet i akademin.

Det ideologiska intresset och kunnandet i vårt land är allmänt svagt utvecklat, och även högt kvalificerade och berörda svenskar inom akademin har naturligtvis haft svårigheter att snabbt förstå, analysera och på ett övertygande sätt kartlägga svagheterna i motiveringarna och sättet för jämställdhetsarbetet. Genom statens uppdrag erhöll de ansvariga ett tolkningsföreträde avseende hur jämställdhetsarbete ska bedrivas, och man innehade således en hegemonisk ställning i det avseendet. Och då svenskar inte tror att det offentliga direkt genomför indoktrinering av svenska medborgare, föreställer man sig inte att så kan ske i samband med jämställdhetsarbete inom landets högre undervisning och forskning. Tillsammans med rädslan att försämra sina möjligheter till karriär eller att få forskningsanslag medförde då omedvetenheten och saktfärdigheten i reaktionerna från de berörda, att svagheterna gällande argument och metoder för jämställdhetsintegreringen inte blivit tillräckligt uppmärksammade. Om man granskar den feministiska ideologins inverkan på arbetet är en viktig effekt att alla åsikter om att det finns vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor är förbjudna. Sådana differenser strider mot teorier som att människan enbart är en produkt av sin miljö eller föds helt utan könsbestämda psykologiska egenskaper. Det finns dock numera en allt mer omfattande forskning som visar på systematiska små, mindre eller nämnvärda psykiska och beteendemässiga skillnader³ mellan könen, vilka inte är kulturellt grundade. Den eventuella betydelsen av dessa beaktades dock aldrig i projektet. Sådana differenser kan ju egentligen inte förvåna, då evolutionen under hundratusentals år påverkat män och kvinnor precis som alla andra däggdjur. Att homo sapiens som enda djur inte skulle ha påverkats av evolutionen vore mystiskt. För jämställdhetsarbetet i akademin bör exempelvis skillnader i könens olika yrkesintressen (tydligare ju mera jämställt samhället är!) eller frekvensen av personer just i vissa normalfördelningars (gällande förmågor) extremvärden/ytterkanter vara väsentliga. Men eftersom även små biologiska skillnader utmanar tesen att alla differenser gällande kön är orsakade av patriarkatets förtryck, kan sådan kunskap inte accepteras av postmodernister. Därför måste den förkastas.⁴ Med tanke på att jämställdhetsarbetet också gällde universitet – en av samhällets största källor för ny kunskap - kan en sådan ideologisk attityd hos jämställdhetsaktiva ses som särskilt märklig. Men skillnaden i kunskapssyn var mycket djupare än så, eftersom exempelvis chefen för NSG och drivande i jämställdhetsarbetet hade radikalare åsikter, som väl sammanföll med postmodernismens kunskaps- och samhällsteori. Han såg institutionerna för högre utbildning som platser, där grupper försöker bevara sina privilegier till exempel genom att främja vissa teorier och anställa personer med liknande åsikter som sina egna. Sanning, objektivitet och vetenskaplig neutralitet är omöjliga att nå, och försök att presentera sådant material utgör egentligen bara sätt för grupper att främja sina egna intressen.⁵ Vetenskap är en metod att vinna makt och skiljer sig inte från politik. Det synsättet kan sägas vara en originell bakgrund för en person med uppgift att förbättra likställdheten inom forskningsinstitutioner. Precis som postmodernismen förespråkar, intog den projektledande personalen en kritisk inställning till alla normer och kategoriseringar. Då mycket arbete i postmodernistisk filosofi lagts ner på att analysera språkets oerhörda - påstådda - betydelse för att upprätthålla maktordningar och förtryckande normer, underströks i jämställdhetsarbetet att anställda i akademin verkligen skulle använda rätta ord eller korrekt terminologi, som inte kan stöta någon. Språket påstås alltid gälla maktrelationer och är så kraftfullt, att det kan sägas utgöra verkligheten. Det är alltså inte något neutralt utan är ett huvudmedel i gruppers maktkamp med varandra. Men påståendet om de så kallade maktordningarnas och hierarkiernas stora betydelse i samhället och språkets vikt i sammanhanget är i själva verket bara trosartiklar för postmodernister, eftersom empiriskt underlag – som vanligt – inte finns för teorin.⁶ Bland skälen att förklara varför kvinnor visar sämre karriärmässig framgång än män framförs ibland olika psykologiska orsaker såsom att kvinnor upplever ”negativa förväntningar”. Det sägs innebära att kvinnor förväntas att utföra sämre prestationer än män, vilket då får dem att prestera mindre än sin förmåga. Att forskningsstödet för påståendet är svagt oroade inte, eftersom argumentet finner stöd i feministisk ideologi Som förklaring till att män vid akademiska sakkunnigbedömningar påstås nedvärdera kvinnor anförs ibland, att omedvetna sexistiska fördomar (unconscious bias) styr dem. Något sätt att objektivt konstatera sådana fördomar finns dock inte, eftersom utvecklade tester inte visat sig hålla måttet. Men empiriskt material anger, att sådana påstådda fördomar idag inte spelar någon praktisk roll på universiteten. Förhållandet syns dessutom vara det motsatta det vill säga att kvinnor gynnas vid tillsättningar.⁷ ”Omedvetna fördomar” syns beträffande männens ställningstaganden ha samma sanningsvärde som ”förträngda minnen” tidigare hade i incestmål, det vill säga inget. Däremot verkar kvinnor nu ha ”omedvetna fördomar” till förmån just för kvinnor. A&P ² redovisar olika exempel på att lagstridig kvotering används inom högskolor och universitet för att förbättra kvinnornas position. Detta måste då ske dolt. Och eftersom jämställdhetsarbetet i olika delar av akademin tydligen inte grundades på rationella principer med målet att utse de mest meriterade oavsett kön, är det naturligt att enklast mätbara parametrar tillgrips för att nå ideologins mål: kvinnors relativa andel av – säg – professurer ska öka från 30 till 40 procent under närmaste femårsperiod. Kanske vill man att relationen mellan könen i dessa fall ska vara 1:1. Samtidigt måste sådana primitiva regler självfallet observera komplikationen, att hänsyn bör tas till att könen har olika stor urvalsbas (antal lämpliga kandidater) i olika ämnen. All diskriminering i akademin beroende på kön ska självfallet elimineras. Att använda ansatser grundade i postmodernistisk filosofi och kulturmarxistisk feminism för detta syfte skadar dock i längden bara kvinnornas ställning. De förändringarna byggs inte på objektiva grunder och förstärkt meritokrati - utan på svaga argument och ogiltiga principer. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Jämställdhetsmyndigheten - Jämställdhetsintegrering i akademin gör skillnad (2) Arpi, I., & Wyndhamn, A-K &, 2020, Genusdoktrinen. Fri Tanke, Stockholm. (3) A & W, a.a., s.159 – 206. (4) A & W, a.a., s. 236ff. (5) A & W, a.a., s.106 -110. (6) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig - del 2 (7) A&W, a.a., s.255f.

Är postmodernismens samhällsteori trovärdig?

Dan Ahlmark — Sat, 29 May 2021 12:15:06 +0000

Det patriarkat som av kulturmarxisterna förutsätts styra ett europeiskt land består uppenbarligen av ett antal grupper av män som kan ha gemensamma intressen, men där varje enskild grupp har sitt speciella mål. De olika strukturer eller hierarkier i samhället, som grupperna då individuellt antas stå i spetsen för, sägs på sitt område utöva ett mycket stort inflytande över landet. Gruppernas mål torde i grunden vara bevarande av sin privilegierade ställning men annars tillväxt och ökad makt. Man sägs därför söka och vidmakthålla dominans över kvinnor. Men, eftersom män är ständigt involverade i konkurrens med andra män, vill de som styr hierarkierna inte att andra tar över makten. Patriarkatets mål är därför dels att säkra sin ställning och förmåner (privilegier) i förhållande till andra män, dels att dominera landets kvinnor.¹ Man kan fråga sig om patriarkatet och dess delar består av vissa av landets etablissemang. Men, eftersom de flesta sådana numera också innehåller vänsterpolitiskt orienterade personer, hindrar det troligen vissa etablissemangs aktiva deltagande i det större patriarkatet. Ledarskapet i olika delar av patriarkatet, det vill säga hänförlig till de olika strukturerna, behöver nog inte ha samma åsikter i allt men har troligen samma grundvärderingar (såsom att dominera kvinnor). Men ett sådant krav torde numera kraftigt begränsa möjligheterna att få stöd av viktiga grupper i samhället. Detta patriarkat skiljer sig från den gamla marxistiska bilden av samhällets ledning: kapitalisterna. Samhällsförändringarna har splittrat arbetarklassen och olika delar av den ses idag som fiender till ett gott samhälle. Beträffande det påstådda förtrycket av kvinnor, är det män generellt – oavsett socialklass - som begår brotten. Gäller det ett gammalt kolonialt förtryck anses vita män och européer vara huvudfienden. Avses situationen för gruppen invandrare i Sverige blir det vita svenskar i sin helhet, det vill säga inklusive kvinnor, som idag tillsammans förtrycker dessa. Men totalt sett bärs den största skulden beträffande situationen på alla områden av vita män, som ju även särskilt kritiseras för att inte vara positiva till sexuella minoriteter (GLBTQI). Sedan är detta kollektiv av män engagerat i sin egen interna maktkamp. Är språket och teman förtryckarinstrument? Hur utövar och skyddar då dessa hierarkier sin makt? Ja, det sker främst genom ett antal teman (discourses), vilka var och en är ett särskilt sätt att se på världen. Diskurser (teman) är kraftfulla och ledande föreställningar gällande ett ämne eller område, och som anger, hur man bör tänka beträffande detta: vad som är acceptabelt eller förkastligt på området, vad som är rätt respektive fel. Ett tema ska fånga intresset, dominera människors medvetande och skapa åsikterna hos dem i det aktuella avseendet. En viss hierarkis mål är att dess tema(n) verkligen ska dominera synen i samhället gällande området och därmed säkra att dess makt och privilegier inte kraftfullt kan utmanas av konkurrerande motståndsteman. Man har i så fall format en ”episteme” det vill säga en dominerade uppsättning av värderingar och idéer som påverkar eller bestämmer åsikterna och hur medborgarna tar till sig kunskap om ämnet. Åsikterna har ibland helt enkelt blivit sunt förnuft gällande ämnet. De olika strukturerna använder i första hand språket för att sprida sina inflytelserika teman. Objektiv kunskap finns inte beroende på språkets vilseledande inverkan på människors tolkningar av sin perception: ord påstås därför inte ha någon klar förbindelse med verkligheten då ord är godtyckliga och bemängda med influenser från kulturen. Det drabbar även den vetenskapliga metoden (se nedan). Språket (i dagens värld även bilder) blir ett förtryckande instrument, eftersom det utnyttjas för att vidmakthålla hierarkins värderingar och policyer. Tillsammans ska då patriarkatets olika diskurser tillsammans med sina konsekvenser (se kunskap) möjliggöra ett ständigt existerande, förnyat samt finförgrenat nät av inflytande över alla viktiga föreställningar om ämnen som är av betydelse i det samhället. Skälet till att människor lätt tar till sig sådan påverkan är hypotesen om social konstruktivism, det vill säga att människor generellt starkt formas genom information från och kontakterna med samhället. Ingen vikt fästs inom postmodernismen vid individer och deras självständiga tänkande, utan en kollektivistisk syn är helt förhärskande.² Grupper betyder allt. Kunskapen och metoderna för påverkan Mycket viktiga aktiviteter i samhället gäller forskning och annan produktion av ny kunskap. Även sådana aktiviteter styrs av de dominerande föreställningarna. Genom inflytandet från olika teman kommer den kunskap som på en rad olika sätt skapas i ett land och påverkas. Eftersom bakomliggande teman anger vad som är korrekt och riktigt är sunt förnuft, anser man att detta medför att deras legitimitet och innehåll överförs till den kunskap de inspirerar till och vilken då också betraktas som sann. Nytänkandet på olika områden präglas på så sätt och den informationen sprids på olika vis vidare till människor vars tänkande och aktiviteter då påverkas. Objektiv kunskap finns inte och den vetenskapliga metoden är därför inte bättre än andra sätt att skaffa kunskap. Dessa andra sätt är knutna till grupper och deras situation och erfarenheter i samhället. Det innebär en kunskapsteori beroende på personers ståndpunkter, det vill säga lokala ställning i samhället. Den kunskapen är skapad i någon social/kulturell process och dess sanningsvärde är okänd. Människor i olika länder anses ha helt olika erfarenheter och synsätt vilket omöjliggör all universalism. Men samhällets kunskap vilar främst på patriarkatets makt. Det innebär också, att maktaspekter är i stort sett inblandade i allt i samhället inklusive relationer. Eftersom denna makt förtrycker ses motstånd mot den som moraliskt riktig. Den allmänt accepterade kunskapen förtrycker kraftfullt effekterna av motståndsgruppers försök till andra teman. Det innebär att det intellektuella utbytet, samtalen och diskussionerna överallt i samhället alltid kommer att till stor del stödja och regenerera stöd för de härskande hierarkierna. Människor tänker och talar ju på dessa vis och åsikterna (och maktens inflytande) sprids därför oavbrutet och dominerar tänkandet i landet. Olika teman och sätten att påverka är därför som ett antal tentakler lagda över människornas sinnen och styr dem oavbrutet i det dagliga livet. All kunskap ses som politisk och är maktinstrument som tjänar ledningarna för hierarkierna, deras maktutövning och privilegier. Det innebär också att samhällslivet blir en ständig maktkamp mellan olika föreställningar skapade av strukturerna respektive motståndsgrupperna. Striderna innebär ett nollsummespel och där den dominerande makten har övertaget och formar samhället. Genom att politik och kunskap är så intimt förknippade med varandra, beskrivs deras samband som ”power-knowledge”.³ Eftersom största delen av kunskapen i samhället på detta vis stödjer de syften hierarkierna vill se som förhärskande, kommer hierarkierna inte lätt slås över ända. Man innehar hegemonin i Gramscis mening.⁴ När ett flertal sådana strukturer och synsätt samtidigt sägs påverka människan, hävdas att man bör analysera influensen på individerna från mer än ett perspektiv (område). Man måste granska inflytandet från flera hierarkier. Det är grunden för så kallad intersektionell teori som innebär att man tar hänsyn till påverkan av många slag. En kritisk diskussion av postmodernismens samhällsteori genomförs i följande två delar. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) University of Chicago - Patriarchy and Inequality: Towards a Substantive Feminism (sid. 24) (2) Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, Cynical Theories, s.42. Swift Press, Storbritannien. (3) Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, a.a., s.34f. (4) Nya Dagbladet - Kampen om det kulturella herraväldet

Kulturmarxismen kränker människans själ

Dan Ahlmark — Tue, 09 Mar 2021 10:14:13 +0000

I denna krönika syftar människans själ på en beteckning beträffande en egenskap hos människans förnuft och medvetande, där individens viktigaste värderingar utvecklas och möjligheter för och hot mot dessa observeras och orsakar handlande. En viktig funktion inom själen såsom samvetet kan därvid aktualiseras. Med kulturmarxism menas tillämpning av postmodernistiska principer på olika samhällsfrågor. Såsom biocentrisk psykologi¹ betonar, är en människas medvetande på den konceptuella nivån (det vill säga inte bara reaktioner på hennes sinnesorgan) av två slag: ett lägre och ett högre. För att tänka konceptuellt (inte bara reagera på sinnesintryck) krävs att individen fokuserar sitt medvetande på något och verkligen tänker aktivt om detta. Att göra det och rationellt anknyta till ens kunskap och olika relevanta fragment i minnet kräver en ansträngning vilken människan måste besluta sig för att genomföra. Just det är innebörden av den psykologins tes, att människan har ett frivilligt medvetande. Hon kan välja att ofokuserat och passivt dväljas kvar bland osystematiska och tillfälliga intryck, yttre påverkan, associationer och kanske känslor i stället för att tillämpa sitt högre rationella medvetande som fokuserar på frågor och problem och medvetet utnyttjar sin kunskap för att belysa dessa och lösa problem. Ett libertarianskt grundkrav på en person är att denne alltid tar ett fullständigt ansvar för sina värderingar genom att sakligt granska olika möjliga alternativ för sådana, skälen för dem och sedan väljer. Det innebär ett krav att beträffande dessa verkligen använda sitt högre medvetande. I ett anständigt samhälle ska inte staten och andra offentliga organ försöka att påverka personers värderingar gällande områden som ligger inom det privatas sfär såsom politiska och kulturella åsikter. Men redan på 50-talet utnyttjade socialdemokratin regeringsmakten för att starta sin massindoktrinering av det svenska folket, vilken därefter successivt ökade. Påverkan på otaliga sätt och områden, där några är²: skola och vidareutbildning, offentliga (och numera även privata) media, i stort sett hela kultursektorn, stora delar av offentlig förvaltning, fackföreningar, Svenska kyrkan, offentlig finansiering av rader av propagandaorgan för kollektivism inklusive NGO:s och så vidare har tillåtit hela vänstern att delta i indoktrineringen och inte bara den organiserade socialdemokratin. Kulturmarxismen har efter östblockets fall blivit den nya socialismen för vänstern. Genom postmodernismens växande dominans inom media, vissa human- och socialvetenskaper på universiteten och kulturvärlden ökade inflytandet mycket snabbt även inom andra områden. Nya teman för kollektivism som kön, genus, rasism, global uppvärmning, invandring och globalism och så vidare drog nya anhängare till vänstern. Medan förespråkarna för dessa teman överöstes med pengar, delas föga ut till motståndarna, som dessutom tystas i media. Sociala media, där många människor är aktiva, har blivit en ytterst effektiv kanal – bättre än en fysisk kyrka - att nå de politiskt troende. Man kan säga, att inte ens kommunismens attack på västvärlden sedan 1940-talet haft den styrka och bredd postmodernismen/kulturmarxismen presterat. En egenskap den nya ideologin har är dess förmåga att ge sina anhängare en närmast religiös övertygelse om det rätta i sina åsikter. Eftersom postmodernismens kunskapsteori förnekar människans förmåga att skaffa objektiv kunskap om omvärlden och nedvärderar den vetenskapliga metoden såsom inte bättre än andra metoder, minskar självfallet möjligheten att övertyga ideologins anhängare med sakskäl. Postmodernismens människosyn, där exempelvis känslor blivit viktiga eller avgörande för bedömningen av korrektheten i olika ståndpunkter, är en annan försvårande faktor. Genom bredden i angreppet och mångfalden av kulturmarxistiskt dominerade organisationer kan många unga personer finna aktiviteter de är särskilt intresserade av, vilket befäster ideologins grepp om dem. Den oemottaglighet gentemot rationell och logisk argumentation, som ideologin skapat, försvårar kraftigt möjligheten att med sakargument förändra anhängarnas åsikter. Den hätskhet med vilken motståndarna till den egna ståndpunkten ofta betraktas, eftersom de ses som djupt omoraliska beroende på ”fel” åsikter, påminner om religiösa rörelsers. Som gällande alla utopier finns aktiva grupper (inom och utanför den offentliga sektorn), som driver idéerna och förleder normala människor att anamma gruvligt fel åsikter. Individerna bär naturligtvis själva ett tungt ansvar, men anstiftarna ett mycket tyngre, eftersom de förleder kanske unga människor med en ständig och falsk – ofta känslomässig - propaganda ej baserad på förnuftet. På grund av omvärldens tryck genom massindoktrineringen och socialt tryck genom påverkade bekanta och så vidare upplevs ofta en hård press att anamma kulturmarxistiska idéer. Många ignorerar också sitt djupa individuella ansvar för sina viktiga värderingar och åsikter och är ytterst villiga att följa sina ”känslor”. De dras då in i ett förledande tankesystem, som växer sig allt starkare inom dem på grund av dess totalitära alternativt religiösa karaktär. Men innebörden av massindoktrineringen är att utomstående ändrar (eller tränger undan) individens egna värderingar, de som överensstämmer med hennes eget tänkande och personliga egenskaper. Man skapar därmed standardiserade människor, vars medvetande och tankeliv på vissa områden inte är deras egna. Det är ett ytterst grovt brott mot människors individualitet, som svenska makthavare och deras många medhjälpare i samhället begår. Man eliminerar egentligen individer och får beträffande vissa områden rättrogna robotar. Inga krav på att använda människans förnuft och högre medvetande ställs. I stället leder propagandan, känslomässigheten och lättjan till det lägre medvetandets andliga kapitulation inför vänsterns kollektivism. Många blir andrahandsmänniskor: ”att istället för att ta sin utgångspunkt i verkligheten gällande bedömningar och åsikter utgå från andras syn, värderingar och ståndpunkter. Verkligheten för andrahandsmänniskan skapas av hur andra personer ser på en företeelse”.³ En god beskrivning av de kulturmarxistiska ”snöflingor”, som produceras ges i min tidigare krönika.⁴ Där citeras också vad en amerikansk rektor sade om dem: ”Man kan inte fylla vår nästa generation med ideologiskt cancerframkallande ämnen vecka efter vecka, år efter år och bli förvånad över, att de nu har cancer i hjärta, sinne och själ”. Genom massindoktrineringen förmås människor att lämna eller att inte bygga upp sina egna värderingar och sin egen systematiska livssyn utan tvingas eller förförs att anamma kulturmarxistiska åsikter. Dessa bygger på idéerna att en människa inte har förmåga att bilda sig en objektiv uppfattning om världen, att hon inte har ett eget jag och allmänt är en osjälvständig, känslostyrd och rätt kraftlös varelse. Det är den vanligen dolda postmodernistiska grunden för den kulturmarxistiska förkunnelsen. Förnuftets, själens och samvetets korrekta funktioner förlamas, när indoktrinerade värden hamras in. På stora och helt vitala levnadsområden hindras det högre medvetandet – helt avgörande för människans liv och välfärd – att verka. Den vanliga människans frihet och förmåga att följa egna värderingar och utföra motsvarande handlingar – och därmed forma sin livsbana - förintas därför ofta i den svenska ”demokratin”. En möjlig följd av inplanterad kulturmarxism gäller den postmodernistiska synen på känslor.¹ Dessa missuppfattningar orsakar ibland personliga kriser, vanligen inre plågsamma konflikter beroende på internt oförenliga värderingar och alltid en fattigare tillvaro. Och alla konsekvenser leder till ett solkigt och sjaskigt liv, där inga stora förhoppningar infrias, och ingen potential nås. Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Frihetsportalen - Dagens syn på känslor är förödande (2) Contra - Massindoktrineringen i Sverige (3) Det goda samhället - Andrahandsmänniskan och politisk korrekthet (4) Nya Dagbladet - Snöflingorna

Frågor till min postmoderna vän

Dan Ahlmark — Sat, 14 Nov 2020 15:00:02 +0000

Den filosofi som kallas postmodernism och är grunden för den moderna vänstern vilar på en syn på kunskap och människan, vilken är både falsk och orealistisk. Dess kunskapsteori är därför ingenting som anhängarna vill betona utan man för istället bara fram vissa slutsatser av den som eventuellt låter plausibla för okritiska personer. Men grunden är helt felaktig. Man utgår exempelvis från att dina sinnesorgan och ditt förnuft inte ger dig någon sann information om verkligheten omkring dig. Den kunskap som du tror dig besitta är därför falsk och på inget sätt bättre än andra uppfattningar. Överhuvudtaget saknar vi människor möjlighet att objektivt och korrekt fastställa något alls. Och så kallad vetenskap är bara en uppfattning om verkligheten och som inte är bättre än andra alternativ. Ditt tal använder ord vars koppling till verkligheten är helt suspekt¹. Och som individ har du ingen relevant kunskap och ingen förmåga att påstå att något är sant (eller osant). Det betyder att dina val och åsikter sannolikt är utan värde eftersom det inte finns någon objektiv grund för dem. Varför kan vi då säga att detta är en rad falska ståndpunkter? Ja, medan postmodernismen kunnat göra stora insteg på områden såsom kultur och samhällsvetenskaper, där värderingar är allmänt viktiga och naturligtvis skiljer sig mellan personer, samt mycket data är osäkra i den meningen, att de kan tolkas på många alternativa sätt, är det helt stopp för postmodernismen inom naturvetenskaperna. Fysiska förhållanden kan ju fastställas och bekräftas objektivt och empiriskt. Så beträffande den viktigaste sektorn av vetenskapen accepteras postmodernistisk kunskapsteori inte alls. Vilken är då postmodernisternas reaktion på det? Jo, empiri i meningen nådda forskningsresultat om verkligheten förnekas vara en pålitlig källa till kunskap!¹ Trots att man kan hur många gånger som helst bekräfta sina påståenden (hypoteser) genom nya experiment eller undersökningar, sägs detta inte bevisa något. Och även om vi på basis av den kunskapen kan genomföra handlingar av största komplexitet och svårighetsgrad och sedan precis nå de resultat vi avser, sägs vår kunskap enbart vara subjektiv och otillförlitlig. Men när vi nu till exempel vet att mänskliga beräkningar och instrument kan på avstånd av miljontals kilometer styra en sond att landa på en främmande rymdkropp och senare styras tillbaka till jorden kan vi faktiskt ha tillräcklig tro på vår mänskliga förmåga att nå verklig och tillämpbar kunskap. Så postmodernismens kunskapsteori är fel, och därför är dess slutsatser och påståenden ofta irrelevanta. Och det kan du kontrollera själv. Vad händer, om du beter dig irrationellt och ologiskt. Leder det till någon framgång? Istället är det ju så, att om du privat i ditt liv tillämpar postmodernismens utsagor om kunskap och verkligheten och främst följer känslor, irrationella önskningar och impulser, leder det till katastrof. Varför tror du, att det leder till andra resultat, om dess utsagor gäller samhället? Men grundfrågan är: Accepterar du verkligen en kunskapsteori som ovan, vilken är grunden för så många av dina övriga åsikter idag? Så i verkligheten har du ett tillförlitligt förnuft, och pålitlig kunskap och sanningar existerar. Beträffande dig själv som individ har postmodernismen en ytterst föraktfull inställning: individer i meningen ett stabilt men utvecklingsbart ”jag” med egna värderingar och mål baserade på rationella överväganden, kunskap och erfarenhet finns inte. Du anses bara vara en biologisk varelse helt formad av hur din allmänna miljö påverkat dig samt av kulturen runt omkring dig. Att du själv tror att du formar dina uppfattningar om vad som är rätt eller fel, finner kunskap och bestämmer helt personliga mål helt annorlunda andras och har åsikter baserade på rationellt tänkande och principer, sägs vara fel. Det är bara yttre påverkan och kanske instinkter, som är av betydelse. Ditt ”jag” påstås alltså inte existera i någon verklig mening och har i alla fall ingen stabilitet. Alla identiteter är föränderliga och flyktiga. Av det skälet talar inte postmodernister om individer överhuvudtaget utan om grupper eller kollektiv. De saknar helt intresse för individen och vi, som hävdar att individualism ska vara basen för samhället, talar om något utanför deras syn på verkligheten. Men är du verkligen själv en sådan kollektivist utan ett beständigt ”jag” och helt formad av externa krafter? Saknar du verkligen en egen kärna baserad på oberoende och individuellt tänkande? Tror du verkligen på postmodernismens människobeskrivning? Ifall man tror på filosofin är man en utpräglad värde-relativist, där inga värden utgör säkra och kontinuerliga förankringar i livet. Då all kunskap dessutom är osäker, kommer känslor ofta att vara ersättningen för den. Men att agera känslomässigt och i grunden misstro förnuftet är faktiskt ingen god väg till personlig lycka. Hur kan du tycka sådant beteende är vettigt? Kulturmarxism är det samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen, så dess grund och teser är alla diskutabla. Dess viktigaste metod är identitetspolitik, som bara är en tillämpning av den traditionella marxismens offer-förtryckarmodell: Man hetsar två grupper (offer eller förtryckare) mot varandra. Men istället för ekonomisk klasskamp gäller det här påstådda allvarliga motsättningar på många andra områden. Personer till vänster syns ofta styras av skuldkänslor och rädsla förutom att man vill vara (och visa sig) god. Identitetspolitik tillämpad på olika områden massproducerar skuldkänslor,² vilket leder till önskat beteende hos väldigt många (både ”offren” och ”förtryckarna”). Är du en sådan manipulerad människa? De, som i en identitetspolitisk konflikt sägs vara förtryckare, är därigenom också ”onda”. Skälet till det är då bara, att de ingår i den påstådda förtryckargruppen, men där de allra flesta (?) individuellt kanske aldrig betett sig på något klandervärt sätt. Vilken tidigare politisk ideologi uppvisar en så primitiv etik, som är grunden för kulturmarxismens identitetspolitik?² Varför accepterar du att följa en sådan usel etik? Ett primärt sätt att uppnå godhet är att ständigt ha de rätta kulturmarxistiska åsikterna och sedan uttrycka och stödja dem. Det innebär, att även vuxna människor ständigt godhetssignalerar genom att exempelvis på sociala medier hävda eller instämma i olika ståndpunkter. Man förstår inte att bara för att man visat sig ha godkända kulturmarxistiska åsikter det inte alls medför att man är god. I ett annat sammanhang sade jag därför: ”..denna ideologi har den billigaste och ynkligaste bestämningen av godhet av alla moralläror...”.³ Varför följer du den? Riktig godhet är ju något helt annat⁴ och kräver individuellt tänkande och ansträngningar. Dan Ahlmark

Källor och referenser: