kulturmarxism – Nya Dagbladet

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Dan Ahlmark — Tue, 04 Aug 2026 12:11:24 +0000

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter: (A) såsom ett akademiskt forskningsområde; (B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och (C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien. Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.

Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.¹ Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.² Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering. Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”³ är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita. Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande: ”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).” Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål: (a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter; (b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället; (c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika; (d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt; (e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt (f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system. Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.⁴ Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.⁵ Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning. Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d). Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi. (2) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? (3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable (4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse (5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Parisdeklarationen och det sanna Europa – Del 4

Dan Ahlmark — Thu, 12 Feb 2026 15:18:39 +0000

Bland de huvudfaktorer som bär ansvaret för den ideologiska upplösningen i europeiska länder bör naturligen förändringen av utbildningsinstitutionerna nämnas. Det gäller både skolsystem och högre utbildning. Parisdeklarationen* talar om vad som är kulturmarxismens** erövring av universiteten genom bland annat ideologin ”kritiskt tänkande” (se Del 2 stycke 1), ”som framför allt består i ett enfaldigt förkastande av det förflutna. En gång var den rigorösa disciplin som yttrar sig i intellektuell ärlighet och objektivitet en ledstjärna för den europeiska andan²¹”. Vad vi nu finner är ”en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”²¹. Kulturmarxismen**, ett namn som PD dock inte använder för ideologin, orsakar just omdömet att universiteten bär en stor skuld till den traditionella kulturens upplösning. Detta innebär ju att en förnekelsekultur har fått fäste. Utbildningsväsendet måste därför reformeras snabbt. Övertagandet av fakulteter beskrivet i inledningen av Del 2 genomfördes av kulturmarxistiska lärare och administratörer. Man måste därför tillsätta nya universitetsledningar och ”reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur”.

Försvaret av högkulturen och det gemensamma arvet

PD tar också upp högkulturen, ett populärt angreppsobjekt för kulturmarxister: ”Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra som vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda³²”. Man påpekar att detta kräver en ny generation av både konsumenter och mecenater. Under alla förhållanden har företag och byråkratier inte visat sig vara lämpliga för uppgiften att ta ansvaret för konst. Invandring pekas dock ut som bara ett skäl till konflikter i samhället. ”Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet²⁹.” Man hyllar däremot allmänt den politiska och könsjämlikheten i samhället och säger att de internationella mänskliga rättigheterna måste skyddas. ”En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning. En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande²⁹”. PD tar sedan modigt ställning för ett antal traditionella synpunkter på både personlig och allmän kultur genom att hävda:”…Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. …Vi måste återställa en moralisk kultur³⁰”.

Kritik av det moderna civilsamhället och den falska friheten

Det falska Europas prestationer är i sig inte mycket att skryta över. PD nämner bland annat: ”Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv¹⁴”. Man kan hävda att dessa ”friheter” är följden av en i väst fortgående kulturell förändring som skulle ha kommit oavsett om EU funnits eller ej. Om man med ”självuttryck” och att ”vara sig själv” avser kulturmarxistisk könsideologi inklusive transideologi är frågan om sådan ”frihet” har något värde. Om termen ”vara sig själv” avser någon principiellt baserad individualism kränks sådan ofta av EU, så det torde inte vara fallet. PD kallar detta att en falsk frihet råder. Dess syn på det civila samhällets utmärkande egenskaper är kritisk. Man talar bland annat om utsvävningar och hedonism, färre äktenskap och lägre barnafödande samt samhällets sönderfall i individualism, isolering och mållöshet (faktorn individualism kommenterades i Del 2). Vad man finner sägs vara tomheten i en konsumtions- och mediedriven kultur, som är fylld ”sociala medier, lågpristurism och pornografi¹⁵”. I bedömningen av denna del av PD är det självfallet svårt att karakterisera EU-befolkningarnas privatliv och konsumtion rättvist och kritik av dessa storheter leder nog ofta fel. En faktor är att det inte finns några bra mått på frekvensen av de flesta av ovan angivna aktiviteter jämfört med tidigare generationers vanor. Vad vi klart upplevt är moderna mediers allomfattande och oavbrutna information om alla skandalösa aktiviteter i samhället, som kan väcka uppmärksamhet och upprördhet. En annan är att vissa företeelser som till exempel olika sociala medier gäller nya tjänster med allt som detta innebär, och där målgrupperna därför ännu inte funnit sin grad av och balans i uppmärksamhet och intresse. Det är inte fel att beskriva de sista 30 åren som fullständigt omvälvande gällande människors beteende och aktiviteter under sin fritid. Ytterligare en eller två decenniers utveckling kan kanske förändra bilden. Framväxten av nya samhälleliga ideologier och ideal kan självfallet tillföra nya förväntningar och mål och därför leda till ett nytt beteende hos kommande generationer. EU:s inflytande i många avseenden har passiviserat eller – hos yngre personer – eliminerat nämnvärda delar av traditionell kultur, vilket klart medverkat till den kulturella utveckling man beklagar. Förnekelsekulturen är en del av kulturmarxismen och bör kraftfullt motarbetas. Andra politiska inriktningar som multikulturalismen har sina effekter, och socialistpartier och sådana rörelser intresserade av att riva ned det traditionella samhället har gjort sitt. De olika orsakerna kräver olika motåtgärder och man kan förvänta sig att det sanna Europa genomför sådana. Skälen till exempelvis lägre nativitet är komplexa, men en offentlig insats av något slag är välkommen. PD fäster stor vikt vid familjebildning och barnafödande. Man betonar familjens enorma betydelse för barnen och skriver: ”Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling³³”. Det förtjänar därför samhällets stöd.

Annan möjlig politik i det sanna Europa

Ekonomiska områden behandlas knappast i PG, men man gör några inhopp. Det är oklart vad som i sektion³¹ beträffande marknadsekonomin menas med uttrycket att vi inte kan tillåta att allting säljs. Det verkar ju vara en självklarhet för de flesta, och uttalandet är för allmänt för att hjälpa oss att dra upp de lämpliga gränserna i detta avseende. Att marknader som sägs är helt beroende av rättsstaten är också en självklarhet, liksom att den senare aldrig kan ha ekonomisk effektivitet som högsta mål. Vad som menas med att marknader fungerar bäst om de är inbäddade i starka sociala institutioner spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper är oklart. Det verkar uppenbart att spontant organiserade starka sociala institutioner inte är uppbyggda utifrån marknadsprinciper. PD säger att suveräniteten kan hotas av globala företagsjättar vilket är både möjligt och troligt, men varje icke-korrumperad stat torde kunna hantera detta och inte ge efter för utpressning. Att nationer kan och bör samarbeta just för att behärska de globala företagens ”arrogans” kan vara lämpligt, men beror helt på vad det gäller. ”Språket är ett känsligt instrument, som trubbas av, när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens²⁵”. Kulturmarxismen bär här en stor skuld, och ”vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik²⁵”. Gruppen tar mot slutet upp den nya politiska kraft, som traditionella partier och media försöker smutskasta och kalla ”populism”. Medan PD säger sig ha reservationer, tilläggs att ”Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta³⁴”. Så en slutsats är att PD accepterar de nya nationalistpartierna, vilket många konventionella borgerliga hittills dragit sig för. Man säger avslutningsvis att det ansvarsfulla politiska framtidsalternativet är det sanna Europa (såsom det beskrivits i Parisdeklarationen)³⁵. Det innebär bland annat att man förnyar den nationella suveräniteten och lever ”tillsammans i fred som ett nationernas Europa³⁶”. För att kunna överlämna till våra barn alla ädla ting som vi själva har fått i arv, ber författargruppen ”alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser³⁶”.

Källor och referenser: * Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) ** Newsvoice - Kulturmarxism är ett utmärkt namn för dagens dominerande vänsterideologi *** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen

Konspirationen mot Trump – Del 3

Dan Ahlmark — Fri, 24 Oct 2025 15:02:17 +0000

Genom projektet Russian Hoax och åtgärderna genomförda på grund av det fick den demokratiska administrationen en nämnvärd del av det amerikanska folket att i viss utsträckning eller totalt tro att Trump varit i samarbete med ryssarna i syfte att bli vald. Genom en falsk underrättelserapport i januari 2017 om rysk valpåverkan gavs temat stöd. Det innebar en mycket kraftig upptrappning av medias allmänna förtal av Trump efter valsegern. Detta lade många hinder i vägen för honom, men vilka han övervann genom kraften i sin personlighet. Sedan kom covid-19 och förstörde det sista presidentåret. Den kommande juridiska granskningen av händelseförloppet gällande den falska anklagelsen med mer kommer säkerligen också att behandla vissa senare händelser under Biden-administrationen, som berörde Trump. Det finns där ett antal potentiella oegentligheter att granska. Manipulation av händelseförloppet och åtalen gällande konflikten kring Kapitolium den 6 januari 2021 är ett av dem. En objektiv granskning av händelseförloppet ger inget underlag för att påstå att det var ett försök till statskupp och att syftet var att omstörta det politiska systemet. De allra flesta, som åtalats och dömts för brott i det sammanhanget, har också redan benådats genom Trumps beslut. Ett antal åklagare, som arbetat med dessa fall, har avskedats genom oprofessionellt eller olämpligt beteende vid upprättande och genomförande av åtalen. Vissa demokratiska ledares beteende till exempel Pelosis försök att förvandla oroligheter till uppror mot staten kommer nog att granskas. Misstanken är ju att demokraterna medvetet såg till att ”upproret ” utvecklades på sätt som skedde just i syfte att skapa en krisatmosfär i representanthuset. Denna hjälpte sedan syftet att snabbt avvärja alla invändningar mot presidentvalet och få detta godkänt. Ett annat område för kommande undersökningar blir legaliteten av genomförandet och resultatet av presidentvalet 2020.

Lawfare

Demokraterna intensifierade under Biden sina ansträngningar avseende Lawfare det vill säga man använde konstruerade åtal mot personer man vill straffa av politiska skäl (och särskilt då i demokratiska stater, där man kunde använda trogna domare och domstolar för att erhålla avsedda domar). Trump råkade själv ut för sex sådana åtal, men som med stora kostnader kunde avvärjas. Ett antal av Trumps vänner, anhängare och viktiga befattningshavare i hans administration åtalades under Biden perioden och dömdes till fängelsestraff för olika ”brott”, exempelvis Peter Navarro, som är en ledande rådgivare bakom hans handelspolitik. De drabbades sålunda också av demokraternas Lawfare troligen i första hand för att inge fruktan för att arbeta och stå emot det demokratiska partiet. Vissa som Peter Navarro har sedan återkommit på höga poster under 2025.

Vilken är demokratiska partiets framtid?

Syftet med alla åtgärder mot Trump var att genomföra en långsam statskupp i form av en eller flera konspirationer. Dessa syftade till att eliminera resultatet av presidentvalet 2016, vilket i sig innebär ett direkt angrepp mot demokratiska principer. Detta kunde nås genom att Trump personligen inte skulle orka med de stora påfrestningarna eller fann sig vara tvungen att avgå på grund av bristande stöd. Man förväntade sig inte att han personligen syntes få mera kraft just genom motgångarna, eller att hans anhängare trots ständiga, systematiska och kraftfulla medieangrepp vägrade att alls tro på den negativa informationen. Istället verkade de knytas starkare till Trump. Det var ett helt exceptionellt beteende av en sådan mängd av människor. Det talar något om styrkan i den motvilja så många amerikaner hade och har mot pressen och vänstern. Innebörden av Demokraternas beteende att inte godkänna resultatet av ett demokratiskt val kan vara ännu allvarligare än vad som hittills framgått. Är det så att det demokratiska partiet inte längre kan acceptera ett val, där någon annan än en demokrat segrar? Om detta är eller blir en konstant attityd hos det partiet, blir den inrikespolitiska utvecklingen i USA ytterst dyster. Många tidigare demokrater hade troligen hoppats på en normal utveckling av partiet efter förra årets stora nederlag. Men det demokratiska partiet består inte som gårdagens av socialliberala, pragmatiska medlemmar av vilka vissa delvis hade socialdemokratiska tendenser. Radikaliseringen efter segern över Sovjetunionen av skolan och universiteten, kulturlivet och mängder av organisationer i samhället har skapat en radikal kader av politiskt aktiva som inte kommer att ge upp någon vänsterpolitik. Kulturmarxism är numera den utmärkande ideologin hos många i partiet, och det är en modern variant av marxismen, men med andra ord och huvudsakliga intresseområden. I bägge fallen är huvudmålet politisk makt. Sådana medlemmar har redan stort inflytande eller makt i partiorganisationerna i många stater och ser sig som den kommande majoriteten i partiet. Genom sin hårda attityd mot andra, som visar kanske mindre åsiktsskillnader till de troende, skräms eller hålls traditionella moderater bort från inflytande i partiet på många nivåer. Att på några få områden kanske lämna eller tona ner extrema åsikter som att män kan bli gravida och dylikt kan väl ske, men någon allmän återgång från wokeism och därmed kulturmarxism sker inte på kort sikt. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt. Om man fått in en nämnvärd del nymarxister är ett återvinnande av en partiorganisation kanske inte möjlig. Kommunister ger inte upp, lämnar inte från sig makt, och valnederlag tenderar nog främst till att man väljer ännu mera radikalism. Det demokratiska partiet och många av dess valda representanter och befattningshavare accepterade 2016 helt enkelt inte att en motståndare med en klart avvikande politik vann presidentvalet. En drivande kraft för den hållningen var Obama. För honom var situationen, att få av hans förslag blivit bekräftade som lagar. De var Executive Orders, som då nästa president omedelbart helt kunde eliminera. Det innebar det USA Obama skapat kunde nedmonteras och försvinna på en vecka. Det var ett annat skäl till att Obama inte kunde acceptera att Trump vann över Clinton. Den viktiga frågan är då om demokraterna kan ändra synsätt och sin politik och återgå till att bli ett normalt parti, som accepterar författningens regler om maktskifte. Med tanke på att kulturmarxismen nu är så starkt etablerad i det federala partiet, och partiapparaten i delstaterna numera också är penetrerad av marxister, finns anledning att vara pessimistisk om utvecklingen. Men om en verkligt stark och populär demokratisk ledare framträder, som vill eliminera huvuddelarna av wokeism i partiet och stöttas av tillräckligt många demokratiska partimedlemmar, kan ett sådant försök eventuellt lyckas. Om inte ger det i så fall ett utrymme för ett tredje parti som troligen kommer att likna det tidigare demokratiska. Med tanke på att alternativet annars är MAGA vs Kulturmarxism syns detta vara det sannolikaste alternativet för en fredlig politisk utveckling i USA. Dan Ahlmark

I de två första delarna beskrivs hur Russiagate och Mueller-rapporten formade eftervalsdynamiken, samt hur Obama-administrationen illegalt lät privata företag använda NSA:s databas för att spionera på politiska motståndare – den största politiska skandalen i USA:s historia. De kan läsas här och här.

Kampen om det kulturella herraväldet

Dan Ahlmark — Tue, 15 Jul 2025 13:27:08 +0000

Antonio Gramsci var en italiensk marxist, som levde mellan 1891 och 1937. Gramsci var en ledande kommunist och upplevde efter första världskriget hur kommunisterna i många länder misslyckades med att genomföra den revolution Marx förutsett. Han fängslades 1926 av fascistregimen i Italien och dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff, men dog 1937 beroende på sjukdom och bristande fängelsevård.

Krönikan publicerades ursprungligen den 14 april 2024.

Under fängelsetiden tilläts han skriva och författa och lyckades då även smuggla ut sina manuskript. Hans syn på hur man bör påverka den politiska utvecklingen i ett land har senare publicerats och studerats och har medfört att han numera ibland kallas ”kulturmarxismens fader”. Det finns andra som också nämns som fäder till den ideologin, men Gramsci skapade den övergripande strategiska ramen inom vilken andra sedan utformat olika viktiga komponenter. Som rättrogen marxist hade Gramsci inget emot att med våld erövra den politiska makten genom en brutal revolution som i Ryssland – i det fall det var möjligt. Han fann dock att så inte var fallet allmänt i Europa efter världskriget (Finland är ett exempel) och skälet till det var att staterna där vanligen stöddes av civilsamhällen som präglades av rätt gemensamma borgerliga värderingar, och som inte accepterade ett kommunistiskt maktövertagande med våld. Gramscis banbrytande bidrag till den kommunistiska ideologin var att visa på en väg som ändå kunde leda till den politiska makten. Gramsci skiljer mellan manöver(rörelse)krig och positionskrig såsom medel att erövra makten. Den förstnämnda typen innebär just det ovannämnda direktanfallet, där revolutionärerna koncentrerat och ohämmat brukar våld mot staten i syfte att erövra denna, dess institutioner och maktmedel för att därigenom kunna dominera landet. Sådana anfall fungerar dock bara i länder med färre och svagare civila organisationer utanför den offentliga administrations- och maktapparaten. Under sådana omständigheter kan manöverkriget medföra ett övertagande av regeringsmakten och dess våldsmedel, vilket möjliggör att folket snabbt kan kuvas, eftersom det står utan ledare med brett inflytande i samhället genom många och starka organisationer, och som kan fungera som centrum för motstånd. I länder utan en starkare civil gemenskap är sannolikt de gemensamma värderingarna också betydligt svagare. I Europas länder misslyckades dock till kommunisternas förvåning marxistiska uppror överallt. Genom sin bredd och sitt inflytande på en stor del av befolkningen inklusive arbetarna, utgjorde civilsamhällena ett oöverstigligt hinder för den revolutionära aktiviteten. De borgerliga hade etablerat en sådan värdemässig hegemoni, att revolutionärernas mål och avsikter bröt mot de flesta invånares syn, vilket omöjliggjorde en allmän uppslutning av landets arbetarklass kring den röda fanan.¹

Genom sin bredd och sitt inflytande på en stor del av befolkningen inklusive arbetarna, utgjorde civilsamhällena ett oöverstigligt hinder för den revolutionära aktiviteten.

Hegemonin möjliggjorde en styrning av samhället utan öppet tvång, våld eller ekonomisk påverkan. Gramsci formulerade då teorin för hur man genom ett varaktigt positionskrig (även kallat skyttegravskrig) först omvandlar ett fientligt civilsamhälle och långsamt mobiliserar det för att slutligen möjliggöra en våldsam revolution, som störtar den demokratiska (och troligen borgerliga) makten, som dittills styrt landet. Man erövrar alltså först civilsamhället innan manöverkriget (det våldsamma direktanfallet) sker mot staten. De politiska ansträngningarna inriktas då med andra ord till största del mot civilsamhället i alla dess förgreningar: de politiska partierna, media av alla slag, folkrörelser, skolor och högre utbildning, fackföreningarna, andra yrkessammanslutningar, kulturinstitutioner och stödorgan för kultur inom offentliga sektorn, kulturlivet i övrigt inklusive populärkultur, landets tongivande kyrka och andra religiösa sammanslutningar, NGOs och större intresseföreningar, vissa typer av företag, rika stiftelser och så vidare. Genom dagens kulturmarxism (också baserad på postmodernistisk filosofi) har kommunisterna utvecklat nya effektiva metoder att vinna inflytande i olika delar av samhället. Man försöker även att omvandla själva språket, där ordens innebörd helt eller delvis ändras.² Särskilt verksamt är att sedan länge accepterade begrepp, såsom demokrati, tolerans och det allmänna människovärdet, omstöps för att betyda något annat än tidigare. Samtidigt försöker man förknippa begrepp med borgerligt eller frihetligt innehåll till något negativt eller skamligt.

Särskilt verksamt är att sedan länge accepterade begrepp, såsom demokrati, tolerans och det allmänna människovärdet, omstöps för att betyda något annat än tidigare.

Den revolutionära organisationen är beroende av många troende, som kan arbeta i civilsamhällets organisationer, föreningar etcetera för att stegvis vinna inflytande där och kunna påverka organisationens värderingar och aktivitet. De flesta av dessa personer kanske inte är medvetna om hela sin roll utan drivs bara av de värderingar de bibringats. Genom kulturmarxismens främsta politiska delstrategi: identitetspolitiken, kan man identifiera och mobilisera ett stort antal anhängare, som då kan bibringas även andra värderingar än gällande det specifika identitetsområdet. Genom dessa och motsatsställningen gällande identiteten bibringas anhängarna en samhällssyn, som bryter sönder samhörigheten med andra medborgare i landet, och gör många av dem möjliga att använda också i andra sammanhang. Skyttegravskriget pågår under lång tid på alla samhällsområden med ständiga strider och ideliga lokala infiltrationer av motståndarens skyttegravar (viktiga civila organisationer såsom svenska kyrkan) och, vid framgång, erövring av och dominans över dessa nya territorier. Det leder till ytterligare möjligheter att samarbeta med andra övertagna positioner och att ytterligare kunna stärka inflytandet i samhället. Parallellt med det fortgår infiltrationen av den offentliga sektorn, vars viktigaste del är staten. Placering av pålitliga medarbetare i viktiga positioner, tillträde till statens alla funktioner, deltagande och försök till styrning av alla viktiga utredningar, samt utstötning av alla borgerliga anställda är viktiga inslag. Offentliga media och vissa fakulteter inom universiteten är i Sverige goda exempel på den sistnämnda policyn, och även inom borgerliga media har man nått långt. Att i fakulteter med röda lärare majoriteten av studenterna sedan anger, att de är socialister förvånar inte. Indoktrineringen i utbildningssektorn är effektiv. När socialisterna i framtiden (enligt teorin) erövrat de flesta viktiga skyttegravar och (a) kunnat utse nya ledningar där, och (b) på ett stort antal områden fört in nya värderingar och därmed format opinionen inom dessa dominerade organisationer, (c) vilka dessutom tillsammans kunnat omforma majoritetssamhällets syn (den värdemässiga hegemonin i landet har därmed övertagits), och därutöver (d) fyllt staten (och en del av övrig offentlig sektor) med anhängare, kan marxisterna till slut övergå till manöverkriget. Sverige är särskilt utsatt, då välfärdsstaten och långvarig tidigare massindoktrinering³ redan minskat civilsamhällets motståndskraft. Nu kan revolutionärerna snabbt erövra statens maktmedel, eftersom stödet av marxisterna från det civila samhällets sida är betydligt större än motståndet. Revolutionärerna kan börja utöva makt med tvång över hela samhället. Moderna diktaturer kan senare heller inte kastas över ända genom medborgarnas motstånd, såvida inte staten och dess positioner i civilsamhället sedan länge förruttnat (såsom skedde i Sovjetunionen). En regim, som kontrollerar statens maktmedel och med dominerande positioner i hela civilsamhället, kan systematiskt rensa ut och oskadliggöra sina motståndare och dessutom förstärka massindoktrineringen så att befolkningen blir anhängare eller helt passiviseras. De svenska kulturmarxisterna (och ännu värre vänsterelement) arbetar outtröttligt – men de flesta aktiva är säkerligen ovetande om det verkliga och slutliga syftet – att realisera Gramscis teorier och skapa den värderingsmässiga marxistiska hegemonin inom det svenska civilsamhället. Men även om många aktiva i huvudsak förblir demokrater, om och när vänstern skapat en kulturell hegemoni, och de därför inte accepterar en klar eliminering av demokratin, har de ändå medverkat till att skapa ett samhälle med system, kultur och regler, som är oacceptabla. De får inte lyckas med det! Dan Ahlmark

Denna text publicerades ursprungligen den 18 januari 2020.

Källhänvisningar 1) New Statesman - Why Antonio Gramsci is the Marxist thinker for our times 2) Nya Dagbladet - Kulturmarxismen och språket 3) Contra - Massindoktrineringen i Sverige

Mansrörelsen som vill leva utan kvinnor

Isac Boman — Sat, 10 May 2025 11:31:39 +0000

Vi lever i en tid präglad av vad som närmast kan beskrivas som ett könskrig som brutit ut ur den marxistiska kulturkampen och postmodernistiska förvirringen kring könsroller. Rörelsen MGTOW (Men Going Their Own Way) är starkt kopplad till denna samhällsutveckling och har under de senaste decennierna vuxit fram som sorts reaktionär motpol till den feministiska rörelsen. MGTOW, som förespråkar att män ska "gå sina egna vägar" – bort från romantiska förbindelser och samhällets förväntningar – är i många avseenden en komplex spegelbild av feminismen och en form av proteströrelse mot ett samhälle där allt fler män känner sig marginaliserade, diskriminerade och direkt oönskade.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 21 februari 2025.

MGTOW har rötter i så kallade mansrättsgrupper och antifeministiska forum från tidigt 2000-tal, där kritik växte fram mot familjerättssystem, MeToo-rörelsen och vad man generellt betecknar som "toxisk feminism". Centralt är en uppfattning att samhället i allt högre grad demoniserar män och manlighet i stort, något som kopplas till den feministiska analysen av "patriarkatet" som en huvudorsak till strukturellt förtryck. Rörelsens anhängare pekar på att män idag straffas för historiska och kollektiva synder, och att detta skapat en kultur där mäns röster och behov trivialiseras. Som svar förespråkar man att "opt outa" – att leva i frivilligt celibat, undvika äktenskap och ibland till och med undvika sociala relationer med kvinnor helt och hållet. Rörelsens idéer har sedan spridits från internetforum in i populärkulturen via YouTube-kanaler och sociala medier. Centrala "förgrundsgestalter" kända med namn som Barbarossaa, Sandman och Turd Flinging Monkey har populariserat MGTOW:s budskap genom att blanda humor, provokation och analyser av samhällsfrågor. Retoriken överlappar till delar med andra samhällskritiska rörelser exempelvis med metaforer som "det röda pillret" – en referens till filmen The Matrix som symboliserar uppvaknandet till vad som uppges vara en hård sanning om ett sjukt samhälle, i MGTOW:s fall med särskild åsyftan till påverkan av feminismens och kvinnors roll i det moderna samhället.

Definition of MGTOW pic.twitter.com/wBMgFEHxHw
— CONCERNED MGTOW (@ConcernedMGTOW) February 16, 2025

De fyra stadierna: En väg mot total avskildhet

MGTOW beskriver ofta sin filosofi som en progression genom fyra stadier, där varje steg innebär en allt djupare separation från samhället och från kvinnor: 1. Situationsmedvetenhet Detta inledande skede beskriver man som att män börjar ifrågasätta sina relationer till kvinnor och även till samhället i stort. Detta beskrivs som förknippat med att man upplever att man utnyttjas, ofta med hänvisning till äktenskap och rättssystem som man anser vara ojämställda. Män i detta skede tror fortfarande på äktenskapets värde men har samtidigt börjat "inse" att de manipuleras av kvinnor. 2. Förkastandet av långsiktiga relationer I det andra steget avvisar män långsiktiga förbindelser, samliv och äktenskap. De ser dessa institutioner som fällor som begränsar deras frihet och utsätter dem för stora ekonomiska och emotionella risker. Kortvariga förhållanden och sexuella möten accepteras dock fortfarande, eftersom de inte innebär samma grad av förpliktelser. 3. Förkastandet av kortvariga relationer I det tredje steget, som MGTOW-anhängare ofta ser det, minskar män sina interaktioner med kvinnor till ett minimum. De undviker inte bara romantiska förbindelser utan också vänskapliga eller till och med professionella relationer med kvinnor. Detta skede präglas av en stark misstänksamhet och en övertygelse om att kvinnor, oavsett kontext, utgör ett hot mot deras frihet och välbefinnande. 4. "Going Ghost" Det sista steget, kallat "going ghost", innebär en fullständig separation från det moderna samhället. Män i detta skede försöker minimera sin medverkan i "vardagssamhället" och säger ofta upp sig från sina arbetsplatser. De strävar efter att leva så individuellt som möjligt, ofta genom att flytta till avlägsna platser eller leva så anonymt de kan.

Äktenskapet blir ett "juridiskt hot"

MGTOW framhålls ofta av sina medlemmar som en motvikt till vad de ser som en ensidig feministisk berättelse i den allmänna samhällsdebatten. I feministisk teori lyfts ofta "patriarkatet" som en systemisk orsak till alla tänkbara orättvisor - från könsbaserat våld till lönegap och maktobalanser – en analys som MGTOW-anhängare avfärdar som felaktig och mansfientlig. "Feminismen har gått från att kämpa för jämställdhet till att göra män till syndabockar för alla samhällsproblem", skriver en anonym MGTOW-medlem i ett forum. Andra anhängare menar att rörelsen erbjuder ”brödraskap” och manlig ”solidaritet” – något som i det moderna samhället upplevs vara en bristvara. ”En av de främsta anledningarna till att MGTOW är bra för män är att det ger dem ett sätt att behålla sitt oberoende och sin frihet. I dagens samhälle förväntas män ofta försörja sina partners, både ekonomiskt och känslomässigt. Detta kan vara en betydande källa till stress och ångest för många män, vilket leder till känslor av förbittring och frustration. Genom att välja att gå sin egen väg kan män fokusera på sina egna behov och önskningar, snarare än att försöka uppfylla andras förväntningar”, argumenterar en anhängare. Kritiker av rörelsen, som den kanadensiske psykologen Jordan Peterson, menar bland annat att den trots att den pekar på verkliga problem, som mäns ensamhet eller orättvisa vårdnadstvister, misslyckas med att erbjuda konstruktiva lösningar. Istället för att adressera frågor som behöver lösas eller främja förståelse och samarbete mellan könen romantiserar rörelsen en tillvaro präglad av misstänksamhet, isolering och könsbaserad segregation. Att betrakta kvinnor som en kollektiv fiende eller ett "juridiskt hot" (en vanlig MGTOW-term för äktenskap) riskerar naturligtvis att förstärka polarisering snarare än att läka den. Andra konstaterar att det är en handling av maktlöshet snarare än egenmakt och självbestämmande att retirera från samhället och att många av medlemmarna mest tycks vara förbittrade och har svårt att bearbeta oförrätter de varit med om i tidigare relationer.

Vem tjänar på splittringen?

Jordan Peterson har uppmärksammat MGTOW-rörelsen vid flera tillfällen och kommenterat den med att han förstår vissa faktorer bakom dess upphov men att han samtidigt noterat den destruktiva inverkan den har, särskilt på yngre män. https://www.youtube.com/watch?v=GLbjmIajj9g En central fråga vad gäller kritiken mot MGTOW är också vem eller vilka som egentligen gynnas av denna splittring, eftersom varken män eller kvinnor de facto tjänar på att se varandra som fiender eller konkurrenter. Genom att skapa en "vi mot dem"-mentalitet undermineras förutsättningar till sunda relationer och samarbeten medan de som istället vill splittra folket gynnas – oavsett om det handlar om oligarker och politiskt drivna aktörer eller algoritmdrivna sociala medier som drar nytta av konflikten. Det finns en förståelig föreställning om att det aldrig tidigare varit lika svårt att skapa bestående relationer och familjer som idag, inte bara eftersom samhället bygger på att båda parter helst gör någon form av karriär, vilket i praktiken förstås försvårar familjebildande – utan också för att synen på vad en relation faktiskt innebär har förändrats radikalt. Den liberala synen på relationer har i den offentliga debatten lyfts fram som något som kan främja ”frihet”, individualism och självförverkligande – men på samhällsnivå är den av allt att döma också en starkt bidragande orsak till att hälften av alla äktenskap idag slutar i skilsmässa, att svenskarna är ensammast i världen – och till en alarmerande låg nativitet. Vem vågar längre bilda familj med någon om både män och kvinnor känner att man när som helst kan bli utbytt eller utnyttjad av nästan vilket skäl som helst? Vem vågar egentligen satsa när allt känns så osäkert? Att bryta upp en relation så snart någon form av missnöje eller konflikt uppstår ses ofta som en lika rimlig lösning som att slänga en produkt som krånglar. Vad är egentligen poängen med att försöka reparera något när man bara kan skaffa nytt? Även denna ultraindividualistiska verklighet är något som ofta tas upp i MGTOW-kretsar, i både positiva och negativa ordalag. Samtidigt som många medlemmar känner sig rädda, svikna och bedragna av kvinnor som valt bort dem framhäver de själva ofta vikten av att vara ”fria” och ”oberoende” och fokusera på sig själva snarare än på någon annan. Som även Peterson pekar på är MGTOW på många sätt ett olyckligt symptom på en tid av stort, och till delar legitimt, missnöje eller rädsla hos många män – i många fall direkt förtvivlan. Rörelsens svar – att kollektivt förkasta kvinnor och vända samhället ryggen – är dock att kasta ut barnet med badvattnet och förpassar istället oundvikligen män till en skadlig tillvaro av isolering och växande bitterhet. Kritiker, av såväl extrema misogyna mansrörelser som mansfientliga feministideologier, konstaterar att lösningen inte är att fly från varandra eller att leva i olika nyanser av destruktivt fiendeskap. Lösningen är att både män och kvinnor tar ansvar för att söka en bättre förståelse för våra naturliga olikheter och på detta sätt kan respektera och bejaka dem, fokusera på att bygga sunda relationer och komplettera varandra i smått och i stort. Social ingenjörskonst inklusive destruktiv ideologi kan störa det naturliga normaltillstånd som både individen och samhället mår och utvecklas bäst av. Historiska fynd pekar på att tvåsamhet har varit den etablerade normen hos folken i Europa sedan förhistorisk tid, och att den i sig själv också utgör grunden för Västerlandets civilisation som vi känner den. Kanske kan vi helt enkelt bara tillåta oss att förmoda att naturen och försynen har skapat oss i två kön på goda grunder. Isac Boman

Shakespeare-museum ”avkoloniseras” – påstås främja ”vit överhöghet”

Jan Sundstedt — Tue, 18 Mar 2025 07:47:58 +0000

I William Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon, England, pågår just nu en hårt kritiserad omprövning av den världsberömde dramatikerns kulturella arv. Stiftelsen Shakespeare Birthplace Trust, har nämligen beslutat om att "dekolonisera" sin ansenliga och omfattande samling av bland annat Shakespeare-relaterat material, mot bakgrund av att detta påstås riskera att främja "vit överhöghet". Shakespeare Birthplace Trust i Stratford-upon-Avon har beslutat att "dekolonisera" sina samlingar och museiupplevelser i syfte att skapa en mer "inkluderande miljö", uppger The Telegraph. Man uppger att beslutet innebär att utforska imperiets och kolonialismens inverkan på museets samlingar, samt hur Shakespeares verk har bidragit till dessa narrativ. Stiftelsen menar att vissa objekt i samlingarna kan innehålla "språk eller avbildningar som är rasistiska, sexistiska, homofobiska eller på annat sätt skadliga", rapporterar The Standard. Initiativet är ett resultat av en studie som genomfördes tillsammans med Dr Helen Hopkins från University of Birmingham 2022. Studien kritiserade stiftelsens attraktioner i Stratford för att porträttera Shakespeare som ett "universellt geni" – en tanke som påstås "stärka ideologin om vit europeisk överhöghet". Som en del i initiativet planerar Shakespearestiftelsen att diversifiera sitt fokus genom att fira globala kulturella bidrag, såsom den bengaliska poeten Rabindranath Tagore och Bollywood-dans inspirerad av "Romeo och Julia".

Demontering av historien

Kritiker menar dock att beslutet är en del av en bredare trend att dekolonisera kulturella institutioner. Man uttrycker oro för att en sådan omprövning av historiska figurer som William Shakespeare kan leda till en demontering av inflytelserika vita personer i Väst, snarare än att främja en verklig förståelse för det komplexa kulturella arvet. Shakespeare Birthplace Trust betonar att projektet inte ska ses som kritik av Shakespeares verk, utan syftar till att omvärdera den historiska kontexten av museets samlingar och artefakter. Att "dekolonisera" Shakespeares arv riskerar dock enligt bedömare att inte bara förlora den historiska kontexten av den världsberömde skaldens verk. Initiativet riskerar dessutom att förvanska den kulturella betydelsen av en av de mest inflytelserika författarna genom tiderna.

MC-entusiaster besvikna över Harley-Davidsons förvandling

Jan Sundstedt — Fri, 16 Aug 2024 15:20:42 +0000

Bland andra musikvideoregissören Robby Starbuck går ut med offentlig kritik mot motorcykelföretaget Harley Davidsons senaste förändringar som uppmärksammas av många mc-entusiaster. Bland många andra initiativ företaget legat bakom under senare tid uppmärksammar Starbuck nya interna riktlinjer där man skickar vita män - och endast vita män - till ”mångfaldsutbildningar” och finansiering av Pride-evenemang riktade även till barn. Det ikoniska motorcykelmärket Harley-Davidson har historiskt varit intimt förknippat med rebelliska frihetsideal och traditionella amerikanska värderingar. Motorcykelentusiaster uttrycker mot den bakgrunden nu frustration över företagets omprofilering, där Robby Starbuck vidare menar att Harley-Davidson ställt sig bakom ett vänsterliberalt lagförslag som ska ge biologiska män tillträde på kvinnors toaletter och omklädningsrum, om dessa identifierar sig som transpersoner. Starbuck är också mycket kritisk till att företaget finansierat ett Pride-evenemang ”för alla åldrar” där bland annat sagoläsande så kallade dragqueens var en del av programmet. ”Harley-Davidson har varit ett av de mest älskade varumärkena i Amerika, men nyligen har de under VD Jochen Zeitzs blivit helt woke”, deklarerar han och ger ett stort antal ytterligare exempel på företagets ofta tydligt politiska och vänsterradikala ställningstaganden. – Det är varumärkessjälvmord. Många bikers går över till Indian. De dödade Harley. Det krossar mitt hjärta, menar Vinny Terranova, ägare till Pappy's Vintage Cycles i Sturgis, i South Dakota. – En Harley som värderades till 30 000 dollar för bara några år sedan kostar nu bara 4000 dollar. Folk vill inte ens förknippas med Harley längre.

It’s time to expose Harley Davidson.@harleydavidson has been one of the most beloved brands in America but recently on CEO Jochen Zeitz’s watch, they’ve gone totally woke.
Here’s some of what we found: • Openly supports “the equality act" which would allow men into girl’s… pic.twitter.com/15kPUy8WVY — Robby Starbuck (@robbystarbuck) July 23, 2024

Jämförs med Bud Light

Situationen för Harley-Davidson har jämförts med öltillverkaren Bud Lights uppmärksammade fiasko 2023, när ölmärket började marknadsföra sina produkter i ett samarbete med transaktivisten och influencern Dylan Mulvaney – något som snabbt ledde till omfattande kritik och till att försäljningen minskade kraftigt. Vilka konsekvenser motorcykeltillverkarens ”nya profil” får långsiktigt återstår att se, men under den årliga Harley-Davidson-festivalen, i Milwaukee förra månaden, noterades cirka 25 procent färre deltagare än normalt. Noterbart är också att man nyligen valde att ändra sin klassiska logotyp till en ”modern” och mer ”minimalistisk” design – något som inte heller tagits väl emot av många entusiaster.

Vänsterns sexualisering av barn skärskådas i dokumentär

Redaktionen — Sun, 25 Feb 2024 11:11:42 +0000

I dokumentärfilmen The War on Children granskas vänsterns utstuderade planer för att manipulera och sexualisera barnen – och därigenom kontrollera framtida generationer. – Alla amerikaner måste öppna sina ögon för den ondska våra barn utsätts för, så att vi kan vidta de åtgärder som krävs för att lösa problemen, förkunnar den republikanske senatorn Rand Paul. Dokumentärfilmen har skapats av regissören och republikanen Robby Starbuck och dennes fru Landon. Budskapet är att det pågår ett riktat krig mot barnen där de utsätts för olika destruktiva vänsteridéer och manipulation, och att de som marknadsför och försöker normalisera företeelserna är väl medvetna om att barnen skadas av dem. ”Vi avslöjar det krig som förs mot barn idag genom genusideologi… sexualisering av underhållning, sexhandel, exploatering online, TikTok, Big Pharma och mycket mer”, förklarar man. ”Hittills har bara delar av detta krig avslöjats, men denna banbrytande dokumentär sätter ihop alla pusselbitar för att avslöja den fullständiga stridsplanen som används av vänstern för att kontrollera framtiden. För att vinna detta krig måste du förstå den taktik som din fiende använder för att slå dig. Sedan är det dags att gå till anfall. Är du redo att bli den krigare som barnen behöver eller kommer du att låta den globala eliten styra framtiden och göra våra barn till deras soldater?” skriver man vidare i dokumentärfilmens presentation.

Huge news: 30+ million people watched the trailer for "The War On Children".
My @X subscribers watched the full film first. Their support made it possible for us to do something incredible… "The War On Children" film is now free for EVERYONE on to watch this week! One… pic.twitter.com/AtL1cU3nmq — Robby Starbuck (@robbystarbuck) February 12, 2024

"Själsligt uppslitande"

Visselblåsare, personer som könsstympats som barn, offer för trafficking, företagsledare som avslöjar agendan att sexualisera barn, politiker, sociala medieprofiler, "drag queens" och röster från porrindustrin medverkar i dokumentärfilmen, som rekommenderats av bland andra entreprenören Elon Musk och senatorn Rand Paul. – Kriget mot barnen är själsligt uppslitande och ofta svårt att se på. Men alla amerikaner måste öppna ögonen för den ondska våra barn utsätts för så att vi kan vidta de åtgärder som krävs för att lösa problemet, menar Paul. – Som en far finns det inte en viktigare film just nu för föräldrar och farföräldrar. Du måste veta vem som är ute efter dina barn och varför, lyder ett omdöme från Donald Trump jr. Dokumentärfilmen hade premiär på X tidigare i februari och skaparen tackar ägaren Elon Musk för att han ”låter kreatörer skapa utan censur”.

Professor: ”Svenska universitet är som sekter”

Isac Boman — Tue, 20 Feb 2024 06:03:47 +0000

En av Sveriges mest kända statsvetare, Bo Rothstein, är mycket kritisk till bristen på akademisk frihet på de svenska universiteten. Han menar att dessa "utmärks av en slags närmast klanmässig eller tribalistisk orientering" där oliktänkande eller kritiker mycket sällan ges något utrymme och där den som avviker riskerar att utsättas för förtal eller mobbing. För ett knappt år sedan utlyste småländska Linnéuniversitetet en tjänst som krävde att den sökande forskaren omfamnade vad som generellt betecknas som vänsterextrema idéer som ”normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt”. Rothstein sökte ironiskt tjänsten – mest för att se om hans mångåriga akademiska meriter gjorde honom aktuell för tjänsten, eller om ideologisk lydnad och rättrogenhet var det avgörande samt huruvida han skulle bli avskedad om hans forskning kom fram till ”fel” resultat”. När hans ansökan uppmärksammades i riksmedierna drog han tillbaka den och erbjöd sig istället att utan arvode vara gästprofessor – där han skulle föreläsa om forskningens autonomi. Universitet tackade ja, och det hela såg ut att bli av – tills Rothstein läste universitetets remissvar till Universitetskanslersämbetet (UKÄ) angående akademisk frihet och cancelkultur. I detta nämndes överhuvudtaget inte utlysningen av den ”normkritiska” och ”queerteoretiska” tjänsten, som alltså var hela skälet till att Rothstein skulle komma och föreläsa från början. ”Jag ser det som ett föga hedervärt och närmast bedrägligt agerande av Linnéuniversitetet att inte ta upp detta i massmedia och av mig uppmärksammade exempel på en tydlig inskränkning i forskningens frihet. Formuleringarna man enligt ovan använder sig av saknar bäring i Linnéuniversitetets faktiska agerande. För mig innebär detta att Linnéuniversitetet måste anses vara bortom räddning när det gäller att föra en seriös diskussion om den akademiska friheten. Därmed blir min utlovade vistelse för att diskutera denna fråga en för mig bortkastad tid, skrev han i ett mejl till institutionen.

Inga kritiska röster

I podden Under all kritik, med Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, utvecklar statsvetaren sin syn på den svenska universitetsvärlden och han argumenterar för att någon renodlad ”cancelkultur” i strikt mening inte existerar – eftersom ingen behöver "cancelleras" eller avbokas, då universiteten redan ägnar sig åt omfattande självcensur och oliktänkande och avvikare aldrig bjuds in till att börja med. Han liknar även de högre lärosätena vid en sekt. – Jag är mycket inspirerad av en man som heter Jonathan Cole som skrivit en fantastisk bok om de amerikanska spetsuniversiteten. Han har varit rektor på Columbia och en stor person i det här. En av de saker han säger är att akademisk frihet är grundbulten i vad som legitimerar vad vi gör inom universitetsvärlden. Rothstein pekar på att det största hotet mot den akademiska friheten kommer från akademikerna själva och på självcensur där enbart den som tycker lika och ”rätt” tillåts komma fram eller bjudas in. – Det svenska universitetssystemet i långa stycken, inte överallt, utmärks ju av en slags närmast klanmässig eller tribalistisk orientering där man mycket sällan bjuder in folk som ens har andats kritik mot det man sysslar med, och då kan ju ingen bli cancellerad eftersom ingen blir inbjuden.

Likatänkandet premieras

Han betonar att samma tendenser, där man skapar en sluten och sektliknande miljö som inte tål ifrågasättande, inte bara återfinns inom vänsterradikala fält som genusforskning och postkolonialism – utan även nationalekonomi och religionsforskning. – Man vill inte konfronteras med kritikerna utan man vill bygga en sluten miljö där likatänkandet premieras. Det har också att göra med hur vårt universitetssystem är uppbyggt där man har, i skillnad från till exempel USA, England och Tyskland, en väldigt omfattande intern rekrytering. – Det innebär att man skapar en väldigt stark intern miljö där man från studenttiden blir uppfostrad till hur likatänkandet ska fungera i den här miljön och det innebär att man försöker hålla kritiker så långt borta som möjligt. De ska helst förtalas och småmobbas internt, fortsätter han och menar vidare att detta är någonting som aldrig diskuteras eller problematiseras internt. Rothstein, som har judisk bakgrund innehade en professur i statsvetenskap vid Göteborgs universitet fram till 2021 då han gick i pension. Han har också varit professor vid Oxford University och gästforskat vid ett flertal internationella universitet – bland andra Harvard i USA.

South Park hånar Disneys woke-politik

Jan Sundstedt — Wed, 01 Nov 2023 15:04:33 +0000

Den legendariska satirserien South Park ger sig nu på Walt Disney Studios i ett specialavsnitt där det drivs kraftigt med kulturrevolutionen i Väst i allmänhet och i synnerhet med Disney, som under många år gått i bräschen för utvecklingen. Specialavsnittet Joining the Panderverse hade premiär den 27 oktober på streamingtjänsten Paramount+. Trey Parker and Matt Stone, skaparna bakom South Park, summerar handlingen i avsnittet med att karaktären Eric Cartman "har en mardröm om att alla hans vänner ersatts av en grupp kvinnor som uttrycker klagomål över patriarkatet". I avsnittet förflyttas Cartman till ett alternativt universum kallat Universum 216-B. Ett universum som helt befolkas av kvinnor med olika rastillhörighet, samtidigt som Cartmans motsvarighet från det universumet tar plats i sitt eget universum. Parallellt med detta inser Disneys vd Bob Iger, och hans styrelse på The Walt Disney Company, att något är "annorlunda" med styrelseledamoten Kathleen Kennedy, vars woke-politik i företagets produktioner resulterar i avtagande tillströmning till biljettkassorna... Disney har under de senaste åren kommit att förknippas alltmer intimt med sin ultraliberala inriktning som gradvis tagit sig allt tydligare uttryck i produktionerna. Exempelvis Den Lilla Sjöjungfrun (2023) och den kommande Snövit återfinns bland de produktioner som modifierats kraftigt från sina ursprungliga varianter. Även Lucasfilms produktioner har, under översyn av dess vd Kathleen Kennedy, mött kritik efter att man alienerat många långvariga fans inte minst av Star Wars. South Parks avsnitt hyllas på sociala medier bland annat för att exponera den politik som bedrivs av Hollywood i allmänhet och Disney i synnerhet.

South Park just obliterated Hollywood over their anti-white wokeness
pic.twitter.com/kJNBjTRc23 — End Wokeness (@EndWokeness) October 27, 2023

Även entreprenören Elon Musk har uppmärksammat avsnittet med skrattande emojis och skriver att det kommer "i rättan tid". https://twitter.com/elonmusk/status/1717947068201701673?ref_src=twsrc%5Etfw%7Ctwcamp%5Etweetembed%7Ctwterm%5E1717947068201701673%7Ctwgr%5E3ce7f1536f0dce8625daf782faa7a608214f2732%7Ctwcon%5Es1_c10&ref_url=https%3A%2F%2Fpublish.twitter.com%2F%3Fquery%3Dhttps3A2F2Ftwitter.com2Felonmusk2Fstatus2F1717947068201701673widget%3DTweet I skrivande stund har företrädare för Walt Disney Company ännu inte offentligt kommenterat specialavsnittet ifråga.