Dan Ahlmark – Nya Dagbladet

Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2

Dan Ahlmark — Tue, 15 Sep 2026 14:35:19 +0000

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.

Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna. Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar! EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag. Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland. Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1). EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken. Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas. Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Parisdeklarationen – The True Europe

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

Dan Ahlmark — Fri, 04 Sep 2026 08:55:02 +0000

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder. Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring. Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara? En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater. Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU. I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller: • EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet, • dess agerande under covid-19 epidemin, • EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd • EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union, • valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika • ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare. • EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar. • det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden. • väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region. Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar. USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik. Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”. Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU! En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker. Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske? Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet. 2. Parisdeklarationen - The True Europe

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Dan Ahlmark — Tue, 04 Aug 2026 12:11:24 +0000

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter: (A) såsom ett akademiskt forskningsområde; (B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och (C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien. Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.

Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.¹ Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.² Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering. Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”³ är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita. Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande: ”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).” Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål: (a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter; (b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället; (c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika; (d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt; (e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt (f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system. Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.⁴ Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.⁵ Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning. Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d). Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi. (2) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? (3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable (4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse (5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Varför Europa är i fara

Dan Ahlmark — Sat, 23 May 2026 08:03:45 +0000

Vi har just sett en historiskt betydelsefull demonstration i London av människor som ser hur de i sitt eget land i allt högre grad ersätts av invandrare. De flesta politiker bryr sig inte om detta, eftersom de har en annan agenda. Deras mål är att få en så stor andel som möjligt av de nya rösterna, medan de än så länge försöker hålla kvar så många av sina landsmäns röster att de kan behålla makten. Så småningom tror de att de sistnämnda rösterna blir mindre viktiga, eftersom de nya väljarna blir allt fler. Sjutton kulturpersoner formulerade 2017 ett manifest om Europa, som jag tidigare skrivit om i flera artiklar¹. Den deklarationen² förklarar egentligen på ett sätt jag då inte betonade varför våra politiker i många länder beter sig som de gör och därför handlar på ett sätt vi inte förstår. Varför ser de inte att invandringen skapar ett mycket allvarligt läge för den europeiska befolkningen – en situation som kan bli oåterkallelig? Deklarationen inleds med en beskrivning av den europeiska befolkningens situation och går så småningom över i förklaringen till varför politikerna handlar som de gör. Men först förklarar man lågmält Europas roll för oss: ”Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet … Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse – för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur. Europa är vårt hem”.

Det falska Europa

Men nu hotas detta av ett falskt Europa i form av etablissemangets Europeiska union. Detta för med sig stora konsekvenser. Det allvarligaste är att den ”hotar … att konfiskera vår hembygd”. Det falska Europa berömmer sig för ”att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle. Det falska Europa hotar oss” … ”förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter … Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt”. Många politiker har ett annat huvudmål för politiken än befolkningen har, och de tror nu att det finns en metod att befria sig från sina väljare, som har andra värderingar och mål: ”Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet”.

Överstatlig makt och migration

Genom Europeiska unionen, som de redan gett en hel del av makten över sina nationer, bestämmer den styrande byråkratin och professionella politiker i dag i många avseenden över Europas nationer. Men dessa länders suveränitet är ännu inte utplånad, så arbete återstår. Vilken är då den giftiga brygd som driver dessa politiker och hjälper dem att förslava oss? Deklarationen svarar där: ”Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. Det får verkliga konsekvenser, eftersom ”när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv”. Detta får långtgående konsekvenser. En följd är att vi tvingas ta emot immigranter som söker sig hit på grund av vår generositet, för all vår hjälp, för stöd och för att skapa sig ett bättre liv och bilda familjer. Inga krav ställs på assimilering, utan deras egen kultur – den som i grunden fick dem att flytta till oss – skyddas. Och vi hindras egentligen från att överhuvudtaget påverka de regler som används för att åstadkomma detta.

En gränslös värld

Gruppens syn på det europeiska mångkulturella projektet är: ”Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull – en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas”. Och varför har något sådant skett? Ja, allt går tillbaka till det bakomliggande sättet att tänka och de värderingar det kräver. Gruppen observerar den nya europeiska ideologins egenskaper och karaktär och drar slutsatsen: ”Det falska Europas universalistiska … föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut … Detta är det starka opium som förlamar Europa … Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken … För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa. Vi måste avvisa pseudoreligionen” … och ”stoppa … dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld”. Nästa år är det ett decennium sedan deklarationen publicerades. Åren går, och det falska Europa blir allt starkare. När vaknar Europas medborgare? Dan Ahlmark

Referenser: ¹ Parisdeklarationen och det falska Europa – del 1 – Nya Dagbladet. ² Parisdeklarationen – The True Europe.

Eurokrisen visar faran med EU:s centralmakt

Dan Ahlmark — Wed, 06 May 2026 14:48:41 +0000

Genom den ekonomiska och monetära unionen enades under årens lopp många EU-länder om att tillämpa samma valuta. Det innebar samma penningpolitik för olika länder, vilket utgör ett problem eftersom även europeiska länder sinsemellan skiljer sig avsevärt. Ländernas finansiella situation, näringslivets produktivitet och tillväxt är faktorer som skiljer sig mellan medlemsstater. En gemensam ränta för en sammanslutning av stater som EU, vilka har olika egenskaper, leder därför till för hög ränta för vissa och för låg ränta för andra länder. Då räntans effekter på ett lands ekonomi är avsevärda skapas därmed problem som ibland blir mycket stora. Om investeringsmöjligheterna plötsligt ser mycket lockande ut i ett land som tidigare – före övergången till den gemensamma valutan – vanligen hade höga räntor, men investerarna nu på grund av den monetära unionen kan låna stora belopp till en lägre ränta, kan investeringarna där bli alldeles för stora. Det beror på låntagarnas lockelse att utnyttja en för dem ovanligt låg ränta, och på att långivarna inte är vaksamma beträffande omfattningen av låntagarnas totala investeringar på ett område. Detta gällde till exempel Spaniens hotell- och bostadsmarknad, där ett enormt byggande – Spanien stod under några år för en mycket betydande del av Europas byggande – skedde i hög grad på grund av den lägre räntenivån när Spanien övergick till euron. Situationen i landet blev då inledningen till Europas finansiella kris, som snart också särskilt drabbade andra sydeuropeiska stater i samband med den internationella finanskrisen 2007–2008. Beträffande situationen på Europas finansmarknader efter introduktionen av euron trodde kanske många långivare att EU skulle träda in och hjälpa till om låntagare i något land kollektivt inte klarade av sina amorteringar. Så skedde, men på ett annat vis än låntagarna tänkt, och krisen blev djup. Olika länder drabbades av olika skäl och behandlades därför på olika sätt. En utveckling med många företagskonkurser och nedgångar i ekonomin följde dock i alla.

Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron.

Förutom Spanien drabbades till exempel Italien och Grekland hårt. Långivarna var ofta stora banker i Tyskland och Frankrike, vilka då också hotades med konkurs ifall deras internationella lån inte betalades tillbaka. Det skulle ha kastat de två mäktigaste länderna i EU in i bankkriser, vilket troligen hade medfört många år av ekonomisk nedgång eller stagnation. EU ingrep därför genom lösningar som fick de drabbade sydeuropeiska länderna att inte lämna euron utan i stället, genom nya lån från Europeiska centralbanken, under lång tid betala tillbaka sina mycket stora skulder till bankerna. Så skedde också för ett land som Grekland, vars kris inte främst orsakats av den privata sektorn utan av statens höga upplåning. Denna hade länge varit hög, och i krisen förlorade långivarna förtroendet för Grekland som stat, troligen beroende på dess konstanta höga budgetunderskott. Landet hade en uppenbart dålig styrning av de offentliga finanserna, vilket medfört stora lån från främst tyska och franska banker. EU:s lösning för att undvika en grekisk statsbankrutt var en överenskommelse där Europeiska centralbanken under ett antal år gav lån, vilka till cirka 90 procent utnyttjades för att betala tillbaka de utländska banklånen. Någon nämnvärd hjälp för landets dåliga ekonomi gav detta inte. Resultatet blev många år av först nedgång och därefter obetydlig tillväxt med hårda villkor för befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var därvid kanske ett av de allvarligaste problemen, eftersom ungdomar som är klara med sin utbildning påverkas mycket negativt när de under lång tid inte kan få arbete. Och när sådana problem lättade något hade Grekland fortfarande en mycket hög skuldsättning med dess tillhörande risker. Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Samtidigt innebar den gemensamma valutan att länder hindrades från motåtgärder som tidigare alltid varit möjliga. Nu var ett land helt enkelt tvunget att stoppa sociala reformer, sänka lönerna, avskeda anställda och svälta sig ur krisen. En annan lösning kunde därför ha varit att Grekland lämnade euron och återgick till en egen valuta, som sattes till ett värde som möjliggjorde ökad export. Denna metod utgör ett mindre uppenbart sätt att momentant skära ned alla löner och genomföra en lösning i ett slag utan att dra ut på den plågsamma processen under ett årtionde. Landet kunde då snabbt få igång tillväxten, vilket minskat arbetslösheten. Om Greklands skuldsättning under alla förhållanden varit för hög skulle man ha inlett med en statsbankrutt och gentemot långivarna förhandlat ner sin skuldbörda till en nivå som var möjlig att amortera utan att genomföra ett nationellt självmord. Det är det sätt som dessa problem tidigare skötts på. Man tog en omedelbar standardsänkning och kunde sedan arbeta vidare och växa på normalt sätt. Genom euron och policyn att stötta denna hindrades sådana åtgärder. Därmed följde en lång och plågsam ekonomisk kräftgång för att skydda Tyskland och Frankrike, vars banker varit inkompetenta och lånat ut alltför mycket till finansiellt inkompetenta låntagare i södra Europa.

Vad önskar EU göra?

Att som i EU bygga en gemensam valuta därför att man ideologiskt velat åstadkomma en snabbare integration inom den ekonomiska unionen, ge centrum ökad makt och skapa enhetlighet i ett antal avseenden, kräver en likhet i förutsättningarna som europeiska nationer inte har i dag. Men EU-kommissionen drev alltför snabbt fram reformen och skapade därigenom ett stort problem som praktiskt sett orsakade ekonomisk kris i ett flertal länder. Sedan tillämpade EU metoden att utnyttja just det skapade problemet för att försöka ge centrala EU ännu mera makt, trots att man just visat att man inte är kapabel att klokt välja bra policies. EU-anhängarna säger ju att för att lösa de problem som en gemensam valuta leder till bör en federal europeisk stat bildas. Vad innebär då det? Det betyder att man i grunden har en gemensam EU-budget för alla medlemsstater, inklusive att länderna förlorar sin självständiga beskattningsrätt till EU, samt att EU övertar alla nationers skulder och hanterar dem. Men en sådan ”lösning” av Sydeuropas ekonomiska problem innebär bland annat att norra Europas nationer i stort ska ta över och betala södra Europas problem, det vill säga alla deras skulder överstigande en viss normal nivå av BNP. Det är vad en federal EU-stat medför i skuldfrågan: man gömmer Sydeuropas problem i en gemensam pott, vilket innebär att Nordeuropa till betydande del får ta ansvaret att betala av den skuldbörda som i dag åstadkommer problem för Sydeuropa. Och vad som sedan händer i framtiden vet ingen; kanske repeteras beteendet? Men att etablera en federal EU-stat för att lösa ett skuldproblem är – förutom ett stort övergrepp mot norra Europa – ett misstag av annan art. Ett problem för vissa sydliga stater används för att avsluta storheten i Europas historiska utveckling, som bygger på självständiga – och numera konsekvent demokratiska – nationalstater. Den nationella självständigheten och den demokratiska nationalismen har en utvecklingskraft som är betydligt större än vad som finns i en federal europeisk union. Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag. De flesta medborgare kommer därigenom att förlora så mycket mer än de får. Deras förlust av viktiga delar av sitt medborgarskap – till exempel möjligheten att påverka sitt lands politik – är oersättlig. Federalism i Europa innebär eliminering av nationernas självbestämmande och, praktiskt sett, eliminering av demokratin i de allra flesta av Europas stater.¹ Svagheterna beskrivna i noten bryter mot individens rättighet att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör just den statens styrning.²

Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag.

Ett sådant val, som medför sådan styrning i ett individuellt land, sker inte i en europeisk federal stat, vilket är ett brott. Att Sverige annat än eventuellt någon gång skulle kunna påverka EU:s styrning är en illusion. Federalism betyder också att den – fortfarande alltför begränsade – friheten i våra egna nationer inte får utvecklas och nå den höjd den kommer att ha kraft att nå. Alla nationella försök att utifrån sina förutsättningar skapa ett bättre samhälle släcks ner och förintas genom en gemenskap som är kollektivistisk, steril och byråkratisk.

Slutsats

Enhetlighet i ett samhälle, såvida det inte gäller konsekvenser av författningen i ett land, är en svaghet och inte något värt att nå, såvida ordningen inte växt fram spontant och okontrollerat. Om den är följden av arbetet från en liten globalistisk elit är ordningen förkastlig. Visst har de individuella europeiska nationerna begått misstag i sitt samhällsbyggande under efterkrigstiden, men detta kommer – om vår frihet får bestå – att justeras, och bättre vägar och utveckling kommer att finnas. Varför skulle någon i mindre och medelstora europeiska länder vilja bli vasallstater och överlämna den politiska makten i Europa till Tyskland, EU-kommissionen och Frankrike? Detta är ju i stort vad federalism i Europa leder till. Dessa två länder inklusive kommissionen har historiskt aldrig permanent varit några goda företrädare för politisk frihet och föredömlig samhällsutveckling. Att se deras traditioner, tänkande och val av politik vägleda alla andra nationer i vår region vore både ett politiskt och andligt nederlag. Historiskt sett skulle det troligen komma att ses som en enorm, monumental, historisk förvillelse. USA har visat en villighet att stödja och samarbeta med Europas frihetliga högerpartier. USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, NSS, varnar just Europa för EU, eftersom organisationen enligt dokumentet undergräver ”political liberty and sovereignty” och leder till förlusten av ”national identities”. Man pekar på vikten av ”genuine democracy”. Och EU har redan visat många tecken på att utvecklas till en auktoritär organisation, till exempel genom dess censur och försöken att införa Chat Control 2. Det är varningar att ta på allvar från en stat som skapade och under ett kvarts millennium bevarat demokratin. Dan Ahlmark

Referenser: ¹ EU visar vägen till ett motbjudande Europa – Nya Dagbladet ² Libertarianismens grunder – Contra, avsnitt IV, punkt 11 bland individuella rättigheter. ³ 2025 National Security Strategy – The White House.

EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2

Dan Ahlmark — Thu, 02 Apr 2026 15:04:22 +0000

Innehåll av typ "Borderline" har av EUIF definierats som "a combination of disinformation/conspiracy theories and hate speech". Hate speech har definierats av EU enligt (1) och disinformation som (2). EUIF har gett ut en bok avseende s k "Borderline content", vilket alltså gäller inlägg, som troligen inte kränker existerande lagar eller relevanta regelsystem, men ogillas av Kommissionen. De områden, som täcks, gäller främst: "Populist rhetoric" samt innehåll, som kan karakteriseras som: Anti-government/anti-EU, Anti-elite, Anti-migrants and Islamophobia, Anti-refugee/immigrant sentiment, Anti-LGBTIQ, Political satire, Meme subcultures. Detta kompletteras med rekommendationer om ytterligare innehåll från en vänsterorienterad NGO. Ett konkret exempel gällande plattformen TikToks tolkning av innebörden av Hate Speech framgår av dess riktlinjer för censur under det slovakiska valet 2023 gällande kön/genus. Man betecknar följande som Hate Speech: "There are only two genders; We need to stop the sexualization of young people/children; I think that LGBTI ideology, gender ideology, transgender ideology are a big threat to Slovakia, just like corruption...; Targeted misgendering. (Sid.103)". I plattformens Summary Report efter valet betecknar man som "degrading speech" (del av Hate Speech) kommentarer såsom: "the absurdity of the existence of more than two genders and the forced inclusive language" såsom t ex uttrycket "pregnant people." Åsikten om "the need to stop gender ideology from schools" betecknades på samma sätt. Sådana tolkningar avviker mycket kraftigt från åsikter hos stora delar av europeiska länders befolkningar. Man kan observera, att ämnena ovan väl täcker vad allmänheten främst ogillar, och vad mycket av debatten på nätet avser. Det allra mesta av den offentliga kritiken mot EU kan sägas falla inom dessa områden. Samtidigt väcks många frågor om, hur EU överhuvudtaget kan rätt behandla t ex populistisk retorik eller innehåll av karaktären Anti-government/anti-EU samt Anti-elite. Subjektiviteten i dessa bedömningar är säkerligen hårresande, och yttrandefriheten blir därmed kraftigt begränsad.

Man kan observera, att ämnena ovan väl täcker vad allmänheten främst ogillar, och vad mycket av debatten på nätet avser.

Att skribenters kränkningar av gränser för yttrandefriheten naturligtvis inte sällan förekommer (behandlas då av plattformens egna regler och landets lagar) är en sak, men kraven gällande vad man behandlar här innebär myndigheters ingrepp mot legalt tillåtet innehåll. Att särbehandla sådan information under förevändning att det gäller "borderline" yttranden bör – som den amerikanska utredningen (JCAR) påpekar – inte tillåtas. Enligt en EUIF-rapport från 2023 gällande bl a "våldsam högerextremism" kallades t ex uttrycket "refugees do not belong" för "a white supremacy idea. Sid 91". Att invända mot okontrollerad immigration tolkas alltså lätt som borderline "anti-migrants" och "anti-refugee" retorik. Vilka åtgärder vidtas då vanligen beträffande borderline-material? Ja, där är EU-organet helt klart på vad som ska göras och understryker detta med ett Orwelliskt språkbruk: "EUIF stressed that 'positive interventions'—meaning active censorship measures—'need to be adopted in order to prevent the spread of' this lawful, nonviolative political content, specifically calling for 'downranking' and 'demonetization' of it. Sid. 92f." Man talar i sammanhanget också om metoden att "add friction to access". Google och YouTube försäkrade i sammanhanget myndigheten om, att man just arbetade med sådan de-ranking via sina algoritmer.

Partiskhet och tvång

Partiskhet är en egenskap, som Kommissionen och dess censurapparat tar lätt på. En vänsterorienterad think-tank utnyttjades i arbetet att utforma censurregler. Det holländska inrikesministeriet utsågs inför ett val att vara "trusted flagger" dvs ha rätt att ställa särskilda krav på plattformarna gällande censur av publicerat material. Att utan hänsyn till den klara intressekonflikten bete sig så före ett val, där regeringen självfallet hotades, visar en utpräglad arrogans och likgiltighet för demokratiska regler. Ännu värre var beteendet inför det europeiska parlamentsvalet i juni 2024. Där krävdes och genomfördes särskilda åtgärder för att strängt kontrollera genomförd censur av plattformarna, och vilka dessa naturligtvis godtog. Att Kommissionen aktivt arbetade för striktare censur i ett val, som direkt angick dess arbete och policies, är självfallet en överträdelse av demokratisk kutym. Det säger något om EUs attityd till de europeiska folken, att sådant beteende godtas. Att följa DSA och fastställda regler och bestämmelser för censuren är idag inte frivilligt för plattformarna. Beträffande arbetet under valtider är JCARs omdöme följande: "The European Commission has issued de facto binding political censorship rules for European elections". Plattformarna lyder vanligen de instruktioner, som de får vid sina kontakter med EUs personal, pga de olika hot som finns vid olydnad.

Det rumänska valet 2024

Kommissionens beteende visar dess uppenbara intresse att motverka EU-kritiska partier och opinioner, och dess inflytande omfattar numera självfallet regeringar och rättsväsende. När en starkt EU-oppositionell politiker – Călin Georgescu – vann första omgången av rumänska presidentvalet och syntes ha goda utsikter att vinna den andra, sades säkerhetstjänster i Rumänien ha upptäckt, att Ryssland genom 25 000 konton i TikTok bedrivit en systematisk påverkan på den inledande valomgången. TikTok kunde dock snabbt fastställa, att sådana konton och en sådan samverkan inte funnits eller skett, vilket företagets interna undersökning och dokument visade. Den mindre påverkan som skett hade genomförts av andra rumänska partier men inte från Rysslands sida. TikTok framförde snabbt denna information till myndigheter och Kommissionen, vilka dock inte brydde sig om materialet. Istället stoppade Högsta Domstolen i Rumänien den andra valomgången beroende på den påstådda inverkan av Ryssland. I det presidentval, som sedan genomfördes 2025, tilläts Georgescu inte delta, och en EU-vänlig politiker vann naturligtvis. Detta visar då på åtgärder från EU, som i kraft gick långt utöver de censuringrepp som Kommissionen vanligen genomför för att främja EU-vänliga partier. Framtiden får utvisa om handlandet här främst berodde på antingen att Rumänien är ett för EUs befolkning rätt okänt land (vilket ökade handlingsfriheten), eller att det var ett engångsbeslut, eller om klart EU-skeptiska kandidater inte längre godtas i de högsta positionerna i medlemsstaterna.

Utnyttjandet av NGOs

Användningen av NGOs som vakthundar för den detaljerade granskningen av plattformarna i ett speciellt land mångdubblar förmågan att observera även små avvikelser från "tillåtna" yttranden på nätet. Sådana NGOs sägs av EU vara objektiva, men eftersom de är utvalda av EU för övervakning kan det betvivlas. De är naturligtvis vänsterorienterade. De kan vara Trusted Flaggers eller arbeta inom EUs Rapid Response System och då ställa krav med prioritet på plattformarna. Dessa NGOs är troligen ofta beroende av offentlig finansiering.

Några slutsatser

I och med att censurorganisationen inom EU inte ens dragit sig för partiska åtgärder av det slag, som kommenterades ovan, bekräftas dess politiska orientering. Från att inledningsvis dess karaktär av ett internt tullfritt område gjorde EU populär inom europeisk höger, har dess senare lagstiftningsarbete, policies och fientlighet mot självständiga nationer och nationalism gjort EU till ett vänsterprojekt. Det som motarbetas och censureras bort enligt ovan som Borderline är t ex genomgående fullt legala högeråsikter. Sådant beteende och EUs mål att ta över den politiska makten från självständiga nationer gör, att organisationen blivit en fiende till europeisk höger. Det är beklagligt, att många borgerliga partier inom Europas länder ännu inte insett detta. Beträffande de aktiviteter, som granskats här, framgår tydligt, att de aktiva inom censurområdet tolkar regler ytterst fritt och brett och ofta troligen i överensstämmelse med sin ideologiska övertygelse. EUs ledning avser också att alltmer bygga ut systemet, vilket medför att traditionell yttrandefrihet får ett alltmer begränsat utrymme.

Sådant beteende och EUs mål att ta över den politiska makten från självständiga nationer gör, att organisationen blivit en fiende till europeisk höger.

En viktig fråga är, om Europa rör sig och snart gränsar mot ett system för övervakning av yttranden på nätet, som mycket liknar dem diktaturer använder. Genom att successivt vidga definitioner såsom avseende Hate Speech och omfånget av Borderline-området, tvingas kritiken av dagens samhälle bli allt mera begränsad. Dessutom finns också tydliga tecken på, att EU önskar vidga sitt inflytande över nätet territoriellt, och att man ser det som önskvärt att europeisk lagstiftning i detta avseende gäller i andra delar av världen. Detta är säkerligen ett mål också för FN och allmänt globalister i världen. Dessa personer och organisationer förstår ju, att begränsningar av yttrandefriheten är vital för deras möjlighet att nå sina mål. Så EUs verksamhet på detta fält är – förutom att vara en europeisk katastrof – också en del i byggandet av den mardröm, som politisk globalism innebär. Dan Ahlmark

Källor och referenser: ¹ European Commission against Racism and Intolerance (ECRI), General Policy Recommendation No 15 on "hate speech" 8.12.2016 ² Disinformation, as defined by the EU, refers to false or misleading information that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communications. The EU aims to combat this issue through various strategies, including the EU Code of Practice on Disinformation, which seeks to enhance transparency and accountability in digital platforms.

Parisdeklarationen och det sanna Europa – Del 4

Dan Ahlmark — Thu, 12 Feb 2026 15:18:39 +0000

Bland de huvudfaktorer som bär ansvaret för den ideologiska upplösningen i europeiska länder bör naturligen förändringen av utbildningsinstitutionerna nämnas. Det gäller både skolsystem och högre utbildning. Parisdeklarationen* talar om vad som är kulturmarxismens** erövring av universiteten genom bland annat ideologin ”kritiskt tänkande” (se Del 2 stycke 1), ”som framför allt består i ett enfaldigt förkastande av det förflutna. En gång var den rigorösa disciplin som yttrar sig i intellektuell ärlighet och objektivitet en ledstjärna för den europeiska andan²¹”. Vad vi nu finner är ”en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”²¹. Kulturmarxismen**, ett namn som PD dock inte använder för ideologin, orsakar just omdömet att universiteten bär en stor skuld till den traditionella kulturens upplösning. Detta innebär ju att en förnekelsekultur har fått fäste. Utbildningsväsendet måste därför reformeras snabbt. Övertagandet av fakulteter beskrivet i inledningen av Del 2 genomfördes av kulturmarxistiska lärare och administratörer. Man måste därför tillsätta nya universitetsledningar och ”reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur”.

Försvaret av högkulturen och det gemensamma arvet

PD tar också upp högkulturen, ett populärt angreppsobjekt för kulturmarxister: ”Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra som vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda³²”. Man påpekar att detta kräver en ny generation av både konsumenter och mecenater. Under alla förhållanden har företag och byråkratier inte visat sig vara lämpliga för uppgiften att ta ansvaret för konst. Invandring pekas dock ut som bara ett skäl till konflikter i samhället. ”Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet²⁹.” Man hyllar däremot allmänt den politiska och könsjämlikheten i samhället och säger att de internationella mänskliga rättigheterna måste skyddas. ”En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning. En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande²⁹”. PD tar sedan modigt ställning för ett antal traditionella synpunkter på både personlig och allmän kultur genom att hävda:”…Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. …Vi måste återställa en moralisk kultur³⁰”.

Kritik av det moderna civilsamhället och den falska friheten

Det falska Europas prestationer är i sig inte mycket att skryta över. PD nämner bland annat: ”Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv¹⁴”. Man kan hävda att dessa ”friheter” är följden av en i väst fortgående kulturell förändring som skulle ha kommit oavsett om EU funnits eller ej. Om man med ”självuttryck” och att ”vara sig själv” avser kulturmarxistisk könsideologi inklusive transideologi är frågan om sådan ”frihet” har något värde. Om termen ”vara sig själv” avser någon principiellt baserad individualism kränks sådan ofta av EU, så det torde inte vara fallet. PD kallar detta att en falsk frihet råder. Dess syn på det civila samhällets utmärkande egenskaper är kritisk. Man talar bland annat om utsvävningar och hedonism, färre äktenskap och lägre barnafödande samt samhällets sönderfall i individualism, isolering och mållöshet (faktorn individualism kommenterades i Del 2). Vad man finner sägs vara tomheten i en konsumtions- och mediedriven kultur, som är fylld ”sociala medier, lågpristurism och pornografi¹⁵”. I bedömningen av denna del av PD är det självfallet svårt att karakterisera EU-befolkningarnas privatliv och konsumtion rättvist och kritik av dessa storheter leder nog ofta fel. En faktor är att det inte finns några bra mått på frekvensen av de flesta av ovan angivna aktiviteter jämfört med tidigare generationers vanor. Vad vi klart upplevt är moderna mediers allomfattande och oavbrutna information om alla skandalösa aktiviteter i samhället, som kan väcka uppmärksamhet och upprördhet. En annan är att vissa företeelser som till exempel olika sociala medier gäller nya tjänster med allt som detta innebär, och där målgrupperna därför ännu inte funnit sin grad av och balans i uppmärksamhet och intresse. Det är inte fel att beskriva de sista 30 åren som fullständigt omvälvande gällande människors beteende och aktiviteter under sin fritid. Ytterligare en eller två decenniers utveckling kan kanske förändra bilden. Framväxten av nya samhälleliga ideologier och ideal kan självfallet tillföra nya förväntningar och mål och därför leda till ett nytt beteende hos kommande generationer. EU:s inflytande i många avseenden har passiviserat eller – hos yngre personer – eliminerat nämnvärda delar av traditionell kultur, vilket klart medverkat till den kulturella utveckling man beklagar. Förnekelsekulturen är en del av kulturmarxismen och bör kraftfullt motarbetas. Andra politiska inriktningar som multikulturalismen har sina effekter, och socialistpartier och sådana rörelser intresserade av att riva ned det traditionella samhället har gjort sitt. De olika orsakerna kräver olika motåtgärder och man kan förvänta sig att det sanna Europa genomför sådana. Skälen till exempelvis lägre nativitet är komplexa, men en offentlig insats av något slag är välkommen. PD fäster stor vikt vid familjebildning och barnafödande. Man betonar familjens enorma betydelse för barnen och skriver: ”Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling³³”. Det förtjänar därför samhällets stöd.

Annan möjlig politik i det sanna Europa

Ekonomiska områden behandlas knappast i PG, men man gör några inhopp. Det är oklart vad som i sektion³¹ beträffande marknadsekonomin menas med uttrycket att vi inte kan tillåta att allting säljs. Det verkar ju vara en självklarhet för de flesta, och uttalandet är för allmänt för att hjälpa oss att dra upp de lämpliga gränserna i detta avseende. Att marknader som sägs är helt beroende av rättsstaten är också en självklarhet, liksom att den senare aldrig kan ha ekonomisk effektivitet som högsta mål. Vad som menas med att marknader fungerar bäst om de är inbäddade i starka sociala institutioner spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper är oklart. Det verkar uppenbart att spontant organiserade starka sociala institutioner inte är uppbyggda utifrån marknadsprinciper. PD säger att suveräniteten kan hotas av globala företagsjättar vilket är både möjligt och troligt, men varje icke-korrumperad stat torde kunna hantera detta och inte ge efter för utpressning. Att nationer kan och bör samarbeta just för att behärska de globala företagens ”arrogans” kan vara lämpligt, men beror helt på vad det gäller. ”Språket är ett känsligt instrument, som trubbas av, när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens²⁵”. Kulturmarxismen bär här en stor skuld, och ”vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik²⁵”. Gruppen tar mot slutet upp den nya politiska kraft, som traditionella partier och media försöker smutskasta och kalla ”populism”. Medan PD säger sig ha reservationer, tilläggs att ”Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta³⁴”. Så en slutsats är att PD accepterar de nya nationalistpartierna, vilket många konventionella borgerliga hittills dragit sig för. Man säger avslutningsvis att det ansvarsfulla politiska framtidsalternativet är det sanna Europa (såsom det beskrivits i Parisdeklarationen)³⁵. Det innebär bland annat att man förnyar den nationella suveräniteten och lever ”tillsammans i fred som ett nationernas Europa³⁶”. För att kunna överlämna till våra barn alla ädla ting som vi själva har fått i arv, ber författargruppen ”alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser³⁶”.

Källor och referenser: * Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) ** Newsvoice - Kulturmarxism är ett utmärkt namn för dagens dominerande vänsterideologi *** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen

Parisdeklarationen och det sanna Europa – Del 3

Dan Ahlmark — Sat, 07 Feb 2026 14:14:19 +0000

Inledningsvis i Parisdeklarationen (PD)* uttalas att ”Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat¹** ”. Detta ämne utvecklas och man använder ord och beskrivningar som väcker gensvar. Skäl för att Europa är värt att beundra, respektera och skyddas tas upp nedan. I ett annat sammanhang behandlades sådana skäl på följande sätt***. Dessutom skisseras ett antal ämnesområden som bör reformeras. Vår kontinent bebos av befolkningar som länge haft en viss europeisk samhörighetsanda. Det berodde ursprungligen på en kulturell samhörighet orsakad av en i grunden gemensam religion som var levande i nära ett och ett halvt millennium och kraftigt påverkade våra värderingar och syn på människan. Senare genomdrevs politiska reformer som så småningom efter många svårigheter och tragedier kom att förena alla europeiska länder och också förde dem samman på nya sätt.

Det sanna Europas grundvalar

”Vi utgår ifrån att det är vår plikt att ta ansvar för våra samhällens framtid. Vi är inte passiva undersåtar dominerade av despotiska krafter, vare sig de är religiösa eller sekulära…Att vara europé är att medverka i politiken och i historien. Vi är själva författare till vårt gemensamma öde⁶”. Det inledande samarbetet uppfyllde olika krav. ”Det sanna Europa förväntar sig och främjar aktivt deltagande i det gemensamma politiska och kulturella projektet. Det europeiska idealet är ett solidariskt ideal baserat på samtycke till en lag som gäller för alla, men är begränsad i sina krav… Ett…engagemang för reformer har gjort Europa till en plats som strävar efter allt större rättvisa⁵”. PD säger att det sanna Europa är en gemenskap av nationer, som är olika i många avseenden, men ”Ändå har vi alltid erkänt ett släktskap med varandra…Denna enhetlighet i mångfalden förefaller oss självklar⁷”, men det är den självfallet inte. Den kulturella enheten har dock aldrig sviktat. Man säger att ”Allt eftersom Europas nationalstater blev mer etablerade och tydliga, blev den gemensamma europeiska identiteten starkare⁸”. Europa är en civilisation som i grunden är kosmopolitisk. Den är dock förankrad i nationen: ”den europeiska kosmopolitiska öppenheten…(är)… oupplösligt förbunden med erkännandet av patriotism och medborgerlig lojalitet⁸”. Nationalstaten utmärks av ”det statsskick som förenar folklig identitet med politisk suveränitet. Nationalstaten blev därigenom den europeiska civilisationens kännetecken⁷”. Läsaren kan här observera att redan 1648 i den Westfaliska freden, som avslutade det trettioåriga kriget, bestämdes vissa för nationalstaten viktiga principer: staters självständighet och oberoende, alla staters legala jämlikhet samt förbud för nationer att lägga sig i andra staters inre angelägenheter. Dessa principer gäller fortfarande i världen. Utvecklingen efter andra världskrigets tragedi bekräftade den kulturella enheten i Europa. Man valde att söka förankra Tyskland i europeiskt samarbete och försöka förstärka den europeiska andan genom att skapa betydligt närmare relationer mellan länderna. Det värdefullaste inslaget var en tullunion som skapade frihandel och större frekvens och frihet i kontakterna mellan europeiska nationer, som var medlemmar i denna union. Andra europeiska nationer, som uppfyllde vissa krav, kunde ansluta sig till den: ”Vi understöder ingen anbefallen och påtvingad enighet⁸”. Det sanna Europa bekräftar varje persons lika värdighet och allmänna mänskliga rättigheter. Dessa utvecklades sakta just i Europa och har rötter i antiken. ”Det sanna Europa är inspirerat av den klassiska traditionen…Klassiska rötter uppmuntrar till excellens¹¹…Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är…Det sanna Europa är…en gemenskap av nationer…(som) …alltid är förenade av ett intellektuellt arv som de tillsammans diskuterar, utvecklar, delar och älskar. Europa är ett gemensamt projekt¹²”.

Angreppet från det falska Europa

Som påpekades tidigare anser PD att det ”sanna Europa...(är)…i fara¹³”. Det europeiska samarbetet kom efter kriget tyvärr att domineras av krafter, där vissa troligen även tänkte på en till slut gemensam europeisk statsbildning eller ett federalt Europa, vilket kan kallas den slutliga versionen av det falska Europa. Detta betydde ett angrepp på många nationella förhållanden och krafter. Det gäller den nationella suveräniteten, det medborgerliga engagemanget i kombination med en samtidig öppenhet till andra nationer; källorna till kulturell enighet utan ett politiskt imperium, vilket ”gjort det möjligt för medborgerlig lojalitet att blomstra inom en gemensam europeisk kultur⁹”. Slutsatsen är: ”Vi har hamnat i en återvändsgränd…Det sanna Europa är i fara på grund av det järngrepp som det falska Europa har fattat om våra idéer. Våra nationer och vår gemensamma kultur urholkas av illusioner och självbedrägerier om vad Europa är och borde vara⁴”. Den oro man yppar gäller bland annat att man undergräver det som skapat Europa, som gjort det stort. Och konsekvensen kan också bli att vi förlorar vår hemort på jorden. Konsekvensen är: ”Vi måste försvara, bevara och ställa upp för det sanna Europa, det Europa som vi alla synnerligen tillhör⁴”.

Möjlig politik i det sanna Europa

I Del 1 beskrevs EU:s politik och vision som en pseudoreligion. Man sade också att i syfte att återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är därför en sekularisering av europeisk politik nödvändig. ”Vi måste avvisa pseudoreligionen²⁴”. Detta innebär klara reformer på många områden, och särskilt där läget nu är kritiskt och måste förändras. Passiviteten gällande acceptans av alla EU:s nya regler, bestämmelser och lagar kommer troligen att ersättas av aktivt motstånd på många plan. Europas misslyckande gällande industri och tillväxt när delar av Nordamerika visar snabb tillväxt kommer inte att accepteras i längden, vilket så småningom medför annan politik och andra makthavare. Enbart en sådan EU-politik som innebär förändringar av yttrandefriheten och dess inverkan på den politiska oppositionen kommer att väcka kraftiga reaktioner. ”Europas styrande klasser..vill.. begränsa…politiska uttalanden. Politiska ledare som ger röst åt obekväma sanningar om islam och invandring släpas inför skranket. Politisk korrekthet skapar tabun som gör varje utmaning av status quo till en oacceptabel kränkning¹⁶.” EU:s förmåga att tvinga fram acceptans, tystnad och konformitet minskar dock kraftigt med dagens tillväxt av demokratiska nationalistiska partier. Förändringarna kräver naturligtvis nya ledare, som ”förvaltar ett folks gemenskap. Bra statsmän ser vårt gemensamma europeiska arv och våra typiska nationella traditioner som fantastiska och livgivande…²⁶. I Del 2 stycke 3 talades om vissa allvarliga konsekvenser av det falska Europa. Det gäller till exempel social fragmentering, att vara berövad högre ideal och hindren idag för viljan att försvara sig och att uttrycka patriotisk stolthet. Ingen av dessa och andra konsekvenser var tänkta att bli följden av den process, som inleddes med EEC:s bildande 1958. I Del 1 beskrevs bland annat EU:s multikulturalism och därmed förknippad politik. PD tar upp de amerikanska erfarenheterna av stor invandring i början av 1920-talet och säger därefter: ”Sedan Amerika hade släppt in denna stora mängd invandrare stängde det sina dörrar nästan helt, och det i nästan två generationer. Europa måste lära av de dåtida amerikanska erfarenheterna och får inte ta över de nutida amerikanska ideologierna…Vi får inte tillåta en mångkulturell ideologi att deformera våra politiska bedömningar om hur man bäst kan tjäna det gemensamma bästa, för det krävs en nationell gemenskap…²⁷. PD:s syn är att ”endast imperier kan vara mångkulturella²⁸”, och har uppenbarligen åsikten att just den traditionella kulturella likheten möjliggjorde europeisk enighet och ett nytt samarbete efter andra världskriget. PD beskriver inte den kommande invandringspolitiken i det sanna Europa. Man kan tro att denna skulle innebära att invandringen inklusive av anhöriga snart stoppas och krav på assimilering av alla invandrare ställs. Man kan samtidigt anta att tendensen till långvarig eller till och med flergenerationsberoende av socialt underhåll från det offentliga sannolikt inte längre kommer att accepteras. Återvandring av invandrare, som av olika skäl inte klarar mottagarländernas nya krav, kommer säkert att bli vanlig. ”Vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet¹⁷” kan i så fall kanske fördröjas eller hindras. Ingenting sägs heller i PD gällande religionsutövande. Det vore dock inte förvånande om till exempel i den muslimska religionen förekommande fientliga uttalanden mot otrogna inte får uttalas i framtiden.

Källor och referenser: * Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) ** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen *** Nya Dagbladet - Varför respektera och beundra Europa som civilisation? – Del 1

Parisdeklarationen och det falska Europa – del 2

Dan Ahlmark — Wed, 28 Jan 2026 15:32:10 +0000

Författarna till Parisdeklarationen* hyser inget allmänt förtroende för den europeiska intelligentian. Särskilt nämner man universiteten, som i Europas tidigare historia oftast var ett stöd för rationalism och logik. Genom kulturmarxismens övertagande av många fakulteter – och särskilt sådana av politisk betydelse – har stödet förvandlats till angrepp mot "intellektuell ärlighet och objektivitet" och "ett förkastande av det förflutna", vilket medför en "förnekelsekultur" (se nedan). Den "kritiska teorins" spridning i universitetsvärlden, vilken PD observerar (vilket bör tolkas som förenandet i många avseenden av traditionell postmodernism, Frankfurtskolan och övervintrande marxism) innebär vad i PD ses som att man "aktivt förstör vår kultur (21)".** Resultatet av denna förening av de tre angivna filosofierna, alternativt ideologierna, kallas också för kulturmarxism.

Bland de destruktiva kulturella och sociala krafter som driver utvecklingen i Europa kan just nämnas förnekelsekulturen, som genom angreppet på alla värden inklusive nationella "berövar uppväxande generationer känslan att ha en identitet (23)". Bidragande faktorer är att man ger oss "ensidiga karikatyrer av vår historia (2)" och att "vår gemensamma kultur urholkas av illusioner och självbedrägerier om vad Europa är och borde vara (4)".

Social upplösning, identitetsförlust och försvarsvilja

Brist på "medborgerlig tillit och social sammanhållning (20)" leder till social splittring och brist på förtroende för nationens institutioner, vilket sedan leder till politisk ilska och hat. Ett tecken på social upplösning är muslimska invandrarsamhällen som lever i en form av autonomi från landets institutioner och lagar.

Beteendet liknar det "som om de var kolonialister snarare än deltagare i våra existerande samhällen (23)". Att "Europas samhällen fragmenteras (20)" kan enligt PD leda till en farlig situation: "Våra samhällen har nu, berövade högre ideal och förhindrade av den multikulturella ideologin att uttrycka patriotisk stolthet, stora svårigheter att uppbåda viljan att försvara sig (20) ". Huruvida detta gäller både inrikes- och utrikespolitiska krissituationer är dock oklart, men upplösningen av social sammanhållning inom EU:s medlemsstater på grund av dess toxiska ideologier kan självfallet ha ett förödande pris i framtiden.

Bristen på meningsfullt enande och samhälleligt värdefulla värderingar sägs kunna medföra materialism och till och med bristande familjebildning. Som är vanligt för europeiska intellektuella, som bara delvis befriat sig från kollektivismens ideologiska grepp över tänkandet om samhället, kritiserar PD individualism utan att förstå hur EU:s medlemsstater i dag brister i kraven på samband mellan individuellt ansvar och rättigheter, frihet och skyldigheter. Det finns nödvändiga förutsättningar för produktiv individualism i ett samhälle och EU-länderna saknar i mycket dessa. Det är formuleringarna i den amerikanska konstitutionen som gör att politiker där inte kan bortse från individualism som en grund i samhällspolitiken. Sådana formuleringar har inte skrivits eller upprätthållits i något annat land.

Överstatlighet, unipartier och det demokratiska underskottet

Vissa viktiga framtidsfrågor uppmärksammas inte i PD. En gäller huruvida medlemsstaterna – och särskilt de mindre – inom ett framtida federalt EU skulle ha och uppleva någon meningsfull demokrati? Detta är överhuvudtaget tvivelaktigt (***). Däremot observerar man att det har tillkommit en annan utveckling i många länder där ledningarna för ideologiskt skilda partier upptäckt att de har gemensamma samhälleliga, materiella och karriärmässiga intressen som inte överensstämmer med sina väljares åsikter. Precis som i USA finns Uniparties också i vissa europeiska länder, vars politiker dolt och hänsynslöst bortser från väljarnas intressen. Sverige är en sådan nation. Och överstatligheten underlättar detta beteende.

PD förklarar sammanhanget på följande sätt: "Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet (min kursivering) (19)".

Våra politiker undviker redan många kritiska frågor genom att hänvisa till sin maktlöshet – EU har ju bestämt det här. De förstår mycket väl att när man kan hänvisa till starkare makters politik och EU-majoriteter, så försvinner det egna ansvaret inför väljarna i praktiken. Överstatliga institutioner ger dem stor frihet att i sitt politiska agerande i EU bortse från hemlandets väljare och även nationens intressen. I stället genomför man sina egna karriärmässiga eller andra agendor. Ifall man inte stöter sig med de verkliga makthavarna, kan en ny karriär vänta i till exempel administrationen för någon internationell organisation, när väljarna går dem emot i hemlandet.

Man har talat om EU:s demokratiska underskott. Oavsett om detta var planerat eller ej utgör överstatligheten enligt ovan ännu en – och ej observerad – fara för enskilda nationer, när politikerklassen börjat avskilja sig från folket. Nationens och folkets suveränitet får ett ytterligare grundskott. Nationella folkrepresentanter, som främst söker godkännandet hos andra nationers representanter, saknar naturligtvis värde.

PD talar om en monopolisering av Europas politiska liv genomförd av "överstatliga mandariner (19)" som sägs motivera sin existens med formeln "Det finns inget alternativ". Den slutsatsen förnekas dock klart av PD (se Del 1). Mot denna bakgrund är Parisdeklarationens önskan om en ny typ av statsmän i Europa naturlig. Termen kan naturligtvis synas löjlig med tanke på kvaliteten hos dagens politiker, men behovet av sådana är naturligtvis vitalt. Deras karaktär ska medföra att: "De avvisar inte... (det europeiska) ...arvet, inte heller riskerar de det för att uppfylla sina egna utopiska drömmar.. De söker inte godkännande av "det internationella samfundet", som inte är något annat än ett oligarkins PR-instrument. Vi behöver ansvarskännande statsmän (26)".

Av ovanstående och många skäl framför gruppen av artikelförfattare åsikter som: ...Vi får inte fortsätta på den här vägen… Vi måste avvisa det falska Europas tyranni… Vi lovar att sätta oss till värn emot detta hot mot vår framtid… Vi understöder ingen anbefallen och påtvingad enighet… Låt oss förnya den nationella suveräniteten… Vi kommer att försvara, bevara och ställa upp för det sanna Europa, det Europa som vi alla sannerligen tillhör.

Några slutsatser efter åtta år

Det har nu gått åtta år sedan Parisdeklarationen skrevs och dess syn på det falska, det vill säga det existerande, Europas utveckling var i mycket korrekta. Gruppens misstro och kritik har på många områden visat sig korrekt, och framgången för EU-kritiska partier i föregående parlamentsval – även om den var otillräcklig – stödjer den slutsatsen. I dag är sådana partier opinionsmässigt de största i Europas stora länder. Den situationen kan förändras men Europas entusiasm för transnationellt styre syns ha minskat.

Utvecklingen i sektorer, som inte behandlades i PD, till exempel ekonomisk politik, anger samma slutsats. Till exempel EU:s valutasystem visar i dag allt större problem på grund av medlemsstaternas olika ekonomiska förutsättningar. Unionens centralt fastställda räntor leder därför till för låga räntor för vissa länder och för höga för andra. Detta passar helt enkelt inte särskilt väl ihop med dagens EU-författning där EU-ledningen till exempel inte kan fritt hjälpa eller favorisera sydliga länder på de mera nordligas bekostnad. Länderna skulle därför generellt må väl av att euron läggs ner. Motståndet mot detta är främst ideologiskt.

Genom sin ideologiska fanatism avseende transnationellt styre av Europa, vilket inte accepteras av en växande – men redan stor – minoritet i många EU-länder, glider EU-ledningen in i en allt svårare position. Dess troliga upplägg av det kommande samarbetet mellan europeiska nationer – federalism – accepteras kanske inte av folken och dess uppfattning om Europas utveckling och den politiska globalismens framtid är nog fel. Så teorierna bakom EU och användningen av metoder som massinvandring, offentlig indoktrinering av allmänheten i många EU-länder inklusive påverkan via NGO:er, kulturmarxism, politisk korrekthet och alltmer av tvångsåtgärder kommer kanske inte att hålla den demokratiska nationalismen stången.

Irrationell EU-politik leder nu till kriser och avindustrialisering. Påfrestningarna även på kontinentens största länder: Tyskland, Frankrike och Italien (EU:s grundarländer) syns växa. PD:s uppfattning om EU-ledningens intentioner: "en aldrig tidigare skådad utbredning av statlig intervention, av ideologisk styrning av samhällslivet och av indoktrinering i utbildningssystemet (20)" verkar realiseras. Europas val mellan ett alltmer ingripande EU samt federalism kontra nationell suveränitet och tullunion är dock ännu inte avgjord.

Dan Ahlmark

Källor och referenser: * Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) ** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen *** Nya Dagbladet – EU visar vägen till ett motbjudande Europa

Parisdeklarationen och det falska Europa – del 1

Dan Ahlmark — Fri, 23 Jan 2026 13:20:09 +0000

Breda granskningar och uttalad kritik av EU:s svagheter på många plan – vissa mindre uppmärksammade – är inte vanliga. I december 2017 lade dock sjutton akademiker, kulturpersoner och filosofer från tio EU-länder fram en sådan granskning (Parisdeklarationen (PD)*). Eftersom EU:s handlande sedan dess förvärrat många och uppmärksammade problem har deklarationens ofta träffsäkra kritik ökat i styrka och betydelse. En genomgång av ett antal huvudpunkter kan därför vara av värde idag. Deklarationen är uttrycksmässigt och emotionellt rik och att läsa originalet ger stor behållning. Dess sammanhang och struktur kunde naturligtvis ha getts större uppmärksamhet, men grupparbeten skapar sådana svagheter. Den politik som drivs av EU och dess starkaste anhängare såsom de tyska och franska regeringarna, strider i ett flertal avseenden mot den europeiska majoritetsbefolkningens intressen (till exempel massinvandringen; energipolitiken – en följd av klimatpolitiken; en numera ansvarslös Ukrainapolitik; uppbyggnaden av EU som ett kontrollsamhälle (Chat Control 2) och så vidare). Det extrema i dess beteende på olika områden är tillräckligt för att motivera – som PD gjorde i december 2017 – att kalla den europeiska transnationella regimen för "det Falska Europa". Denna regim kontrasterar författarna mot det Sanna Europa, och detta Europa är i fara. Som huvudskäl anger man:"Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt (13)**. Vi förkastar som falskt påståendet att det inte finns något ansvarsfullt alternativ till den artificiella, själlösa solidariteten mellan enhetlig marknad, transnationell byråkrati och…Det ansvarsfulla alternativet är det sanna Europa (35)". Del 1-2 av denna artikel behandlar då det falska Europa, det vill säga dagens Europa med ett starkt EU, som försöker vidga sina domäner.

Dagens Europa

Parisdeklarationen (PD) beskriver EU:s politiska och administrativa ledning som "förtrollade av en vidskeplig tro på en oundviklig utveckling till det bättre. De tror att de har historien på sin sida och denna tro gör dem högfärdiga och föraktfulla, oförmögna att erkänna bristerna i den postnationella och postkulturella värld de bygger (3)". En intressant aspekt gällande till exempel massinvandringen är att medan EU helt undviker åtgärder som kan anses "kränka" muslimer som man uppenbarligen föreställer sig att dessa "med glädje kommer att instämma i deras sekulära, mångkulturella åsikter". Eliten tar antagligen på grund av sitt samhälles förmodade moraliska överlägsenhet "för givet att assimilationen oundvikligen kommer att infinna sig av sig själv, och att detta kommer att ske snabbt (18)". Det empiriska underlaget för ett sådant antagande brister dock. Å andra sidan anses EU vara allt annat än tolerant avseende åsikter, som är kritiska: "…förblindat av fåfängiga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter…i frihetens och toleransens namn (3)". Vad PD då ser som huvudmotivet, det vill säga grunden för EU:s viktigaste policyer, visar sig vara något liknande en religion: "Det falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut, komplett med trosbekännelse och kyrka. Detta är det starka opium som förlamar Europa som politisk enhet (24)". Man hävdar att "de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar (19)" och att utvidgade tolkningar av lagstiftningar eller internationella konventioner om mänskliga rättigheter är en grundläggande faktor. Man säger:" Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig (13)". Dessa vill göra om Europa som "vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle (2)" och står för "en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är (12)". Beteendet bygger också på "en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet (21)". En annan faktor är verklighetsfrämmande globala mål: " För att bryta det falska Europas förtrollning och stoppa dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld (26)" finner PD, att pseudoreligionen måste avvisas. Därför framställer man en allvarlig begäran: "…vi..(ber).. alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser (36)". Det EU, som i realiteten skapats, kan främst ses som "ett imperium av pengar och förordningar, prytt med universalistiska pseudo-religiösa sentiment (9)". I gruppen bakom PD finns ett flertal filosofer, också akademiska sådana, vilka lätt känner igen religiöst grundade motivationer. Med den synen på en viktig del av kärnan i EU:s motiv kan bland annat EU-kommissionens kontinuerligt fientliga agerande mot främst katolicismen tolkas som en strid mot en konkurrerande religion. PD-gruppens förslag till lösning blir originellt nog att "insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken eller den offentliga förvaltningen. För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa (24)". Med tanke på att dessa förändringar av europeisk politik gått mycket snabbt uppmanar man till att européerna måste återfå respekten för verkligheten.

Ideologins konsekvenser

Man talar i sammanhanget om ett förljuget språkbruk, som EU använder, vilket främjar ideologisk manipulation. Den transnationella organisationens sätt att argumentera är naturligtvis inte ägnat att visa blottor som kan utnyttjas utan syftar främst till att visa att man följer erkända principer och visar godhet. PD skriver: "Under den senaste generationen har Europa drivit ett gigantiskt multikulturprojekt. Att kräva eller ens främja muslimska nykomlingars assimilering till våra sätt och seder, än mindre till vår religion, har ansetts vara grovt orättvist. Vårt engagemang för jämlikhet, får vi höra, kräver att vi avsvär oss varje antydan till att tro att vår kultur är bättre". Att jämställa alla kulturer är en rent postmodernistisk åsikt som inte är förenlig med traditionell rationalitet och objektivitet. Man observerar att denna jämlikhet kräver:" en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull — en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas (17)" . PD finner argumentationen för multikulturalism tom och avsedd att dölja de misslyckanden politiken orsakat. Man konstaterar att multikultur inte fungerar. Invandring utan assimilering ses av PD som kolonisering och måste avvisas. Man hävdar att vi har all rätt att kräva att de som kommer till våra länder också anpassar sig till våra nationer och accepterar våra vanor. Så sker inte i dagens läge och assimilering av invandrare verkar generellt inte lyckas väl. Kravet måste därför understödjas av en sund politik. En pessimistisk ståndpunkt som framförs är att endast multikulturella imperier kan existera. Som ett exempel på multikulturalismens konsekvenser anges upplösningen av social solidaritet (se Del 2). Gruppens syn på de viktigaste offren för EU:s agerande är att " Landvinningar som den nationella suveräniteten, förkastandet av imperialismen, en kosmopolitisk inställning i samklang med medborgerligt engagemang, den kristna uppfattningen om ett mänskligt och värdigt liv, det levande engagemanget i vårt klassiska arv — allt detta glider oss ur händerna (13)" , vilket kan innebära oåterkalleliga skador för det sanna Europa. Allvaret i detta beror på att vi därmed förlorar vår hemort på jorden. Andra konsekvenser av EU:s tolkningar av sina lagar är också olycksbådande. Gruppens syn är därför att livet i Europa blir allt hårdare reglerat och där reglerna utformas av okända inom EU-organisationen. Särskilt allvarligt är att man vill komma åt yttrandefriheten: "en ursprunglig europeisk frihet, samvetsfrihetens manifestation (16)". Orsaken är att myndigheterna vill begränsa och straffa uttryckligen politiska uttalanden, som exempelvis kan gälla sanningar om islam och invandring. Man utnyttjar den politiska korrekthet i media med mera, som kulturmarxismen skapat i Europa, vilken " gör varje utmaning av status quo till en oacceptabel kränkning. Det falska Europa uppmuntrar inte en verklig frihetskultur. Det främjar en kultur av…politiskt genomförd konformitet. Vi är reglerade och styrda (16)". Dan Ahlmark

Källor och referenser: * Se Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) ** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen.