Dan Ahlmark – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se Morgondagens Dagstidning! Wed, 07 Oct 2026 17:41:16 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=7.1.3 https://nyadagbladet.se/wp-content/uploads/2021/11/cropped-nyd-logo-500-32x32.jpg Dan Ahlmark – Nya Dagbladet https://nyadagbladet.se 32 32 EU:s klimatpolitik undergräver energisystemet – Del 5 https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-klimatpolitik-undergraver-energisystemet-del-5a/ Wed, 07 Oct 2026 13:38:48 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=237005 Detta är del 5 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.
Därmed lyftes klimatpolitikens förtryck över USA:s energiproduktion och energianvändning, industriella utveckling och kärnan till dess internationella makt. Forskarna fastslog nämligen två slutsatser gällande FN:s och senare EU:s klimathypotes: "It fails to consider contradictory science. It is not based on science, it is based on unscientific evidence. Thus there is no scientific basis for the...Finding that greenhouse gases ("GHGs") will endanger the public health and welfare. Furthermore, it endangers the public health and welfare itself". (1)

Betydelsen för energipolitiken

Vi ska här inte beröra varför klimathypotesen varit så viktig för världens globalister och etablissemang att hävda och genomdriva, utan här granskas bara effekterna gällande dess allvarligaste effekt. Följande orsakskedja kan då bedömas vara den väsentligaste: Dagens klimatpolitik energipolitik negativ utveckling av bland annat industrin genom en rad även makroekonomiska konsekvenser lägre internationell konkurrenskraft och lägre standard för befolkningarna. Detta är en direkt följd av EU:s antingen följsamhet till globala beslut eller dess egna radikala klimatinitiativ. Att energipolitiken är klimatpolitikens viktigaste konsekvens betvivlas av få. Västerlandets beprövade och välkalibrerade system för att ge befolkningarna tillgång till riklig och billig energi, samtidigt som man skapar underlag för industrins verksamhet och förnyelse, utvecklades under lång tid. Plötsligt beroende på en politiskt populär klimatforskning och internationella etablissemang hänförda av ideologin om politisk globalism, ändrades helt förutsättningarna för detta system. Energin har hittills huvudsakligen kommit och kommer från hydrokarboner, vilka nu betecknas som olämpliga på grund av att deras förbränning skapar stora mängder av CO2. Denna gas påstås genom sin ökning i atmosfären orsaka global uppvärmning med en rad svåra konsekvenser för världen. Så kol, olja och gas anses vara så farliga, att de bör bytas ut mot bättre energikällor, vilka det inte finns särskilt många av. Förutom att rensa ut kol och olja har ju även nukleär energi av många regeringar betecknats som farlig men då beroende på risken att vid olyckor mängder av radioaktivitet kan frigöras. Europas viktigaste industristat – Tyskland – skrotade på grund av dominerande politikers (främst Merkel) inflytande sitt framgångsrika och betydelsefulla kärnenergiprogram, som tagit flera decennier att bygga upp och kostat stora summor. Detta skedde utan en tillräcklig konsekvensanalys. Medan utvinning av olja och gas främst skedde i Nordsjön, där Storbritannien avslutade sin utvinning, finns kol på många ställen i Europa, men vilka fyndigheter nu inte nyttjas. Väldiga summor har investerats i energikällor ansedda som rena såsom vind och sol. Ett prissystem för utsläpp av CO2 har införts, vilket medför nämnvärda kostnader för dessa utsläpp. Utbyggnad av system baserade på hydrokarbonenergi kräver kanske externa godkännanden och säkerligen finansiering, som möter särskilda restriktioner. Vind och sol står fortfarande för låga andelar av länders energitillgång, och vindkraften torde på grund av höga kostnader och naturligen varierande vind inte överleva annat än som en mycket marginell kommersiell energikälla, om och när statliga bestämmelser och subventioner inte längre stödjer teknologin. Solenergi och hydroelektrisk kraft är då "rena" energikällor av intresse men har idag inte väsentlig betydelse annat än för enskilda länder med särskilda förutsättningar.

Energiomställningen utan ersättning

Vad energiomställningen hittills visat i Europa är, att ansvariga politiker i samarbete med EU-kommissionen varit helt ansvarslösa genom att sjösätta regler, som i många länder eliminerade grunden för det tidigare energisystemet, innan man fått ett nytt konkurrenskraftigt system på plats. Det senare skulle naturligtvis ha bevisad kapacitet att kunna överta bördan att skapa tillräckligt med energi till acceptabla priser. Dessa kan vara högre än tidigare men får, särskilt gällande industrin, inte avvika alltför mycket från internationella konkurrenters kostnader. En företagsledning, som på sitt område fattat något liknande helt oansvarigt beslut, hade snabbt avsatts. EU:s beslutssystem, som är byggt för att skydda centrum från folkligt missnöje, och där det är svårigheter att klart utpeka dem, som har ett personligt ansvar för fiaskot, fortsätter att driva den skadliga klimat- och därmed energipolitiken. På samma sätt som skedde under Europas avrustning efter slutet av det kalla kriget, har den styrande klassen och EU haft en mycket felaktig uppfattning om omvärlden och fattat felaktiga och oansvariga beslut.

USA lämnar Parisöverenskommelsen

Att USA lämnade Parisöverenskommelsen med dess konsekvenser för energiproduktionen m.m., var början på en utveckling, som sannolikt leder till en stark begränsning av överenskommelsens räckvidd. Dagens politiska situation i Europa tyder på det. Regeringarna i unionens två ledande länder: Tyskland och Frankrike, har sällan haft ett värre opinionsläge. Vad som nu framkommer, är att även FN:s ledande kommitté avseende dagens klimatomställning medger, att tidigare projektioner av effekterna av ökningen av CO2 varit överdrivna. Domedagsprofetiorna, som använts för att skrämma den europeiska befolkningen och dess politiker, har varit fel. USA:s inrikesminister Doug Burgum sade nyligen, att världens omställning till nya energikällor alltid varit: — a fantasy and a borderline lie (2). Han begränsade sig till att beteckna de drivande personerna för denna omställning som: — certain elements. Med tanke på att just omställningen till nya energikällor i Europa varit en policy av närmast religiös karaktär, är slutsatsen förödande. De europeiska besluten har alltså i bästa fall varit en fantasi, men annars: kanske var det politisk artighet, som inte direkt kallade den för lögn utan blott "på gränsen till lögn". Så detta är vad EU och Europas politiska etablissemang årligen ägnat otaliga miljarder till att påverka sina väljare om och låtit genomtränga mycket av verksamheten i sina länder och all undervisning på alla nivåer. Man har indoktrinerat sina hela befolkningar om en fantasi eller något på gränsen till en lögn. Fortsättning i del 6   Dan Ahlmark  

Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition 2. Green energy transition a fantasy and a borderline lie – Climate Change Dispatch]]> Klimatpolitikens grepp om Europas samhällen – Del 4 https://nyadagbladet.se/kronikor/klimatpolitikens-grepp-om-europas-samhallen-del-4/ Tue, 29 Sep 2026 14:38:04 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=237004 Detta är del 4 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.
Centralt beslutsfattande leder till åtgärder, som medför betydande investeringar och kostnader. Det leder till en uppbyggnad av EU-institutioner med centrala resurser och förmåga till regelgivande samt tillsynsverksamhet för att åstadkomma avsedd styrning och beslut om mål. Dessa representanter förfogar över, förutom kunnandet i länderna, även egna nätverk av forskare och experter. Klimatpolitiken omfattar samhället mycket brett och begränsar sig inte till bara traditionell tung och lätt industri. Det angår transporter, jordbruket, finansieringssektorn i vid bemärkelse; forskning; viktiga delar av den offentliga sektorn inkl rättssystemet mm. Just denna genomgripande inverkan på hela samhället, som klimatpolitiken baserad på den påstådda farligheten av CO2 medför, leder till många effekter. Beträffande den grundläggande på klimatpolitiken och dess grunder baseras denna bland annat på material, som redovisas i nästa artikel (DEL 5A), som tar upp klimatpolitikens förödande inverkan på energipolitiken. Där visas grunden till att man bör betrakta Europas nuvarande klimatpolitik som onödig, missriktad och mycket farlig för regionens välfärd och utveckling. Dagens klimatteori är en i huvudsad obevisad hypotes. I detta sammanhang upprepas bara vad de två huvudforskarna, som är de främsta akademiska motståndarna till dagens klimatpolitik (1), säger om dess konsekvenser: “... they are policies that will destroy western economies, impoverish the working middle class, condemn billions of the world's poorest to continued poverty and increased starvation, leave our children despairing over the alleged absence of a future, and will enrich the enemies of the West who are enjoying the spectacle of our suicide march.” Baserad på en obevisad teori har världens ledande globalistiska organisationer samt delar av världens etablissemang i samverkan fått världen att försöka minska halten av CO2, när denna egentligen är en nyttig gas, som vid ytterligare ökningar av halten i luften kommer att kraftigt öka livsmedelsproduktionen på jorden. Vi bortser i denna artikel från de energipolitiska och makroekonomiska konsekvenserna av teorin. Istället ser vi på just arten och bredden av denna klimatteoris inverkan. FNs och EU:s gemensamma klimatpolitik berör då de allra flesta samhällssektorer i Sverige. Det gäller inte bara de flesta industrier utan i stort sett alla andra av samhällets viktiga sektorer såsom jord- och skogsbruk, den finansiella sektorn och så vidare. Administrationen av alla regler, som behövs för att realisera antagen klimatpolitik, kräver en utbyggd offentlig förvaltning samt stor uppmärksamhet och stora ansträngningar från företag och ägare av olika typer av egendom. Betydande bördor läggs härigenom på den privata sektorn. Kravet att följa alla regler och att realisera uppsatta mål innebär krav på stora resurser, otaliga projekt, problemlösningar och övervakning. Ett mycket starkt byråkratiskt inslag har därmed förts in i den svenska ekonomin, något påminnande om egenskaperna hos en socialistisk ekonomi och dess metoder. Konsekvenserna av dessa olika nya regler har – bland sina många effekter på den offentliga förvaltningen – haft en betydande inverkan på rättssystemet. Skilda tolkningar av olika regler med betydande inverkan på egendom och förutsättningarna för näringslivets verksamhet skapar otaliga legala problem, som kräver sin lösning. Förutom olika åsikter och normala kontroverser mellan parter tillkommer de kontroverser och strider, som uppstår när diverse miljö- och radikala politiska grupper försöker att förverkliga egna ideologiska mål med hjälp av en komplex lagstiftning. De industrier, som naturligen genom sin produktionsprocess skapar stora mängder av CO2, kommer trots framgångar gällande eliminering av utsläpp (i sig orsakande nämnvärda kostnader)troligen inte längre vara livskraftiga i Europa beroende på energikostnader och kostnader för de utsläpp, som ändå måste göras. Utsläppskostnader kan vara internationellt reglerade, eller av staten, och är nämnvärda. Samtidigt har en annan förutsättning för vissa industrier förändrats, nämligen kravet på billig energi. Energi-generering berörs inte i denna artikel, utan här görs bara observationen att exempelvis ett av Europas största kemiföretag – BASF – flyttat sin verksamhet från Europa på grund av sina energikostnader. Det är en dramatisk åtgärd, men en, som ägarna av tung industri till exempel stålföretag, tung verkstadsindustri, kemi industri och så vidare kan besluta sig för. Om man samtidigt har ökade energikostnader. växande kostnader för den tekniska anpassningen till de nya reglerna, utsläppskostnader samt dessutom ökade administrativa kostnader, kan detta bli för mycket. Man kan dessutom uppleva ökade legala kostnader, ifall externa grupper utnyttjar det legala systemet för att nå något miljömål. Sedan får man uppleva till exempel fördröjningar gällande eventuell tillståndsgivning och annat nödvändigt för verksamheten. När den ackumulerade effekten av alla dessa effekter når en viss nivå, kan företag finna det bättre att flytta utomlands, sälja eller lägga ned verksamheten.

Transporter, flyg och sjöfart

En klimatmässigt mycket uppmärksammad industri gäller transporter generellt det vill säga förutom sådana på land även beträffande flyg och sjöfart. Dessa delar ansvarar för nämnvärda delar av industrins utsläpp av CO2. Olika skatter läggs på flyget i olika länder. Ett försök att införa internationell beskattning av just fartygsutsläpp stoppades 2025 av USA, som lyckades få ett antal länder att rösta mot FN-förslaget Net-Zero Framework. Detta initiativ kallades för ett ”Globalt grönskattebedrägeri” och sköts på framtiden. FN och FNs underorganisationer är desperata att äntligen på något område få egen beskattningsmakt och någon egen inkomst. Olika utsläpp från bilar var en av de första typerna av utsläpp från konsumentprodukter, som började kontrolleras för länge sedan. Koldioxid fick sedan ökad uppmärksamhet, och utsläppskraven avseende gasen har sedan fortlöpande skärpts. Förbränningsmotorn har successivt ökat sin effektivitet, samtidigt som den orsakar allt lägre utsläpp av olika slag. De elektriska bilarna har ökat starkt i volym, men står fortfarande för en låg andel i Europa. Ett huvudproblem är, att priserna avseende elektriska fordon är alltför höga. Samtidigt är möjligheten att genomföra laddningar mycket otillfredsställande, och i mindre befolkade området krisartat låg. Sverige med landets stora ytor och delvis gles befolkning möter därvid särskilda svårigheter. Den utfasning av förbränningsmotorn man talat om torde inte komma att ske under lång tid. Trycket har varit högt även på en av världens äldsta näringar: jordbruket. EU:s Green Deal har utformat olika åtgärder för att nå vad man kallar ett miljömässigt hållbart jordbruk. Regleringar finns för bland annat gödningsmedel och bekämpningsmedel, och man arbetar med att försöka minska metanutsläppen. Det politiska motståndet mot olika åtgärder har varit särskilt stort i medelstora länder som Nederländerna och Polen, men är betydande också i EU:s största stater. Bönderna klagar över de allt högre kostnaderna men också regler, som medför byråkrati. Det europeiska jordbrukets effektivitet minskar samtidigt med lönsamheten och konkurrenskraften. De europeiska bönderna fruktar dessutom sådana avtal som EU:s med Latinamerikas handelsblock Mercosur, omfattande Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Omsorg har dock i detta avtal lagts för att skydda Europas bönder bland annat genom mycket låga årliga ökningar (till exempel 1.3 eller 1,5 %) av tillåten importvolym för livsmedel, där konkurrenskraften är låg till exempel biff, kyckling mm. Offentlig byggnadsplanering på olika nivåer påverkas kraftigt av klimatpolitiken, liksom verksamheten allmänt inom arkitektur, byggnadsföretag och byggmaterialindustri. Styrning sker genom byggstandards och regler avseende material och isolering. Kostnadsökningarna har därför varit kraftiga inom flera led. I Sverige, där byggnation på grund av klimatet och höga byggkrav redan medför höga kostnader, drabbas hårt. Det mycket stora behovet av nya bostäder kan inte fyllas tillfredsställande. Förutom nybyggnation drabbas naturligtvis renoveringsverksamhet, tillbyggnader och så vidare.

Finansiering och forskning

Ett viktig område för klimatpolitiskt inflytande är området för finansiering av olika verksamheter. Det innebär numera, att alla viktiga finanseringskällor uppmärksammar önskemålet att prioritera miljömässigt sunda projekt det vill säga gröna sådana. Detta innebär svårigheter för projekt, som enligt normer och regler har en diskutabel klimatprofil såsom försvarsindustrin. Detta gäller alltså ett politiskt ingrepp i marknadsekonomin och en styrning som går tvärs andra politiskt beslutade policies. Klimatpolitiken och dess mål avseende uthållighet påverkar självfallet EU:s centrala stöd for forskning liksom medlemsstaternas prioriteringar inom ramen för sina nationella forskningsprogram. Det influerar både företag, specialiserade självständiga forskningsinstitut samt universitetsforskning. Det influerar samtidigt kraven inom offentlig upphandling av alla slag. Kritik framförs beträffande kraven på snäv styrning av forskningen. Ett belysande – och avskräckande - exempel gäller själva den grundläggande klimatvetenskapen, där inga anslag egentligen ges till forskning, som kan utmana den allmänt accepterade klimatpolitiken. Det medför, att skeptiska forskare inte kan meritera sig genom sina valda projekt, vilket påverkar rekrytering och befordran inom universiteten. Det finns samtidigt ett annat hinder för vetenskaplig opposition, genom att opponenter har mycket stora svårigheter att på grund av peer-review systemet för vetenskapliga artiklar få sina artiklar publicerade i de respekterade forskningsjournalerna avseende klimatvetenskap (vilket i sig minskar möjligheten till befordran). Sådana oppositionella forskare inbjuds heller inte till sammankomster och symposier, där viktig forskning diskuteras. Det är alltså ett system, som på grund av makt över medel och kanaler stänger ned de flesta möjligheter att framföra kritik mot de accepterade teorierna. EU har här i flera avseenden en negativ inverkan. Åsikterna på området begränsas till vissa godkända, och man hindrar avvikande röster. Det är metoder, som regelmässigt utnyttjas i auktoritära stater. I totalitära stater hindras eventuella opponenter på annat vis. Som en följd av internationella beslut genomtränger nu konsekvenserna av tron på global uppvärmning (eller den benämning man vill använda) anställdas och deras chefers aktiviteter på de allra flesta fält. Självfallet är vissa stater såsom Sverige, som vanligen vill visa sig bäst i klassen gällande internationella åtaganden, ledande. Detta har fångat in samhällena främst i Västerlandet i ett hårt grepp och en byråkrati, vars effekter och kostnader ännu inte är fastställda. Genom ett alltmer utbyggt regelsystem med rättslig uppbackning påverkar det alltmer i nationernas dagliga liv.   Dan Ahlmark  
Källor och vidare läsning 1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition]]> EU:s agerande under covidkrisen – Del 3 https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-agerande-under-covidkrisen-del-3/ Tue, 22 Sep 2026 14:33:52 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=237003 Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.
Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut. Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk. EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med. Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen. Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll. Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits. En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten. Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2). Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar. Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren. Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll. Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter.   Dan Ahlmark  
Källor och vidare läsning 1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet 2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet 3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse]]> Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2 https://nyadagbladet.se/kronikor/sa-bidrog-eu-till-europas-nedrustning-del-2/ Tue, 15 Sep 2026 14:35:19 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=237002 Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.
Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna. Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar! EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag. Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland. Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1). EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken. Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas.   Dan Ahlmark  
Källor och vidare läsning 1. Parisdeklarationen – The True Europe]]> EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1 https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-overstatliga-system-skadar-medlemsstaterna-del-1/ Fri, 04 Sep 2026 08:55:02 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=237001 Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara? En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater. Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU. I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller: • EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet, • dess agerande under covid-19 epidemin, • EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd • EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union, • valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika • ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare. • EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar. • det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden. • väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region. Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar. USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik. Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”. Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU! En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker. Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske?   Dan Ahlmark  
Källor och vidare läsning 1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet. 2. Parisdeklarationen - The True Europe]]> Den kritiska rasteorins destruktiva mål https://nyadagbladet.se/kronikor/den-kritiska-rasteorins-destruktiva-mal/ https://nyadagbladet.se/kronikor/den-kritiska-rasteorins-destruktiva-mal/#comments Tue, 04 Aug 2026 12:11:24 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=111937 Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.
Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.1 Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.2 Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering. Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”3 är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita. Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande: ”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).” Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål: (a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter; (b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället; (c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika; (d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt; (e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt (f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system. Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.4 Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.5 Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning. Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d). Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

 

Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi. (2) Nya Dagbladet -  Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? (3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable (4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse (5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda]]> https://nyadagbladet.se/kronikor/den-kritiska-rasteorins-destruktiva-mal/feed/ 3 Varför Europa är i fara https://nyadagbladet.se/kronikor/varfor-europa-ar-i-fara/ Sat, 23 May 2026 08:03:45 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=230955 1. Den deklarationen2 förklarar egentligen på ett sätt jag då inte betonade varför våra politiker i många länder beter sig som de gör och därför handlar på ett sätt vi inte förstår. Varför ser de inte att invandringen skapar ett mycket allvarligt läge för den europeiska befolkningen – en situation som kan bli oåterkallelig? Deklarationen inleds med en beskrivning av den europeiska befolkningens situation och går så småningom över i förklaringen till varför politikerna handlar som de gör. Men först förklarar man lågmält Europas roll för oss: ”Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet … Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse – för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur. Europa är vårt hem”.

Det falska Europa

Men nu hotas detta av ett falskt Europa i form av etablissemangets Europeiska union. Detta för med sig stora konsekvenser. Det allvarligaste är att den ”hotar … att konfiskera vår hembygd”. Det falska Europa berömmer sig för ”att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle. Det falska Europa hotar oss” … ”förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter … Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt”. Många politiker har ett annat huvudmål för politiken än befolkningen har, och de tror nu att det finns en metod att befria sig från sina väljare, som har andra värderingar och mål: ”Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet”.

Överstatlig makt och migration

Genom Europeiska unionen, som de redan gett en hel del av makten över sina nationer, bestämmer den styrande byråkratin och professionella politiker i dag i många avseenden över Europas nationer. Men dessa länders suveränitet är ännu inte utplånad, så arbete återstår. Vilken är då den giftiga brygd som driver dessa politiker och hjälper dem att förslava oss? Deklarationen svarar där: ”Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. Det får verkliga konsekvenser, eftersom ”när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv”. Detta får långtgående konsekvenser. En följd är att vi tvingas ta emot immigranter som söker sig hit på grund av vår generositet, för all vår hjälp, för stöd och för att skapa sig ett bättre liv och bilda familjer. Inga krav ställs på assimilering, utan deras egen kultur – den som i grunden fick dem att flytta till oss – skyddas. Och vi hindras egentligen från att överhuvudtaget påverka de regler som används för att åstadkomma detta.

En gränslös värld

Gruppens syn på det europeiska mångkulturella projektet är: ”Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull – en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas”. Och varför har något sådant skett? Ja, allt går tillbaka till det bakomliggande sättet att tänka och de värderingar det kräver. Gruppen observerar den nya europeiska ideologins egenskaper och karaktär och drar slutsatsen: ”Det falska Europas universalistiska … föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut … Detta är det starka opium som förlamar Europa … Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken … För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa. Vi måste avvisa pseudoreligionen” … och ”stoppa … dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld”. Nästa år är det ett decennium sedan deklarationen publicerades. Åren går, och det falska Europa blir allt starkare. När vaknar Europas medborgare?   Dan Ahlmark
Referenser: 1 Parisdeklarationen och det falska Europa – del 1 – Nya Dagbladet. 2 Parisdeklarationen – The True Europe.]]> Eurokrisen visar faran med EU:s centralmakt https://nyadagbladet.se/kronikor/eurokrisen-eu-centralmakt/ Wed, 06 May 2026 14:48:41 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=229486 Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Förutom Spanien drabbades till exempel Italien och Grekland hårt. Långivarna var ofta stora banker i Tyskland och Frankrike, vilka då också hotades med konkurs ifall deras internationella lån inte betalades tillbaka. Det skulle ha kastat de två mäktigaste länderna i EU in i bankkriser, vilket troligen hade medfört många år av ekonomisk nedgång eller stagnation. EU ingrep därför genom lösningar som fick de drabbade sydeuropeiska länderna att inte lämna euron utan i stället, genom nya lån från Europeiska centralbanken, under lång tid betala tillbaka sina mycket stora skulder till bankerna. Så skedde också för ett land som Grekland, vars kris inte främst orsakats av den privata sektorn utan av statens höga upplåning. Denna hade länge varit hög, och i krisen förlorade långivarna förtroendet för Grekland som stat, troligen beroende på dess konstanta höga budgetunderskott. Landet hade en uppenbart dålig styrning av de offentliga finanserna, vilket medfört stora lån från främst tyska och franska banker. EU:s lösning för att undvika en grekisk statsbankrutt var en överenskommelse där Europeiska centralbanken under ett antal år gav lån, vilka till cirka 90 procent utnyttjades för att betala tillbaka de utländska banklånen. Någon nämnvärd hjälp för landets dåliga ekonomi gav detta inte. Resultatet blev många år av först nedgång och därefter obetydlig tillväxt med hårda villkor för befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var därvid kanske ett av de allvarligaste problemen, eftersom ungdomar som är klara med sin utbildning påverkas mycket negativt när de under lång tid inte kan få arbete. Och när sådana problem lättade något hade Grekland fortfarande en mycket hög skuldsättning med dess tillhörande risker. Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Samtidigt innebar den gemensamma valutan att länder hindrades från motåtgärder som tidigare alltid varit möjliga. Nu var ett land helt enkelt tvunget att stoppa sociala reformer, sänka lönerna, avskeda anställda och svälta sig ur krisen. En annan lösning kunde därför ha varit att Grekland lämnade euron och återgick till en egen valuta, som sattes till ett värde som möjliggjorde ökad export. Denna metod utgör ett mindre uppenbart sätt att momentant skära ned alla löner och genomföra en lösning i ett slag utan att dra ut på den plågsamma processen under ett årtionde. Landet kunde då snabbt få igång tillväxten, vilket minskat arbetslösheten. Om Greklands skuldsättning under alla förhållanden varit för hög skulle man ha inlett med en statsbankrutt och gentemot långivarna förhandlat ner sin skuldbörda till en nivå som var möjlig att amortera utan att genomföra ett nationellt självmord. Det är det sätt som dessa problem tidigare skötts på. Man tog en omedelbar standardsänkning och kunde sedan arbeta vidare och växa på normalt sätt. Genom euron och policyn att stötta denna hindrades sådana åtgärder. Därmed följde en lång och plågsam ekonomisk kräftgång för att skydda Tyskland och Frankrike, vars banker varit inkompetenta och lånat ut alltför mycket till finansiellt inkompetenta låntagare i södra Europa.

Vad önskar EU göra?

Att som i EU bygga en gemensam valuta därför att man ideologiskt velat åstadkomma en snabbare integration inom den ekonomiska unionen, ge centrum ökad makt och skapa enhetlighet i ett antal avseenden, kräver en likhet i förutsättningarna som europeiska nationer inte har i dag. Men EU-kommissionen drev alltför snabbt fram reformen och skapade därigenom ett stort problem som praktiskt sett orsakade ekonomisk kris i ett flertal länder. Sedan tillämpade EU metoden att utnyttja just det skapade problemet för att försöka ge centrala EU ännu mera makt, trots att man just visat att man inte är kapabel att klokt välja bra policies. EU-anhängarna säger ju att för att lösa de problem som en gemensam valuta leder till bör en federal europeisk stat bildas. Vad innebär då det? Det betyder att man i grunden har en gemensam EU-budget för alla medlemsstater, inklusive att länderna förlorar sin självständiga beskattningsrätt till EU, samt att EU övertar alla nationers skulder och hanterar dem. Men en sådan ”lösning” av Sydeuropas ekonomiska problem innebär bland annat att norra Europas nationer i stort ska ta över och betala södra Europas problem, det vill säga alla deras skulder överstigande en viss normal nivå av BNP. Det är vad en federal EU-stat medför i skuldfrågan: man gömmer Sydeuropas problem i en gemensam pott, vilket innebär att Nordeuropa till betydande del får ta ansvaret att betala av den skuldbörda som i dag åstadkommer problem för Sydeuropa. Och vad som sedan händer i framtiden vet ingen; kanske repeteras beteendet? Men att etablera en federal EU-stat för att lösa ett skuldproblem är – förutom ett stort övergrepp mot norra Europa – ett misstag av annan art. Ett problem för vissa sydliga stater används för att avsluta storheten i Europas historiska utveckling, som bygger på självständiga – och numera konsekvent demokratiska – nationalstater. Den nationella självständigheten och den demokratiska nationalismen har en utvecklingskraft som är betydligt större än vad som finns i en federal europeisk union. Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag. De flesta medborgare kommer därigenom att förlora så mycket mer än de får. Deras förlust av viktiga delar av sitt medborgarskap – till exempel möjligheten att påverka sitt lands politik – är oersättlig. Federalism i Europa innebär eliminering av nationernas självbestämmande och, praktiskt sett, eliminering av demokratin i de allra flesta av Europas stater.1 Svagheterna beskrivna i noten bryter mot individens rättighet att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör just den statens styrning.2
Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag.
Ett sådant val, som medför sådan styrning i ett individuellt land, sker inte i en europeisk federal stat, vilket är ett brott. Att Sverige annat än eventuellt någon gång skulle kunna påverka EU:s styrning är en illusion. Federalism betyder också att den – fortfarande alltför begränsade – friheten i våra egna nationer inte får utvecklas och nå den höjd den kommer att ha kraft att nå. Alla nationella försök att utifrån sina förutsättningar skapa ett bättre samhälle släcks ner och förintas genom en gemenskap som är kollektivistisk, steril och byråkratisk.

Slutsats

Enhetlighet i ett samhälle, såvida det inte gäller konsekvenser av författningen i ett land, är en svaghet och inte något värt att nå, såvida ordningen inte växt fram spontant och okontrollerat. Om den är följden av arbetet från en liten globalistisk elit är ordningen förkastlig. Visst har de individuella europeiska nationerna begått misstag i sitt samhällsbyggande under efterkrigstiden, men detta kommer – om vår frihet får bestå – att justeras, och bättre vägar och utveckling kommer att finnas. Varför skulle någon i mindre och medelstora europeiska länder vilja bli vasallstater och överlämna den politiska makten i Europa till Tyskland, EU-kommissionen och Frankrike? Detta är ju i stort vad federalism i Europa leder till. Dessa två länder inklusive kommissionen har historiskt aldrig permanent varit några goda företrädare för politisk frihet och föredömlig samhällsutveckling. Att se deras traditioner, tänkande och val av politik vägleda alla andra nationer i vår region vore både ett politiskt och andligt nederlag. Historiskt sett skulle det troligen komma att ses som en enorm, monumental, historisk förvillelse. USA har visat en villighet att stödja och samarbeta med Europas frihetliga högerpartier. USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, NSS, varnar just Europa för EU, eftersom organisationen enligt dokumentet undergräver ”political liberty and sovereignty” och leder till förlusten av ”national identities”. Man pekar på vikten av ”genuine democracy”. Och EU har redan visat många tecken på att utvecklas till en auktoritär organisation, till exempel genom dess censur och försöken att införa Chat Control 2. Det är varningar att ta på allvar från en stat som skapade och under ett kvarts millennium bevarat demokratin.   Dan Ahlmark
Referenser: 1 EU visar vägen till ett motbjudande Europa – Nya Dagbladet 2 Libertarianismens grunder – Contra, avsnitt IV, punkt 11 bland individuella rättigheter. 3 2025 National Security Strategy – The White House.]]> EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-forodande-angrepp-pa-yttrandefriheten-del-2/ Thu, 02 Apr 2026 15:04:22 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=226500 Man kan observera, att ämnena ovan väl täcker vad allmänheten främst ogillar, och vad mycket av debatten på nätet avser. Att skribenters kränkningar av gränser för yttrandefriheten naturligtvis inte sällan förekommer (behandlas då av plattformens egna regler och landets lagar) är en sak, men kraven gällande vad man behandlar här innebär myndigheters ingrepp mot legalt tillåtet innehåll. Att särbehandla sådan information under förevändning att det gäller "borderline" yttranden bör – som den amerikanska utredningen (JCAR) påpekar – inte tillåtas. Enligt en EUIF-rapport från 2023 gällande bl a "våldsam högerextremism" kallades t ex uttrycket "refugees do not belong" för "a white supremacy idea. Sid 91". Att invända mot okontrollerad immigration tolkas alltså lätt som borderline "anti-migrants" och "anti-refugee" retorik. Vilka åtgärder vidtas då vanligen beträffande borderline-material? Ja, där är EU-organet helt klart på vad som ska göras och understryker detta med ett Orwelliskt språkbruk: "EUIF stressed that 'positive interventions'—meaning active censorship measures—'need to be adopted in order to prevent the spread of' this lawful, nonviolative political content, specifically calling for 'downranking' and 'demonetization' of it. Sid. 92f." Man talar i sammanhanget också om metoden att "add friction to access". Google och YouTube försäkrade i sammanhanget myndigheten om, att man just arbetade med sådan de-ranking via sina algoritmer.

Partiskhet och tvång

Partiskhet är en egenskap, som Kommissionen och dess censurapparat tar lätt på. En vänsterorienterad think-tank utnyttjades i arbetet att utforma censurregler. Det holländska inrikesministeriet utsågs inför ett val att vara "trusted flagger" dvs ha rätt att ställa särskilda krav på plattformarna gällande censur av publicerat material. Att utan hänsyn till den klara intressekonflikten bete sig så före ett val, där regeringen självfallet hotades, visar en utpräglad arrogans och likgiltighet för demokratiska regler. Ännu värre var beteendet inför det europeiska parlamentsvalet i juni 2024. Där krävdes och genomfördes särskilda åtgärder för att strängt kontrollera genomförd censur av plattformarna, och vilka dessa naturligtvis godtog. Att Kommissionen aktivt arbetade för striktare censur i ett val, som direkt angick dess arbete och policies, är självfallet en överträdelse av demokratisk kutym. Det säger något om EUs attityd till de europeiska folken, att sådant beteende godtas. Att följa DSA och fastställda regler och bestämmelser för censuren är idag inte frivilligt för plattformarna. Beträffande arbetet under valtider är JCARs omdöme följande: "The European Commission has issued de facto binding political censorship rules for European elections". Plattformarna lyder vanligen de instruktioner, som de får vid sina kontakter med EUs personal, pga de olika hot som finns vid olydnad.

Det rumänska valet 2024

Kommissionens beteende visar dess uppenbara intresse att motverka EU-kritiska partier och opinioner, och dess inflytande omfattar numera självfallet regeringar och rättsväsende. När en starkt EU-oppositionell politiker – Călin Georgescu – vann första omgången av rumänska presidentvalet och syntes ha goda utsikter att vinna den andra, sades säkerhetstjänster i Rumänien ha upptäckt, att Ryssland genom 25 000 konton i TikTok bedrivit en systematisk påverkan på den inledande valomgången. TikTok kunde dock snabbt fastställa, att sådana konton och en sådan samverkan inte funnits eller skett, vilket företagets interna undersökning och dokument visade. Den mindre påverkan som skett hade genomförts av andra rumänska partier men inte från Rysslands sida. TikTok framförde snabbt denna information till myndigheter och Kommissionen, vilka dock inte brydde sig om materialet. Istället stoppade Högsta Domstolen i Rumänien den andra valomgången beroende på den påstådda inverkan av Ryssland. I det presidentval, som sedan genomfördes 2025, tilläts Georgescu inte delta, och en EU-vänlig politiker vann naturligtvis. Detta visar då på åtgärder från EU, som i kraft gick långt utöver de censuringrepp som Kommissionen vanligen genomför för att främja EU-vänliga partier. Framtiden får utvisa om handlandet här främst berodde på antingen att Rumänien är ett för EUs befolkning rätt okänt land (vilket ökade handlingsfriheten), eller att det var ett engångsbeslut, eller om klart EU-skeptiska kandidater inte längre godtas i de högsta positionerna i medlemsstaterna.

Utnyttjandet av NGOs

Användningen av NGOs som vakthundar för den detaljerade granskningen av plattformarna i ett speciellt land mångdubblar förmågan att observera även små avvikelser från "tillåtna" yttranden på nätet. Sådana NGOs sägs av EU vara objektiva, men eftersom de är utvalda av EU för övervakning kan det betvivlas. De är naturligtvis vänsterorienterade. De kan vara Trusted Flaggers eller arbeta inom EUs Rapid Response System och då ställa krav med prioritet på plattformarna. Dessa NGOs är troligen ofta beroende av offentlig finansiering.

Några slutsatser

I och med att censurorganisationen inom EU inte ens dragit sig för partiska åtgärder av det slag, som kommenterades ovan, bekräftas dess politiska orientering. Från att inledningsvis dess karaktär av ett internt tullfritt område gjorde EU populär inom europeisk höger, har dess senare lagstiftningsarbete, policies och fientlighet mot självständiga nationer och nationalism gjort EU till ett vänsterprojekt. Det som motarbetas och censureras bort enligt ovan som Borderline är t ex genomgående fullt legala högeråsikter. Sådant beteende och EUs mål att ta över den politiska makten från självständiga nationer gör, att organisationen blivit en fiende till europeisk höger. Det är beklagligt, att många borgerliga partier inom Europas länder ännu inte insett detta. Beträffande de aktiviteter, som granskats här, framgår tydligt, att de aktiva inom censurområdet tolkar regler ytterst fritt och brett och ofta troligen i överensstämmelse med sin ideologiska övertygelse. EUs ledning avser också att alltmer bygga ut systemet, vilket medför att traditionell yttrandefrihet får ett alltmer begränsat utrymme.
Sådant beteende och EUs mål att ta över den politiska makten från självständiga nationer gör, att organisationen blivit en fiende till europeisk höger.
En viktig fråga är, om Europa rör sig och snart gränsar mot ett system för övervakning av yttranden på nätet, som mycket liknar dem diktaturer använder. Genom att successivt vidga definitioner såsom avseende Hate Speech och omfånget av Borderline-området, tvingas kritiken av dagens samhälle bli allt mera begränsad. Dessutom finns också tydliga tecken på, att EU önskar vidga sitt inflytande över nätet territoriellt, och att man ser det som önskvärt att europeisk lagstiftning i detta avseende gäller i andra delar av världen. Detta är säkerligen ett mål också för FN och allmänt globalister i världen. Dessa personer och organisationer förstår ju, att begränsningar av yttrandefriheten är vital för deras möjlighet att nå sina mål. Så EUs verksamhet på detta fält är – förutom att vara en europeisk katastrof – också en del i byggandet av den mardröm, som politisk globalism innebär.   Dan Ahlmark  
Källor och referenser: 1 European Commission against Racism and Intolerance (ECRI), General Policy Recommendation No 15 on "hate speech" 8.12.2016 2 Disinformation, as defined by the EU, refers to false or misleading information that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communications. The EU aims to combat this issue through various strategies, including the EU Code of Practice on Disinformation, which seeks to enhance transparency and accountability in digital platforms.]]> Parisdeklarationen och det sanna Europa – Del 4 https://nyadagbladet.se/kronikor/parisdeklarationen-och-det-sanna-europa-del-4/ Thu, 12 Feb 2026 15:18:39 +0000 https://nyadagbladet.se/?p=221254 21”. Vad vi nu finner är ”en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”21. Kulturmarxismen**, ett namn som PD dock inte använder för ideologin, orsakar just omdömet att universiteten bär en stor skuld till den traditionella kulturens upplösning. Detta innebär ju att en förnekelsekultur har fått fäste. Utbildningsväsendet måste därför reformeras snabbt. Övertagandet av fakulteter beskrivet i inledningen av Del 2 genomfördes av kulturmarxistiska lärare och administratörer. Man måste därför tillsätta nya universitetsledningar och ”reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur”.

Försvaret av högkulturen och det gemensamma arvet

PD tar också upp högkulturen, ett populärt angreppsobjekt för kulturmarxister: ”Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra som vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda32”. Man påpekar att detta kräver en ny generation av både konsumenter och mecenater. Under alla förhållanden har företag och byråkratier inte visat sig vara lämpliga för uppgiften att ta ansvaret för konst. Invandring pekas dock ut som bara ett skäl till konflikter i samhället. ”Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet29.” Man hyllar däremot allmänt den politiska och könsjämlikheten i samhället och säger att de internationella mänskliga rättigheterna måste skyddas. ”En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning. En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande29”. PD tar sedan modigt ställning för ett antal traditionella synpunkter på både personlig och allmän kultur genom att hävda:”…Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. …Vi måste återställa en moralisk kultur30”.

Kritik av det moderna civilsamhället och den falska friheten

Det falska Europas prestationer är i sig inte mycket att skryta över. PD nämner bland annat: ”Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv14”. Man kan hävda att dessa ”friheter” är följden av en i väst fortgående kulturell förändring som skulle ha kommit oavsett om EU funnits eller ej. Om man med ”självuttryck” och att ”vara sig själv” avser kulturmarxistisk könsideologi inklusive transideologi är frågan om sådan ”frihet” har något värde. Om termen ”vara sig själv” avser någon principiellt baserad individualism kränks sådan ofta av EU, så det torde inte vara fallet. PD kallar detta att en falsk frihet råder. Dess syn på det civila samhällets utmärkande egenskaper är kritisk. Man talar bland annat om utsvävningar och hedonism, färre äktenskap och lägre barnafödande samt samhällets sönderfall i individualism, isolering och mållöshet (faktorn individualism kommenterades i Del 2). Vad man finner sägs vara tomheten i en konsumtions- och mediedriven kultur, som är fylld ”sociala medier, lågpristurism och pornografi15”. I bedömningen av denna del av PD är det självfallet svårt att karakterisera EU-befolkningarnas privatliv och konsumtion rättvist och kritik av dessa storheter leder nog ofta fel. En faktor är att det inte finns några bra mått på frekvensen av de flesta av ovan angivna aktiviteter jämfört med tidigare generationers vanor. Vad vi klart upplevt är moderna mediers allomfattande och oavbrutna information om alla skandalösa aktiviteter i samhället, som kan väcka uppmärksamhet och upprördhet. En annan är att vissa företeelser som till exempel olika sociala medier gäller nya tjänster med allt som detta innebär, och där målgrupperna därför ännu inte funnit sin grad av och balans i uppmärksamhet och intresse. Det är inte fel att beskriva de sista 30 åren som fullständigt omvälvande gällande människors beteende och aktiviteter under sin fritid. Ytterligare en eller två decenniers utveckling kan kanske förändra bilden. Framväxten av nya samhälleliga ideologier och ideal kan självfallet tillföra nya förväntningar och mål och därför leda till ett nytt beteende hos kommande generationer. EU:s inflytande i många avseenden har passiviserat eller – hos yngre personer – eliminerat nämnvärda delar av traditionell kultur, vilket klart medverkat till den kulturella utveckling man beklagar. Förnekelsekulturen är en del av kulturmarxismen och bör kraftfullt motarbetas. Andra politiska inriktningar som multikulturalismen har sina effekter, och socialistpartier och sådana rörelser intresserade av att riva ned det traditionella samhället har gjort sitt. De olika orsakerna kräver olika motåtgärder och man kan förvänta sig att det sanna Europa genomför sådana. Skälen till exempelvis lägre nativitet är komplexa, men en offentlig insats av något slag är välkommen. PD fäster stor vikt vid familjebildning och barnafödande. Man betonar familjens enorma betydelse för barnen och skriver: ”Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling33”. Det förtjänar därför samhällets stöd.

Annan möjlig politik i det sanna Europa

Ekonomiska områden behandlas knappast i PG, men man gör några inhopp. Det är oklart vad som i sektion31 beträffande marknadsekonomin menas med uttrycket att vi inte kan tillåta att allting säljs. Det verkar ju vara en självklarhet för de flesta, och uttalandet är för allmänt för att hjälpa oss att dra upp de lämpliga gränserna i detta avseende. Att marknader som sägs är helt beroende av rättsstaten är också en självklarhet, liksom att den senare aldrig kan ha ekonomisk effektivitet som högsta mål. Vad som menas med att marknader fungerar bäst om de är inbäddade i starka sociala institutioner spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper är oklart. Det verkar uppenbart att spontant organiserade starka sociala institutioner inte är uppbyggda utifrån marknadsprinciper. PD säger att suveräniteten kan hotas av globala företagsjättar vilket är både möjligt och troligt, men varje icke-korrumperad stat torde kunna hantera detta och inte ge efter för utpressning. Att nationer kan och bör samarbeta just för att behärska de globala företagens ”arrogans” kan vara lämpligt, men beror helt på vad det gäller. ”Språket är ett känsligt instrument, som trubbas av, när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens25”. Kulturmarxismen bär här en stor skuld, och ”vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik25”. Gruppen tar mot slutet upp den nya politiska kraft, som traditionella partier och media försöker smutskasta och kalla ”populism”. Medan PD säger sig ha reservationer, tilläggs att ”Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta34”. Så en slutsats är att PD accepterar de nya nationalistpartierna, vilket många konventionella borgerliga hittills dragit sig för. Man säger avslutningsvis att det ansvarsfulla politiska framtidsalternativet är det sanna Europa (såsom det beskrivits i Parisdeklarationen)35. Det innebär bland annat att man förnyar den nationella suveräniteten och lever ”tillsammans i fred som ett nationernas Europa36”. För att kunna överlämna till våra barn alla ädla ting som vi själva har fått i arv, ber författargruppen ”alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser36”.  
Källor och referenser: *  Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) **  Newsvoice - Kulturmarxism är ett utmärkt namn för dagens dominerande vänsterideologi *** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen]]>