Parisdeklarationen och det falska Europa – del 2

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.

Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna.

Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar!

EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag.

Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland.

Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1).

EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”.

EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken.

Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag

Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas.

Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning

1. Parisdeklarationen – The True Europe

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder.

Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring.

Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara?

En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater.

Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU.

I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller:

• EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet,

• dess agerande under covid-19 epidemin,

• EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd

• EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union,

• valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika

• ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare.

• EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar.

• det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden.

• väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region.

Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar.

USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik.

Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”.

Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU!

En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker.

Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske?

Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning

1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet.

2. Parisdeklarationen - The True Europe