För den som likt undertecknad vuxit upp i en svunnen och mer oskuldsfull era av sport och idrott blir kontrasten till dagens allsvenska fotboll stor.

Framför allt är det två saker som sticker ut: globaliseringens profithungriga tentakler, både vad gäller spelare som handelsvara samt ägarintressen i såväl arenor som i klubbarna, samt nationens demografiska scenförändring.

Att sport i allmänhet, och elitidrott i synnerhet, sedan decennier tillbaka är big business kommer förstås inte som någon överraskning. Det är länge sedan sporten präglades av pilsnerfilmens berättarröster som i radio och sedermera i televisionen gav oss klassiker som ”Japaner, japaner, japaner!” samt ”Den glider in i mål… den glider in i mål!”

Sverige har historiskt sett varit nästintill världsledande i sin ideella och smått naiva syn på idrotten. Landet i norr, där sport och idrott paketerats i Bullens Pilsnerkorv. Idag gäller istället oljestinna dollarsedlar, arenakolosser under storföretagens paraply, penningkåta agenter och svindyra gräddhyllor för de besuttna.

Tillsvidare gör den så kallade 51-procentsregeln (se inforuta) att idrottsföreningar i Sverige med en hårsmån kan undvika att helt duka under för storkapitalets maktövertagande av svensk elitfotboll. Personligen tror jag samtidigt att det är en tidsfråga innan mammons hejdukar även slagit in den spiken i Bullerbyfotbollens kista. Fotbollssupportrar även i Sverige kommer då tvingas åse hur exempelvis amerikanska riskkapitalister driver anrika och traditionstyngda föreningar såsom IFK Göteborg, Malmö FF, Elfsborg, AIK och Djurgårdens IF.

Med hjälp av fiffiga bolagiseringar, snåriga ägarstrukturer och i vissa fall rena skumraskaffärer, går det redan idag att närmast runda 51-procentsregeln. Den vanligaste varianten är att bilda ett aktiebolag som i sin tur blir dotterbolag till moderföreningen ifråga. En förening som då äger minst 51 procent av rösterna i aktiebolaget, och således även fortsättningsvis kan hävda att man minsann är en ideell förening som inte styrs av utomstående penningintressen. Vilket i praktiken inte stämmer utan är klassiskt fikonspråk och gallimattias.

Parallellt med denna utveckling kan konstateras att det som tidigare utgjort åtminstone någon form av klubbkänsla och lokal förankring numera bytts ut mot penninghunger och ytlig förankring. Klassiska allsvenska klubbar som i exemplet nedan, har i nuläget knappt någon spelare med skandinavisk bakgrund och än mindre någon etnisk svensk i startelvorna.

Tid och rum är ständigt i rörelse, det förstår även en nostalgiker som undertecknad. Det inkluderar såklart även idrottsvärlden och elitidrottarna inom denna, men förändring är inte per definition detsamma som förbättring. Fotbollsallsvenskan idag är inte endast ett kvitto på det pågående folkutbytet, utan på ett mer kommersiellt och mindre mänskligt tillstånd som kommit att prägla fotbollen som så mycket annat.

Spelarruljangsen klubbar emellan har i flera avseenden tappat sans och vett. Spelare kommer och går i en takt som var otänkbar för bara ett par decennier sedan. Blinka och du missar en övergång. Allt medan giriga spelaragenter verkar i kulisserna och driver på sina guldklimpar och mänskliga handelsvaror som spelarna blivit.

Dagarna med Gre-No-Li kommer knappast tillbaka, men det vore klädsamt om någon kunde sätta ner både en och två fötter och gå i bräschen för en ny riktning. Det är fortfarande möjligt att prioritera genuin identitet långt högre än vad som är fallet idag.

Jan Sundstedt