I kölvattnet av att den prisade regissören, komikern och Monty Python-medlemmen Terry Gilliam gjort det förbjudna tilltaget och visat sin uppskattning för en kollega i den så kallade nöjesbranschen har Gilliam i dagarna blivit avskedad från samt fråntagen sitt senaste regiprojekt; Stephen Sondheim-musikalen Into the Woods, enligt sajten Breitbart.
Det är den anrika och Londonbaserade teatern Old Vic, som på tvivelaktiga grunder ställt in hela produktionen och då i praktiken gett Terry Gilliam foten. I ett uttalande till teatertidningen The Stage, ger teatern följande kommentar: ”The Old Vic och medproducenterna Scenario Two, är ömsesidigt överens om att produktionen av Into the Woods inte kommer att äga rum på The Old Vic. Vi kommer inte att kommentera ytterligare.”
Bakgrunden till den plötsliga termineringen av musikalen är att den USA-födde Python-medlemmen gjorde det oförlåtliga tilltaget och uttryckte (via sitt Facebookkonto) sin support för standup-komikern David Chapelle som i sin Netflix-standupshow drar skämt om transsexuella och #Metoo-rörelsen.
Där skrev Gilliam om Chapelle: ”För mig är han den största ståuppkomikern som lever idag: otroligt intelligent, socialt medveten, farligt provocerande och magert rolig.”
Usch och fy för sådana tilltag, ansåg mobben och lät drevet gå. Till saken hör att enligt uppgifter ingick delar av teaterns personal i mobben, vilket ger i alla fall mig en synnerligen fadd smak i munnen. Var det någon som sa ordet ”lojalitet”? Mobben känner dock ingen lojalitet, förutom mot sitt eget präktiga Jag samt Hat. Vän av ordning bör också fundera över följande; vad är det för en arbetsplats som huserar tvivelaktiga figurer som ’golar ner en’ så fort det inte passar? Vem vill jobba på en sådan arbetsplats? Inte jag i alla fall.
Utöver detta ”misshagliga” inlägg, så hävdar samma mobb att Gilliam haft mage att yttra icke korrekta tankar – och skämta (huvaligen) kring – så kallad ”transgenderism” samt även kring #MeToo-rörelsen. Fri åsiktsbildning samt yttrandefrihet har förvisso aldrig varit utmärkande drag hos den vanliga mobben så inte är jag förvånad. Vad som däremot gör mig synnerligen gramse är det faktum att så få av mina egna kolleger – i synnerhet inom MSM-media – inte gör någonting mot detta vansinne. Med några få undantag är det i sedvanlig ordning inte ett ljud. Locket på. Detta icke klädsamma beteende bland journalister, skribenter och liknande, kan beskrivas av två egenskaper: Ynkedom och feghet.
Tack och lov så finns det trots allt tappra människor som dels kämpar mot dessa totalitära stolligheter och säger ifrån och dels stöttar Terry Gilliam i dennes situation. I en kommentar till nedläggningen av Into the Woods uttalar sig den brittiske komikern Andrew Doyle: ”Teaterindustrin är, som så många andra, nu nästan helt fångad av denna intoleranta ideologi.” Även partiledaren Laurence Fox (Reclaim Party) – som själv är ett offer för ”cancel culture” – har gett följande kommentar: ”Samhället förstörs för att ge efter för en liten minoritet av människor som aldrig kommer att bli nöjda.”
Gilliams tidigare Monty Python-kollega John Cleese är även han en frekvent kritiker av ”cancel culture” och gruppens närmast sektlikande beteende. Cleese förlöjligar gärna rörelsen och har bland annat sagt att ”många politiskt korrekta människor har absolut noll humor” och varnade för dessa personer ”vill rasera och förstöra (bland mycket annat) humorscenen”. Cleese tillägger också: ”Jag skulle gärna debattera, på ett sansat sätt, med representanter för dessa människor inför en publik. Och jag tror att det första jag skulle fråga är, snälla berätta ett (för er) bra och ”godkänt” skämt.”
Undertecknad skulle ge sitt vänstra lillfinger för att sitta i publiken i denna debatt.
Jan Sundstedt
