I höstas 2022, och tidigt under 2023, ägnades stor uppmärksamhet åt Peyman och Payam Kia, två bröder som dömdes för att ha anskaffat cirka 90 dokument från svenska myndigheter och vidarebefordrat hälften till ryska underrättelseorgan – något de gjorde av rent ekonomiska skäl.¹

Vi vet ännu inte vilken konkret skada som kan ha uppstått till följd av detta, eller hur känsligt materialet de delade är. Vad vi vet är att “Säpo, Försvarsmakten och åklagare har samlat in information och byggt ett ordentligt fall mot dem under fem års tid”. Med andra ord: svenska myndigheter visste vad bröderna ägnade sig åt, men prioriterade att så småningom kunna visa deras händer i syltburken medan skadan skedde, snarare än att stoppa den pågående skadan. Jag låter läsaren härmed dra sina slutsatser om materialets känslighet.²

I enlighet med tidigare traditioner, beskrevs händelserna snabbt i media med apokalyptiska termer. “Säkerhetsskandalen kan vara den värsta i modern tid”, “Allvaret i anklagelserna kan inte nog understrykas” och “De potentiella konsekvenserna är i princip oöverblickbara” (DN).³ Ännu ett bevis på att “Putin … hotar vår säkerhet – och gör allt för att på illegal väg komma över teknik till sin militärmaskin” (Sydsvenskans Olle Lönnaeus).⁴ Det ”råder dock ingen som helst tvekan om” att “detta mycket väl kan vara Sveriges grövsta spionskandal någonsin” (Aftonbladets Oisin Cantwell).⁵

Det krävs en, av media bemästrad, överjordisk disciplin för att inte samtidigt komma att tänka på en parallell händelse. Jag refererar till “Operation Dunhammer”, i vilken USA:s underrättelsemyndigheter, i samarbete med dansk militär, spionerade på svenska och andra europeiska myndigheter, försvarsindustri och politiker inklusive på högsta regeringsnivå. Avslöjandet gjordes i ett samarbete mellan Le Monde, SVT och Süddeutsche Zeitung och andra, i november 2020, som beskrev spioneriet mot Sverige som “ett av världens mest sofistikerade övervakningssystem” i effekt.⁶

Jag kan ha missat något, men mig veterligen har detta inte refererats till en enda gång i svensk press under den massiva och noggrant orkestrerade mediehysteri som beskriver Kia-brödernas småpotatisar som de “värsta” säkerhetshoten mot Sverige “i modern tid” och “Sveriges grövsta spionskandal någonsin”. Enligt enkel logik, bör USA:s spioneri mot industri och statliga institutioner, inklusive på högsta nivå, ha orsakat mångfaldigt mer uppmärksamhet. Istället var resultatet det motsatta. Ingen blir förvånad.

Operation Dunhammer, som förmodligen en per hundratusen svenskar kan beskriva, avfärdades i svensk press som ett smärre besvär, för att dagen därpå förpassas till total glömska – nästan. Det har inte glömts helt. Det har nämnts efteråt. Nämligen: den fullständigt koloniserade svenska intelligentian försöker förringa vår marionettmästares häftiga drag i trådarna som ett förståeligt och till och med ansvarsfullt försök att hålla kaotiska saker i schack, ett faderligt försök av amerikanerna att få “veta mer” för vårt eget bästa.

Således beskrev SR:s kommentator USA:s massiva spioneri på Europa och Sverige som att “USA hade tjuvkikat lite”, “de vill väl ha så bra koll på läget de kan”. Jag ber läsaren helt enkelt hypotetiskt föreställa sig någon svensk journalist lugnt beskriva en situation i vilket massiv rysk spioneri på Sverige och övriga Europa pågår ohämmat, som att “Ryssland hade tjuvkikat lite”, att FSB och GRU “vill väl ha så bra koll på läget de kan”. Det är svårt att föreställa sig att ens en belarusisk propagandist av fegaste sort skulle sjunka så lågt i sin beskrivning av motsvarande spioneri av Ryssland på Belarus.⁷

Ibland går det längre än så. USA:s spioneri på sin knähund Sverige nämndes av DN:s Gunnar Jonsson, i en artikel om Pentagon-läckorna i april 2023, som bland annat visade att USA systematiskt spionerar på sina “partner” (en teknisk term för att beteckna lojala satelliter till USA som, när de geopolitiska villkoren så kräver, kommer övergå från att vara rabiata sinofober till lydiga tjänare av Kina ifall deras frammarsch blir oundviklig). Jonsson, som inte har något principiellt emot att Sverige används som det billiga verktyg för USA det är, påpekar avsnäsande att avslöjanden om att USA spionerar på Sverige kommer “utlösa nya moralkakor” – en allra högst talande kommentar som illustrerar hans syn på Sveriges tilldelade “roll” gentemot Washington.

Den främsta slutsatsen om rapporterna kring USA:s spioneri mot oss från november 2020, noterar han, “borde framförallt vara att det som behöver skyddas ska gömmas ordentligt”. Han pratar specifikt om att USA:s hemligheter, att de spionerar, “behöver skyddas”, inte om Sveriges hemligheter.⁸ Med andra ord: Jonsson, och andra tjänare inom propagandasystemet, uppmanar öppet främmande makt att dölja de brott och den illegala dominans de utövar mot oss, så att den inhemska svenska befolkningen inte får nys om saken och ostört kan dras vid näsan. Detta är ytterligare en av många bekräftelser på att den svenska intelligentian och våra media i mångt och mycket förvandlats till en patetisk kopia av de Sovjet-underordnade masochistiska polska kommunisttidningarna från 1950-talet, som i himmelsk trans och servilitet beundrade sina mästare i Kreml.⁹

Andi Olluri

Källor och referenser:

(1) SvD, 20 jan. 2023.

(2) Sydsvenskan, 15 nov. 2022.

(3) DN, Ledarredaktionen, 12 nov. 2022.

(4) Sydsvenskan, Olle Lönnaeus, 7 dec. 2022.

(5) Aftonbladet, 20 jan. 2023.

(6) Se DR, Niels Fastrup et al., 15 nov. 2020; SVT, 15 nov. 2020.

(7) SR, 10 apr. 2023.

(8) DN, Gunnar Jonsson, 13 apr. 2023.

(9) För omfattande diskussion, se kap.6 av min kommande bok Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget.