Annons:

Spioneri enligt indoktrineringssystemet

Kia-brödernas spionering på Sverige till ryska underrättelseorgan beskrivs som den värsta spionskandalen i svensk historia. Samtidigt avfärdas USA:s spionering på Sverige via den så kallade "Operation Dunhammer", med hjälp av dansk militär, som en simpel tjuvkikning.

Publicerad april 22, 2023
SR:s kommentator beskrev USA:s massiva spioneri på Europa och Sverige som att “USA hade tjuvkikat lite”.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

171 300 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

I höstas 2022, och tidigt under 2023, ägnades stor uppmärksamhet åt Peyman och Payam Kia, två bröder som dömdes för att ha anskaffat cirka 90 dokument från svenska myndigheter och vidarebefordrat hälften till ryska underrättelseorgan – något de gjorde av rent ekonomiska skäl.1

Vi vet ännu inte vilken konkret skada som kan ha uppstått till följd av detta, eller hur känsligt materialet de delade är. Vad vi vet är att “Säpo, Försvarsmakten och åklagare har samlat in information och byggt ett ordentligt fall mot dem under fem års tid”. Med andra ord: svenska myndigheter visste vad bröderna ägnade sig åt, men prioriterade att så småningom kunna visa deras händer i syltburken medan skadan skedde, snarare än att stoppa den pågående skadan. Jag låter läsaren härmed dra sina slutsatser om materialets känslighet.2

I enlighet med tidigare traditioner, beskrevs händelserna snabbt i media med apokalyptiska termer. “Säkerhetsskandalen kan vara den värsta i modern tid”, “Allvaret i anklagelserna kan inte nog understrykas” och “De potentiella konsekvenserna är i princip oöverblickbara” (DN).3 Ännu ett bevis på att “Putin … hotar vår säkerhet – och gör allt för att på illegal väg komma över teknik till sin militärmaskin” (Sydsvenskans Olle Lönnaeus).4 Det "råder dock ingen som helst tvekan om” att “detta mycket väl kan vara Sveriges grövsta spionskandal någonsin” (Aftonbladets Oisin Cantwell).5

Det krävs en, av media bemästrad, överjordisk disciplin för att inte samtidigt komma att tänka på en parallell händelse. Jag refererar till “Operation Dunhammer”, i vilken USA:s underrättelsemyndigheter, i samarbete med dansk militär, spionerade på svenska och andra europeiska myndigheter, försvarsindustri och politiker inklusive på högsta regeringsnivå. Avslöjandet gjordes i ett samarbete mellan Le Monde, SVT och Süddeutsche Zeitung och andra, i november 2020, som beskrev spioneriet mot Sverige som “ett av världens mest sofistikerade övervakningssystem” i effekt.6

Annons:

Jag kan ha missat något, men mig veterligen har detta inte refererats till en enda gång i svensk press under den massiva och noggrant orkestrerade mediehysteri som beskriver Kia-brödernas småpotatisar som de “värsta” säkerhetshoten mot Sverige “i modern tid” och “Sveriges grövsta spionskandal någonsin”. Enligt enkel logik, bör USA:s spioneri mot industri och statliga institutioner, inklusive på högsta nivå, ha orsakat mångfaldigt mer uppmärksamhet. Istället var resultatet det motsatta. Ingen blir förvånad.

Operation Dunhammer, som förmodligen en per hundratusen svenskar kan beskriva, avfärdades i svensk press som ett smärre besvär, för att dagen därpå förpassas till total glömska – nästan. Det har inte glömts helt. Det har nämnts efteråt. Nämligen: den fullständigt koloniserade svenska intelligentian försöker förringa vår marionettmästares häftiga drag i trådarna som ett förståeligt och till och med ansvarsfullt försök att hålla kaotiska saker i schack, ett faderligt försök av amerikanerna att få “veta mer” för vårt eget bästa.

Således beskrev SR:s kommentator USA:s massiva spioneri på Europa och Sverige som att “USA hade tjuvkikat lite”, “de vill väl ha så bra koll på läget de kan”. Jag ber läsaren helt enkelt hypotetiskt föreställa sig någon svensk journalist lugnt beskriva en situation i vilket massiv rysk spioneri på Sverige och övriga Europa pågår ohämmat, som att “Ryssland hade tjuvkikat lite”, att FSB och GRU “vill väl ha så bra koll på läget de kan”. Det är svårt att föreställa sig att ens en belarusisk propagandist av fegaste sort skulle sjunka så lågt i sin beskrivning av motsvarande spioneri av Ryssland på Belarus.7

Ibland går det längre än så. USA:s spioneri på sin knähund Sverige nämndes av DN:s Gunnar Jonsson, i en artikel om Pentagon-läckorna i april 2023, som bland annat visade att USA systematiskt spionerar på sina “partner” (en teknisk term för att beteckna lojala satelliter till USA som, när de geopolitiska villkoren så kräver, kommer övergå från att vara rabiata sinofober till lydiga tjänare av Kina ifall deras frammarsch blir oundviklig). Jonsson, som inte har något principiellt emot att Sverige används som det billiga verktyg för USA det är, påpekar avsnäsande att avslöjanden om att USA spionerar på Sverige kommer “utlösa nya moralkakor” – en allra högst talande kommentar som illustrerar hans syn på Sveriges tilldelade “roll” gentemot Washington.

Den främsta slutsatsen om rapporterna kring USA:s spioneri mot oss från november 2020, noterar han, “borde framförallt vara att det som behöver skyddas ska gömmas ordentligt”. Han pratar specifikt om att USA:s hemligheter, att de spionerar, “behöver skyddas”, inte om Sveriges hemligheter.8 Med andra ord: Jonsson, och andra tjänare inom propagandasystemet, uppmanar öppet främmande makt att dölja de brott och den illegala dominans de utövar mot oss, så att den inhemska svenska befolkningen inte får nys om saken och ostört kan dras vid näsan. Detta är ytterligare en av många bekräftelser på att den svenska intelligentian och våra media i mångt och mycket förvandlats till en patetisk kopia av de Sovjet-underordnade masochistiska polska kommunisttidningarna från 1950-talet, som i himmelsk trans och servilitet beundrade sina mästare i Kreml.9

 

Andi Olluri

 


 

Källor och referenser:

(1) SvD, 20 jan. 2023.

(2) Sydsvenskan, 15 nov. 2022.

(3) DN, Ledarredaktionen, 12 nov. 2022.

(4) Sydsvenskan, Olle Lönnaeus, 7 dec. 2022.

(5) Aftonbladet, 20 jan. 2023.

(6) Se DR, Niels Fastrup et al., 15 nov. 2020; SVT, 15 nov. 2020.

(7) SR, 10 apr. 2023.

(8) DN, Gunnar Jonsson, 13 apr. 2023.

(9) För omfattande diskussion, se kap.6 av min kommande bok Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Battlefield 6 slår försäljningsrekord – hyllas som seriens återkomst

Uppdaterad Igår kl 16:09, Publicerad Igår 11:02
– av Markus Andersson

Efter misslyckandet med Battlefield 2042 levererar spelserien nu en återkomst med besked. Battlefield 6 säljer över sju miljoner exemplar under spelets första tre dagar och får lysande recensioner från svenska spelmedier som menar att spelet äntligen levererar det fans väntat på.

Samtidigt dras spelet, likt tidigare titlar i serien, med en typisk amerikanisering som stundtals bidrar till ett fånigt intryck.

Electronic Arts kan konstatera att Battlefield 6 har blivit den största lanseringen i seriens historia. Under de första tre dagarna såldes över sju miljoner exemplar, samtidigt spelades 172 miljoner matcher online och 15 miljoner timmar strömmades på olika plattformar.

Vi tar aldrig stunder som dessa för givna, så jag vill uttrycka vår uppriktiga tacksamhet till våra globala Battlefield-studior och det passionerade community som har hjälpt oss att nå denna punkt, säger Vince Zampella, chef för Battlefield-serien.

Annons:

Framgången är anmärkningsvärd med tanke på att föregångaren Battlefield 2042 fick förödande kritik för sina tekniska problem vid lanseringen. För att vända trenden satsade Electronic Arts på Battlefield Labs, ett program där spelarna fick påverka utvecklingen genom kontinuerlig feedback.

Byron Beede, general manager för Battlefield, betonar strategins betydelse:

Från den initiala koncepten genom implementeringen av Battlefield Labs och in i den rekordslagande öppna betan har vi varit besatta av spelarfeedback.

Svenska recensenter imponerade

Speltidningen FZ ger multiplayer-delen höga betyg och framhåller hur olika spelklasser kompletterar varandra. I recensionen konstateras att spelet lyckas även när man inte dominerar: "Även när jag inte får 28-0 i en match och dominerar motståndarna är det roligt att spela", och sammanfattar upplevelsen som "en fullträff och en urstark återkomst för serien" menar recensenten Joel.

GameReactor är lika entusiastiska och kallar spelet för seriens pånyttfödelse. Recensenten lyfter fram de storskaliga striderna för upp till 64 spelare och den omfattande miljöförstörelsen. "Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma", skriver GameReactor och avslutar: "Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka."

Typisk Battlefield-scen där spelarna får möjligheten att strida både via land, vatten och i luften. Foto: EA

Kampanjen fungerar som introduktion

Enspelarkampanjen får mer blandade omdömen. FZ beskriver den som "en ganska generisk militärstory" som dock fungerar väl som introduktion till multiplayerläget. GameReactor är något mer positiv och framhåller kampanjens visuella kvalitet: "När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen – samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i."

Teknisk stabilt men fånig upplevelse

På det tekniska planet är recensenterna eniga. FZ rapporterar att spelet körs helt stabilt: "Inte vid ett enda tillfälle har jag märkt något sådant ("lagg" reds. anm.) på konsol."

GameReactor bekräftar kvaliteten och konstaterar kort: "På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på."

Bland de mer typiska inslagen i moderna speltitlar återkommer dock även i Battlefield 6 en typisk amerikanisering och spelet har symptomatiska mångkulturella inslag av minoriteter med machokultur och Nato-karaktär vilket stundtals gör upplevelsen fånig och platt.

Fakta Battlefield-serien

Battlefield är en serie förstapersonsskjutarspel utvecklade av svenska DICE och utgivna av Electronic Arts. Det första spelet, Battlefield 1942, lanserades 2002 och blev känt för sina storskaliga multiplayer-strider med upp till 64 spelare och möjligheten att använda fordon som stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan.

Serien har sedan dess släppt ett flertal titlar som utspelas i olika tidsperioder, från första och andra världskriget till modern och framtida krigföring. Bland de mest framgångsrika spelen finns Battlefield 3 (2011), Battlefield 4 (2013) och Battlefield 1 (2016).

Battlefield 2042, som släpptes 2021, blev ett kommersiellt och kritiskt misslyckande på grund av tekniska problem och avsaknad av efterfrågade funktioner. Battlefield 6 är seriens sjätte numrerade huvudspel och markerar en återgång till modern krigföring.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Kommentar: Tack för allt, Ace Frehley!

Ace Frehley i KISS är död – The Spaceman har lämnat Jorden för sin hemplanet Jendell. Paul Daniel Frehley är tyvärr inte längre med oss, men hans utomjordiska gitarrspel, låtskatt och inte minst hans unika personlighet lever för alltid vidare.

Uppdaterad oktober 17, 2025, Publicerad oktober 17, 2025
– av Jan Sundstedt
Ace Frehley KISS
Ace Frehley iförd sin ikoniska persona, i samband med en fotosession 1976, samt bakom scenen inför spelningen på Gröna Lund i juni 2015.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Paul Daniel "Ace" Frehley, en av rockhistoriens mest inflytelserika och ikoniska gitarrister, avled igår efter komplikationer från en hjärnblödning, orsakad av ett fall i en trappa härom veckan.

Hans familj beskriver sorgen som förkrossande och berättar att de under hans sista timmar kunde omge honom med kärlek, omtanke och fridfulla ord.

Vi värnar om alla våra finaste minnen av honom, hans skratt, och hyllar hans styrka och vänlighet som han skänkte andra. Hans bortgång är av episka proportioner och bortom all förståelse. När vi reflekterar över alla hans otroliga livsgärningar kommer Aces minne att leva vidare för alltid, skriver familjen i ett uttalande.

Frehleys före detta bandmedlemmar i KISS – Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss – har samtliga kommenterat förlusten.

Annons:

— Vi är förkrossade över Ace Frehleys bortgång. Han var en oumbärlig och oersättlig rocksoldat under några av de mest grundläggande kapitlen av bandet och dess historia, säger Stanley och Simmons i ett gemensamt uttalande.

Frehleys hustru Jeanette (paret separerade på 80-talet men skilde sig aldrig) och deras dotter Monique finns kvar som nära familj och vittnesmål om ett liv både på och utanför scenen.

Från Bronx till stjärnstatus

Ace Frehley föddes den 27 april 1951 i Bronx, New York, i en musikalisk familj. Hans första elgitarr fick han i julklapp 1964, och han lärde sig spela helt utan lektioner. Bland hans största influenser fanns Jimi Hendrix, Buddy Guy, Jeff Beck, Rolling Stones, Led Zeppelin och The Who.

Som tonåring spelade han i olika lokala band och fick smeknamnet "Ace" – inte minst för sin förmåga att arrangera dejter åt sina vänner. Han hoppade av gymnasiet när bandet Cathedral började tjäna pengar, men återvände senare för att ta examen. År 1971 blev han medlem i bandet Molimo, som skrev kontrakt med RCA Records och spelade in flera låtar som aldrig släpptes.

I slutet av 1972 såg en vän en annons i Village Voice för rollen som leadgitarrist i ett nytt band. Frehley gick på audition i Manhattan, klädd i en röd och en orange sneaker. Trots ett första svalt intryck imponerade han snabbt på Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss med sitt gitarrspel.

Bandet döpte sig till KISS i december 1972–januari 1973, och började snart måla sina ansikten och bära utstuderade scenkostymer, inspirerade av New York Dolls och Alice Cooper.

Till en början trotsade KISS cynism och ointresse från New Yorks musikscen. Frehley försörjde sig dessutom som taxichaufför för att klara vardagen, medan bandet kämpade för sin plats på scenen. När managern Bill Aucoin tog över började bandet steg för steg planera sin väg mot stjärnstatus.

The Spaceman och musikarvet

KISS exploderade på musikscenen 1974 med det självbetitlade debutalbumet KISS, följt av Hotter Than Hell (1974) och Dressed to Kill (1975). Det stora kommersiella genombrottet kom med livealbumet KISS Alive! (1975), där Frehleys explosiva gitarrspel blev ett av bandets mest utmärkande kännetecken.

Frehley utvecklade sitt alter ego The Spaceman – en silverklädd rymdfigur med gnistrande smink och pyrotekniska gitarrsolon. Hans spelstil, som blandade blues, hårdrock och glam, bidrog till flera av bandets mest ikoniska låtar, som Shock Me, Cold Gin, Parasite, Rocket Ride, Talk To Me och New York Groove.

Efter att ha lämnat KISS senhösten 1982, mot bakgrund av främst personliga problem, bildade Ace Frehley sitt eget band, Frehley’s Comet.

Där kunde han utforska ett mer personligt musikaliskt uttryck. Bandet släppte 1987 sitt debutalbum Frehley’s Comet, som blandade hårdrock, glam och Ace egen karaktäristiska bluesinfluerade gitarrstil.

Låtar som Rock Soldiers, Breakout (som han skrev tillsammans med dåvarande KISS-trummisen Eric Carr) och We Got Your Rock, visade att Frehley fortfarande kunde kombinera explosivt gitarrspel med melodiska hooks, och turnéerna gav honom friheten att experimentera sceniskt utanför KISS.

Bandet blev ett viktigt steg i hans karriär, som cementerade honom som en soloartist på egna villkor, men han behöll alltid den ikoniska Spaceman-personan.

Han återvände till KISS för återföreningsturnén Alive/Worldwide Tour 1996/1997 och medverkade på albumet Psycho Circus (1998), tills han återigen lämnade bandet sommaren 2002.

Under 2000-talet fortsatte han på solokarriären och släppte bland annat Anomaly (2009), Space Invader (2014) och Spaceman (2018).

Ace Frehley hyllas som en av hårdrockens mest inflytelserika gitarrister. Hans stil inspirerade generationer av musiker, från Slash till Dave Grohl, och hans scennärvaro förblir ett standardmått på showmanship inom genren.

Ace Frehley KISS Psycho Circus 1998
Foto: Jan Sundstedt kollektion/"Psycho Circus" promo-affisch 1998.

Ett personligt avtryck

På ett personligt plan kan jag inte nog beskriva tomheten inom mig. Det är svårt, om inte omöjligt, att med några få ord sammanfatta alla minnen som översköljer.

Från att ha, tillsammans med andra KISS-fans, blivit förlöjligad och retad av de "coola" killarna i skolan för att man älskade ett band olikt allt annat, till de emellanåt kämpiga tiderna hemma, när mina föräldrar hade svårt att hantera alkoholen, har KISS och Ace Frehley varit ett tryggt soundtrack.

Deras musik hjälpte mig igenom motgångar och gav mig styrka och inspiration. Ärligt talat vet man inte hur livet hade tett sig utan KISS och inte minst Ace Frehley. Visst älskar man även andra magnifika band – såsom Thin Lizzy, Black Sabbath och Deep Purple – men KISS var annorlunda.

KISS var ett band för oss som kände sig lite udda, avvikande och hade en känsla av att inte riktigt passa in. Barndomen och ungdomsåren blev så oändligt mycket lättare att ta sig igenom, när man förstod att man inte är ensam därute.

Att senare i vuxen ålder få träffa samtliga originalmedlemmar i KISS var en surrealistisk upplevelse – och varje möte påminde om varför Ace Frehley alltid kommer att vara mer än bara en gitarrist; han var en inspiration, en mentor, en ikon.

Ace Frehley
Ace Frehley tillsammans med skribenten, i samband med en spelning på Gröna Lund, i juni 2015. Foto: Jan Sundstedt.

Arvet lever vidare

Ace Frehleys bortgång lämnar ett tomrum i musikvärlden. Men hans arv – det elektrifierande gitarrspelet, låtskatten, den visuella scenshowen och framför allt den unika personlighet som fick fans världen över att känna sig sedda – kommer att leva vidare.

The Spaceman har lämnat Jorden, men hans musik fortsätter att ge tröst, glädje och inspiration till nya generationer. I varje gitarrsolo som ekar genom högtalarna, i varje ungdom som plockar upp en gitarr och tänker "det här kan jag göra", finns Ace Frehley kvar.

Och för mig, som för många andra, är känslan personlig: Tack för allt, Ace. Tack för att du fanns, för att du spelade, och för att du gjorde världen lite mer elektrisk. Jag glömmer dig aldrig!

"Rock soldiers come and rock soldiers go. And some hear the drum and some never know. Rock soldiers! How do we know? Ace is back and he told you so..."

 

Jan Sundstedt

Ace Frehley – discografi (1974–2024)

Med KISS
1974 – KISS
1974 – Hotter Than Hell
1975 – Dressed to Kill
1975 – KISS: Alive! (live)
1976 – Destroyer
1976 – Rock and Roll Over
1977 – Love Gun
1977 – Alive II (live + fyra nyskrivna spår samt en cover)
1978 – Double Platinum (samling)
1978 – Ace Frehley (soloalbum under KISS-namnet)
1979 – Dynasty
1980 – Unmasked
1981 – Music From "The Elder"
1982 – Killers (samling samt fyra nyskrivna spår) - deltar dock enbart med namn och karaktär
1982 – Creatures of the Night (deltar dock enbart med namn och karaktär)
1996 – You Wanted the Best, You Got the Best! (samling, reunionperiod)
1998 – Psycho Circus

Med Frehley’s Comet
1987 – Frehley’s Comet
1988 – Live+1 (EP/live)
1988 – Second Sighting
1989 – Trouble Walkin’ (krediterat till Ace Frehley men ofta räknat till Comet-eran)

Soloalbum
2009 – Anomaly
2014 – Space Invader
2016 – Origins Vol. 1 (coveralbum)
2018 – Spaceman
2020 – Origins Vol. 2 (coveralbum)
2024 – 10,000 Volts

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Drew Struzan är död – mästaren bakom ikoniska filmaffischer

Publicerad oktober 15, 2025
– av Jan Sundstedt
Drew Struzan
Drew Struzan blev 78 år.

Drew Struzan, den amerikanske affischillustratören som skapade några av filmvärldens mest omisskännliga motiv, har avlidit vid 78 års ålder efter en tids kamp mot Alzheimers sjukdom.

Nyheten offentliggjordes via hans officiella Instagram-konto, där familjen uttryckte sorgen över att ha förlorat en konstnär som levde och andades filmkonst.

"Det är med tungt hjärta som vi måste berätta att Drew Struzan gick bort igår, den 13 oktober". I samma inlägg betonades hur ofta han talade om hur mycket hans fans uppskattade hans konst — en glädje han ofta delade med dem.

"Vi tycker att det är viktigt att ni alla får veta hur många gånger han uttryckte sin glädje över att ni uppskattade hans konst."

Annons:

Efter Struzans bortgång har hyllningarna strömmat in från filmvärldens tyngsta namn. Kända regissörer, producenter och kollegor har talat om hur hans konst inte bara marknadsförde filmer — den berikade dem känslomässigt och skapade starkare band till publiken.

Ett konstnärskap som satte en ny standard

Drew Struzans karriär sträckte sig över decennier och omfattade över 150 affischer. Redan tidigt i sin bana arbetade han med skivomslag åt stora artister som Alice Cooper och The Beach Boys, innan han övergick till filmens värld under 1970-talet.

Hans genombrott inom filmaffischer kom ofta kopplat till samarbeten med George Lucas och Steven Spielberg, där Struzan fick möjlighet att visualisera filmernas känslostämningar snarare än att bara återge handling.

Hans signum blev den fotorealistiska, mjuka stilen – ofta med airbrush-teknik – som frammanade en slags drömsk nostalgi. Under sin aktiva period skapade han inte bara affischer utan även bokomslag, samlarutgåvor och konstverk, ofta med motiv som blev ikoniska för hela generationer.

Jag var tvungen att göra något annorlunda, och jag tror att problemet med många tidiga filmaffischer är att de liknade klassiska illustrationer för mycket, vilket ger intrycket att de berättar hela historien, uttryckte Struzan i en intervju år 2021.

Hyllningar och arv

Struzan gick officiellt i pension 2008, men återkom vid flera tillfällen för utvalda projekt, bland annat för Star Wars: The Force Awakens.

Hans sena år präglades av hälsoproblem, och i mars 2025 avslöjade hustrun Dylan att han länge levt med Alzheimers sjukdom.

Med sin pensel och sitt formspråk har Struzan lämnat ett bestående avtryck i filmhistorien. Hans affischer kommer dock att fortsätta pryda samlarutgåvor, utställningar och människors minnen — som portaler till filmens magi, snarare än bara marknadsföring.

För den som önskar ta del av Drew Struzans verk rekommenderas denna bok.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Diane Keaton har avlidit

Publicerad oktober 12, 2025
– av Jan Sundstedt
Diane Keaton
Diane Keaton i 2007 års "Tre systrar & en mamma".

Den hyllade skådespelerskan Diane Keaton, en av Hollywoods mest älskade och särpräglade profiler, har avlidit vid 79 års ålder. Dödsfallet bekräftas av en talesman för familjen, som ber om respekt för deras privata sorg.

Diane Keaton föddes som Diane Hall den 5 januari 1946 i Los Angeles. Hon tog senare sin mors flicknamn, Keaton, som artistnamn och formade därmed den identitet som skulle bli synonym med en hel era av amerikansk film.

Redan tidigt visade hon en unik karisma och en intuitiv känsla för både komik och allvar – en kombination som skulle göra henne till en av de mest respekterade skådespelerskorna i sin generation.

Genombrottet kom i början av 1970-talet via samarbeten med Francis Ford Coppola och Woody Allen.

Annons:

Hon gjorde ett outplånligt intryck i Coppolas Gudfadern-trilogi där hon spelade Kay Adams, Michael Corleones plågade hustru. En roll som visade hennes förmåga att gestalta inre konflikt och moralisk ambivalens med subtil styrka.

För sin insats som den excentriska men innerligt mänskliga Annie i 1977 års Annie Hall belönades Keaton med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Rollen blev ett kulturellt fenomen och satte tonen för hennes fortsatta karriär – en balans mellan charm, sårbarhet och kompromisslös individualitet.

Under mer än fem decennier fortsatte Diane Keaton att utvecklas som konstnär. Hon regisserade filmer, skrev böcker och utforskade fotografi och arkitektur med samma nyfikenhet som hon närmade sig skådespeleriet.

Lekfull elegans

Diane Keaton var också känd för sin distinkta klädstil – ofta inspirerad av herrmode, med hattar, höga kragar och kostymer som blev hennes signum. Den lekfulla elegansen gjorde henne till en modeikon långt bortom filmens värld, en symbol för självständighet och personligt uttryck.

Kollegor och vänner inom filmbranschen har uttryckt djup sorg över hennes bortgång. Bette Midler beskrev henne som "briljant, vacker och extraordinär" medan Goldie Hawn uttryckte sin saknad över att ha förlorat en nära vän och samarbetspartner.

Diane Keaton valde att aldrig gifta sig men adopterade två barn, Dexter och Duke, som hon ofta talade varmt om i intervjuer. I sina memoarer beskrev hon moderskapet som den största och mest meningsfulla rollen i livet.

Enligt uppgifter från amerikanska medier hade hennes hälsa försämrats under de senaste månaderna, men den exakta dödsorsaken har ännu inte offentliggjorts.

Diane Keaton lämnar efter sig ett konstnärligt arv präglat av humor, intelligens och mänsklig värme. Hennes närvaro på vita duken förändrade synen på kvinnliga roller i Hollywood – från biroller till huvudroller.

Diane Keaton filmografi (urval)

  • 1972: Gudfadern – Kay Adams Corleone (genombrottsroll)
  • 1974: Gudfadern II - Kay Adams-Corleone (återkommande roll)
  • 1977: Annie Hall – Oscarsvinnande roll
  • 1981: Reds – Kritikerrosad och Oscarsnominerad roll
  • 1987: Baby Boom – Komedi om karriär och oväntat föräldraskap
  • 1991: Father of the Bride – Komedifilm om familjeliv och bröllop
  • 1996: Före detta fruars klubb (The First Wives Club) – Komedi om kvinnors vänskap och självkänsla
  • 2003: Something’s Gotta Give – Golden Globe-vinnande och Oscarsnominerad roll
  • 2018: Book Club – Komedi om vänskap och nya livserfarenheter i mogen ålder

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.