Årets intro inleddes med ett öronbedövande solo av ingen mindre än Jas 39 Gripen. Medan publiken, med huvudena riktade upp mot skyn, väntade på att bli insläppt från fållorna tog sig många sedan i rask takt, en del springande, in på festivalområdet för att fortsätta få trumhinnorna stimulerade av hög volym.
Du kanske minns de artister och band vars tidigare bandnamn får oss att tänka på Wilmer Pitt, Korslagda Kukar och Bruce Dickinson, men som i sina dagsaktuella framträdanden får publiken att ömsom mysa, ömsom rysa och känna tacksamhet, för att slutligen visa uppskattning och respekt. Det var berörande vackert och känslostarkt när sångaren Stefan Sjur, alias Ubbe Näslund, i numera Korslagda inför ett andäktigt och uppmärksamt auditorium fick uppleva hur det brast för Ubbe. Det var verkligen vackert, så vackert att en tår rann nerför kinden.
Många instämmer i att det sannerligen är både en yttre och inre resa att bevaka de fyra dagar som Sweden Rock Festival pågår. Det är möten med publiken, nasare, musiken, kollegor och framför allt sig själv i personlig utveckling, att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende, likväl som det handlar om att stärka samarbetspartners, varumärke och regionen. Låt oss ställa frågan: vad är den enda skillnaden mellan det gamla hjulspåret och graven? Låt oss säga: djupet. Det är här den stora styrkan ligger i Sweden Rocks utveckling och utvecklingspotential. De vågar prova nya grepp, fler musikgenrer och vidga bandrepertoaren från metal, doom och hårdrock till mildare akter såsom Wilmer X och Magnus Uggla, samt rena eventupplevelser av högsta rang.
Vi minns kanske reklameventet då det dök upp en ubåt på ett helt oväntat ställe, uppkommen ur havets djup och genom en uppkrossad asfaltsväg med devisen: ”När du får oväntat besök.” Under festivalens dagar dök det däremot inrullande upp en pansarterrängbil 360, innehållandes och levererandes ingen mindre än sångaren Bruce Dickinson i Iron Maiden. Eventet åtföljdes av en exalterad fotokår, en förväntansfull publikskara och framför allt en glad, stolt och representativ Bruce som bjöd på glädje och flaggvinkning mellan oss svenska och brittiska grannar. Ja, ribban låg därmed högt, adrenalinpåslaget var påtagligt och det doftade underbar Sweden Rock Festival-stämning.
Årets line-up och bandmedlemmarnas scennärvaro, med exempelvis Iron Maiden, Savatage, Magnus Uggla, The Poodles, Bronze, Blood Incantation, Clawfinger och Michael Monroe, ger med självklarhet publiken en tillfredsställelse som många av oss trodde bara var möjlig i de bästa stundernas intimaste rum, där musiken verkligen är ett samspel mellan bandmedlemmarna och publiken samt allt i dess ömsesidiga respons till kittlandet av alla sinnen som existerar.
Då Sveriges i särklass unikaste och exklusivaste gitarrkompetente viking Yngwie Malmsteen levererar gitarrsolon och melodier från sin gedigna låtkatalog är det utan tvekan fyrverkerier av gitarrekvilibrism. Maestro Yngwie bjuder inför ett hav av förväntansfulla öron, betraktare och fotografer till, underhåller akrobatiskt och avverkar uppemot ett tiotal elgitarrer, varav den sista i repertoaren går Malmsteen loss på tills den blir till ett gitarrlik. Han ger sig inte förrän halsen skiljs från kroppen och det sista av själen avger en sista suck, ett sista andetag, innan själen slutligen skiljs från kroppen. En show som tar och ger energi – och det mest förlösande i hela Yngwie Malmsteens unika framträdande gör han utan sina solglasögon. Det är helt underbart att från fotodiket få ynnesten att få ögonkontakt.
Vissa akter kan vi betrakta med kritiska ögon, öron, smak och umami. Kanske beror det på att vi blir bortskämda med tanke på hur hög verkshöjd som levereras och framförs från dagarnas alla scener. Det gör att somliga av oss kan uttala oförtjänt kritik som efter en viss tid kanske kan landa i glädje, kärlek och uppskattning. Vi tänker närmast på punk- och rockdrottningen Joan Jett and the Blackhearts, som där och då vid första anblick kanske inte nådde införlivade förväntningar. Låt säga så här till festivalledningen: lägg en sådan akt en aning tidigare och kanske på Rock Stage.
Vi ställer därmed frågan likt Ronny Svensson gjorde från Rock Stage efter Magnus Ugglas framträdande: Vill vi ses nästa år igen? Vill ni att jag kommer åter? Publiken svarade unisont, som den mest kompetenta kör: Jaaaaaaaaaaa! Frågan därefter är bara: Vilken tonart levererades det i? Kanske dags att upptäcka en ny nyckel.
Årets höjdpunkt då? Det skriver undertecknad på med, då det historiska dokumentet skapades där alla fotokollegor blev dokumenterade i ett gemensamt värdedokument, förevigat. Årets höjdpunkt helhetsmässigt – med musik, bild och text i säljande kombination – var helt utan konkurrens Bring Me The Horizon. De nådde på alla tänkbara sätt och vis igenom hela min kropp, igenom hela Sweden Rock Festivals kropp, där den digitala tekniken, rekvisitan med gotiska teman och musikerna, sångaren och musiken tog tag i hela den närvarande publiken. Allt växlade mellan hopp, uppgivenhet och åter till mänsklighetens återkommande eviga mod i ett fantastiskt åskådliggörande av övernaturliga krafter.
Det var en blandning av skräck, humor, drama, äventyr och övernaturliga väsen som vi skulle kunna kalla Bibelns apokalyps, där röster, sound och drama fullständigt avrundade årets upplaga av Sweden Rock Festival. Mäktigt, kosmiskt, supernoviskt, galaktiskt och av yppersta kvalitet – precis vad konst och artisteri handlar om.
Därmed tackar vi för alla bidragande energier där vi alla bidrar till hur festivalens dagar genomförs: banden, entreprenörerna, volontärerna, säkerhetspersonal, pressteamet, publiken och inte att förglömma de intilliggande boendenas tålamod och acceptans för att låta Norje bli den plats där nästan allt blir tillåtet under dessa fyra dagar. Nu är det alltså riktigt givande och intressanta genreöverskridande artistframträdanden på Sweden Rock. Framför allt växlingarna mellan Magnus Uggla och Bring Me The Horizon ger verkligen alla sinnen stimulans och tillfredsställelse.
Fortsätt gärna skapa ännu fler utmanande scenframträdanden med artister såsom Madonna, U2 och Depeche Mode, vars låtkataloger erbjuder god variation på välkomponerad musik med coola synthslingor, distade gitarrer och berörande artistiska själar. Fler ugglor lär även passa i festivalens utbud, närmast Caroline af Ugglas. Ytterligare kärlek kan levereras från artister såsom Thomas Di Leva till Laleh, den dag hon vill återvända till scenen.
Vi märker att hårdrocken ligger så nära klassisk musik. Sånginsatserna är så nära operadivors skolade röster – och så alla dessa musikers ekvilibristiska keyboards, gitarrer, gitarrbasar och trumhjältar. Det levererades glädje, inlevelse och närvaro från fem scener under fyra dagar, som började vid lunch och pågick till dryga midnatten. Välgörande 21 kilometer var det någon av pressfotograferna som noterade, vilket visar vilken uppfriskande motion hela kroppen får av dessa kulturfyllda dagar.
Detta, gott folk, lever vi gott på till nästa års upplaga av Sweden Rock, där vi må se vilken höjd ribban läggs på. Låt se om det kräver Duplantis stav eller om det räcker med ens egen. En stor hommage till er alla från Mikael Rasmussen alias Artist Razz. Må alla goda energier strömma. Slutligen: Var det någon festivalbesökare som blev gripen? Förutom av musiken och dagarnas intro av Jas 39.
Mikael Rasmussen alias Artist Razz
