Judarnas etniska rensning av Palestina – andra delen

Plan Gimel

I februari 1947 fattade britterna beslutet att lämna Palestina och överlämna Palestina-frågan till Förenta nationerna. Redan i slutet av 1946 hade Ben-Gurion insett att britterna var på väg ut och börjat med sina närmaste medarbetare utforma en plan att sätta i verket mot palestinierna så snart britterna var borta. Denna plan kallades Plan Gimel.

Syftet med Plan Gimel var att avskräcka palestinierna från att göra motstånd mot de planer judarna smidde emot dem.

Närmare bestämt handlade Plan Gimel om: att döda de palestinska politiska ledarna, att döda palestinska agitatörer och finansiärer, att döda palestinier som handlade emot judarna, att döda palestinska tjänstemän inom mandatsystemet, att skada det palestinska transportväsen­det, att skada det palestinska näringslivet såsom vattentäkter, verkstäder osv., att angripa palestinska byar som kunde tänkas lämna bistånd åt palestinskt motstånd, att angripa palestinska klubbar, kafeer och andra mötesställen.

Men efter bara några månader gjorde man upp en ny plan, ännu extremare, mer omfattande och detaljerad: Plan Dalet. Plan Dalet handlade om ingenting mindre än att systematiskt och fullständigt fördriva palestinierna ur deras eget land.

Plan Dalet

De tre föregående planerna hade inte varit så entydiga och detaljerade utan endast oklart dryftat hur judarna skulle förhålla sig till problemet med en så stor icke-judisk befolkning på den planerade framtida judiska statens område. Plan Dalet var otvetydig: palestinierna måste bort.

Det officiella namnet på Plan Dalet eller Plan D var Yehoshuaplanen. Det första utkastet till denna plan från december 1947 innehöll tydliga hänvisningar både till den eftersträvade judiska statens geografiska utbredning och till det öde som skulle drabba den miljon palestinier som bodde inom området:

”Dessa aktioner kan genomföras på följande sätt: antingen genom att förstöra byar (genom att sätta eld på dem), spränga dem och lägga ut minor i spillrorna efter dem) och särskilt de befolkningscentra som är svåra att permanent kontrollera … I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser.”

De order som lämnades till Haganahs fältförband var mer bestämda. Enligt dessa order var landet indelat i zoner enligt antalet brigader, som var tolv. Varje brigadchef fick en lista på de byar och stadsdelar som skulle ockuperas, förstöras och vilkas invånare skulle fördrivas, med exakta datum.

När Ben-Gurions rådgivande utskott utfärdade ordern den 10 mars 1948, var redan 30 palestinska byar utplånade. Till slut blev det 531 byar och elva städer eller delar av städer, som förstördes och vilkas icke-judiska invånare fördrevs.

Av dokument, som frisläpptes ur den israeliska försvarsmaktens arkiv i slutet av 1990-talet, framgår klart att Plan Dalet innehöll entydiga operativa order för brigadcheferna att verkställa, tvärtemot vad israeliska historiker, däribland Benny Morris, sökt göra gällande.

Shulamit Aloni, som var officer i Haganah vid denna tid, mindes hur särskilda politiska officerare brukade besöka fältförbanden och egga upp soldaterna genom att demonisera palestinierna och åberopa ”Förintelsen” som motivering för den operation som förestod, ofta dagen därpå.

Ett annat medgivande kom från Yitzhak Pundak (född 1913), som år 1948 var bataljonschef i Givatibrigaden. Han uppgav år 2004 i en intervju för den israeliska tidningen Ha’aretz: ”Det fanns 200 byar [i fronten] och de är nu borta. Vi var tvungna att förstöra dem, annars skulle vi ha haft araber här [i södra Palestina] som vi nu har i Galileen. Vi skulle ha haft ytterligare en miljon palestinier.”

Sammanfattning av den etniska rensningens första fas

Resolutionen om delningsplanen antogs den 29 november 1947, och redan morgonen därpå, den 30 november inleddes den etniska rensningen av Palestina med en terrorkampanj, gemensamt utförd av Haganah och Irgun mot staden Haifa. Därefter, i början av december, följde angrepp på palestinska byar och kvarter i de palestinska städerna. Fastän sporadiska, var dessa judiska anfall skadliga nog att driva nästan 75 000 människor på flykten.

Den 9 januari 1948 anlände de första förbanden av den panarabiska frivilligarmén till palestiniernas försvar och stred mot judiska styrkor i små slag om vägar till isolerade judiska bosätt­ningar.

De arabiska styrkorna var alldeles otillräckliga, illa utbildade och beväpnade, så att judarna lätt fick övertaget över dem.

Redan vid denna tid insåg de judiska ledarna att de hade tillräckliga militära styrkor för att både slå ner de arabiska motangreppen och att genomföra den planerade etniska rensningen.

Officiellt ändrade det judiska ledarskapet uppdraget åt sina militära styrkor: inte längre utföra vedergällning för verkliga eller inbillade arabiska terrordåd utan egen aktiv offensiv: från tagmul till yotzmah.

I mitten av februari lyckades judiska trupper avfolka fem palestinska byar på en enda dag.

Den 10 mars antogs Plan Dalet. Dess första mål var de palestinska städerna. Alla dessa hade ockuperats i slutet av april. Under denna första fas, från november 1947 till mitten av maj 1948, när de sista britterna lämnade landet och staten Israel utropades, dödades eller fördrevs en kvarts miljon palestinier. Åtskilliga massakrer på försvarslösa förövades under denna tid – den mest kända var massakern i Deir Yassin den 9 april 1948.

Den 30 april fattade Arabförbundet beslutet att ingripa militärt till palestiniernas skydd, men inte förrän britterna givit sig av. Den 15 maj anföll arabiska styrkor den just utropade judiska staten – men då var det för sent.

Kung Abdullah vill vara med och dela

Uppgörelsen med den hashemitiske kungen av Jordanien Abdullah visade sig få avgörande betydelse.

År 1924 hade hashemiterna fördrivits från sitt hemland i Hijaz på Arabiska halvöns västkust. Som belöning för de tjänster hashemiterna gjort britterna under första världskriget hade de blivit lovade kungarikena Irak och Jordanien, vilka skapats av mandatsystemet. Från början hade de fått löfte också om Syrien, men detta land togs över av fransmännen, som fördrev Abdullahs yngre bror Faisal. Britterna kompenserade därför denne i stället för Abdullah med Irak. Storebror Abdullah var missnöjd med att ha fått det fattigare Jordanien och kastade lystna blickar på östra Palestina, Västjordanlandet, nuvarande Västbanken. Han lyckade få till stånd en uppgörelse med de judiska ledarna om att få övertaga denna del av Palestina mot löftet att inte deltaga i något all-arabiskt anfall mot den kommande judiska staten.

Resultatet blev att judarna kunde taga inte bara de 54 procent av Palestina som FN:s delningsplan gav dem utan även 24 av de 44 procent som skulle tillfalla palestinierna. De återstående 20 procenten lät judarna Jordanien taga.

Denna överenskommelse med Jordanien kopplade bort den starkaste krigsmakten i arabvärlden. Utan den jordanska armén, arablegionen, saknade arabvärlden verklig förmåga att försvara palestinierna och stäcka den judiska planen att upprätta en judisk stat i Palestina på ursprungsbefolkningens bekostnad.

De militära medlen

I oktober 1947 hade Ben-Gurion skrivit till chefen för Haganah general Efraim Ben-Artzi att han ville ha en armé, som var stark nog att både avvärja ett möjligt anfall av de arabiska grannstaterna och ockupera så mycket som möjligt av Palestina, helst hela landet.

Strax före 1948 års krig räknade den judiska krigsmakten 50 000 man, varav 30 000 i fältförband och 20 000 man i hjälptrupper, som var stationerade i de olika bosätt­ningarna. I maj 1948 hade flyg- och marinstridskrafter tillförts och fältförbanden utrustats med stridsvagnar och andra pansarfordon samt tungt artilleri. Palestinierna å sin sida kunde inte uppbåda mer än 7000 illa utbildade, ledda och utrustade män. I februari hade omkring 1000 frivilliga från arabländerna anlänt och de närmaste månaderna kom ytterligare 2000.

I maj 1948 fick den judiska armén stora vapensändningar från Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Detta hade ordnats genom judiska kommunisters samarbete över nationsgränserna. I slutet av sommaren hade den judiska armén vuxit till 80 000 man. Också den arabiska reguljära armén växte, men nådde aldrig över 50 000 man. Dessutom ströp britterna, som varit arabernas vapenleverantörer, alla vapenleveranser.

I utkanten av den reguljära judiska armén Haganah opererade två paramilitära grupper: Irgun (Etzel) och Sternligan (Lehi). Irgun hade uppstått genom utbrytning ur Haganah 1931, och Sternligan hade i sin tur uppstått ur Irgun 1940. Haganah, Irgun och Sternligan fungerade i stort sett som en enhet under den etniska rensningen av Palestina. För exempelvis massakern i Deir Yassin den 9 april 1948 var de gemensamt ansvariga. Det var Sternligan, som mördade FN-sändebudet greve Folke Bernadotte den 17 september 1948 i Jerusalem.

En annan viktig styrka var Palmach, judarnas särskilda kommandoförband.

I den etniska rensningens operationer var det Haganah, Palmach och Irgun, som intog byarna, dödade och fördrev invånarna. Därefter drog dessa förband vidare till nya mål, medan de intagna byarna ockuperades av Hish, fältvakten. Också dennas förband gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp mot den palestinska civilbefolkningen.

Härnäst följer en mer detaljerad beskrivning av hur den etniska rensningen genomfördes i sitt första skede: från och med slutet av november 1947 till och med slutet av mars 1948.

November och december 1947

I december 1947 genomförde judiska väpnade styrkor ur Haganah de första aktionerna mot värnlösa palestinska byar. Mönstret såg ut så här: man gick in i byn mitt i natten, stannade några timmar, sköt på alla som rörde sig utanför sina hus. Man dödade ett antal bybor som ”varning”. Haganah kallade detta hasiyur ha-alim, ”våldsam spaning”.

Två byar valdes först ut: Deir Ayyub och Bait ‛Affa.

Deir Ayyub låg 15 km sydost om Ramle och hade 500 invånare. Den anfölls den 21 december av 25 judar. Alldeles före judarnas anfall hade byborna firat invigningen av en grundskola för 51 elever de byggt för egna pengar och till vilken de anställt en lärare, som de också avlönade med egna pengar. Den 7 februari 1948 angreps byn av britterna, som rev två av byns hus. Den 6 mars genomförde judarna det stora anfallet med Givati- och Sheva-brigaderna. Hela byns befolkning dödades eller fördrevs.

Två och ett halvt år senare, den 2 november 1950, uppehöll sig tre palestinska barn – tolvårige ‛Ali, hans tioåriga syster Fakhriye och deras åttaåriga kusin Khadije – vid den raserade byn. Judisk militär grep dem, ställde dem på en uttorkad flodbädd och sköt dem.

Bait ‛Affa (30 km norr om Gaza) hade vid denna tid 184 hus och 812 invånare. Befolkningen dödades eller fördrevs av judarna den 10 januari 1948.

Därpå följde anfall på tre palestinska byar i övre östra Galileen: Khisas, Na‛ima och Jahula.

Khisas anfölls i början av december av judiska styrkor mitt i natten. De började spränga hus i luften på måfå. 15 människor dödades och begravdes under spillrorna av sina hus.

Den 17 december mötte Ben-Gurion sina närmaste medarbetare. Man ansåg aktionen mot Khisas särskilt lyckad och begärde mera av samma slag. Den närvarande representanten för den judiska ortodoxa sekten Agudat Israel sade, ”Vi har fått veta att armén har förmågan att förstöra en hel by och döda alla dess invånare. Ja, låt oss göra det.”

Det nya taktiken riktades också mot Palestinas städer. Till första mål utsågs Haifa. Redan den 30 november 1947, morgonen efter att FN-resolutionen antagits, började Haganahs och Irguns gemensamma terrorkampanj mot stadens 75 000 icke-judiska invånare. Eftersom stadens judar hade anlänt först de senaste årtiondena, hade de byggt sina hus högre uppe på berget. Från sina höjder rullade de tunnor fyllda med sprängämnen eller stora stålkulor, hällde brinnande olje- och bensinblandningar nedför vägarna. När palestinierna panikslagna rusade ut ur sina hus, sköt judarna på dem med automatvapen. I blandade kvarter körde Haganah bilar till palestinska garage för reparation. Bilarna var emellertid fyllda med sprängämnen, som vållade död och förstörelse. Dani Agmon hette juden som planerade och ledde dessa aktioner, som förövades av s.k. Ha-shahar-förband ur Haganah (ordet shahar betyder ”gryning”).

Irgun för sin del ägnade sig i Haifa åt sin specialitet: att kasta bomber rakt in i palestinska folksamlingar, till exempel en samling arbetare som väntade utanför Iraqi Petroleum Com­panys oljeraffinaderi inför att börja dagens arbete.

Nästa steg för Haganah bestod i att pröva hur britterna skulle reagera, om judarna anföll en by och dödade många av invånarna. Den by Haganahs överkommando valde ut var Balad al-Shaykh, där en av palestiniernas mest vördade folkhjältar låg begraven, shaykh ‘Izz al-Din al-Qassam, som dödades av britterna år 1935. Byn låg tio km öster om Haifa.

Haim Avinoam fick order att omringa byn och döda största möjliga antal män, förstöra egendom men avstå från att döda kvinnor och barn. Anfallet ägde rum den 31 december 1947 och varade tre timmar. Judarna lämnade 60 döda palestinier efter sig, och alla var inte män.

Att judarna skonade kvinnor och barn var en regel om mildhet av flyktigaste giltighet. Vid sitt nästa möte avgjorde Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté att den inte skulle gälla för framtida operationer. Det vore alltför komplicerat att göra åtskillnad på män, kvinnor och barn.

Samtidigt med angreppet på Balad al-Shaykh prövade man en ny och ännu mer extrem metod på Wadi Rushmiyya, en arabisk stadsdel i Haifa. Haganah gick in, drev ut invånarna ur husen och sprängde sedan dessa. Denna gärning kan betraktas som början av den etniska rensningen av Palestinas städer.

Britterna vände bort blicken och låtsades inte se dessa illdåd. Två veckor senare anföll Palmach stadsdelen Hawassa i Haifa. Det var den fattigaste delen av Haifa, hemort för 5000 palestinier. Invånarna drevs ut, bostadshus och skolor sprängdes.

Britterna slog ner de båda palestinska upproren, det 1929 och det 1936–1939. De kunde dock inte göra någon motsvarande militär aktion mot judarna i Palestina, när dessa satte i gång med sin etniska rensning av palestinierna 1947 och fortsatte den 1948. Propagandan om ”Förintelsen” satte en effektiv hämsko på britterna.

Dessa operationer åtföljdes av terrordåd, som Irgun och Sternligan förövade. Att de in­jagade en sådan skräck i palestinierna berodde också på att britterna tydligt höll på att draga sig ur Palestina och därmed också drog sig undan allt ansvar för upprätthållandet av lag och ordning.

Under december 1947 hade arabiska irreguljära styrkor anfallit judiska konvojer men avstått från att anfalla bosättningar. I november hade Ben-Gurions rådgivande kommitté redan bestämt sin metod: att vedergälla för varje dylikt anfall. Men de judiska ledarna ansåg att de behövde övergå till mycket större och offensiva aktioner.

Januari 1948 – ”långa seminariet”

Nyåret 1947–1948 var Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté samlade i tre dagar i hans bostad för överläggningar. Särskilt inbjuden var Josef Weitz, chefen för Judiska byråns bosättningsavdelning och den som hade lett arbetet med att upprätta byregistren.

För detta ”långa seminarium” (protokollet finns bevarat i Haganahs arkiv) hade Weitz förberett en promemoria, som han riktat till Ben-Gurion personligen. I denna skrift lade han fram de tankar han formulerat redan år 1940: ”Överföring tjänar inte bara ett syfte – att minska den arabiska befolkningen – den tjänar också ett annat syfte, som på intet sätt är mindre viktigt: att tömma mark som nu brukas av araber och frigöra den för judiska bosättningar. Enda lösningen är att överföra araberna härifrån till angränsande länder. Icke en enda by, icke en enda stam får lämnas kvar.”

Weitz fick av Ben-Gurion och rådgivande kommittén tillåtelse att bilda en egen arbetsgrupp, överföringskommittén, för att veckan därpå lämna konkreta planer om den förestående etniska rensningen av Palestina.

Samtidigt hade Ben-Gurion givit de militära cheferna klartecken att sätta i gång hela rader av anfall på arabiska byar utan samband med påstådda behov av vedergällning. Ben-Gurion underströk att man inte längre behövde skilja mellan ”oskyldiga” och ”skyldiga” – tiden var inne att skada och döda palestinierna avsiktligt och oavsiktligt. Många år efteråt mindes Ezra Danin vad Ben-Gurion menade med oavsiktligt skadande: ”Varje anfall måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning.”

Yigael Yadin, tjänsteförrättande stabschef för Haganah (från och med 15 maj Israels armé) rekommenderade att överge termen ”vedergällning”: ”Det är inte vad vi gör. Detta är en offensiv och vi behöver sätta i gång preventiva anfall, det behövs inte att någon by anfaller oss först. Vi har inte rätt använt vår förmåga att strypa palestiniernas ekonomi.”

Hans närmast underlydande Yigal Allon var ännu tydligare: ”Vi kunde enkelt ha tagit Jaffa nu vid det här laget och borde ha anfallit byarna runt Tel-Aviv. Vi måste utföra en rad kollektiva bestraffningar, även om det bor barn i husen.”

Till och med judar klagade på Haganahs ökade aggressivitet mot palestinierna. Den 25 januari 1948 uppvaktades Ben-Gurion av en delegation av judiska högre tjänstemän från Tel-Aviv. Det fanns en oskriven överenskommelse mellan det palestinska Jaffa och det judiska Tel-Aviv om ett slags fredlig samexistens stödd på att de båda städerna var skilda åt av en remsa ingenmansland. Judarna i Tel-Aviv klagade nu på att Haganah rubbat denna ömtåliga balans, gått in i ingenmansland och därifrån utfört anfall på måfå och dödat civilia palestinier, rånat andra och förstört brunnar.

Klagomål om dylika aggressioner och provokationer strömmade in från andra judiska bosättningar i närheten av arabiska byar och städer. Dessa klagande judar hade ännu inte förstått att Haganah numera stod för oprovocerad aggression mot palestinier. En månad senare hade dessa judiska representanter lärt sig och klagade inte längre.

Det öde, som drabbade den palestinska byn Lifta, får belysa Haganahs nya offensiva stil. Förevändningen var påståendet att en palestinier, ägaren av en bensinstation, hade uppmanat bybor att slå till mot passerande judisk trafik. Eliyahu Sasson medgav att påståendet var falskt, men trupper ur Haganah dödade likafullt bensinstationens ägare, som bodde i Lifta. Bybor hämnades mordet genom att angripa en judisk buss.

Anfallet på Lifta började den 28 december 1947. Trupper ur Haganah pepprade ett kafé med automatvapeneld, medan Sternligan stoppade en buss och sköt rakt in i denna. Därefter flydde många bybor. Den 11 januari gick Haganah in för andra gången, fördrev den kvarvarande befolkningen och sprängde alla husen. Idag finns ingenting kvar av denna by, som hade 2500 invånare, muslimer och kristna.

Samtidigt sysslade Irgun med att tortera tillfångatagna bybor över hela Palestina.

Det fanns 30 judiska bosättningar i den del av Palestina som avsetts för den arabiska staten. Judarna ansåg det bästa sättet att införliva dem i den judiska staten vara att bygga bälten av nya bosättningar emellan dem, alltså samma taktik Israel skulle använda efter Osloavtalet och återigen i början av 2000-talet.

Första veckan i januari 1948 förövade Irgun fler terrordåd än någonsin förut. Man sprängde en bomb i Sarraya-huset i Jaffa, säte för nationella kommitténs lokalavdelning. Huset störtade samman och 26 människor dödades. Natten till den 6 januari bombades Semiramis Hotel i Qatamon, västra Jerusalem, och ytterligare 26 personer dödades, däribland spanske vicekonsuln. Sir Alan Cunningham, den siste brittiske styresmannen över Palestinamandatet, skickade ett halvhjärtat klagomål till Ben-Gurion, som vägrade att fördöma terrordådet.

Den 9 januari 1948 ryckte det första betydande förbandet ur Arabiska befrielsearmén (ALA) in i Palestina, huvudsakligen i de områden som FN utsett för den arabiska staten.

Efter det långa seminariet började de judiska militära operationerna att mer systematiskt övergå från vedergällning och bestraffning till etnisk rensning inom de gränser FN utsett för den judiska staten. Det hebreiska ordet tihur, rensning, användes i varje order som Haganahs överkommando skickade till de enskilda förbanden.

Också judiska styrkor led förluster. Fram till slutet av januari hade palestinier dödat 400 judar, som upprättat bosättningar mitt i palestinska områden. Dessa 400 kallade Ben-Gurion för ”offer för en andra förintelse”. Samtidigt hade judarna dödat 1500 palestinier.

Försöket att framställa araber i allmänhet och palestinier i synnerhet som nazister var ett knep man tog till för att judiska soldater inte skulle fälla modet, när de fick order om att urskillningslöst döda civila palestinska bybor.

Vid denna tid, när judarna tydligen var utsatta för en andra ”Förintelse”, fick de stora leveranser av tunga vapen, särskilt granatkastare, som de med förtjusning satte in mot tätt­befolkade palestinska bostadsområden.

Det var också vid denna tid som den judiske kemiprofessorn Sasha Goldberg uppfann en ny effektivare eldkastare. Det finns många vittnesmål av palestinier om den ohyggliga verkan detta vapen hade, när det sattes in icke bara mot egendom utan också mot levande, försvars­lösa människor.

Samtidigt arbetade bröderna Efraim och Aharon Katzir på att få fram en särskild stridsgas, som inte skulle döda människor men göra dem blinda. I februari 1948 gjorde de ”framgångsrika” djurförsök och kunde redan framställa 20 kg om dagen. I juni 1948 föreslog Efraim Katzir att använda gasen mot människor.

Februari 1948 – ”invasioner på djupet”

Den 9 februari krävde Yigael Yadin att få genomföra ”invasioner på djupet” i de palestinska områdena. Han nämnde särskilt tättbefolkade byar som Fassuta, Tarbikha och Aylut i norra Galileen. Rådgivande kommittén avvisade först förslaget men godkände det sedan för områden på den palestinska landsbygden.

Dessa djupinvasioner inleddes den 13 februari och riktades mot flera områden. I Jaffa sprängde man hus, i vilka det fortfarande fanns människor. Byn Sa‛sa‛ angreps, liksom tre byar i Qisarya-området.

Dessa operationer i februari skilde sig från dem i december däri att de inte längre var sporadiska utan ingick i en målmedveten plan att skaffa judarna ohindrad tillgång till Palestinas vägnät och samtidigt etniskt rensa de palestinska byarna.

De tre byarna i Qisarya valdes ut därför att de var enkla byten. De hade intet som helst försvar. Den 5 februari kom ordern: driv ut byborna och förstör byarna.

Byn Qisarya själv blev den första. Samtliga bybor fördrevs den 15 februari. Fördrivningen tog bara några timmar och genomfördes så metodiskt att de judiska trupperna kunde tömma och förstöra ytterligare fyra byar samma dag, mitt framför ögonen på de brittiska trupper som var stationerade på polisstationerna i närheten.

Den andra byn var Barrat Qisarya, som hade c:a 1000 invånare. Judarna utplånade den så hastigt i ett så plötsligt och vilt anfall att både judiska och palestinska historiker i dag betecknar dess försvinnande som gåtfullt. Några få hus stod kvar fortfarande på 1970-talet, men när palestinska forskarlag skulle dokumentera dem, rev judarna dem genast.

Likaledes finns om den tredje byn Khirbat al-Burj endast oklara uppgifter. Den enda kvarvarande byggnaden är ett värdshus från den ottomanska tiden, kallat Burj, ett arabiskt ord, som betyder ”torn” eller ”borg”. Byggnaden används i dag av judarna för utställningar, mässor och familjefester. Den kallas ”en historisk borg”, men icke ett ord sägs officiellt om den palestinska by den en gång stod i.

Strax norr om dessa tre byar ligger korsfararborgen Atlit. Den intilliggande byn med samma namn erbjöd ett sällsynt exempel på judiskt-palestinskt samarbete under mandattiden. Ett palestinskt bolag hade inbjudit 500 judar att bo i byn tillsammans med dess 1000 palestinska invånare och att arbeta med saltutvinning. Men på 1940-talet förvandlade Haganah den judiska delen av byn till ett militärläger, varifrån judarna hotade och trakasserade palestinier­na, så att de flesta av dessa flydde. Detta om judisk-palestinsk samexistens.

Natten till den 15 februari följde anfallet på Sa‛sa‛. Några av husen finns kvar i dagens judiska kibbutz Sasa – till och med namnet har utsatts för etnisk rensning, berövats det laryngala uttalet. Ordern att anfalla Sa‛sa‛ gavs av Yigal Allon, befälhavare för Palmach i norr och medlem av Ben-Gurions rådgivande kommitté, till Moshe Kalman ställföreträdande chef för tredje bataljonen, som hade begått illdåden i Khisas. Allon förklarade att byn måste anfallas på grund av sitt läge, ”Vi måste bevisa för oss själva att vi kan taga initiativet”, skrev han till Kalman. Ordern var mycket tydlig: ”Ni måste spränga tjugo hus och döda så många krigare [läs: bybor] som möjligt.” Den stora judiska truppen mötte intet motstånd, när den trängde in i byn vid midnatt och började anbringa laddningar av trotyl på husen. Judarna opererade systematiskt längs bygatan och sprängde 35 hus med sina invånare – män, kvinnor och barn. Minst 60 människor dödades, men de kan ha varit så många som 80. Byborna begrov sina döda i en massgrav – första gången i Palestinas nutida historia.

Ben-Gurion tyckte om operationen mot Sa‛sa‛ för det sätt på vilket den ”fått araberna att fly”. I sin dagbok skrev han strax efter anfallet på Sa‛sa‛: ”En liten reaktion [på arabisk fientlighet] imponerar inte på någon. Förstöra ett hus – det är ingenting. Förstör en hel by, och man börjar göra intryck!”

Vid rådgivande kommitténs möte den 19 februari rapporterade alla de närvarande att landsbygdens palestinier inte visade några tecken på att önska strida eller anfalla och var försvarslösa. Ben-Gurions rekommendation var ”att fortsätta terrorisera landsbygden genom en rad offensiver”.

I mitten av februari hade endast c:a 3000 man ur ALA trängt in i Palestina. De var dåligt utbildade och utrustade.

Den israeliske historikern Benny Morris räknar upp en rad operationer, om vilka han påstår att Josef Weitz ledde dem utan bemyndigande från vad han kallar de politiska ledarna. Detta är omöjligt. Det centraliserade Haganah-kommandot bemyndigade alla fördrivnings­aktioner. Före den 10 mars visste det inte alltid i förväg om enskilda aktioner, men det godkände alltid sådana i efterhand. Weitz klandrades heller aldrig för dessa etniska rensningar, såsom av byarna Qamun och Qira, ‛Arab al-Ghawarina, Qumya, Mansurat al-Khayt, Husayniyya, ‛Ulma­niyya, Kirad al-Ghannama och ‛Ubaidiyya, vilka alla var byar som han valde ut antingen för den odlade jordens kvalitet eller därför att judiska bosättare bodde i närheten.

Mars 1948 – Plan Dalet antas officiellt

Mars månad år 1948 började med den slutliga och kortlivade palestinska ansträngningen att skydda det egna folket. De judiska styrkorna var ännu inte tillräckligt välorganiserade för att kunna genast och överallt slå ner detta motstånd. Men ändå var detta motstånd inte tillräckligt allvarligt för att störa judarna i deras genomförande av sin plan att etniskt rensa Palestina. Detta visar sig bland annat däri att när rådgivande kommittén hade sitt första möte i mars, diskuterade man inte ens Arabiska befrielsearméns motanfall.

Det var vid rådgivande kommitténs möte den 10 mars, som Ben-Gurion gav order om att uppdatera de tidigare planerna för den etniska rensningen av Palestina, planerna Alef, Bet och Gimel. Resultatet blev Plan Dalet, som godkändes av Haganahs överkommando och sedan vidarebefordrades till fältförbandens chefer.

Det officiella namnet på Plan Dalet var Yehoshua-planen. Den var uppkallad efter Yehoshua Globerman, en jude som var född i Vitryssland 1905. Han var chef för Haganah-förband i olika delar av Palestina, innan han likviderades av okända i början av december 1947. Bara några dagar därefter gjorde Haganah det första utkastet till det som i mars 1948 blev Yehoshua-planen.

Enligt denna plan skulle byar tömmas helt på sina invånare antingen därför att de låg på strategiskt viktiga ställen eller därför att de skulle kunna bjuda något slags motstånd. Liknande instruktioner gavs rörande Palestinas städer.

I mars 1948 hade redan 30 byar tömts på sina invånare och därefter förstörts.

När Plan Dalet genomfördes hade Haganah till sitt förfogande mer än femtiotusen soldater, av vilka hälften utbildats av den brittiska armén under andra världskriget.

Varje brigadchef fick en lista med namnen på de byar som skulle ockuperas, förstöras och vilkas invånare skulle fördrivas.

I några byar lyckades invånarna göra tillräckligt motstånd för att kunna rädda sin by och själva stanna kvar trots upprepade judiska anfall. Men de var mycket få, undantag från regeln. Regeln var att 531 palestinska byar och elva palestinska städer förstördes och deras invånare fördrevs på rådgivande kommitténs direkta order.

Trots vissa israeliska historikers påståenden om motsatsen är sanningen den att Plan Dalet inte bestod av några vaga riktlinjer till brigadcheferna utan klara och tydliga operativa order. Detta framgår av dokument som frisläpptes ur israeliska försvarsmaktens arkiv i slutet av 1990-talet.

De order de militära cheferna fick innehöll däremot inga detaljer om hur förstöringen av byarna och fördrivningen av invånarna skulle genomföras. Detta lämnades till de militära cheferna att själva avgöra efter eget gottfinnande. Inte heller fanns några instruktioner till dem att de skulle behandla byar och bybor olika, till exempel i de fall där dessa fullständigt avsade sig allt motstånd och överlämnade sig på nåd och onåd åt judarna. Deras öde blev ändå detsamma.

Den officiella israeliska historieskrivningen beskriver april 1948 som en vändpunkt. Enligt denna uppfattning var det en isolerad judisk befolkning i Palestina som hotades av utrotning, en andra ”Förintelse”, men nu övergick från försvar till anfall, efter att nära nog ha besegrats. Ingenting kan vara längre från sanningen. Den allmänna militära, politiska och ekonomiska balansen mellan judar och palestinier var nu sådan att icke endast var de flesta av judarna utom all fara utan judarna hade dessutom, från slutet av november 1947 till slutet av mars 1948, lyckats slutföra första skedet av sin planerade etniska rensning av Palestina. Om det var någon vändpunkt i april 1948, så var det att det hade vänt från sporadiskt utförda anfall på byar och fördrivningar av dessas invånare till den systematiska, massiva etniska rensningen av Palestina.

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns tredje del, som följer i morgon, behandlar den etniska rensningens fortsättning också efter staten Israels utropande.