Israels penningmaskin

Stjärnorna trädde fram i Hollywood den 2 november, eller åtminstone somliga av dem gjorde det. Galamiddagen firade Israels försvarsmakt (IDF) och samlade in pengar för att stödja dess verksamhet i själva Israel och på den ockuperade Västbanken. Den organisation som hyllades med festen var Israels försvarsmakts vänner (Friends of the Israel Defense Forces, FIDF), som har fjorton regionkontor i Förenta staterna och verkar enligt slagordet ”Deras uppgift är att sköta om Israel. Vår uppgift är att sköta om dem.” Bland de närvarande märktes Arnold Schwarzenegger och skådespelaren Gerald Butler. För underhållningen stod sångaren Seal.

Hollywoods judiska överklass var tätt packad på golvet, käket var strängt kosher och miljardärerna tävlade om vem som kunde skänka mest till ett dylikt värdigt ändamål. De 1200 närvarande på Beverly Hilton Hotel donerade rekordsumman 53,8 miljoner dollar. Oracles grundare Larry Ellison ledde flocken med ett bidrag på 16,6 miljoner dollar. Den israeliske mediamagnaten Haim Saban, Hillary Clintons frikostigaste gynnare, tjänstgjorde som värd för evenemanget och donerade fem miljoner dollar. För två veckor sedan ordnades en liknande sammankomst med 1200 deltagare i staden New York. Den fick namnet ”En kväll för hjältar”. Där deltog den störste donatorn till det republikanska partiet, kasinomagnaten Sheldon Adelson, och insamlades 35 miljoner dollar, varav sju miljoner kom från Adelson själv. Enligt uppgift satt FIDF på 190 miljoner dollar i bidrag för året redan före evenemangen i Hollywood och New York.

Donationer till FIDF är skattefria, och organisationen är registrerad hos Förenta staternas finansdepartement som en icke-vinstdrivande utbildnings- och välgörenhetsorganisation enligt paragraf 501(c)3. Man kan nog fråga hur det kommer sig att amerikanska skatte­betalare skall understödja en främmande militär organisation, som regelbundet står anklagad för krigsförbrytelser i sin pågående brutala och folkmordsartade ockupation av Västbanken och östra Jerusalem. Man kan också undra hur det kommer sig att en organisation som fortsätter en militär ockupation i strid med flerfaldiga FN-resolutioner, vilka stötts av Washington, får något slags skattebefrielse över huvud taget. Och slutligen kan man med fog fråga sig varför en organisation som redan erhåller drygt 3,8 miljarder dollar årligen direkt från Förenta staternas finansdepartement, behöver ännu mer pengar för att, som det påstås, skänka sina soldater detta livets goda.

Svaret på alla dessa frågor torde bli att judisk makt i Förenta staterna förmår detta att ske. Men i all synnerhet är det judiska pengar som gör det, eftersom kontanter på bordet ger tillgång både till medierna och till de människor som betyder något i Washington. En sluten krets av miljardstarka oligarker, däribland Saban, Ellison och Adelson, liksom Paul Singer och Bernard Marcus, stöder omedelbart organisationer som FIDF liksom viktigare proisraeliska grupper såsom Foundation for Defense of Democracies, America Israel Public Affairs Committee (AIPAC), Washington Institute for Near East Policy, Anti-Defamation League och Jewish Institute for National Security of America. Dessa miljardärer är inte blyga med var de har sin lojalitet, när de som Saban gör skryter med att vara en ”enfrågekille” och att frågan är Israel. Adelson har uttalat att han önskat att han hade tjänstgjort i Israels armé i stället för i Förenta staternas militär och att han vill att hans son som vuxen blir ”en prickskytt i IDF”. Båda har offentligt förespråkat att bomba Iran. I Adelsons fall skulle bomben vara ett kärnvapen.

Ibland är både ändamålet att stödja Israel och själva det finansiella stödet avsiktligt dolda, som i fallet med det nyligen igångsatta Iranfientliga Philos-projektet ”Kristet engagemang i Mellanöstern”, vilket finansierats av Singer. Miljardärerna donerar även direkt till politikers kampanjer och stöder projekt inbegripna i att ombesörja budskap, som används för att rättfärdiga proisraelisk politik i kongressen och massmedierna.

Mycket av den nu pågående hetsen för att ”göra något” åt Iran kommer till exempel från dessa grupper och medietillgångar. Det amerikanska biståndet till Israel har i själva verket blivit något som icke kan ifrågasättas och något liknande gåsen som fortsätter att lägga guldägg. Den verksamhet som bedrivs av ”lobbyn”, allmänt betraktad som den starkaste stämman i Washington vad gäller utrikespolitik, föranledde professorerna Stephen Walt och John Mearsheimer att fråga, ”Varför har Förenta staterna varit villigt att åsidosätta sin egen säkerhet … för att främja en annan stats intressen? [Ingen] förklaring kan lämnas på den anmärkningsvärda omfattningen av det materiella och diplomatiska stöd som Förenta staterna ger.” De anmärkte att ”Andra särskilda intressegrupper har lyckats snedvrida utrikespolitiken, men ingen lobby har lyckats omdirigera den så långt från vad nationens intresse skulle förorda, samtidigt som den övertygar amerikanerna om att Förenta staternas intressen och ett annat lands – i detta fall Israels – intressen är i grund och botten identiska.”

De pengar som judiska oligarker skänker Israel har visat sig bli en god investering, så att de avkastar miljarder för insatta miljoner. Sedan staten Israel grundades år 1948, har den enligt kongressens forskningstjänst varit ”den sammantaget största mottagaren av Förenta staternas utrikes bistånd sedan andra världskriget”. Förenta staterna har försett Israel med 233,7 miljarder dollar, omräknade efter inflation, från och med år 1948 till slutet av år 2012, uppger den israeliska tidningen Haaretz.

De 38 miljarder dollar på tio år i militärt bistånd, som president Obama lovade Israel i september 2016, är långt mindre än vad Israel faktiskt får av Förenta staternas finansdepartement och från andra källor, däribland gåvor från kongressen. För att anföra bara ett exempel i närtid kan man nämna att kongressledamoten Alcee Hastings i september föreslog ett tillägg till ett lagförslag som skulle ge 12 miljoner dollar för att hjälpa Israels etiopiska judar att bosätta sig i landet. Senator Lindsey Graham (republikan från Syd-Carolina) sade under den senaste diskussionen om lagstiftning rörande bistånd till Israel att de 38 miljarderna borde betraktas som ett minimibelopp och att kongressen borde godkänna ytterligare anslag till Israels försvar allteftersom behoven uppstod.

Vid sitt senaste sammanträde i mars 2017 tillkännagav AIPAC den senaste oväntade skänken från Amerika, varvid man applåderade ”Förenta staternas representanthus för att avsevärt ha ökat sitt stöd till det amerikansk-israeliska samarbetet om missilförsvar i lagförslaget om försvarsanslag för budgetåret 2017. Representanthuset anslog 600,7 miljoner dollar för de amerikansk-israeliska missilförsvarsprogrammen.” Och historien om dylik specialfinansiering av israelanknutna projekt är lång. Missilförsvarssystemet ”järnkupolen” (Iron Dome) finansierades till större delen av Förenta staterna och till en kostnad av mer än en miljard dollar. På 1980-talet finansierade Washington programmet för utvecklandet av det israeliska jaktplanet Lavi, som kostade de amerikanska skattebetalarna två miljarder dollar, innan det avbröts på grund av tekniska och andra problem. Det ingick i amerikanska försvarsdepartementets program om 5,45 miljarder dollar för finansiering av allsköns israeliska vapenprojekt till och med år 2002.

Hur Israel får pengar från Förenta staternas finansdepartement är i själva verket ett ganska invecklat och för den amerikanska allmänheten inte särskilt genomskinligt förfarande, som går långt utöver den check på 3,8 miljarder dollar som överlämnas vid det nya budgetårets början den 1 oktober. Även denna check, som biståndsmottagaren Israel är ensam om att få som en klumpsumma årets första dag, manipuleras för att avkasta ytterligare vinst. Vanligen återinsätts beloppet omedelbart hos Förenta staternas finansdepartement, som då på grund av att det opererar med ett underskott, lånar pengarna mot ränta som departementet betalar alltmedan israelerna tar ut den. Denna räntebetalning kostar de amerikanska skattebetalarna uppskattningsvis ytterligare 100 miljoner dollar per år. Israel har också varit skickligt på att använda ”lånegarantier”, en sak som kan ha bidragit till president George H.W. Bushs fall. Verkligheten är att dessa lån, vilka totalt uppgår till 42 miljarder dollar, aldrig återbetalas av Israel. Detta innebär att Förenta staternas finansdepartement betalar notan vad avser både kapitalet och räntan, ett slags ytterligare bistånd. Bush-erans lån uppgick till tio miljarder dollar.

Försvarsdepartementets projekt för samproduktion, preferensavtal, ”skrotning” eller ”överföring till överskottslager” av användbar utrustning, som sedan överlämnas till IDF, liksom framskjuten utplacering av militär hårdvara på en israelisk bas, är avsevärda förmåner för Israel. Mycket av detta bistånd hålls dolt för insyn.

I september år 2012 medgav Israels förre överbefälhavare general Gabi Ashkenazi vid en konferens att amerikanska skattebetalare åren 2009–2012 hade betalat mer av hans lands försvarsbudget än israeliska skattebetalare gjort. Dessa uppgifter har ifrågasatts, men faktum kvarstår att en avsevärd andel av Israels medel för militärutgifter kommer från Förenta staterna. Det är för närvarande mer än 20 procent av den totala budgeten om 16 miljarder dollar, specialanslagen oräknade.

Genom att bevilja skattebefrielse understöder Förenta staternas regering även den strävan som samordnas för att ge Israel ytterligare bistånd. I likhet med FIDF är de flesta organisationer och stiftelser, som rimligen kunde betraktas som aktiva delar av Israellobbyn, i allmänhet registrerade hos finansdepartementet som skattebefriade stiftelser. I ett anförande under en konferens om Förenta staterna och Israel den 24 mars förklarade Grant Smith hur den bredare Israellobbyn använder dessa lagliga möjligheter:

”Nyckelorganisationer i Förenta staterna omfattar American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), American Jewish Committee (AJC), Zionist Organization of America (ZOA) och Anti-Defamation League (ADL). Ytterligare hundratals, däribland ett litet antal evangelikala kristna organisationer, fyller funktioner inom ett vidsträckt ekosystem som kräver villkorslöst amerikanskt stöd för Israel. År 2012 hade den icke-vinstdrivande grenen av Israellobbyn intäkter på 3,7 miljarder dollar. Den siktar på att nå beloppet 6,3 miljarder år 2020. Sammantaget hade den 14 000 anställda och hävdade sig ha 350 000 volontärer.”

De 3,7 miljarder dollar som samlades in år 2012 omfattar inte de miljarder i privata donationer som går direkt till Israel, inte heller de ytterligare miljarder som betraktas såsom ”religiösa skattebefriade donationer” till grupper som inte alls är registrerade. Det förekommer också att bidrag skickas raka vägen till olika slags stiftelser i Israel, vilka själva ofta är registrerade som välgörenhetsorganisationer. År 2014 undersökte tidskriften Forward 3600 judiska skattebefriade välgörenhetsstiftelser och fastställde att de hade nettotillgångar om 26 miljarder dollar, 12–14 miljarder dollar i årliga intäkter och ”riktade den största delen av [sina] donerade dollar till Israel”. Forward tillade att det är ”en apparat som massivt gynnas av Förenta staternas federala regering och många delstatsregeringar och lokala styrelser i form av hundratals miljoner dollar i offentliga bidrag, miljarder i skatteavdragsgilla donationer och ytterligare miljarder i programavgifter, som betalas med offentliga medel.”

Pengar är ju utbytbara, och somliga amerikanska judar har förvånats, när de fått veta att de donationer de förutsatt vara avsedda för välgörande ändamål i Israel i stället förbrukats till att bygga ut de olagliga bosättningarna på Västbanken, ett syfte som de ibland inte stöder. Donald Trumps svärson och rådgivare Jared Kushner har en släktstiftelse som gjort donationer till Israel, däribland finansierat bosättningar på Västbanken, vilket är otillåtet enligt amerikansk lag. Samma sak har även USA:s ambassadör i Israel David Friedman gjort.

Israel gynnas även på andra sätt, ofta genom kongressens lagstiftande åtgärder. Det åtnjuter frihandel och även preferenshandel med USA och har ett handelsöverskott på nio miljarder dollar per år. Dess företag och statliga organisationer kan utan inskränkningar delta i upphandling för amerikanska försvars- och säkerhetsprojekt – ett privilegium som normalt beviljas bara länder som är NATO-medlemmar. Dess största försvarsföretag Elbit erhöll nyligen ett mångmiljonkontrakt för att tillämpa teknik på att försvara amerikanska stridsvagnar. Detta var ett förstklassigt exempel på hur amerikanskt bistånd understöder ett israeliskt industriföretag, som sedan konkurrerar direkt med amerikanska företag så att arbetstillfällen i USA går förlorade.

Och överföringen av offentliga penningmedel till Israel är vanlig även på delstatlig och lokal nivå. Somliga delstaters finansmyndigheter och pensionsfonder har köpt israeliska statsobligationer, vilket är en dålig investering och utsätter pensionärerna för risker, då dessa obligationer måste behållas till förfallodagen och därför inte har någon andrahandsmarknad och saknar likviditet. För bara litet mera än ett halvår sedan köpte delstaten Ohios finansmyndighet israeliska statsobligationer för rekordbeloppet 61 miljoner dollar. Ohios finanschef Josh Mandel medgav att köpet gjordes som reaktion på rörelsen för bojkott, avinvestering och sanktioner mot Israel, vilket innebär att Ohios skattebetalare intet ont anande måste deltaga i ett riskfyllt investeringsprogram som huvudsakligen är ägnat åt att straffa kritiker av Israel. Föga förvånande är Mandel knappast opartisk ifråga om Israel. Han var medlem av AIPAC medan han studerade vid Ohio State University, och talade vid organisationens policykonferens år 2008 i Washington. Efter att ha brännmärkt Iran sade han, ”Israel är vår bästa vän och allierad i Mellanöstern och det är viktigt att vi behåller ett starkt och varaktigt förhållande till dem.” Åttio andra delstatliga och lokala pensionsfonder för anställda samt finansfonder har enligt uppgift köpt dylika obligationer.

Förenta staternas och Israels bilaterala förhållande har varit en dyr affär för amerikanerna, likväl ännu ett exempel på hur det som uppfattas såsom behov hos en ”allierad” till Förenta staterna har företräde framför verkliga nationella intressen. Tiotals miljarder dollar behöver inte nödvändigtvis förbrukas på att blidka ett rikt främmande land och dess mäktiga inhemska lobby eller för att tillfredsställa miljardärer, som oljar lagren för att hålla Israels penningmaskin i gång.

Philip Giraldi