När man som hårdrocksälskande, likt undertecknad, supporter listar sina favoritband från tiden det begav sig, finns det ett par band som tenderar att återkomma på listorna. Ett av dessa band är Deep Purple.

De brittiska legendarerna vägrar (tack och lov) styvnackat att kasta in handduken oaktat personalmotsättningar, medlemsbyten, sjukdoms- och även dödsfall. Det ska vi musikentusiaster vara ytterst tacksamma för. I tisdags stod kvintetten återigen på scen och än en gång var skådeplatsen Gröna Lund.

Femtiosex år efter debutalbumet ”Shades Of Deep Purple” (MKI) rockar Deep Purple bättre än på många år. Vitalare än senast jag såg dem (Annexet, november 2017) och med en spelglädje som ett antal, betydligt yngre, band säkert skulle ge sina vänstra lingfingrar för.

Gammal är äldst

Från första tonen av öppningslåten ”Highway Star” till sista ackorden av extranumret ”Black Night” håller bandet publiken i ett järngrepp. Ian Gillans röst må ha förändrats över åren, men hans karisma och scennärvaro förblir oförändrad. Betänk att karln fyller 80 nästa år – makalöst!

Roger Glover och Ian Paice, varav ”den andre Ian” är den enda återstående originalmedlemmen, visar att Deep Purples rytmsektion fortfarande är en av de bästa i branschen och att gammal är äldst. Paice är ett unikum bakom trummorna och tillsammans med Glover håller man samman bandet som endast de styvaste av musiker klarar av.

Don Airey på keyboard och nye Simon McBride på gitarr menar jag passar perfekt in i bandet och adderar nya dimensioner till bandets klassiska sound. Don Airey har för övrigt varit med i ”Purple” sedan 2001, då Jon Lord valde att gå i pension från gruppen.

Som filmentusiast ger jag ävenledes en bonuspoäng till Don Airey för ha den goda smaken att integrera filmmusik (samt ABBA) i sitt fenomenala keyboardsolo.

En musikalisk triumf

Ett av konsertens höjdpunkter är en magnifik version av ”Lazy”, där Aireys solospel skickar den rockälskande publiken på en smått psykedelisk resa. ”Smoke on the Water” – Deep Purples kanske mest kända örhänge – blir förstås en publikfavorit. Att höra tusentals röster sjunga med i den ikoniska refrängen är en mäktig upplevelse.

Avslutande ”Hush” och ”Black Night” levereras med sådan intensitet att det kändes som att hela Gröna Lund vibrerade. Icke att underskatta är de fyra nya låtarna som vi bjuds på i setlisten. Kvartetten smälter perfekt in i setet och är dessutom riktigt jäkla bra. Framför allt ”Bleeding Obvious” och ”Lazy Sod”, som är låtar av klassiskt DP-snitt.

Det är tydligt att Deep Purple fortfarande älskar att stå på scen och leverera sin musik till fansen. Deras energi och passion är smittande, och herrarna visar än en gång varför man har en så dedikerad följarskara världen över. Det är inte bara nostalgi som drar folk till deras konserter, utan även den rena och oförfalskade kärleken till musiken.

Deep Purple på Gröna Lund var inget mindre än en liten triumf för hårdrocksvärldens mest seglivade gäng. En kväll fylld av kraftfull rockmusik, känsloladdade framträdanden och en påminnelse om varför detta band har varit en hörnsten i hårdrockens historia i över ett halvt sekel.

Tack för att ni fortsätter att ge oss dessa oförglömliga ögonblick, Deep Purple. Vi ser redan fram emot nästa gång.