Det hela började med att en ung William Michael Albert Broad, bördig från Middlesex England 30 november 1955, startade bandet Generation X i samma punkliknande anda som Sex Pistols, The Clash och Generation X med William Broad vid mikrofonen.

Det som ledde till den framgångssaga som Billy Idol är var den modiga rörelseenergin att flytta till Los Angeles. Med ett starkt psyke, låtidéer i ena handen och en stark medryttare som också har blivit Billy Idols Knoll och Tott är den urkreative gitarristen – Steve Stevens. En vapendragare som stilistiskt och soundmässigt tillsammans med William har lett Billy Idol till otaliga musikframgångar – tillika drog, sex- och platina-pokaler och ornament. Det här är Rock’n’roll på högsta nivå.

I år släpper denne rockikon ett episkt CD-konstverk som på ett terapeutiskt sätt behandlar och läker Williams motorcykeltrauma i Billy-Idolsk anda – The Roadside. Detta skivsläpp skapar också energier där jag blir påmind om att jag köpte en bok för 6 år sedan som fortfarande står i bokhyllan oläst, Billy Idols självbiografi, Dancing with myself. Ja, det är på många plan man kan konstatera att hela livet är en pågående läkande process. Så tack Billy, jag menar William, för att du klarade ditt liv och dina ben i den otäcka motorcykelolyckan där och då 1990. Ett par melodier min hjärna direkt förknippar med denna händelse är Daytime Drama från skivan Rebel Yell, Blue Highway med intro av en cool motorcykel samt den energiförlösande låten, Speed. Jag kan konstatera att alla kromosompar fortfarande är i behåll.

Nu är det 2021 och jag, Mikael Rasmussen tillika Artist Razz fyller 50 år i november, 2 november. I år släppte så min huskung det nya albumet med sin vapendragare Steve Stevens. Personligen kan jag konstatera att Idol är en av de 5 artister som verkligen påverkat mitt liv och stärkt mig i svaga stunder. Hans artisteri, musik, sound, färgstarka potenta punk, punkrock, rock, disko, cyberpunk var till nytta framförallt under min tid på gymnasiet då jag lyssnade mycket på den CD-skiva där jag anser att hans röst nått en mognad, en styrka, en dynamik där jag ansåg att han befann sig i den bästa perioden i sitt liv. Konstverket heter Whiplash Smile och med de fantastiska låtarna, Worlds Forgotten Boy, Don’t Need a Gun, To Be a Lover. Det är sugande energi, fantastiska toner, sound och ett starkt artistiskt språk.

Under den här perioden i slutet av min gymnasiegång hämtade jag styrka och motivation i detta att våga ta tag i min mobbade situation. Jag gick med nyfunnet starka ben och målmedveten blick men samtidigt ett skört psyke i brygga inför att våga erkänna och möta att jag i större delen av mitt liv hade varit mobbad. Jag putade med munnen så som Billy Idol alltid gjort och kände den där styrkan som Billy förmedlar i sitt artisteri. Tack vare detta kunde jag lämna tegelstenar bakom mig av skam och skuld, förnedring och elakheter tills en hel vägg av rent helvete nedmonterats. Jag ler, jag lever, jag andas! Det blev konsekvenser, det gav resultat och det var tack vare Billy Idol. Det som fortfarande finns kvar i min hjärnbark idag är de ord som mina mobbare uttryckte; ”Det är ett under att du lever”. Det är också med dessa ord man kan summera Williams egen motorcykelolycka 1990.

Det är därför mäktigt för mig personligen att Billy i år släpper nytt material och visar att rösten, soundet och den potente Billy Idol fortsätter att leverera på det sätt som är äkta Billy Idol och Steve Stevens. I det teamet finns den kända producenten och multiinstrumentalisten Butch Walker som där i studion på etiketten Dark Horse Records lägger både trummor, bas, keyboards, percussion samt programming. Det som också ger ett skönt lyft till spår 1, 3 och 4 är körsången av Zelma Davis. Lekfullheten hos Steve Stevens gitarr och sologitarr är när han konstnärligt använder en laserpistol som han placerar på sin gitarrs mikrofon och på så sätt visar utomordentlig kreativitet som förstärker Billy Idols unika ID.

När jag lyssnar på konstverket The Roadside vill jag slå ett slag för andra melodin på skivan, Bitter Taste. Det är med sin barytonröst till en vemodig folk han beskriver sin motorcykelkrasch och så här 30 år senare kan glädja sig åt att få behålla alla delar på sin kropp och rent själsligt och mentalt kunna landa i detta fantastiska skivsläpp som troligtvis blev resultatet efter pandemiåret.

Från spår 2 till spår 3 U Don´t Have To Kiss Me Like That får mig att minnas den energiska Mony Mony, To Be a Lover, och LA Woman. En frisk fläkt utan undergivenhet som verkligen kan summera hela Billy Idols karriär. De når en sorts klimax med en nypa spirituals, en gnutta blues på Steves gitarrslingor och den fantastiska kombon av disko, rock och punkrock, allt inramat av en superblonderad vacker Billy Idol-frisyr, som han inte vill skrämma någon med.

Man känner att Billy Idol älskar att beröra både det mörka och det ljusa, de vackra tjuvarna och de onda apostlarna som han sjunger om i första spåret Rita Hayworth.

Sista spåret, Baby Put Your Clothes Back On på The Roadside är som ett flirtande med både David Bowies Ashes to Ashes och DADs sound och nästa år ger sig denna rockgigant ut på vägarna igen, på turne med The Roadside. Så båda armarna med händerna knutna upp i luften ger en blixt från klar himmel med kungakrona på. En artist som doftar rock’n’roll, diesel och älskog.

Biografin om Billys rocknroll-leverne slår det mesta med hästlängder och ger fler svar om hur det är möjligt att skapa och resa. Ytterst handlar det om att ha en punkares hjärna och våga bryta mot jantelag och våga tro. Därför hoppas jag få höra mer av Billy Idol och ber om att få bli ännu lite mer chockad även framledes.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz