Orsakerna till Syrienkriget

I dessa dagar då Donald Trump tagit över makten i Washington och vi kan ana att den isolationism som han tidigare argumenterat för knappast kommer att gälla vad beträffar militarismen.

Det kan då vara intressant att summera hur det långvariga och ödeläggande Syrienkriget startade och i vad mån USA kan ha agerat som en kraftfull krigshetsare. Om vi då går tillbaka till år 1957 så kan vi finna att redan vid den tiden kunde Dwight Eisenhower tillsammans med Harold Macmillan i England godkänna en plan för hur CIA och M16 skulle kunna iscensätta falska gränsincidenter, som en ursäkt för att västvänliga grannländer till Syrien, med bistånd från USA skulle finna orsak att invadera landet. Vidare skulle arbetet gå ut på att framställa Syrien som bas för internationella sabotage och terrorhandlingar. (Jfr. Västländernas nuvarande attityd mot Iran). Jag tror mig förstå, att om man som stat är omgiven av både nära och långväga stater som med alla medel vill omstörta ens land, då är det troligt att statschefen i det landet måste använda mycket omsorg men också hårda nypor med risk att bli kallad diktator, för att hålla landet samman.

Samma år, 1957, genomförde ett antal länder med USA i spetsen ett välorganiserat kuppförsök mot Syrien, vilket dock misslyckades. Tidigare samma år hade Sovjetunionen lagt fram en deklaration avseende en överenskommelse mellan stormakterna att avstå från våld och extern inblandning i Syriens angelägenheter. USA, Storbritannien och Frankrike vägrade dock att samarbeta.

Ett gott samarbete mellan det regerande Baathpartiet och Sovjet kom under de kommande decennierna att bli garanten för en positiv utveckling med höjd levnadsstandard och en massiv uppbyggnad av infrastrukturen. Hela tiden måste dock statens säkerhetsapparat vara mycket bestämd, eftersom hotet från de västliga skurkstaterna hela tiden var påtagligt. Det hotet blev helt uppenbart och förtydligat när den sionistiska Yinon-planen år 1982 drog upp riktlinjerna för hur Syrien skulle styckas sönder (balkaniseras).

Så länge Sovjetunionen bestod, stödde de generöst och uppmuntrade den positiva trenden i Syrien. När sedan Sovjet kollapsade måste det militärt starka Syrien än mer vara på sin vakt och dess säkerhetspolis måste varje dag begrunda vad den Israeliska sionistplanen förintelseperspektivet kunde innebära, dess nästa fas. Under tiden arbetade västvärldens massmedia för högtryck med att utmåla Syriens president Bashar al-Assad som en demon som snarast måste störtas. Regimens påtagligt positiva sidor teg man om på order från CIA.

När Putin kom till makten framhävde han klart att Assad-regimen på sikt måste förändras, men varnade för att med våld försöka störta regimen. Hans argument hjälpte dock inte utan det spår som USA och Israel hade slagit in på kom att fullföljas. 1996 kunde den neokonservativa politikern Richard Perle för Benjamin Netanyahu redovisa sin rapport “A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm”, enligt vilken Israels grannländer skulle smulas sönder en efter en. Nu hade man från det hållet en utstakad väg att följa – och det gjorde man. CIA, M16 och den israeliska säkerhetstjänsten, där så småningom IS kom att ingå i gänget, kom att arbeta frenetiskt under de kommande åren för att få till stånd ett inbördeskrig i Syrien. Men det kriget var tänkt att bryta ut först efter det att Irak hade krossats. Allt i enlighet med Yinon-planen som hade fastställt att “vägen till Damaskus måste gå över Bagdad”. Ett av Hillary Clintons mejl talar sitt tydliga språk:

“The best way to help Israel deal with Iran’s growing nuclear capability is to help the people of Syria overthrow the regime of Bashar Assad”. I ett annat mejl drar hon sig inte för att förorda att hela Assad-familjen tillintetgörs.

Så bröt då det förödande kriget i Syrien ut i full skala mars 2011. Knappt ett år senare tillsatte Arabförbundet en observatörsgrupp bestående av 160 experter från sex arabländer. Deras uppgift var att ta reda på hur kriget startade och vilka krafter som låg bakom. Resultatet från den undersökningen som pågick i fyra veckor finns redovisad i “Rapport från chefen för Arabförbundets observatörsgrupp till Syrien, från den 24 dec. 2011 till den 18 januari 2012”. Rapporten erkänner existensen av “väpnade enheter” inblandade i slakt av civila och poliser samt i genomförandet av terrorhandlingar, vilka i sin tur bidragit till åtgärder från regeringens styrkor.

Alltså en helt annan bild än den våra massmedia lanserat. Till detta kan läggas en företeelse som benämns “återförpackning”. Så kunde till exempel media berätta om en fredsdemonstration i den inre delen av Syrien i vilken sex personer blev skjutna till döds. När Arabförbundet undersökte den händelsen fann de att alla de skjutna var polismän. Det är klart att sådana “fredsdemonstrationer” får sina konsekvenser. I april 2012 varnade Moder Agnes-Mariam de la Croix vid St. James-klostret för att rebellernas övergrepp återförpackas i både västerländska och arabiska medier som regimens illdåd. Hon kunde bl. a berätta om en massaker i Khalidiya-kvarteret i Homs. Där hade rebellerna samlat en stor skara av kristna och alawiter i en byggnad som sedan sprängdes. Händelsen omnämns sedan i västerländska medier som ett verk utförd av Assad-regimen.

Hela tiden fanns flera stater med USA i spetsen med i bakgrunden som leverantör av krigsmateriel, information och utbildning av rebeller, men ej att förglömma – styrning av hela det CIA-styrda mainstreammedia i krigshetsande syfte. Målsättningen var hela tiden orubblig – Syrien skulle demoleras. Att störta president al-Assad var bara ett svepskäl. Det är samma media som i våra dagar oförtrutet bombarderar Ryssland.

Hans Myrebro