Medias hantering av Lexbase är hyckleri

publicerad 28 januari 2014

I dagarna lanserades nätsajten Lexbase.se vars affärsidé går ut på att tillgängliggöra lagakraftvunna domnar online. Trots att företaget har ett giltigt utgivningsbevis rasar svensk media mot sajten. Är mediahusen rädda för konkurrens?

Den svenska tryckfrihetsförordningen (TF) garanterar media, och i förlängningen allmänheten, långtgående rättigheter. Bland annat ger TF media undantag från personuppgiftslagen (PUL), och då särskilt förbudet mot att upprätta olagliga register. Den här friheten från PUL har genom åren utnyttjas flitigt av svenska journalister och mediabolag. Till exempel avslöjades Sveriges Radio för några år sedan med att ha upprättat åsiktsregister över sina inringare.

Varför blir det då direkt en så orolig stämning när en tjänst som Lexbase lanseras? Såväl DN.se som SvD.se väljer i sin rapportering att fokusera på när och hur ”Lexbase kan stoppas”. Aftonbladet.se slår på stort om stackars Emma som hängts ut, och varnar för risken med medborgargarden. Är då medias kritik befogad? Absolut! Är den också ett hyckleri – avgjort!

Det är mycket problematiskt med uthängningar och register – men har man ett utgivningsbevis finns det faktiskt inget att diskutera. Lagen gäller lika för alla. Media finns till för att förse allmänheten med information, det är precis det Lexbase gör, fast utan den inramning och de vinklingar som mediahusen erbjuder. Här skulle den rutinerade korren förmodligen bryta in och säga något i stil med: ”Ja men vi tar ju hänsyn till en publicistisk etik, vi tar ansvar för den information vi sitter på”.

Verkligen? Var fanns den etiken när Expressen i december förra året hängde ut och gjorde hembesök hos en större mängd, ej straffade, ej förtroendevalda, svenska medborgare? Kan det verkligen betraktas som medias uppgift att aktivt avanonymisera internetanvändare och sedan hänga ut dem för allmän beskådan, enbart på basis av deras politiska åsikter eller tvivelaktiga uttalanden? Bleknar inte Lexbase.se tillgängliggörande av dömda brottslingar en smula i ljuset av det här? Jag anser det.

Vidare kan det vara värt att påminna om att Lexbase på intet sätt är först ut med sin affärsidé. Aftonbladskolumnisten och mångmiljonären Robert Aschberg driver sedan länge företaget Piscatus, vars affärsidé är mycket snarlik Lexbases. Den största skillnaden mellan Piscatus och Lexbase, är att den förra främst riktar sig till mediabolag och journalister, och den senare vänder sig till alla.

Och det är kanske här vi hittar kärnan i kritiken mot Lexbase. Mediahusen räds en framtid där de inte längre kontrollerar informationsflödena. Journalisterna räds en framtid där deras inramningar och vinklingar inte längre behövs. Delvis baserar sig den här rädslan säkert på rent ekonomiska överväganden – man är rädd för att inte längre kunna göra pengar på journalistik. Delvis är säkert rädslan grundat i journalisternas välkända folkförakt; ”om inte vi ramar in verkligheten så kommer pöbeln gå loss på varandra med facklor och högafflar”. Men främst tror jag att det är rädslan att förlora makt som ligger bakom den hycklande rapporteringen. Mediabolagen vill styra människornas tankar – när den möjligheten försämras i takt med teknologins utveckling, då sprider sig paniken.

Hade mediahusen verkligen velat värna integriteten och medborgarnas värdighet, hade jag varit den första att ge dem mitt stöd. Men det är inte det de vill, det är inte det som driver dem. Därför anser jag att en sådan, i grunden problematisk tjänst, som Lexbase, faktiskt kan tjäna ett syfte i ett land som Sverige.

Ett land där media i allt väsentligt tycks ha givit upp sin roll som folkets förespråkare.

 

Ebbe Skammelsson




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.