Frågor till min postmoderna vän

Postmodernismens syn på människan och på kunskap är falsk och orealistisk, skriver Dan Ahlmark. I veckans lördagskrönika ställer han några retoriska frågor till den som fallit för dess bedrägeri.

Publicerad 14 november 2020

    Den filosofi som kallas postmodernism och är grunden för den moderna vänstern vilar på en syn på kunskap och människan, vilken är både falsk och orealistisk. Dess kunskapsteori är därför ingenting som anhängarna vill betona utan man för istället bara fram vissa slutsatser av den som eventuellt låter plausibla för okritiska personer. Men grunden är helt felaktig. Man utgår exempelvis från att dina sinnesorgan och ditt förnuft inte ger dig någon sann information om verkligheten omkring dig. Den kunskap som du tror dig besitta är därför falsk och på inget sätt bättre än andra uppfattningar. Överhuvudtaget saknar vi människor möjlighet att objektivt och korrekt fastställa något alls. Och så kallad vetenskap är bara en uppfattning om verkligheten och som inte är bättre än andra alternativ.

    Ditt tal använder ord vars koppling till verkligheten är helt suspekt1. Och som individ har du ingen relevant kunskap och ingen förmåga att påstå att något är sant (eller osant). Det betyder att dina val och åsikter sannolikt är utan värde eftersom det inte finns någon objektiv grund för dem.

    Varför kan vi då säga att detta är en rad falska ståndpunkter? Ja, medan postmodernismen kunnat göra stora insteg på områden såsom kultur och samhällsvetenskaper, där värderingar är allmänt viktiga och naturligtvis skiljer sig mellan personer, samt mycket data är osäkra i den meningen, att de kan tolkas på många alternativa sätt, är det helt stopp för postmodernismen inom naturvetenskaperna.

    Fysiska förhållanden kan ju fastställas och bekräftas objektivt och empiriskt. Så beträffande den viktigaste sektorn av vetenskapen accepteras postmodernistisk kunskapsteori inte alls. Vilken är då postmodernisternas reaktion på det? Jo, empiri i meningen nådda forskningsresultat om verkligheten förnekas vara en pålitlig källa till kunskap!1  Trots att man kan hur många gånger som helst bekräfta sina påståenden (hypoteser) genom nya experiment eller undersökningar, sägs detta inte bevisa något. Och även om vi på basis av den kunskapen kan genomföra handlingar av största komplexitet och svårighetsgrad och sedan precis nå de resultat vi avser, sägs vår kunskap enbart vara subjektiv och otillförlitlig.

    Men när vi nu till exempel vet att mänskliga beräkningar och instrument kan på avstånd av miljontals kilometer styra en sond att landa på en främmande rymdkropp och senare styras tillbaka till jorden kan vi faktiskt ha tillräcklig tro på vår mänskliga förmåga att nå verklig och tillämpbar kunskap. Så postmodernismens kunskapsteori är fel, och därför är dess slutsatser och påståenden ofta irrelevanta. Och det kan du kontrollera själv. Vad händer, om du beter dig irrationellt och ologiskt. Leder det till någon framgång? Istället är det ju så, att om du privat i ditt liv tillämpar postmodernismens utsagor om kunskap och verkligheten och främst följer känslor, irrationella önskningar och impulser, leder det till katastrof. Varför tror du, att det leder till andra resultat, om dess utsagor gäller samhället? Men grundfrågan är: Accepterar du verkligen en kunskapsteori som ovan, vilken är grunden för så många av dina övriga åsikter idag?

    Så i verkligheten har du ett tillförlitligt förnuft, och pålitlig kunskap och sanningar existerar. Beträffande dig själv som individ har postmodernismen en ytterst föraktfull inställning: individer i meningen ett stabilt men utvecklingsbart ”jag” med egna värderingar och mål baserade på rationella överväganden, kunskap och erfarenhet finns inte. Du anses bara vara en biologisk varelse helt formad av hur din allmänna miljö påverkat dig samt av kulturen runt omkring dig. Att du själv tror att du formar dina uppfattningar om vad som är rätt eller fel, finner kunskap och bestämmer helt personliga mål helt annorlunda andras och har åsikter baserade på rationellt tänkande och principer, sägs vara fel. Det är bara yttre påverkan och kanske instinkter, som är av betydelse.

    Ditt ”jag” påstås alltså inte existera i någon verklig mening och har i alla fall ingen stabilitet. Alla identiteter är föränderliga och flyktiga. Av det skälet talar inte postmodernister om individer överhuvudtaget utan om grupper eller kollektiv. De saknar helt intresse för individen och vi, som hävdar att individualism ska vara basen för samhället, talar om något utanför deras syn på verkligheten. Men är du verkligen själv en sådan kollektivist utan ett beständigt ”jag” och helt formad av externa krafter? Saknar du verkligen en egen kärna baserad på oberoende och individuellt tänkande? Tror du verkligen på postmodernismens människobeskrivning?

    Ifall man tror på filosofin är man en utpräglad värde-relativist, där inga värden utgör säkra och kontinuerliga förankringar i livet. Då all kunskap dessutom är osäker, kommer känslor ofta att vara ersättningen för den. Men att agera känslomässigt och i grunden misstro förnuftet är faktiskt ingen god väg till personlig lycka. Hur kan du tycka sådant beteende är vettigt?

    Kulturmarxism är det samhällspolitiska uttrycket för postmodernismen, så dess grund och teser är alla diskutabla. Dess viktigaste metod är identitetspolitik, som bara är en tillämpning av den traditionella marxismens offer-förtryckarmodell: Man hetsar två grupper (offer eller förtryckare) mot varandra. Men istället för ekonomisk klasskamp gäller det här påstådda allvarliga motsättningar på många andra områden.

    Personer till vänster syns ofta styras av skuldkänslor och rädsla förutom att man vill vara (och visa sig) god. Identitetspolitik tillämpad på olika områden massproducerar skuldkänslor,2 vilket leder till önskat beteende hos väldigt många (både ”offren” och ”förtryckarna”). Är du en sådan manipulerad människa? De, som i en identitetspolitisk konflikt sägs vara förtryckare, är därigenom också ”onda”. Skälet till det är då bara, att de ingår i den påstådda förtryckargruppen, men där de allra flesta (?) individuellt kanske aldrig betett sig på något klandervärt sätt. Vilken tidigare politisk ideologi uppvisar en så primitiv etik, som är grunden för kulturmarxismens identitetspolitik?2 Varför accepterar du att följa en sådan usel etik?

    Ett primärt sätt att uppnå godhet är att ständigt ha de rätta kulturmarxistiska åsikterna och sedan uttrycka och stödja dem. Det innebär, att även vuxna människor ständigt godhetssignalerar genom att exempelvis på sociala medier hävda eller instämma i olika ståndpunkter. Man förstår inte att bara för att man visat sig ha godkända kulturmarxistiska åsikter det inte alls medför att man är god. I ett annat sammanhang sade jag därför: ”..denna ideologi har den billigaste och ynkligaste bestämningen av godhet av alla moralläror...”.3 Varför följer du den?  Riktig godhet är ju något helt annat4 och kräver individuellt tänkande och ansträngningar.

     

    Dan Ahlmark

     


    Källor och referenser:

    1. Frihetsportalen - Postmodernismen
    2. Nya Dagbladet - Vad utmärker den postmoderna människan?
    3. Frihetsportalen - Vem är en god människa?
    4. Nya Dagbladet - Vilken godhet är viktigast?

     


    Liknande artiklar:

    Eftersom du läser det här…

    Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

    Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

    Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

    Tack för ditt stöd!