Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Svaret på frågan tror jag är – Njet!
Den ryska ledningen har besvarat frågan ett flertal gånger och försäkrat att man inte har några planer på ett militärt angrepp på Ukraina. Så varför är västvärldens propagandamedier fulla med påståenden om ett nära förestående anfall? Varför pratar alla västledare om ett förestående sådant anfall? Varför mobiliserar vapenindustrins lobbyorganisation Nato för ett krig?
En god princip, när man skall försöka bedöma ett skeende som detta, är att alltid fråga sig, vem som vinner på att ryssarna angriper Ukraina? Låt oss titta på bakgrunden till dagens situation.
I samband med den så kallade orangea revolutionen 2004 valdes den västvänlige Viktor Jusjtjenko till Ukrainas president. Han förlorade dock presidentvalet 2010 till den ryssvänlige Viktor Janukovytj som förklarade Ukraina som en europeisk alliansfri stat.
Efter att ett planerat samarbetsavtal med EU uteblivit (sannolikt efter rysk påtryckning) utbröt protestaktioner den 21 november 2013 – den så kallade Euromajdan revolten. Detta blev startskottet för en av CIA iscensatt kupp ihop med oppositionen som den 22 februari 2014 störtade den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj. Den här utvecklingen var ett allvarligt hot mot Ryssland som hade sin största flottbas i Sevastopol på Krim. Kuppen var ett kap för USA/Nato.
Ryssarna agerade dock blixtsnabbt och fick Krims parlament att deklarera Krims självständighet den 11 mars 2014 efter en snabbt arrangerad folkomröstning, där enligt uppgift 97 procent av befolkningen tog ställning för en anslutning tillbaka till Ryssland. Västvärlden erkände inte resultatet, men Krim har förblivit lugnt och inte noterat någon flykt att tala om. De två östliga regionerna Donetsk och Luhansk med i huvudsak rysk befolkning förklarade sig därtill autonoma, vilket markerade starten på inbördes strider med centralregeringen i Kiev som pågått sedan dess. Ett avtal medlat av Tyskland och Frankrike om att erbjuda Donetsk och Luhansk en viss självständighet inom den ukrainska federationen har regimen i Kiev inte levt upp till.
Ukraina är idag ett i flera avseenden dysfunktionellt och genomkorrumperat land med usel ekonomi och starka motsättningar inom sina dryga 40 miljoner innevånare. Landets krigsmakt är numera starkt influerad av ryssfientliga nazistiska kretsar, vilket har rötter i landets tidigare historia.
Det den ryska regimen sagt sig vilja uppnå, är ett stopp för Natos fortsatta utvidgning inpå landets västgräns genom anslutning av fler forna sovjetrepubliker till alliansen. Man menar att Ryssland i samband med Sovjets upplösning fått upprepade löften om att Natos inte skulle utvidgas. Detta säger sig USA/Natos inte längre vilja lova och det är vad konflikten nu handlar om.
Om man angriper måste rimligen målet vara att installera en regim i Kiev som är lierad med Ryssland. Det kommer att skapa ännu större och våldsammare motsättningar inom landet, som ryssarna då tvingas hantera. Det senare skulle binda mycket stora militära resurser med tanke på den stora befolkningen och ryssfientliga stämningar i väster. Man måste även fråga sig vari logiken att ge Ukraina lång tid att förbereda ett angrepp ligger - så obegåvade brukar inte ryssarna vara.
En rysk väpnad attack mot Ukraina skulle följas av massiva protester i västvärlden och nya sanktioner mot Ryssland och dess ledare. En intensiv propaganda för att utmåla Ryssland som aggressivt och farligt skulle kablas ut över hela världen. Västpropagandans russofobi skulle bekräftas.
USA skulle sannolikt på sikt tvinga fram ett avbrott i alla gasleveranser från Ryssland till Europa för att ersätta dem med export av mycket dyr amerikansk LNG i dess ställe. Ryssarna vet dock att det finns starka krafter i Tyskland som kraftigt ogillar USA/Natos konfrontationspolitik. Det senaste tecknet var den tyske marinchefen som försade sig och uttryckte sympati för Putin. Han tvangs visserligen avgå, men händelsen avspeglar väl stämningen i Tyskland där många är trötta på den 75 år långa amerikanska ockupationen.
Det är ytterst tveksamt vad ryssarna kan vinna på en attack mot Ukraina, men däremot står det helt klart att det skulle ge USA/Nato ytterligare argument för att skjuta fram sina positioner – precis det ryssarna vill förhindra.
Alternativet för ryssarna är att öka det yttre trycket på det redan mycket instabila Ukraina för att sönderfallet skall fortsätta. Man har nyligen anklagats av USA för att med agenter försöka destabilisera regimen i Kiev. En annan metod är att hålla betydande ryska styrkor nära gränsen, så att landets militär hela tiden måste hålla hög beredskap. Landet med sina nazistiska militärer förblir då ett västligt ansvar och blir svårt att integrera i NATO-alliansen. Det är ju redan uppenbart att inget västland är beredda att stödja Ukraina med egna soldater, även om den svenska krigsministern varit där och utmärkt sig genom att uttrycka sitt stöd för de nazistiska militärkretsarna.
Ukrainakonflikten har även skapat en förevändning för ryssarna att flytta militära styrkor till Vitryssland. Dessa fyller två syften, dels ökar det militära trycket på Kiev som ligger nära gränsen, dels får ryssarna en högre beredskap mot nya försök från USA att störta regimen i Minsk. Man har ju de båda kuppförsöken mot Minskregimen och det i Kazakstan i färskt minne.
Jag kan inte frigöra mig från känslan att det i USA/Nato kretsar finns ett starkt önskemål att ryssarna skall anfalla Ukraina. Man är ju väldigt mån om att markera att man inte tänker hjälpa Ukraina med egen militär. På så sätt tror man sig kunna provocera ryssarna att pröva en väpnad attack.
Jag kan ha fel, men jag tror bara på en situation där man kommer att se någon form av rysk militär inblandning i Ukraina och det är om Kiev inleder en offensiv mot de ryska provinserna Donetsk och Luhansk.
Så min slutsats är att Ryssland inte anfaller Ukraina och all västpropagandan om motsatsen framstår som ogrundad, vilket ytterligare kommer att underminera folks förtroende för västvärldens politiker och deras propagandamedier.
Om Putin går till angrepp begår han ett stort misstag. Han kommer dock med säkerhet överraska oss i väst med något annat schackdrag som vi inte förutsett.
Lars Bern
