Den svenska politiken står och stampar. De konkreta förslagen för ett bättre Sverige lyser med sin frånvaro. De politiker som den svenska valmanskåren valt att representera sig mumlar om krafttag mot allt som gått snett i dagens Sverige, men inget händer.

Den breda svenska allmänheten har ännu inte kommit till insikt om de bedrägerier som svenska riksdagspolitiker inom åtta-klövern iscensatt. Massinvasionen som orsak till utvecklingen förnekas ihärdigt. Samtliga riksdagspartier fokuserar internt på hur de skall komma åt makten och då adresserar man inte de problem som befolkningen ser som de viktigaste. Förnekelsen är total bland de åtta olika partierna.

Så länge man kan hålla uppstickaren SD borta från makten så är de övriga partierna beredda att ingå vilka överenskommelser som helst, och för att få konventionell media med sig anpassar sig dessa partier till den rådande åsiktskorridoren.

Sossarnas problem tilltar och Stefan Löfvéns framtid är i uppenbar fara då S är ett veritabelt maktparti som ingår i vilka heliga och oheliga allianser som helst. Vi kommer sannolikt att få se en ny partiledare för sossarna i god tid före valet. När maktpartiet nu inser att spelet snart är över gör man som på klassiskt sossemanér att man byter ut partiledaren istället för att medge sina misstag och be den svenska befolkningen om ursäkt. Den nya partiledaren kan då distansera sig från den tidigare förda sossepolitiken, men kommer man att kunna lura trogna sosseväljare ännu en gång? Fan trot sa Kolingen!

Moderaterna befinner sig i ett liknande läge. Ulf Kristersson ingick i landsförrädaren Reinfeldts tidigare regering och har under sin tidigare karriär alltid stått upp för den förda politiken under Reinfeldts era. Massinvandring var ju något som hyllades inom Moderaterna under många år, och det ter sig ju fullständigt solklart att någon avbön inte är att vänta, vare sig från honom eller någon av de andra vilka inom M tidigare hyllat Reinfeldts massinvandringspolitik. Att nästan alla kongressdelegater vid M-dagarna för ett tag sedan samfällt också hyllade Reinfeldt med stående ovationer gör att någon förändring knappast är att vänta.

M smider dock internt, bakom ryggen på Kristersson, helt andra planer. Det finns en klick inom M vilka bidar sin tid för att kunna få Kristersson bort från M-tronen. Att detta kan gå fort såg vi då Anna-Kinberg Batra fick gå med kort varsel. Knivarna slipas nu för fullt inom M. Den här gången inväntar man dock rätt tillfälle med större omsorg.

Framför allt så har man redan utsett Alice Teodorescu till ny inofficiell partiledare.

Hon jobbar ju numera inom M med idépolitiskt utvecklingsarbete för att snabbt kunna svänga om Moderaternas framtida politik. Teodorescu har ju också visat sig vara kritisk till den tidigare förda massinvandringspolitiken. Hon kommer att försöka rivstarta sin partiledargärning med en förändrad migrationspolitik och då Ulf Kristersson redan nu är en föredetting som aldrig kommer att kunna lyfta M till högre nivåer bland väljarna så är det nu därför bara en tidsfråga innan han får gå.

Det intressanta är ju att inte Kristersson insett de förberedelser som nu pågår inom M. Aningslöst låter han Teodorescu utveckla partiets nya idépolitiska program samtidigt som han själv snart är avsatt.

Klanen av besvikna moderater är ganska stor och de vilka nu ställer sig bakom detta myteri kommer sannolikt att få framträdande positioner inom M. En annan men osannolik tanke är att han själv är en del av denna plan, men det ter sig lite långsökt för en utomstående. Liksom i sossarnas fall måste man dock fråga sig om M med denna kovändning kommer att kunna lura sina kärnväljare ännu en gång? Tveksamt.

Funderar vi lite på den framtida skaran av nya partiledare så ter sig de kommande debatterna klart intressanta ur ett könsperspektiv. Antar vi att Annie Lööf sitter kvar som partiledare för Centern så skall hon konkurrera med Nyamko Sabuni (L) för att kunna parasitera på de väljare vilka riskerar att rösta på ett parti (L) som i sin tur sannolikt hamnar under den så kallade riksdagsspärren på fyra procent. Vi torde därför kunna räkna bort L som riksdagsparti.

KD:s temporära uppgång är nu så gott som utraderad och även om Ebba Busch Thor med sin signalpolitik ger sken av att vara massinvandringsmotståndare så agerar inte KD i linje med hennes uttalanden då det skall röstas i riksdagen. KD är som parti inte trovärdiga i praktisk tillämpning av den politik de ibland säger sig vilja stödja. KD kommer sannolikt att kunna klamra sig fast i riksdagen men är inte någon viktigare part i formandet av svensk framtida politik.

Vänsterpartiet kan vi betrakta som en häst vilken på travspråk står utom totalisatorspelet – de har sin trogna krets av kommunistväljare vilka röstar på V oavsett vilken politik de säger sig företräda. Ett visst flöde av besvikna sossar kommer sannolikt att gå över från S till V. Jonas Sjöstedt sitter dock långtifrån säker som partiledare för V, och det finns många feministiska krafter som vill ersätta honom med en kvinnlig partiledare.

MP kan inte ens räkna med att nå fyraprocent-spärren och har för den delen ett manligt och ett kvinnligt språkrör vardera.

SD kommer sannolikt att fortsätta med Jimmie Åkesson, åtminstone över nästa val. Därefter kan vi nog förvänta oss ett skifte på partiledarposten. Kanske väljer de också en kvinnlig partiledare.

Det ser av allt att döma ut som att partiledardebatterna framledes kommer att domineras av kvinnor – Teodorescu, Lööf, Busch-Thor, Sabuni, Lövin. Samtliga kvinnor med liten egen yrkeserfarenhet utanför det partipolitiska spelet som de skolats in i. Yrkeserfarenheterna rent praktiskt är det klart sämre bevänt med.

Med en ny kvinnlig partiledare även för sossarna (Lena Rådström Baastad?) hade det varit riktigt intressant att följa debatterna när Sjöstedt och Åkesson skall ta sig an en lång rad av kvinnliga ärkefeminister. Sverige är sannerligen på väg att bli en feminismens högborg, även om det återstår att se hur just dessa förutsägelser slår in.

Kvinnor brukar ibland vara avsevärt bättre än män att framföra ursäkter när de oundvikligen måste medge tidigare tillkortakommanden. Män tenderar som Stefan Löfvén (läs Agenda-intervjun nyligen) att skylla på andra, svära sig själv fria och fortsätta förnekelsen intill dess att den starkt hjärntvättade svenska befolkningen till slut inser att de med sina röster måste rösta bort S och de andra sanningsförnekarna. De svenska väljarna har då ett val att göra, men jag är mycket tveksam att man trots den havererade migrationspolitiken kommer att välja något av de nya mer migrationskritiska partierna.

Kvinnorna kan göra skillnad men frågan är om de törs. Även kvinnor kan vara karriärister som högaktningsfullt struntar i Sveriges väl och ve, och som utvecklats till veritabla maktmänniskor. Att säga sanningen gör, oavsett kön, ont särskilt om man tidigare stått på barrikaderna och stigmatiserat alla dem vilka sett den osannolika utvecklingen komma. Något Stefan Löfvén inte verkar ha gjort!

Jan Norberg