En lärarvikaries Golgatavandring

publicerad 29 mars 2018

Jag gick i pension tidigt, enligt det gamla bankavtalet. Jag skrev i tidning, men ville försöka som lärare. Jag tyckte jag hade något att ge. Jag blev varse, att en vikarie står längst ner på näringskedjan. Att jag höll på så länge, förvånar mig själv.

Man drabbades av skvaller och lögner. I bland blev det hårresande.
Jag har varit ungdomsledare inom idrotten, så jag har haft lätt att få kontakt med eleverna.

Jag har tidigare skrivit om Gymnasiet för ensamkommande i Liljeholmen. Där lärare och elever framlever ett stilla drönarliv. I symbios med varandra. Jag har varit i problemområden. Där har jag mött både föräldrar och elever med ambitioner. Men också de som konstigt nog vill hämnas mot tjuvsamhället.




Att jobba i andra områden fungerar. Men även där finns det illasinnade personer. Man får kämpa sig fram. Även där är kan det vara en nackdel, att vinna elevernas aktning.
Skolan anställer gärna personer med invandrarbakgrund. Oftast utan någon som helst kompetens. Då får man passa sig. En del av dessa drar sig inte för någonting. Om det nu visar sig, att man vinner elevernas förtroende.

Man tycker, att sådana som jag med erfarenheter och kunskaper, som kan hjälpa även de som mår dåligt, skulle vara en tillgång.

Ett föräldrapar kom och sökte upp mig, berättade att deras son aldrig mått så bra. Att de hoppades, att jag skulle stanna. Det kändes bra. Tyvärr leder sådana framgångar till bakslag.

Jag är nu erbjuden arbete i en grundskola i min andra hemort i USA. Dessutom jobb i den lokala metodistkyrkans ungdomsverksamhet.

Den som lever får se !

 

Per-Arne Almgren


 


Liknande artiklar: