Var fjärde svensk över 6o år är ensam

I går gick Sveriges valboskap, kanonföda och populas till vad som beskrivs som ett "val". Rättare sagt: ett skådespel. En charad. Ett spel för galleriet.

Med högtidliga miner, inövade repliker och en närmast religiös tilltro till den demokratiska ritualens förträfflighet skulle svenska folket ännu en gång välja vilka politiker som ska få förvalta landet under de kommande fyra åren.

Och i dag? I dag förväntas vi känna oss nöjda. Vi har gjort vår plikt. Vi har lagt vår röst. Vi har deltagit i Rikets omhuldade demokrati.

Inbillar man sig att det från och med i dag kommer att ske någon större förändring i Sverige, ja, då är jag rädd att man är bortom all räddning.

Det kommer med största sannolikhet inte ske någon genomgripande förändring. Sverige fortsätter färden mot kollaps med stadig kurs – oavsett vilket parti som håller i rodret.

Visst kan det ske smärre förändringar i marginalen beroende på vilket lag som tilldelas regeringsmakten. Någon skattesats kan justeras. Något bidrag kan höjas eller sänkas. En minister kan bytas ut mot en annan. Nya utredningar ska tillsättas och gamla vallöften ska dammas av.

Vad gäller de stora frågorna kommer dock inget markant att se dagens ljus.

För många av våra politiker tycks ett fullskaligt krig mot Den Store Hemske Ryssen vara en våt dröm. Mig veterligen är det emellertid ingen som gett något svar på frågan om exakt hur den ryska invasionen, ockupationen och förvaltningen av Sverige kan tänkas se ut.

Upprustningen ska trots det fortsätta, hotbilderna ska målas allt svartare och svenska folket ska förmås acceptera att landet steg för steg dras allt djupare in i stormakternas konflikter.

Nato-medlemskapet ligger fast. DCA-avtalet likaså. Oavsett vilket parti som sitter i regeringen kommer den svenska säkerhetspolitiska kursen knappast att kastas om.

När det kommer till stödet till Ukraina finns det uppenbarligen fortsatt pengar att tillgå. Medan svenska hushåll tvingas vända på slantarna ska den politiska nomenklaturan fortsätta skicka vapen, pengar och stöd till husguden Zelenskyj.

Svenska skattebetalare kommer i sedvanlig ordning att bli de som får betala för kalaset. De ansvariga politikerna klappar varandra på axeln och kallar det solidaritet.

Den som inbillar sig att ett regeringsskifte automatiskt innebär att Sverige åter blir ett land där svenskarna själva utgör en självklar majoritet i alla delar av samhället bör nog ta en titt på den politiska verkligheten.

Migrationen, integrationen och de demografiska förändringarna har under decennier formats av beslut fattade av politiker från olika läger.

Varför samma politiska etablissemang plötsligt skulle börja riva upp hela den ordning som det självt har skapat har jag mycket svårt att se.

Bostadsbristen tycks oroväckande nog helt ha försvunnit från åttaklöverns dagordning.

För den unga människan som står i bostadskö, för familjen som inte har råd att köpa en bostad och för den som tvingas betala en orimlig andel av sin inkomst i hyra är det föga tröst att ännu en regering lovar att "ta tag i frågan" (kod för "inget vi prioriterar speciellt högt").

Arbetslösheten kommer inte heller att försvinna i brådrasket, oavsett vilka hittepåinsatser och "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" riksdagen beslutar om – eller vilka absurda och människofientliga krav som ställs på redan utsatta människor.

Den stackars sate som redan står längst ned på samhällsstegen kommer även fortsättningsvis att få bära en orimligt stor del av bördan.

Samtidigt arbetar sig Sverige allt närmare ett slags skitland. Man får gärna tycka att ordvalet är mustigt, kärvt och kanske till och med helt galet. Syftet är dock att väcka eftertanke.

Hushållen skuldsätter sig för att kunna överleva. Bostäderna kostar skjortan. Mat, el och andra nödvändigheter äter upp allt större delar av lönen.

Den medborgare som redan står på knä får vackert hoppas att nästa räkning inte blir den som knäcker ekonomin fullständigt. Om räntorna dessutom stiger framöver kommer många hushåll att få det ännu tuffare.

Politiska rödgardister tycks däremot alltid landa på fötterna. Medan vanligt folk tvingas vända på varje krona fortsätter den politiska nomenklaturan att leva ett liv som de flesta svenskar bara kan drömma om.

Förnedringen av under- och arbetarklassen kommer bit för bit att tillåtas fortgå.

Svinaktiga företag kommer även fortsättningsvis kunna behandla anställda som närmast livegna. Inga årliga löneökningar. Ingen avtalspension. Inga försäkringar. Otrygga anställningar och ett arbetsliv där människan förväntas vara tacksam över att över huvud taget få arbeta.

Och, ja, tvärtemot vad många kanske tror, så finns det gott om företag som på fullaste allvar har satt det oklädsamma beteendet mer eller mindre i system. Arbetsgivare kan, med våra folkvaldas goda minne, välja att blankt skita i kollektivavtal – eller motsvarande trygghet.

Kriminaliteten då? Vissa siffror sägs visserligen peka mot en förbättring på senare tid. Men statistik kan som bekant trollas med, och eländet kommer även fortsättningsvis att ta strypgrepp på befolkningen.

Gäng, utpressning, skjutningar och otrygghet i vardagen. För den som bor i ett utsatt område hjälper det föga att politikerna ännu en gång lovar att vända utvecklingen.

Slutdebatten i SVT gjorde mig för övrigt fysiskt illamående. Maken till scharlataner får man leta efter.

Samma skådespel vart fjärde år. Samma löften. Samma floskler. Samma välregisserade indignation. Svenska folket rättar sig dock lydigt i ledet.

Man går till valurnorna, röstar på det ena eller det andra laget och inbillar sig att det nu äntligen ska bli förändring. Men oavsett vem som styr skutan kommer samma människor att få betala priset.

Det är inte demokrati i någon meningsfull bemärkelse, utan ett spel för galleriet och vi är alla med och betalar inträdet.

Man blir nästan sugen på att citera Norman Bates, med de bevingade orden "We all go a little mad sometimes"... I Sverige tycks vi göra ungefär så vart fjärde år.

Cirkus Rosenbad is back in business... The show must go on!

Jan Sundstedt