Riksdagen säger ja till statlig e-legitimation

EU:s nya bankdirektiv CRD VI ger medlemsstaterna mindre utrymme att själva avgöra hur banker från länder utanför unionen får arbeta på deras marknader. Samtidigt byggs den europeiska tillsynsapparaten vidare med gemensamma regler, rapportering och kontroll från EU-organ. Det är inte ett fullständigt maktövertagande från Bryssel. Riktningen är däremot tydlig: banktillsynen flyttas steg för steg från nationellt handlingsutrymme till ett gemensamt europeiskt system.

Från den 11 januari 2027 ska EU-länderna enligt CRD VI kräva att berörda banker och företag från tredjeländer etablerar en auktoriserad filial om de vill börja eller fortsätta erbjuda vissa kärntjänster i landet. Det gäller bland annat insättningar, krediter och garantier.

Direktivet riktas formellt till medlemsstaterna. Men formuleringen är bindande: de nationella myndigheterna ska inte längre fritt avgöra om en tredjelandsbank får sälja sådana tjänster direkt över gränsen. De ska tillämpa en EU-bestämda tröskel om lokal etablering och tillstånd.

Nationella myndigheter blir verkställare

Det är en viktig skillnad mellan att ha nationell tillsyn och att ha nationell beslutanderätt. Finansinspektioner och nationella centralbanker kommer även fortsättningsvis att handlägga en stor del av tillsynen. Men CRD VI sätter ramarna för vad de måste kräva av banker utanför EU, vilka undantag som finns och hur gränsöverskridande verksamhet ska klassificeras.

Artikel 21c kräver en filial och auktorisation i den relevanta medlemsstaten. Undantag finns när kunden själv tar kontakt med banken, för transaktioner mellan banker och inom en företagsgrupp samt för viss investeringsverksamhet. Men den nationella tillsynsmyndigheten kan inte välja bort huvudregeln av politiska eller konkurrensmässiga skäl. Den blir i stället den lokala myndighet som genomför en gemensamt beslutad europeisk marknadstillträdespolitik.

Det innebär att ett land som vill behålla en friare modell för exempelvis schweiziska, brittiska eller amerikanska bankers tjänster till lokala kunder får betydligt mindre spelrum. För banken blir alternativen i huvudsak att etablera en filial, använda ett EU-dotterbolag eller avstå från delar av marknaden.

En växande europeisk tillsynsstruktur

CRD VI ska ses i ett större sammanhang. EU:s bankunion bygger redan på en integrerad arkitektur där Europeiska centralbanken, ECB, och nationella tillsynsmyndigheter arbetar under gemensamma regler. Enligt EU-rådet övervakar ECB nationella myndigheters tillsyn av mindre banker och har direkt tillsyn över de betydande bankerna i euroområdet.

ECB:s egen beskrivning är tydlig: mindre banker granskas direkt av nationella myndigheter, men under ECB:s överinseende; betydande banker står under ECB:s direkta tillsyn. ECB har också en exklusiv roll när banklicenser beviljas i de länder som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen.

Den Europeiska bankmyndigheten, EBA, har samtidigt uppgiften att utveckla och säkra ett enhetligt regelverk. I juli 2025 rapporterade EBA att den inte såg skäl att rekommendera ändringar i artikel 21c, trots att myndigheten konstaterade att effekterna av förbudet mot direkt tillhandahållande av tjänster från tredjeländer är svåra att mäta.

Upplysningen förtjänar att tas på allvar. EU inför en struktur som kan påverka konkurrens, tillgång till kredit och utbudet av internationella banktjänster, samtidigt som den egna bankmyndigheten säger att effekten är svår att kvantifiera. När osäkerheten är stor är den rimliga följdfrågan varför tröskeln för marknadstillträde ändå höjs på unionsnivå.

Mer kontroll, men inte ett totalt övertagande

Det vore fel att påstå att medlemsstaterna har förlorat all kontroll över sina banker. Nationella tillsynsmyndigheter sköter fortsatt många dagliga uppgifter och har en särskild roll för bland annat mindre banker och tredjelandsfilialer. CRD VI är dessutom ett direktiv, vilket innebär att reglerna genomförs genom nationell lag.

Men det nationella genomförandet sker inom en allt tätare EU-ram. EU avgör de centrala kraven, ECB kan utöva direkt tillsyn eller överinseende, och EBA formar det gemensamma regelverket och rapporteringssystemet. Den nationella nivån blir därför i högre grad en genomförandeled i en överstatlig konstruktion än en självständig regulator med full frihet att utforma marknadstillträdet.

Vem betalar för den nya gränsen?

Förespråkarna lyfter finansiell stabilitet och ett jämnare regelverk. Målen är reella, särskilt efter bankkriserna i euroområdet. Men varje ny tillståndströskel har också en kostnad: en utländsk bank som inte vill bygga lokal organisation och möta nya krav kan lämna marknaden. Då minskar antalet alternativ för hushåll, företag och investerare – även när det inte finns någon misstanke om oegentligheter.

CRD VI förbjuder inte privatpersoner att äga konton i andra länder. Men reglerna ger EU:s institutioner större makt över villkoren som avgör vilka banker som får erbjuda vissa tjänster till invånare inom unionen. EU kommer inte att utse en enskild kunds bank, men kan genom filialkrav och gemensamma auktorisationsramar stänga ute banker som inte accepterar den europeiska modellen. För en kund vars bank väljer att lämna marknaden blir den praktiska följden ändå densamma: färre val, högre trösklar och mindre nationellt inflytande över den egna bankmarknaden.