Kommentar: Rätt av Åkesson att bojkotta Nobelfesten – men av fel skäl

Frågan huruvida Jimmie Åkesson kommer att bjudas in på Nobelfesten har varit en återkommande fråga sedan hans parti kom in i riksdagen. Många är de SD-sympatisörer som tidigare beklagat sig över att SD-ledaren inte fått någon inbjudan till banketten där han skulle fått möjlighet att mingla med societetsfolk, makthavare från jordens alla hörn och diverse lärjungar från ultraglobalisten Klaus Schwabs plantskola Young Global Leaders.

Nu har nobelkommittén plötsligt ändrat sin praxis och beslutat välkomna SD-ledaren in i “värmen” – en inbjudan med armbågen som Åkesson själv först kort bemötte med att han var väldigt upptagen den dagen.

”Är man inte välkommen så vill man inte bli inbjuden med vänsterhanden eller armbågen. Det är ju en jätterolig fest, men är man inte välkommen så är det väl inte så roligt att komma på fest”, kommenterade han saken.

Snart byttes dock offerkoftan ut mot kavaj, slipsen knöts till ordentligt och Åkesson deklarerade att ”anständiga svenska politiker med någon som helst demokratisk och moralisk kompass inte festar med representanter från Ryssland, Belarus och Iran”.

Att just dessa tre länder pekades ut är naturligtvis ingen slump – eftersom det är tre länder som för tillfället utgör fiender i det västerländska etablissemangets ögon, och som hatas innerligt av makthavare över blockgränserna i såväl USA som EU.

Det är naturligtvis helt okej att ha sin uppfattning om dessa länder – och att anse att de inte bör bjudas in till Nobelfesten. I så fall bör man dock samtidigt ta sig en funderare även på gästlistan i övrigt om man vill vara konsekvent.

Det räcker med att snabbt ögna igenom listan över tidigare pristagare för att se hur den formellt fredsbejakande kommittén tidigare inte haft några betänkligheter att hedra krigshetsande ledare som Barack Obama och Henry Kissinger. Om man vill leta efter företrädare på gästlistan med blod på sina händer har man heller ingen svår uppgift, med representanter för krigförande diktaturer och en hel del annat löst gods som bevistat spektaklet under åren.

Man skulle vidare även kunna ifrågasätta Nobelstiftelsens omdöme mot bakgrund av det fredspris man 2007 tilldelade privatjetsflygande klimatpolitiske lobbyisten Al Gore, med den knepiga motiveringen ”för skapandet och spridandet av kunskap om människoskapad klimatpåverkan”. Detta efter den globalistiske politikerns dokumentär An inconvenient truth som i efterhand konstaterats haft en minst sagt skakig vetenskapsgrund och säger något om Nobelstiftelsens mycket subjektivt färgade politiska agenda.

Efter påtryckningar har Nobelstiftelsen sedermera dragit tillbaka inbjudningarna till Rysslands, Vitrysslands och Irans ambassadörer och huruvida Åkesson nu kommer att bevista tillställningen är i skrivande stund oklart. Klart är oavsett att han skulle göra helt rätt i att nobba ett tvivelaktigt jippo och att han skulle göra en större insats genom att fixa ett valfritt fredagsmys på annat håll.

Isac Boman