Markus Allard vill avskaffa en hel klass – med riksdagsmandatet som vapen

Örebropartiets partiledare Markus Allard går till val på att avskaffa det han kallar transferiatet, använda riksdagsmandatet som påtryckningsmedel mot både Tidöpartierna och Socialdemokraterna och lägga ner public service. I en lång intervju i Örebro rådhus beskriver han sig själv som en gaspedal, inte en broms.

Allard, som i höst kandiderar till riksdagen via den regionala 12-procentsspärren i Örebro län, vägrar placera sig på den klassiska höger–vänsterskalan.

Politiken kallar han klassmedveten populism: en linje för det han beskriver som de produktiva klasserna, mot en skattefinansierad överbyggnad av kommunikatörer, strateger och bidragssystem.

Journalisten Malin Ekman intervjuade honom för Stockholm Report efter att ha jämfört Örebropartiet med den amerikanska MAGA-rörelsen.

Jämförelsen avvisar Allard bara delvis. Likheter finns, säger han, men partierna är inte samma sak. Däremot ser han Örebropartiet som en möjlig ny politisk kraft i Sverige – populistisk, isolationistisk i betydelsen Sverige först och omöjlig att placera i etablissemangets vanliga fack.

Han beskriver hur socialdemokrater och moderater i samma debatt i sessionssalen kan kalla honom både Adolf Hitler och Josef Stalin.

— Det här betyder ju ingenting. Det är bara läten som de kräks ur sig och försöker kleta på en.

Politik för den som producerar

Klassmedveten populism är enligt Allard ett slarvigt men användbart begrepp. Han vill bygga en politik av och för det han kallar de produktiva klasselementen: arbetare i privat och offentlig sektor, företagare, och i praktiken allt från miljardärer till folk med usla villkor i vård och omsorg.

Den gemensamma nämnaren är produktion. Utanför den cirkeln placerar han transferiatet – de som enligt honom främst lever på skattemedel.

Det övre skiktet är de påhittade jobben. Kommunikatörer som förökar sig som Pokémon, från kommunikatör till kommunikationsstrateg till kommunikationsdirektör. Mångfaldsstrateger. Folk som håller på med genderbudgeting eller koldioxidbudget över äldreomsorgen.

Ideologiproducenter och symbolmanipulatörer, säger han, som har konstruerat ett narrativ om varför de ska få suga i sig skattemedel.

— Det är en svindålig pitch att säga att jag är parasit och ska leverera tjänster som är onödiga. Därför gör de inte det, säger Allard.

I stället, menar han, klär de sitt klassintresse i klimat, antirasism och identitetspolitik. Woke är inte en lösryckt idé utan en materiell intressepolitik. Det undre skiktet är bidragssystemet och den invandring som enligt honom inte går att integrera i produktionen.

Arbetare och företagare kan stå mot varandra i vanliga lönefrågor, men hamnar på samma sida när de exploateras av transferiatet.

Läkare, lärare, sköterskor, poliser och brandmän räknar han däremot inte dit. De skapar ett värde tillbaka. Konfliktlinjen går alltså inte mellan offentlig och privat sektor, utan mellan den som producerar och den som enligt Allard bara administrerar, fostrar och förbrukar.

En klass han vill avskaffa

Det mest explosiva i resonemanget är att Markus Allard inte bara vill skära i slöseri. Han vill politiskt avskaffa transferiatet som klass. Med ett pennstreck i budgeten kan politiken stryka de påhittade tjänsterna, säger han.

Demokratin hänger som ett svärd över dem, eftersom de enligt honom alltid landar i en antidemokratisk reflex: folket är en pöbel som måste fostras.

— Jag vill sparka ut transferiärer och avskaffa transferiatet som klass.

I hans ögon utgör dagens vänster inte längre en arbetarrörelse utan transferiatets politiska representation: minoritetsorienterad och prästerlig.

Den klassiska vänstern trodde på majoritetsstyre. Den nya, säger han, vill reglera sönder utvecklingen och försvara sina egna positioner. Därför kallar han dagens vänster för vår tids reaktionärer.

På migrationsområdet går han längre än Sverigedemokraterna. Han vill ha återvandring och utvisning, med fokus på kriminella och på människor som gått på bidrag i åratal. Det reproducerar sig, säger han, och blir en cancer för samhället.

Invandrare som assimilerar sig är däremot inte problemet. Men svenskar ska inte bli en minoritet i sitt eget land.

— Jag vill att svenskar ska vara majoritet i sitt eget land. Sverige är svenskarnas land, betonar han.

Gränserna är enligt honom fortfarande vidöppna trots Tidöregeringen. Sverigedemokraterna utgör omkring 40 procent av regeringsunderlaget, men har enligt Allard bara åstadkommit småjusteringar medan invandringen fortsatt.

Träffade Malin Ekman!

Inleder starkt med att dra referenser till Jorges Bestarium där jag DESSUTOM säger fel. Jorges Bestarium var ju inte DOD6E, det var ju bara DOD6...

Så nu tappade jag ALLA de tre tittare som förstår referensen. De kommer döma ut mig som obildad och… https://t.co/Lo5dyoaDU7

— Markus Allard (@Markus_Allard) August 11, 2026

En gaspedal, inte en broms

Det är synen på makt, inte bara sakfrågorna, som han menar skiljer Örebropartiet från SD. Enligt Allard har Sverigedemokraternas ledning slipat ner partiet sedan det kom in i riksdagen. De ser sig själva genom etablissemangets ögon, vill bevisa att de inte är så farliga som det sägs, och frågar tjänstemän om lov.

Högern är bror duktig. Socialdemokraterna, säger han, har skitit i folket men behållit maktanalysen.

— Jag går till val på att jag ska sparka tjänstemän om tjänstemän inte gör som jag säger. Det är de som ska fråga mig om lov, säger Allard.

När han går in i ett rum frågar han inte vilka han ska bli kompis med.

— När jag går in i det här rummet tänker jag: vilka ska jag slå ner i dag? Vilka ska vi köra över i dag? Mina kompisar är där ute. Jag har inga kompisar här inne.

SD:s väljare ger han ändå ett slags upprättelse. De hade rätt i migrationsfrågorna när han själv stod i vänstern och skrek att de var nazister. Problemet nu, menar han, är att de inte går tillräckligt långt och att de tappat konfliktorienteringen just när de äntligen har makt.

— Nu ska man ju ha en revolver mot tinningen på Ulf Kristersson varje morgon när han vaknar. God morgon Ulf, nu ska vi göra så här. Annars så fäller vi din skitregering, säger Allard.

Så har Miljöpartiet arbetat, påpekar han: ett litet parti som tvingade Socialdemokraterna till eftergifter. Han vill använda ett mandat i ett jämnt parlamentariskt läge på samma sätt. Han är öppen för att tala med alla, även Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar, om de skulle vilja frysa medborgarskapsprocesserna, utvisa kriminella invandrare, skära i transferiatet och skattebefria de produktiva.

Han tror inte att det blir så. Lättare blir det med Tidöpartierna. Men ingenting ska ges gratis.

— Jag är inte en broms, jag är en gaspedal.

Kraven han skulle ställa dag ett är konkreta: frys medborgarskapsprocesserna, ta bort rösträtten i kommun- och regionval för migranter som inte är medborgare, driv igenom lagändringar på dygn och veckor i stället för att misslyckas i fyra år. Det svenska parlamentet är enligt honom ett av de starkaste i västvärlden. Den som vill kan trycka igenom förändringar.

Liberalernas krav på långsam lagstiftning gör honom därför otålig.

Från vänstersekt till kommunalt uppror

Markus Allard kommer själv ur vänstern. Han beskriver en övre medelklassbakgrund, med tandläkare till far och tandsköterska till mor, och en tidig bana i Vänsterpartiet och Ung Vänster.

Vid 23 års ålder stod han enligt egen utsago på väg in i riksdagen när han uteslöts. Först organisatoriskt, med vad han kallar en sluten, sovjetinspirerad promemoria full av lögner. Därefter ideologiskt, steg för steg, i takt med att han sökte relevans hos väljarna i stället för hos rörelsen.

— Hela min värld rasade. Jag var 23 år, på väg in i riksdagen. Plötsligt blir du utesluten och vet inte vad du ska ta vägen.

Kvar fanns ett gäng från Ung Vänster. Han och gruppen bildade Örebropartiet 2014 som ett renodlat vänsterprojekt, med antifascistiska flaggor och manifestationer i Vivalla. Första valet gav 1,14 procent. Sparpengarna var borta. Fadern, som dog i juli 2018, hann aldrig se att partiet senare fick luft under vingarna.

Brottet med vänstern fullbordades när han började skriva för Nyheter Idag under Chang Frick. Då blev han fascist på riktigt i de gamla kamraternas ögon, beskriver han det som.

Partiet sökte samtidigt en ny publik och lade om sitt tilltal. Han lärde sig att jaga det som är relevant, att skriva enkelt och att sluta förhålla sig till sekten.

Lokalt har partiet vuxit på frågor som angår vardagen. Superbussarna i Örebro är hans exempel på tevatten i petrogradsk mening: en konkret konflikt som bygger makt.

En namninsamling till en folkomröstning gav enligt Allard omkring 15 000 underskrifter. Kommunen detaljgranskade sedan varje namn och förvaltningsrätten tittade enligt honom inte ens på bevisningen. Samma mönster ser han i socialtjänstärenden och i mediernas systembevarande reflex.

— Det är omöjligt att inte bli populist i ett sånt här jävla land. Det är ju vi mot dem.

Kofoten i riksdagen

Strategin inför september är koncentration, inte stavhopp över fyraprocentsspärren i hela landet. Allard vill in via 12-procentsspärren i Örebro län och sedan använda mandatet som kofot.

Finns det ingen vågmästarroll tänker han väcka debatt. Finns den ska han pressa regeringsalternativen. Målet därefter är att etablera Örebropartiet som ett fyraprocentsparti till valet därpå.

Han hänvisar till en mätning som han menar skulle ha gett partiet 2,1 procent nationellt om spärren inte funnits. Han lämnar öppet hur seriös mätningen är, men hävdar att tomrummet i svensk politik är verkligt.

På riksplanet vill han som enda riksdagsparti driva frågan om att lägga ner public service. Journalistkåren har enligt honom redan valt krig. Då ska den få krig.

Han beskriver medierna som en del av regimen, inte som en neutral lägereld, och vill avlägsna den regimen.

— Vi ska inte betala en krona till den där skiten, vi ska lägga ner det. De får sälja sin arbetskraft på marknaden precis som du eller Chang Frick eller jag gjorde, markerar han.

Han vill inte ha röster från folk som inte håller med. I stället erbjuder han sig som ett redskap.

— Jag finns här till förfogande om man vill använda mig som verktyg och vapen och redskap för att få till den förändring som jag tror att de flesta av oss vill se.