Försvarsmakten rekryterar till Psyopsförband för att ”påverka människors attityder”

Sven Hirdman, som i tio år var Sveriges ambassadör i Moskva, har avlidit. Han ägnade ett långt diplomatliv åt att förstå Ryssland och försvarade in i det sista en självständig svensk utrikespolitik byggd på dialog.

Dissidentklubben har meddelat hans bortgång.

Hirdman hörde till en generation diplomater som byggde sitt yrke på språkkunskap, tålamod och ingående kännedom om motparten. Han studerade slaviska språk och kom till Utrikesdepartementet 1963.

Vägen gick via fredsforskningsinstitutet Sipri, där han var biträdande direktör 1969–1972, och vidare till Peking som ambassadråd 1972–1976. Han var statssekreterare i Försvarsdepartementet 1979–1982, ambassadör i Tel Aviv och därefter chef för krigsmaterielinspektionen, med ansvar för tillsynen över svensk vapenexport.

Tio år i Moskva

År 1994 tog han över ambassaden i Moskva, där han stannade till 2004. Under de sista fyra åren var han doyen, alltså rangäldst i den diplomatiska kåren, och han var samtidigt ackrediterad i flera forna sovjetrepubliker.

Dissidentklubben beskriver honom som den gamla skolans diplomat och skriver att få svenskar var så kunniga om rysk kultur och politik. När han gästade Sveriges Radios Söndagsintervjun i mars 2022 presenterades han som diplomaten som känt Ryssland i mer än 60 år.

Enligt Dissidentklubben sörjde han djupt det han såg som en infantilisering och avveckling av svensk diplomati under det senaste decenniet. I maj 2025 intervjuade Mats Nilsson och Mattias Forsgren honom i hans hem i Bromma; han avslutade med en förhoppning om att tittare skulle börja tänka självständigt.

Varnade för krigsrisken

Hirdman höll fast vid sin linje även när han anklagades för att förringa hotet från Ryssland. I debattartikeln "Svenskt Natomedlemskap kräver folkomröstning", som Nya Dagbladet publicerade i juli 2023, beskrev han ett krig mellan Ryssland och USA/Nato som det största säkerhetshotet mot Sverige. Slutsatsen var att vi "därför bör göra allt vi kan för att hindra att ett sådant krig uppstår".

Han beskrev medlemskapet som ett genomgripande och svåråterkalleligt brott med den alliansfria linjen, med fasta åtaganden som Natos kärnvapenpolitik, militär infrastruktur och skyldigheten att bistå andra länder. Ett så stort steg krävde enligt honom brett folkligt stöd och borde avgöras genom en folkomröstning.

Han varnade också för att Sverige skulle förlora sin självständiga säkerhetspolitiska identitet. Spänningen i Nordeuropa skulle stiga, och i ett krig mellan stormakterna skulle Sverige bli ett omedelbart krigsmål, bedömde han.

Hirdman vägde också fördelarna. Han medgav att ett medlemskap kunde ge avskräckning, ett starkare försvar och närmare nordiskt samarbete, men fann nackdelarna tyngre. Det var en diplomats argument, framfört med skäl och inte med slagord.

Sina erfarenheter samlade han i böckerna "Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst" från 2015 och "Sverige i stormaktspolitikens mitt" från 2017.

Sven Hirdman lämnar efter sig en gärning byggd på kunskap om motparten, respekt för samtalet och modet att tänka självständigt även när det kostade. Hans stora ärende var att Sverige skulle göra allt för att hindra ett krig mellan stormakterna. Det ärendet förtjänar att leva vidare.