Vatten och jordbruk

Planen syftar först och främst till att lösa problemen med vattenbrist, underutvecklat jordbruk och ökenspridning. Den mängd vatten som finns naturligt tillgänglig i denna del av regionen, särskilt i Golanhöjderna, södra Libanon och Västbanken, och som till största delen disponeras av Israel, kan man inte förlita sig på, inte ens om det hypotetiskt skulle fördelas rättvist.

Det finns ett behov i hela regionen av att öka mängden tillgängligt vatten exponentiellt och detta kan bara göras genom avsaltning av havsvatten.

Det finns två stora projekt för avsaltning:

För det första: Bygga två kanaler till Döda havet, den ena från Röda havet och den andra från Medelhavet. Syftet med dessa två kanaler är inte sjötransport, som det ryktas om, och de kan ersättas med rör med stor diameter. Syftet är snarare att dra nytta av den enorma höjdskillnaden mellan Röda havet och Medelhavet å ena sidan och Döda havet å den andra. Döda havet ligger fyrahundra meter under havsytan.

Det snabba vattenflödet i de två kanalerna som sluttar mot Döda havet kan användas för att generera energi för avsaltning och andra användningsområden.

För det andra: I framtiden kan kärnkraftverk med små modulära reaktorer byggas för att avsalta vatten och producera elektricitet. Liknande anläggningar som drivs med antingen naturgas eller kärnkraft bör i framtiden byggas även vid Medelhavskusten och längs Suezkanalen.

Jordbruket måste utvecklas avsevärt med hjälp av moderna bevattnings- och utsädesodlingstekniker i de palestinska områdena och i de angränsande arabländerna för att uppnå livsmedelssäkerhet och ekonomisk, politisk och stabilitet eftersom en stor del av arabländernas resurser slösas bort på att importera livsmedel.

Sociala och politiska chocker inträffar i arabländerna när en global kris leder till stigande livsmedelspriser, vilket skedde 2008 och 2009 och efter utbrottet av kriget i Ukraina 2022.

Därför måste odling och beskogning av torra områden och ökenområden utökas i hela arabregionen.

Industrier

Lyndon LaRouche föreslog vid en internationell konferens om olja och gas i världspolitiken i Abu Dhabi i maj 2002 att oljeproducerande länder skulle bygga kärnkraftverk både för avsaltning av vatten och för att använda sina olje- och gasresurser för petrokemisk, kemisk och annan industri som ökar mervärdet av råolja och gas exponentiellt.

Några år senare lanserade Förenade Arabemiraten sitt eget fredliga kärnkraftsprogram och slutförde byggandet av fyra storskaliga kärnreaktorer i samarbete med Sydkorea förra året. Egypten bygger för närvarande kärnkraftverket Dabaa i samarbete med Ryssland.

Kinas industriella och tekniska framsteg har också gjort det möjligt för landet att lokalisera vissa avancerade industrier i arabländer som Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten och Egypten.

Alla arabländer bör bygga industriparker och särskilda ekonomiska zoner och dessutom etablera industrier i Gaza och på Västbanken för att dra nytta av deras geografiska läge, tillgången på råvaror och arbetskraft samt närheten till marknaderna. Byggandet av en hamn i världsklass i Gaza, en flygplats och ett järnvägssystem.

Finansieringen

Vi kan inte enbart förlita oss på utländskt bistånd för att upprätthålla den ekonomiska situationen för det palestinska folket och deras framtida stat. Oasplanen omfattar inrättandet av en arabisk eller regional utvecklingsbank med Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar (AIIB) som förebild och med ett kapital på 100 miljarder dollar.

Arabländerna bör gemensamt etablera en sådan bank. Dess syfte skulle inte bara vara att utfärda långfristiga krediter med låg ränta för att finansiera grundläggande infrastrukturprojekt i hela regionen, särskilt i Jordanien, Palestina, Libanon och Syrien, utan också att tillhandahålla finansiell hävstång för nationella utvecklingsbanker som ska etableras, såsom den palestinska utvecklingsbanken (som förutsågs i Osloavtalet men som inte har etablerats).

De nationella bankerna skulle kunna finansiera lokala projekt för bostäder, jordbruk och industri. På så sätt skulle de fattiga arabländerna och det palestinska folket slippa förlita sig på utländskt bistånd som är förenat med villkor, inklusive politiska eftergifter.

Finansiering skulle dessutom kunna erhållas från AIIB och genom bilaterala ”olja-för-byggnad ”- och ”olja-för-teknik”-avtal, där en liten del av regionens olje- och gasexport (5-10 procent) skulle kunna användas för att finansiera den föreslagna Arabiska utvecklingsbanken och för att erhålla bilaterala krediter från olje- och gasimporterande länder som Kina, Japan, Korea, Indien och europeiska länder och använda dessa krediter i infrastruktur-, industri- och jordbruksprojekt. Vi har förklarat detta i detalj i en tidigare artikel.

Hur kan Gaza byggas upp igen utan att befolkningen förflyttas?

Det finns många enkla lösningar, men de kräver god organisation och gemensam finansiering. Till exempel har asiatiska länder, inklusive Kina, kapacitet att billigt och snabbt tillverka små prefabricerade mobila hus som är lika stora som en typisk fraktcontainer.

Det palestinska folket i Gaza kan inte fortsätta att bo i tält utan att drabbas av alla möjliga hälsoproblem och psykologiska och sociala problem.

Kommunala sanitetsanläggningar skulle kunna byggas runt kluster av sådana bostäder längs Gazas kustlinje, försörjda med vatten, elektricitet och avloppsrening via flytande kraftverk och avsaltningsanläggningar som finns tillgängliga i många delar av världen eller som kan byggas snabbt. På samma sätt måste fältsjukhus och skolor byggas.

Oasplanen är en plan som, trots att den är regionalt omfattande och kräver global enighet, kan hitta lösningar även på lokala och nationella frågor. Dess detaljer kan utvidgas i samarbete med lokala planerare och ingenjörer för att anpassa den till den lokala situationen i varje region och land.

Vårt syfte med att föreslå Oasplanen är inte att utforma en exakt politik för varje land, utan att utveckla en allmän men vetenskaplig och konceptuell ram som återspeglar den ekonomiska, tekniska och politiska utvecklingen i dagens nya värld.