”Främlingsfientlighet” – ett nödvändigt ont

Inför årets val den 13 september beskrivs Sverigedemokraterna ofta som ett nationalistiskt parti – av partiet självt, av dess motståndare och av andra nationalister.

Detta är del 1 av 3 i Per Nordins granskning av Sverigedemokraternas nationalism inför valet 2026.

Samtidigt har det bland mer genuint nationalistiskt sinnade personer uppstått en diskussion om hur man bör förhålla sig till SD. Skribenter, debattörer och poddare som själva företräder en mer etnonationell syn har argumenterat för att SD trots allt är det enda realistiska alternativet, eller gjort gällande att partiet i grunden fortfarande står för samma mål som tidigare.

Det är också en anledning till att frågan om Sverigedemokraternas nationalism är relevant inför valet.

Jag argumenterade redan 2019 för att Sverigedemokraterna hade lämnat sin tidigare ideologi i analysen "Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?"

Den som vill läsa en bredare genomgång av hur jag menar att Sverigedemokraternas politik i övriga frågor förändrats sedan början av 2000-talet kan läsa den tidigare analysen, och även Nya Dagbladets valgranskning "Sverigedemokraternas förvandling". Här vill jag gå ett steg längre och fokusera på en mer avgränsad fråga: hur partiet förändrat sin egen definition av nationalism. Med hjälp av partiets egna program och ideologiska texter undersöker jag vad denna förändring innebär för frågan om dagens SD fortfarande kan beskrivas som nationalistiskt enligt partiets egen tidigare definition.

Är dagens Sverigedemokrater verkligen nationalistiska enligt partiets egen tidigare definition av nationalism?

Den här artikelserien består av tre delar och är medvetet mer omfattande än en traditionell opinions- eller analysartikel. Den riktar sig framför allt till läsare med ett djupare intresse för politik, ideologi och politisk strategi och gör därför inte anspråk på att vara snabbläst eller nå den bredaste möjliga läsekretsen. Serien är aktuell inför valet 2026, men frågorna den behandlar har betydelse både på kort och lång sikt – också för hur den nationalistiska politiken och dess strategiska vägval kan komma att utvecklas efter valet. Att en fråga kräver en längre analys och främst engagerar en mer politiskt intresserad publik gör den inte mindre viktig. Tvärtom finns det frågor som behöver undersökas på djupet just därför att förenklade svar riskerar att dölja de ideologiska och strategiska motsättningar som faktiskt står på spel. Den här serien är ett försök att göra just det.

Nationalismen enligt Sverigedemokraternas egna dokument

1979–1988 – Från Bevara Sverige Svenskt till Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas äldre syn på nationen uppstod inte först i partiprogrammen under 1990-talet. En viktig del av den organisatoriska bakgrunden fanns i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som bildades 1979 och gjorde motståndet mot invandringen och bevarandet av ett svenskt Sverige till sin centrala fråga.

I BSS:s material framställdes invandringen inte enbart som ett kulturellt eller ekonomiskt problem, utan som ett hot mot svenskarnas fortsatta existens som folk i sitt eget land. I ett BSS-program som enligt organisationens egen senare debattskrift troligen skrevs 1985 formulerades denna linje mycket tydligt.

Synen på svenskhet framträder särskilt tydligt i programmets avsnitt om internationella adoptioner. BSS motsatte sig sådana adoptioner och skrev om barn från Korea, Sri Lanka, Indien och Afrika: "Dessa barn [...] kan aldrig bli fullt svenska". Här var alltså etnisk härkomst inte bara relevant för invandringspolitiken, utan också uttryckligen för frågan om vem som över huvud taget kunde betraktas som fullt svensk.

Den etniska dimensionen framgår också tydligt av programmets konkreta politiska förslag. Där beskrivs Sveriges historiskt homogena befolkning som en tillgång, samtidigt som organisationen slog fast att "endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående länder" principiellt skulle kunna accepteras som invandrare.

Programmet sammanfattade sin linje med krav på begränsad invandring från "kulturellt och etniskt besläktade länder", flyktingmottagande av människor "etniskt besläktade med de nordiska folken" och understödd repatriering från "etniskt och kulturellt avvikande länder".

Det innebär att flera av de grundläggande idéer som senare återfinns i Sverigedemokraternas tidiga program – etnisk homogenitet, etnisk närhet som kriterium för invandring, assimilation och repatriering – redan återfinns uttryckligen i BSS eget programmaterial.

År 1986 gick BSS samman med Framstegspartiet och bildade Sverigepartiet. Samarbetet blev kortvarigt. Efter interna konflikter och splittringar bildades Sverigedemokraterna i februari 1988 ur den falang inom Sverigepartiet som hade sina organisatoriska rötter i BSS.

Det innebär inte att BSS, Sverigepartiet och Sverigedemokraterna kan betraktas som exakt samma organisation eller att varje politisk ståndpunkt förblev oförändrad. Men det finns en tydlig organisatorisk koppling mellan dem. Det gör det relevant att undersöka om det också fanns en ideologisk kontinuitet i synen på nationen, etniciteten och invandringen.

Den kontinuiteten blir tydlig när Sverigedemokraternas egna partiprogram börjar granskas.

1989 – Den homogena nationen

Redan i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 framställdes Sveriges historiskt homogena befolkningssammansättning som en tillgång. Partiet kopplade Sveriges fredliga utveckling till den nationella samhörigheten och "frånvaron av främmande folkminoriteter".

I programmet formulerades den grundläggande synen på nationen:

"Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig och demokratisk utveckling [än] en mångkulturell heterogen statsbildning".

Även härkomst tillmättes uttrycklig betydelse. Partiet ville huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst, eftersom européer ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt" smälta in i det svenska samhället.

Det långsiktiga målet för befolkningspolitiken var samtidigt att vända invandrarströmmen. Sverigedemokraterna ville kraftigt begränsa invandringen och "verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeisk härkomst".

Redan i partiets första program förenades alltså kulturella argument med en uttrycklig etnisk dimension: homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, människors härkomst tillmättes betydelse och återflyttningspolitiken riktades uttryckligen mot invandrare av utomeuropeisk härkomst.

1994 – Att "återskapa ett svenskt Sverige"

I partiprogrammet från 1994 blev målet för befolkningspolitiken ännu tydligare. Sverigedemokraterna skrev:

Sverigedemokraternas viktigaste politiska målsättning är att återskapa ett svenskt Sverige.

Sveriges homogena befolkningssammansättning beskrevs som en "ovärderlig tillgång", och partiet ville "stoppa all invandring av människor från etniskt avlägsna kulturer".

Programmet förespråkade samtidigt en omfattande återflyttningspolitik:

"Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de som kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder inom en snar framtid."

Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder. Programmet slog fast att "någon hänsyn till utgivna medborgarskap" inte skulle tas.

Även härkomst användes uttryckligen som kriterium för vilken invandring som ansågs önskvärd. Sverige borde enligt programmet huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av nordeuropeisk härkomst, eftersom dessa ansågs vara de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället".

Det är därför svårt att tolka 1994 års nationalism som enbart kulturell. Etnisk härkomst hade en självständig politisk betydelse.

1995 – "Bevara Sverige Svenskt" lever kvar

Kontinuiteten med den äldre nationalistiska miljön framgår inte enbart av partiprogrammen. I filmen SD-95 använde Sverigedemokraternas dåvarande partiledare Mikael Jansson själv den gamla BSS-parollen när han talade om Sveriges framtid. Jansson sade:

— Trots att hoten mot Sverige är flertaliga och allvarliga och trots att många människor känner i sin vardag en dyster sinnestämning så är det ännu inte för sent. Följ med oss i vårt motto. Hjälp oss att rekonstruera en svensk överlevnad. Låt oss alltså bevara Sverige svenskt.

Uttalandet är intressant eftersom uttrycket "Bevara Sverige Svenskt" fortfarande användes som ett motto av partiets egen ledare 1995, sju år efter Sverigedemokraternas bildande. Kontinuiteten mellan BSS-miljön och 1990-talets SD framträder därmed inte bara genom likheter mellan organisationernas programtexter och partiledarens egen retorik, utan också i det budskap som förmedlades genom partiets affischer, klistermärken och annat kampanjmaterial.

1996 – Repatrieringspolitiken konkretiseras

I 1996 års partiprogram stod den etniska dimensionen kvar. Partiet beskrev fortfarande sin viktigaste politiska målsättning som att "återskapa ett svenskt Sverige" och framhöll den homogena befolkningssammansättningen som en tillgång.

Återflyttningspolitiken formulerades nu som ett repatrieringsprogram för "de etniska främlingar" som hade invandrat till Sverige efter 1970. Redan beviljat svenskt medborgarskap skulle inte utgöra något hinder, och en särskild repatrieringsmyndighet skulle inrättas för att administrera politiken.

Även människors härkomst hade fortsatt en uttrycklig betydelse. Tillhörigheten till den "västerländska kulturkretsen" definierades bland annat med utgångspunkt i förfädernas nationella tillhörighet, samtidigt som programmet framhöll värdet av etnisk homogenitet och betydelsen av att svenskarna kunde behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung".

Det bör samtidigt noteras att programmet inte förespråkade att samtliga människor med icke-svenskt ursprung skulle lämna Sverige. Personer som hade invandrat senast 1970 samt adopterade skulle kunna finnas kvar, och partiet skrev att svenskarna skulle leva i "fredlig samvaro" med dessa. Målet var alltså inte absolut etnisk homogenitet, men etnicitet och härkomst hade fortfarande en uttrycklig och självständig betydelse för partiets syn på nationen och befolkningspolitiken.

1999 – En etniskt och kulturellt homogen nation

I partiprogrammets inledning från 1999 (reviderat 2002) beskrev Sverigedemokraterna sin grundläggande syn på nationen:

"Vår nation är ett kollektiv, där vi alla har ett ansvar för vårt folks bästa både nu och i framtiden. Vi tror att en etniskt och kulturellt homogen nation har större förutsättningar för en fredlig utveckling än en mångkulturell heterogen statsbildning. Erfarenheten talar för att gemensamma rötter stärker den nationella samhörigheten och bidrar till stabilitet och rättvisa".

Partiet nöjde sig alltså inte med att framställa etnisk homogenitet som önskvärd. Den kopplades uttryckligen till bättre förutsättningar för nationell sammanhållning, stabilitet och en fredlig samhällsutveckling.

1999/2002 – Målet att återskapa Sverige

Lite längre fram i samma partiprogram under rubriken "Befolkningspolitik" formulerades också partiets långsiktiga mål:

"Sverigedemokraterna vill istället på sikt återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt."

2003 – Den nationalistiska principen

I principprogrammet från 2003 utvecklades resonemanget ytterligare under rubriken "Den nationalistiska principen":

"Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen."

Programmet slog dessutom fast att nationalismens princip var "en stat, en nation" och att den ideala nationalstaten var befolkningsmässigt homogen.

2005 – Nationalismen kan aldrig vara multietnisk

På en ideologisk frågesida på Sverigedemokraternas webbplats från 2005 förklarade partiet skillnaden mellan konservatism och nationalism. Där skrev man:

"Konservatismen kan även vara internationalistisk och multietniskt orienterad, vilket nationalismen naturligtvis aldrig kan vara".

Detta var ingen tillfällig eller isolerad formulering. Samma grundsyn återkommer i partiets program och ideologiska texter från samma period.

2005 – Folkbegreppet

På samma ideologisida utvecklade Sverigedemokraterna även sin syn på begreppet folk. Partiet tog uttryckligen avstånd från den nationalsocialistiska uppfattningen att ras och folk är samma sak, men skrev samtidigt:

"Vår utgångspunkt är istället folket, som är ett subjektivt och föränderligt begrepp vilket inrymmer både kulturella, sociala och biologiska hänsynstaganden".

Partiets folkbegrepp var alltså inte strikt rasbiologiskt, men det var heller inte enbart kulturellt eller medborgerligt. Enligt partiet ingick uttryckligen även biologiska hänsynstaganden i folkbegreppet.

Läser man partiets program och ideologiska texter från 1989 fram till mitten av 2000-talet tillsammans framträder en tydlig kontinuitet. Sverigedemokraternas nationalism var under denna period etnonationell, även om det samtidigt förekom formuleringar om assimilation och möjligheten för vissa människor med annan bakgrund att upptas i den svenska gemenskapen.

Den etniska dimensionen hade dock en självständig betydelse. Etnisk homogenitet framställdes som eftersträvansvärd, härkomst tillmättes politisk betydelse och folkbegreppet omfattade enligt partiet inte bara kulturella och sociala utan också biologiska hänsynstaganden.

Det fanns därför redan tidigt en kulturell syn på svenskhet och en möjlighet till assimilation i partiets nationalism, men den existerade tillsammans med – inte i stället för – den etniska dimensionen. Detta skiljer den äldre ideologin från den senare "öppna svenskheten", där etnisk härkomst inte längre ges samma självständiga betydelse för vem som betraktas som svensk.

Här krävs samtidigt ett begreppsligt förtydligande. När Sverigedemokraterna och den bredare nationalistiska miljön under denna period talade om nationalism användes inte nödvändigtvis beteckningen etnonationalism. I denna artikel använder jag begreppet för att skilja den äldre nationssynen från den kulturnationalism som SD senare kom att företräda. I det äldre synsättet sammanföll den svenska nationen i hög grad med det svenska folket i etnisk mening: härkomst och etnisk tillhörighet hade en självständig betydelse för vem som kunde betraktas som svensk och bevarandet av den etniska kontinuiteten var en del av nationalismens mål. Det skiljer sig från den senare kulturnationalismen och den "öppna svenskheten", där nationstillhörigheten inte görs beroende av etnisk bakgrund och där människor av annan härkomst kan assimileras och "bli svenskar". Distinktionen mellan etnonationalism och kulturnationalism används alltså här för att hålla isär två olika nationsbegrepp som annars riskerar att döljas bakom samma ord: nationalism.

Innan vi går vidare finns det en sak som bör klargöras. Den här artikeln argumenterar inte för att dagens Sverigedemokrater inte är nationalistiska enligt alla tänkbara definitioner av nationalism.

Den argumenterar för att partiet inte längre är nationalistiskt enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets bildande och fram till mitten av 2000-talet.

Den ideologiska omorienteringen

2005–2011 – Gradvis ideologisk omorientering

Under denna period började en annan syn på svenskhet successivt ta större plats i partiets program. Redan vid revideringen 2005 betonades FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samtidigt som partiet uttryckligen skrev:

"Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund".

Samtidigt fanns de äldre etnonationella formuleringarna kvar. Under denna övergångsperiod kunde alltså avståndstagande från etnisk diskriminering och möjligheten till assimilation samexistera med resonemang om etnisk likhet, biologiska hänsynstaganden och en nationalism som enligt partiets egen ideologiska frågesida "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad.

Programutvecklingen framstår därför inte som ett enda plötsligt ideologiskt brott. Under några år existerade äldre och nyare sätt att definiera nationen parallellt innan den senare definitionen blev dominerande.

2001–2005 – Splittringen försvagar motståndet mot förändringen

För att förstå förutsättningarna för denna ideologiska omorientering behöver man gå några år tillbaka. Sverigedemokraterna hade redan från 2001 genomgått omfattande interna konflikter. År 2001 inträffade en av de största splittringarna i partiets historia, då missnöjda medlemmar bröt sig ur Sverigedemokraterna och bildade Nationaldemokraterna. Utbrytarna kritiserade vad de uppfattade som en pågående liberalisering av Sverigedemokraterna och ville företräda en hårdare och mer uttalat etnonationell linje.

Bland dem som lämnade SD för Nationaldemokraterna fanns också personer med djupa rötter i den äldre nationalistiska miljö som föregick partiet. Sven Davidson hade varit ordförande för BSS, vice ordförande i Sverigepartiet och därefter verksam inom Sverigedemokraterna, innan han på 2000-talet gick över till Nationaldemokraterna. Även Tomas Johansson, som tidigare varit verksam i SD och bland annat suttit i partistyrelsen, anslöt sig till Nationaldemokraterna när partiet bildades 2001 och valdes 2004 till dess partiledare.

Brytningen omfattade inte bara några enskilda ledande personer. Nationaldemokraterna tog också med sig en betydande del av SD:s aktivistmiljö, och utbrytningen slog särskilt hårt mot partiets organisation i Stockholmsområdet. I Haninge gick större delen av den lokala SD-organisationen över till det nya partiet. Nationaldemokraterna etablerade sig samtidigt även i bland annat Göteborgsområdet där flera av Sverigedemokraternas medlemmar anslöt sig till det nya partiet.

Nationaldemokraternas senare partiledare Marc Abramsson beskrev själv brytningen som "den kanske största utbrytningen i Sverigedemokraternas historia" och förklarade den ideologiska skillnaden med att hans sida ansåg sig företräda en "genuin nationalism", medan SD enligt honom hade slagit in på en "liberaliserande väg".

Splittringen fick också betydelse för den fortsatta maktkampen inom SD. De som motsatte sig partiets förändring utgjorde nämligen inte en enda sammanhållen falang. En del av de mer "hårdföra" nationalisterna hade lämnat partiet för Nationaldemokraterna, medan andra stannade kvar och försökte bevara mer av den äldre programlinjen.

I Stockholm fanns den gruppering som inom partiet kom att kallas "bunkergänget" eller "bunkerfalangen" med gamle partiledare Mikael Jansson i spetsen. Samtidigt växte den yngre Skånebaserade kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson fram. Åkesson har själv senare beskrivit hur de redan under Lundatiden såg sig som den grupp som skulle forma partiets framtid, samtidigt som den äldre Stockholmsgruppen främst var inriktad på Stockholm.

Den äldre och mer etnonationellt orienterade miljön hade därmed redan försvagats genom splittringen 2001 när den yngre generationen successivt ökade sitt inflytande. När Jimmie Åkesson 2005 besegrade Mikael Jansson i partiledarvalet innebar det därför inte bara ett generationsskifte, utan blev också en viktig etapp i den längre ideologiska förändring som senare skulle bli tydlig i partiets program.

2011 – Den öppna och ickerasistiska nationalismen

Den tydligaste programmässiga brytpunkten i det material som här har gåtts igenom återfinns i principprogrammet från 2011 , där den äldre etnonationella definitionen i huvudsak ersattes av en nationalism där kultur, språk, identitet och lojalitet stod i centrum.

Från partiets principprogram från 2011 går följande att läsa:

Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk.

"Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer".

"Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur".

"Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den".

"Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation".

"Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter".

Kontrasten blir särskilt intressant om denna definition av nationalismen jämförs med hur Jimmie Åkesson själv beskrev Sverigedemokraternas nationalism i en TV-debatt 1998. På frågan varifrån partiet hämtade sin ideologi svarade han:

— Vi ligger ju på den nationaldemokratiska ideologin, det vill säga en demokratisk nationalism, där man strävar efter ett tryggt och stabilt samhälle genom att folket känner samhörighet med varandra genom att man har en gemensam historia, en gemensam kultur, talar samma språk, en gemensam historia och religion.

Åkessons beskrivning från 1998 är inte identisk med den uttryckliga etniska definition som återfanns i partiets dåvarande program, men den ligger tydligt närmare den äldre föreställningen om ett folk sammanbundet av historisk kontinuitet, gemensam kultur, språk och religion än 2011 års formulering. I det senare principprogrammet definierades nationen i stället genom kultur, språk, identitet och lojalitet, samtidigt som partiet uttryckligen slog fast att nationstillhörigheten inte grundades på "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Skillnaden blir särskilt betydelsefull eftersom Åkesson här, tretton år före 2011 års principprogram, med egna ord beskriver den nationalism som Sverigedemokraterna företrädde under 1990-talet.

Ett konkret exempel från denna övergångsperiod visar samtidigt hur konfliktfylld förändringen kunde vara redan innan den nya definitionen skrevs in i principprogrammet 2011.

2005 – När den äldre programtolkningen blev oförenlig med medlemskap

Ett särskilt illustrativt exempel på konflikterna kring Sverigedemokraternas ideologiska förändring är statsvetaren Jimmy Windeskog. Han var inte någon perifer medlem. Windeskog tillhörde under många år partiets ledande och mest aktiva skikt. Han var ordförande för SDU (Sverigedemokratisk ungdom) 1996–2000, satt i partistyrelsen 1995–2004, var partisekreterare 2001–2003 och hade därefter ansvar för kommunpolitiska frågor. Han hade också en framträdande roll i partiets publicistiska verksamhet och var bland annat redaktör för SD-Bulletinen och SDU:s medlemstidning Demokraten.

Windeskog var samtidigt en praktiskt inriktad partiaktivist. Hans engagemang bestod alltså inte enbart av styrelseposter och skrivande, utan också av deltagande i partiets utåtriktade verksamhet. Hans betydelse för det äldre SD är därför relevant när den senare ideologiska konflikten ska förstås.

Windeskogs egen tolkning av den nationalism som partiet företrädde under 1990-talet var tydligt etnonationalistisk. I en intervju i SVT:s ungdomsprogram Elbyl 1996 uttryckte han målsättningen: "Jag vill ha ett etniskt homogent Sverige. I den mån det går."

Den tolkningen hade tydliga motsvarigheter i Sverigedemokraternas officiella program under samma period. I 1994 års program framhölls människor av "nordeuropeisk härkomst" som särskilt lämpade därför att de ansågs bäst kunna "etniskt och kulturellt smälta in" i Sverige. I 1996 års program betonades värdet av etnisk homogenitet och möjligheten att behålla känslan av ett "genuint svenskt ursprung", samtidigt som partiet motsatte sig framtida adoptioner av barn med ursprung utanför den västerländska kulturkretsen.

Mot den bakgrunden blir Windeskogs uteslutning 2005 särskilt intressant. Konflikten utlöstes av ett blogginlägg den 29 september 2005, "Tony Wiklander och mångkulturen", där Windeskog kritiserade vice partiordföranden Tony Wiklander sedan denne berättat att han hade en adoptivdotter från Indien. Windeskog menade att Wiklander därigenom själv hade bidragit till det mångkulturella samhälle som partiet sade sig motarbeta och frågade: "vilken trovärdighet har vi som parti när inte ens vice partiordförande verkar avvisa mångkulturen?"

Sveriges Radio rapporterade efter uteslutningen att partistyrelsen ansåg att Windeskogs synsätt stred mot principprogrammet och därför omöjliggjorde fortsatt medlemskap.

Windeskog själv uppfattade konflikten på motsatt sätt. I en kommentar till Ingrid Carlqvist, som då arbetade på Aftonbladet, sammanfattade han sin syn på konflikten: "De vill utesluta mig för att jag håller mig till vårt principprogram".

Detta var också kärnan i det försvar Windeskog själv publicerade i samband med uteslutningen. Han hänvisade bland annat till principprogrammets formulering om att den gemensamma identiteten förutsatte "en hög grad av etnisk och kulturell likhet" och till partiets politik kring internationella adoptioner. Hans slutsats var att han "till punkt och pricka följt SD:s politiska styrdokument". I kommentarsfältet fick Windeskog också öppet stöd från partivännerna Weine Berg och Joakim Larsson, vilket visar att hans tolkning inte var helt isolerad inom partiet.

Windeskog gjorde samtidigt klart att han själv inte nödvändigtvis förespråkade ett förbud mot internationella adoptioner. Kärnan i hans argument var i stället att han ansåg sig ha tillämpat partiets dåvarande syn på nation, etnicitet och mångkultur konsekvent även på en ledande partiföreträdare.

Därmed hade konflikten också blivit en strid om hur Sverigedemokraternas egen ideologi skulle tolkas: Windeskog försvarade sitt resonemang genom att hänvisa till partiets fortfarande gällande skrivningar om etnisk likhet och dess politik kring internationella adoptioner, medan partiledningen ansåg att hans synsätt stod i strid med partiets grundläggande principer.

Windeskog beskrev senare själv konflikten som en del av en längre ideologisk förändring inom partiet. Han skrev att han redan före uteslutningen "själsligen lämnat SD" och kritiserade vad han kallade den "popularisering och missnöjespolitiska förskjutning" som enligt honom hade accelererat efter valet 2002. Särskilt pekade han ut synen på etnisk homogenitet:

"Till slut kunde man bli misstänkliggjord för att man försvarade delar av principprogrammet – det jag syftar på är främst delarna som talar om etnisk homogenitet. Det är bara en fråga om tid innan dessa snart stryks bort från deras principprogram för gott".

Windeskogs bedömning är särskilt intressant i efterhand. Han hade själv under 1990-talet företrätt en etnonationell tolkning av partiets politik och uteslöts 2005 efter en konflikt om hur principprogrammet skulle förstås. Sex år senare antog SD ett nytt principprogram där nationen uttryckligen definierades utifrån kultur, språk, identitet och lojalitet och inte utifrån "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". Det som Windeskog förutsåg skulle försvinna ur partiets program kom alltså också att göra det.

Kontrasten mot partiets äldre program är påtaglig. Ett synsätt som bara några år tidigare hade kommit till uttryck i Sverigedemokraternas officiella program kunde alltså 2005 bidra till att en tidigare SDU-ledare och partisekreterare uteslöts ur partiet. Windeskogs fall blir därmed ett konkret exempel på att den ideologiska förändringen inte enbart kom till uttryck genom nya formuleringar i partiprogrammen, utan också genom att uppfattningar som tidigare hade rymts inom partiets officiella linje inte längre accepterades inom organisationen.

Utvecklingen skedde således i flera steg. En del av den äldre nationalistiska miljön lämnade SD vid splittringen 2001 och bildade Nationaldemokraterna. Andra stannade kvar men kom senare i konflikt med den förändrade programtolkningen. Windeskogs fall visar också hur en tidigare ledande företrädare för det äldre SD till slut hamnade utanför partiet i en konflikt om vad dess nationalism skulle innebära. Samtidigt stärkte den yngre kretsen kring Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson successivt sin ställning.

När principprogrammet 2011 slutligen definierade nationalismen som "öppen och ickerasistisk" och slog fast att nationstillhörighet inte bygger på "genetisk grupptillhörighet" hade förändringen därför föregåtts av ungefär ett decennium av programförändringar, interna ideologiska konflikter, avhopp och uteslutningar.

Dagens SD beskriver svenskhet på ett helt annat sätt

Dagens Sverigedemokrater betonar i stället det som partiet har kallat "öppen svenskhet". Svenskhet beskrivs inte längre som beroende av etnisk härkomst eller biologiskt ursprung.

Den som delar svenska värderingar, lär sig språket, identifierar sig med Sverige och blir en del av den svenska gemenskapen kan enligt partiet bli svensk oavsett om personen har sina rötter i Afrika, Asien, Europa eller någon annanstans.

I SD:s valplattform inför valet 2026 beskrivs den svenska nationen som bestående av både människor som bott i Sverige i generationer och människor som flyttat hit, anpassat sig och så småningom uppgått i nationen.

I partiets program kan man exempelvis läsa:

"Svenskheten är öppen. Det betyder att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk".

Samma syn uttrycks på partiets nuvarande webbplats , där SD skriver att "Svenskheten är öppen för den som vill bli en del av den", men att den bygger på "lojalitet, ansvar och anpassning".

Åkesson: svenskheten sitter inte i det biologiska

Jimmie Åkesson har själv vid flera tillfällen uttryckt samma syn på svenskhet. I en intervju som publicerades 2018 fick han frågan om han med det svenska folket avsåg en rent etniskt svensk befolkning. "Nej, nej, inte alls", svarade Åkesson och fortsatte, översatt till svenska: "Vi förespråkar en öppen svenskhet. Vem som helst kan bli svensk." Han framhöll också att han aldrig hade betraktat befolkningen som något som behöver vara biologiskt ren.

Samma grundsyn uttryckte Åkesson 2018 i en radiointervju med Ekot i konflikten med de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige. Han framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet" och beskrev skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi". Åkesson förklarade vidare: "Svensk för mig sitter inte i det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson företrädde de uteslutna "en annan typ av nationalism som vi inte står för", och skillnaden i synen på nationen och svenskheten hade varit själva konflikten och anledningen till att de inte längre var med i SD.

I sitt vårtal den 2 maj 2026 formulerade Åkesson denna syn ännu tydligare:

Svenskheten sitter inte i hudfärgen eller någon annan kroppsdel.

Han framhöll samtidigt att det inte är blodsband som avgör vem som är svensk och beskrev i stället svenskheten i termer av normer, värderingar och seder. Om människor som invandrat till Sverige sade han: "Människor som har valt att flytta till vårt land, har rätt att genom flit, ambition, strävan, så småningom uppgå i vår nation och bli svenskar. Så man kan bli svensk, utan att vara född i Sverige".

Den 24 juli 2026 återkom Åkesson till frågan om etnicitetens politiska betydelse. "Det är inte politik. Politik handlar om att stifta lagar och fördela resurser. I en politisk kontext är alla svenska medborgare lika inför lagen", sade han till SVT. Till Sveriges Radio uttryckte han samma princip: "I Sverige är alla medborgare lika inför lagen, det är ganska grundläggande i en rättsstat, och det tycker vi också".

I en intervju med den SD-närstående mediekanalen Riks den 31 augusti 2026 under titeln "Väljarna grillar politikern" blev Åkesson ännu mer explicit när han inför fyra personer med invandrarbakgrund fick frågan hur han såg på uppfattningen att etniska svenskar inte får bli en minoritet i Sverige. Åkesson svarade att han höll med om att svenskar inte får bli en minoritet, men tillade: "det har inte nödvändigtvis en etnisk aspekt utan det handlar just om identitet, värderingar, normer". När frågeställaren därefter målade upp ett scenario där svenska värderingar, traditioner och kultur fortfarande dominerar, men där den etniskt svenska befolkningen inte längre gör det, svarade Åkesson att hans politiska mål är ett så konfliktfritt samhälle som möjligt och att hudfärg inte spelar någon roll för detta. I sitt svar reducerade han därmed frågan om den etniskt svenska befolkningens framtida majoritetsställning till en fråga om hudfärg, trots att frågeställningen uttryckligen gällde etnicitet – ett betydligt bredare begrepp än hudfärg.

Åkessons resonemang innebär alltså att det inte i sig är ett problem om etniska svenskar blir en minoritet, så länge människor med annan etnisk bakgrund assimileras, anammar den svenska kulturen och enligt hans definition "blir svenskar" i kulturell mening.

Ett ytterligare exempel kom den 3 september 2026 från SD:s vice partiledare Henrik Vinge. I en intervju med Dagens ETC avvisade han en etnisk definition av den politiska skiljelinjen. När han konfronterades med migrationspolitiske talespersonen Ludvig Asplings uttalande om att alltför många i Sverige inte tillhör den etniskt svenska befolkningen svarade Vinge att det inte var så han själv skulle uttrycka saken. Problemet var enligt honom i stället människor som kommit till Sverige utan att vilja bli en del av det svenska samhället. Vinge framhöll också att han känner "många muslimer som är svenskar" och att han inte är intresserad av var människor är födda eller vilken hår- eller hudfärg de har. Uttalandena ligger därmed tydligt i linje med den moderna SD-definitionen som beskrivits ovan: svenskheten avgörs inte av etnisk härkomst utan av assimilation, samhällstillhörighet och kulturell anpassning.

Ett annat uppmärksammat exempel på Åkessons nuvarande syn på svenskhet kom i Morgonpasset i P3 den 25 augusti 2026. På frågan om det var fel att vara statsminister och troende muslim svarade Åkesson nej. När programledarna senare återkom till frågan förklarade han att religion i Sverige är en privatsak och bekräftade att det var "helt okej" med en troende muslim som svensk statsminister, så länge den religiösa övertygelsen inte omsattes i politiska krav såsom införandet av sharialagar.

Uttalandet mötte kritik även från nationalister. Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand reagerade med orden : "Nej, Jimmie Åkesson. Det är absolut inte okej med en muslimsk statsminister i Sverige".

Åkesson har dock därefter gått ut på X och kommenterat:

"Sveriges statsminister ska vara svensk och tillhöra den svenska majoritetskulturen, något annat vore vansinne".

För frågan om Sverigedemokraternas nationalism är denna distinktion central. Åkessons förtydligande att statsministern ska vara "svensk" innebär enligt hans eget svenskhetsbegrepp inte att statsministern måste vara etniskt svensk. Som partiets program och Åkessons övriga uttalanden visar definieras svenskheten i stället utifrån bland annat kultur, identitet och assimilation. En statsminister skulle enligt detta svenskhetsbegrepp alltså exempelvis kunna ha arabisk etnisk bakgrund och samtidigt vara muslim, förutsatt att personen assimilerats och blivit svensk i kulturell mening.

Sammantaget lämnar dessa uttalanden inget utrymme för en tolkning där biologisk eller etnisk härkomst i sig skulle utgöra ett hinder för att "bli svensk" enligt Åkessons nuvarande syn.

Detta är inte bara en förändring av invandringspolitiken. Det är en förändring av själva definitionen av svenskhet – och därmed också av den nationalism partiet säger sig företräda.

Samma ord – en förändrad definition

Sverigedemokraterna betecknar sig i dag främst som socialkonservativa, men beskriver fortfarande sin ideologiska grund som nationalistisk i partiets principprogram.

Men ordet nationalism används idag på ett annat sätt än i de program och ideologiska texter som präglade partiet från dess tidiga år och fram till mitten av 2000-talet.

Det finns därför två sätt att beskriva utvecklingen.

Det ena är att säga att SD fortfarande är nationalistiskt, men att partiet har omdefinierat nationalism från en etnonationell till en kulturell eller medborgerligt orienterad nationalism.

Det andra är att utgå från partiets egen tidigare definition.

Om nationalism enligt SD år 2005 "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad, men dagens SD accepterar ett mångetniskt Sverige där människor med olika etniska bakgrunder enligt partiets nuvarande syn kan "bli svenskar", följer en logisk slutsats:

Enligt Sverigedemokraternas egen tidigare definition är dagens Sverigedemokrater inte längre ett nationalistiskt parti.

Partiet har inte övergett ordet nationalism.

Men man har övergett den definition av nationalism som man själv tidigare ansåg vara självklar.

Nationalismen förändrades – förändrades också målet?

Här går det att gå ett steg längre.

När SD i början av 2000-talet beskrev Sverige som en nation "såväl etniskt som kulturellt" var detta inte en detalj i partiets politik. Det var en central utgångspunkt för partiets nationalism.

Målet var inte enbart att begränsa invandringen, bevara svenska traditioner eller ställa krav på kulturell anpassning. Det långsiktiga målet var att återskapa Sverige som en etniskt såväl som kulturellt svensk nation.

Den svenska nationens och den svenska etnicitetens fortlevnad framstår därmed som centrala delar av partiets politiska existensberättigande under denna period. Det låg också i linje med partiets historiska framväxt i en politisk miljö där motståndet mot invandringen och idén om att bevara Sverige svenskt stod i centrum – en paroll som Sverigedemokraterna själva använde under 1990-talet och i början av 2000-talet. Jag minns själv hur jag som dåvarande medlem satte upp affischer och klistermärken med denna paroll inför valet 2002. Partiets särart låg inte i dess ståndpunkter om exempelvis skatter eller miljöpolitik, utan framför allt i synen på invandringen, nationen och det svenska folkets fortlevnad.

Om den svenska nationen då definierades som både etnisk och kulturell, medan dagens SD inte längre betraktar etnisk härkomst som avgörande för svenskhet, innebär det att partiet också har lämnat det mål som tidigare utgjorde själva kärnan i dess ideologi.

Det handlar inte bara om att SD har justerat sin invandringspolitik eller moderniserat sitt språkbruk.

Det handlar om att partiet har lämnat etnonationalismen som under många år utgjorde dess ideologiska fundament och ersatt den med en annan nationalism, samtidigt som det har behållit samma benämning.

Det räcker inte att bara begränsa invandringen

Som jag skrev i min artikel från 2019:

"Den någorlunda insatte vet att det inte räcker med att begränsa invandringen eller att ens stoppa den, om målet är att förhindra att vi svenskar ska bli i minoritet i vårt eget land. Det behövs idag en massiv återvandring för att rädda nationen.

Även med SD:s politik vid makten blir svenskarna på sikt i minoritet, även om det måhända skulle gå i lite långsammare takt. För en genuin Sverigevän är en röst på Sverigedemokraterna inget annat än en bortkastad röst."

Jag står fast vid den grundläggande analysen.

Men poängen i denna artikel går längre än att SD:s praktiska politik enligt min uppfattning är otillräcklig för att uppnå partiets tidigare mål.

Partiet har inte bara valt otillräckliga metoder. Det har förändrat själva målet.

Om Sverige inte längre definieras som den svenska folkgruppens etniska och kulturella nation, utan som en öppen nation som människor av alla etniska ursprung kan uppgå i genom kulturell anpassning, återstår inte längre det mål som den äldre sverigedemokratiska nationalismen var avsedd att förverkliga.

De som ledde förändringen fanns redan i partiet

Flera av de personer som senare kom att utgöra partiets ledande skikt var redan aktiva och i vissa fall framträdande företrädare under denna period. Jimmie Åkesson valdes in som suppleant i partistyrelsen 1997 och ledde SDU 2000–2005.

Björn Söder var suppleant i partistyrelsen 1997–1998 och förbundssekreterare i SDU 1998–2000. Han var ledamot i partistyrelsen 2001–2003 och åter från 2005, satt i det verkställande utskottet från 2001 och blev 2003 vice partiordförande.

Richard Jomshof hade samtidigt centrala uppdrag inom partiet och dess publicistiska verksamhet och var chefredaktör för SD-Kuriren 1999–2009.

Mattias Karlsson ingick tillsammans med Åkesson, Jomshof och Söder i den Lundakrets som senare blev känd som "de fyras gäng".

De fyra kom senare att inta centrala positioner i partiet och har återkommande beskrivits som den krets som fick ett avgörande inflytande över Sverigedemokraternas organisatoriska och ideologiska förändring.

Senare ideologiska uteslutningar

Det väcker därför ytterligare frågor.

Hur och varför kom partiledningen att överge de mål och principer som hade präglat partiets äldre program? Hur motiverades denna ideologiska förändring internt? Och vilken roll spelade den förändrade synen på nationalism, nation och svenskhet i de konflikter som senare ledde till avhopp och uteslutningar ur partiet?

Att sådana ideologiska motsättningar faktiskt spelade en roll vid senare uteslutningar har Jimmie Åkesson själv beskrivit. Om de personer som senare kom att bilda Alternativ för Sverige sade Åkesson i en intervju i Sveriges Radio P1 : "Vi uteslöt ju ledarna för det här partiet av ideologiska skäl". När reportern frågade om Åkesson alltså betraktade Alternativ för Sverige som ett extremistiskt parti svarade han: "Jo men för mig är det det".

På följdfrågan om vad som var "extremistiskt" pekade Åkesson framför allt ut synen på svenskheten och framhöll att SD stod för en "öppen svenskhet". Han förklarade skillnaden med orden: "De tycker inte att man kan bli svensk om man är född i ett annat land till exempel, det tycker vi".

AfS företrädde enligt honom "en annan typ av nationalism som vi inte står för". Han kritiserade dessutom partiets retorik om att minst hundratusentals människor skulle utvisas och beskrev den som inte förankrad i verkligheten.

Den ideologiska skiljelinjen uttryckte Åkesson särskilt tydligt när han sade: "svensk för mig sitter inte i liksom det biologiska", utan i hur man beter sig och vilka värderingar man har. Han fortsatte: "Jag kan inte försvara en politik som bygger på genetik och biologi på det sättet". Enligt Åkesson var skillnaden i synen på nationen och svenskheten "själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti".

Åkessons beskrivning visar alltså att åtminstone denna senare brytning inte enbart handlade om personkonflikter eller organisatoriska frågor. Enligt honom själv handlade den viktigaste ideologiska skiljelinjen om synen på nationen och svenskheten. Vilken roll samma motsättning spelade i andra konflikter, avhopp och uteslutningar under partiets förändring är en fråga som förtjänar en egen historisk genomgång.

Åkesson har även uttryckt sig mer nedsättande om AfS. I ett samtal med Navid Modiri 2019 sade han att partiet nu "drar till sig de här knäppgökarna" och att detta fått effekten att SD "slipper många knäppgökar".

Uttalandena får en särskild historisk dimension av att Åkessons egen företrädare som SD-ledare, Mikael Jansson, gick över till AfS 2018 . Jansson hade lett SD 1995–2005 och stannade därefter kvar under Åkessons ledarskap i ytterligare tretton år, bland annat som riksdagsledamot och partiets försvarspolitiska talesperson. Han blev senare vice partiledare för AfS . Åkesson och Jansson hade därmed befunnit sig i samma parti från det att Åkesson anslöt sig 1995 fram till Janssons avhopp 2018 – sammanlagt 23 år. Mot den bakgrunden blir Åkessons språkbruk anmärkningsvärt.

När han beskriver AfS som ett extremistiskt parti omfattar omdömet rimligen också det parti som hans egen företrädare och mångårige partikamrat valde att ansluta sig till. Och när han samtidigt talar om AfS som en miljö som "drar till sig de här knäppgökarna" hamnar även Jansson, åtminstone indirekt, i den krets som Åkesson beskriver i starkt nedsättande ordalag. Det väcker frågan hur Åkesson ser på en person som under ett decennium ledde SD, därefter arbetade tillsammans med honom i partiet och riksdagen och först efter 23 år som partikamrat valde att gå över till det parti som Åkesson nu beskriver på detta sätt.

Åkessons egen historiska paradox

Här uppstår också en historisk paradox i Jimmie Åkessons egen politiska historia. I konflikten med Alternativ för Sverige har Åkesson beskrivit en nationalism där biologiskt ursprung och genetik ges politisk betydelse som en ideologisk linje som inte hör hemma i dagens SD. Han har betonat att svenskhet inte "sitter i det biologiska", att även den som är född i ett annat land kan bli svensk och att AfS företräder "en annan typ av nationalism" som Sverigedemokraterna inte står för.

Kontrasten blir än tydligare om man går tillbaka till Åkessons egen politiska verksamhet under 1990-talet. I en TV-debatt från 1998 argumenterade den då 19-årige Åkesson själv för att stoppa invandringen, med särskild betoning på den utomeuropeiska invandringen, och därefter inleda ett återvandringsprogram. På frågan om vad han menade med det mångkulturella samhället beskrev han bland annat utomeuropeisk invandring som något som skapade etniska konflikter, segregation och rotlöshet, innan han fortsatte:

— Och det är det vi vill förhindra då genom att stoppa invandringen, först och främst den utomeuropeiska invandringen, och sen starta ett återvandringsprogram…

Åkesson avbröts därefter av programledaren innan han hann utveckla vad återvandringsprogrammet skulle innebära.

Det handlade inte heller enbart om invandringspolitiken. Som tidigare visats beskrev Åkesson i samma TV-debatt Sverigedemokraternas nationalism utifrån ett folk som kände samhörighet genom bland annat "en gemensam historia, en gemensam kultur, språk och religion". Detta kan jämföras med att SD:s principprogram från 2011 uttryckligen slog fast att nationen inte definierades genom "historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet". När Åkesson senare tar avstånd från AfS:s nationalism och invandringspolitik blir därför hans egen ideologiska förflyttning relevant för bedömningen: hans kritik riktas mot ett parti vars ståndpunkter i flera av dessa frågor ligger betydligt närmare den nationalism och återvandringspolitik som SD – och i vissa avseenden Åkesson själv – företrädde under 1990-talet än vad dagens Sverigedemokrater gör.

Den historiska kontrasten förstärks dessutom av att Åkesson anslöt sig till Sverigedemokraterna under en period då partiets officiella program uttryckligen betonade etnisk homogenitet och härkomst. I 1994 års program beskrevs det som partiets "viktigaste politiska målsättning" att "återskapa ett svenskt Sverige". Partiet ville stoppa invandring från "etniskt avlägsna kulturer", förespråkade omfattande återflyttning och framhöll människor av nordeuropeisk härkomst som de som bäst kunde "etniskt och kulturellt smälta in i det svenska samhället".

Det innebär inte automatiskt att Åkesson personligen omfattade varje formulering i partiprogrammen. Men här uppstår en fråga som hans senare beskrivning av konflikten med AfS inte i sig besvarar. När Åkesson blev medlem i Sverigedemokraterna 1995 gällde 1994 års partiprogram, där etnicitet och härkomst uttryckligen gavs stor betydelse för synen på nationen och invandringen. Det rörde sig samtidigt inte enbart om ett program som redan gällde när han anslöt sig. Även de program som antogs och reviderades under de följande år då Åkesson var aktiv och avancerade inom partiet behöll en tydlig etnisk dimension. I 1996 års program betonades bland annat etnisk homogenitet och ett "genuint svenskt ursprung", medan 1999 års program, reviderat 2002, slog fast att partiet på sikt ville "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt". Ännu i principprogrammet 2003 beskrevs en hög grad av "etnisk och kulturell likhet" som en förutsättning för den gemensamma identiteten.

Frågan blir därför inte bara hur Åkesson förhöll sig till det program som gällde när han gick med i partiet. Om han inte delade dessa centrala delar av den äldre nationalismen – hur förhöll han sig då till att samma grundläggande etniska dimension återkom i partiets program under de år då han själv blev en alltmer framträdande företrädare? När tog han i så fall avstånd från den, och hur beskrev han själv denna ideologiska förändring?

Här har jag också en personlig erfarenhet från min egen tid i Sverigedemokraterna. Jag var medlem och aktiv inom SD och SDU under större delen av 2000-talets första år och träffade Jimmie Åkesson vid några tillfällen. Vi hade också kontakt via telefon, e-post och de nätforum och chattar som användes inom ungdomsförbundet på den tiden. Jag uppfattade honom då som både kompetent, sympatisk och trevlig, och min senare kritik av partiets ideologiska utveckling handlar därför inte om någon personlig konflikt med honom.

Vid ett tillfälle frågade jag honom i en privat chatt, så som jag minns formuleringen, om han inte ville "återgå till ett etniskt homogent svenskt Sverige". Hans svar har fastnat i mitt minne: "Om jag ändå hade haft ett trollspö." Jag uppfattade svaret som att han fortfarande betraktade ett mer etniskt homogent Sverige som önskvärt, men att han ansåg ett sådant mål politiskt och praktiskt omöjligt att förverkliga i det mångetniska Sverige som redan hade vuxit fram.

Jag minns också att Åkesson vid ett annat tillfälle resonerade om själva nationalismen som beteckning för partiet. Enligt min minnesbild sade han att det strategiskt hade varit bättre om Sverigedemokraterna aldrig hade deklarerat sig som ett nationalistiskt parti, eftersom beteckningen stod i vägen för väljare som annars skulle kunna tänka sig att rösta på SD. Jag minns honom också säga att han egentligen hade velat stryka nationalismen ur partiets program, men att en sådan förändring skulle vara svår att få igenom.

Båda dessa uppgifter återger jag ur minnet. Samtalen dokumenterades inte, och de ska därför läsas som mina personliga minnesbilder av hur Åkesson resonerade vid denna tid, inte som dokumenterade offentliga uttalanden från honom.

Privat övertygelse och offentlig politik

För mig blev dock skillnaden mellan vad en politiker personligen kunde anse önskvärt och vilka mål han faktiskt var beredd att öppet företräda allt viktigare. Om ett politiskt mål inte längre formuleras, försvaras eller eftersträvas kan det enligt min uppfattning heller aldrig bli verklighet. Privata försäkringar från enskilda företrädare är därför en svag grund för att bedöma ett partis långsiktiga riktning. Inte heller offentliga uttalanden utgör någon garanti för att en ståndpunkt förblir partiets linje över tid. En uttrycklig och entydig formulering i partiets program ger en betydligt starkare grund för en sådan bedömning, men inte ens den är oföränderlig: program kan skrivas om, tolkningar kan förändras och personer som anser sig försvara den äldre linjen kan hamna utanför organisationen. Hur en politisk rörelse kan försöka skydda sina grundläggande mål mot en sådan utveckling återkommer jag till i nästa del.

Min egen brytning med partiet blev definitiv några år senare. Vid ett möte 2007 med Björn Söder tog jag upp förhållandet mellan etnicitet och kultur och frågade, i sak, om svensk kultur lika gärna hade kunnat uppstå bland en helt annan befolkning. Jag minns hans svar som att etniciteten inte hade någon avgörande betydelse för kulturen och att även exempelvis en afrikansk befolkning i princip hade kunnat skapa den svenska kulturen. Även detta återger jag ur minnet och inte som ett ordagrant dokumenterat citat. För mig blev svaret emellertid ett tydligt tecken på att den syn på förhållandet mellan folk, etnicitet och kultur som jag själv hade uppfattat som central i det äldre SD inte längre självklart delades inom den framväxande partiledningen. Efter det lämnade jag partiet definitivt.

Det är naturligtvis svårt att veta i vilken utsträckning den "öppna svenskhet" som den nya partiledningen successivt kom att företräda från början var resultatet av en förändrad personlig övertygelse och i vilken utsträckning den också hade strategiska orsaker. Min egen minnesbild av samtalet med Åkesson gjorde att jag under en tid uppfattade åtminstone hans hållning som mer pragmatisk än principiell: det äldre målet kunde fortfarande framstå som önskvärt, men betraktades som politiskt omöjligt att förverkliga. Jag kan naturligtvis inte veta vad Åkesson eller andra ledande företrädare innerst inne ansåg då eller vad de anser idag, och det är också fullt möjligt att deras personliga uppfattningar förändrades i takt med partiets ideologiska utveckling.

Det innebär också att frågan om den öppna svenskheten ursprungligen främst var en strategisk anpassning eller uttryck för en genuint förändrad övertygelse inte behöver avgöras för den här artikelns huvudtes. För den politiska frågan är detta i slutänden mindre avgörande. En privat övertygelse som en politiker inte är beredd att formulera offentligt, försvara eller omsätta i politiska mål får ingen självständig politisk verkan. Om ett parti inte längre säger sig eftersträva ett etniskt homogent Sverige, inte utformar sin politik för att nå ett sådant mål och i stället uttryckligen definierar svenskheten som "öppen oavsett etnisk bakgrund", förändras den politik partiet faktiskt företräder – oavsett vilka enskilda personer eventuellt kan ha för privata uppfattningar.

Skillnaden mellan privata uppfattningar och offentlig politik är inte unik för Sverigedemokraterna. Uppdrag gransknings uppmärksammade valstugereportage inför valet 2002 visade hur flera politiker uttryckte betydligt hårdare uppfattningar om invandring när de trodde att de talade privat än de gjorde offentligt. Med dold kamera dokumenterades bland annat "rasistiska och främlingsfientliga" uttalanden som stod i motsättning till vad politiker tidigare hade sagt offentligt. När politikerna därefter konfronterades med inspelningarna blev skillnaden mellan det privata och offentliga tydlig. Hela det ursprungliga reportaget kan även ses här: Episoden illustrerar en mer generell poäng: vad en politiker säger privat kan ge information om personens övertygelse, men det är de mål och den politik som personen faktiskt är beredd att företräda offentligt och försöka genomföra som får politiska konsekvenser.

Ett annat, mer konkret exempel på samma problematik är den tidigare SSU-ordföranden Anna Sjödin. Hon var inte någon perifer medlem utan förtroendevald ledare för Socialdemokraternas ungdomsförbund och företrädde därmed en politisk rörelse som offentligt bekämpade "rasism och främlingsfientlighet". Efter ett krogbråk i Stockholm 2006 dömdes hon emellertid bland annat för förolämpning sedan Stockholms tingsrätt funnit det styrkt att hon kallat en ordningsvakt "svartskalle". Åklagaren beskrev förolämpningen som ett brott "av hatbrottskaraktär" med en "främlingsfientlig udd". En servitris som vittnade i rättegången uppgav dessutom att hon var helt säker på att hon hade hört Sjödin säga "svartskalle". Sjödin förnekade anklagelserna, men tingsrättens dom stod fast sedan Svea hovrätt inte meddelade prövningstillstånd. Sjödin försökte därefter få saken prövad i Högsta domstolen, men inte heller HD meddelade prövningstillstånd.

Fallet innebär naturligtvis inte att det går att fastställa vilka Sjödins "egentliga" eller innersta politiska övertygelser var. Däremot illustrerar det hur stor motsättningen kan vara mellan vad en politisk företrädare uttrycker i en privat eller pressad situation och den politik och de värderingar som samma person offentligt företräder. Om en privat uttryckt uppfattning verkligen motsvarar en djupare övertygelse uppstår en personlig motsägelse, men utomstående kan sällan veta varför den finns. Det kan handla om politisk strategi, karriär och inflytande, social anpassning, förändrade övertygelser eller helt andra orsaker. Det viktiga för resonemanget här är därför inte att spekulera om Sjödins motiv, utan att skilja mellan privat övertygelse och politisk handling. Även en djupt hållen personlig uppfattning får begränsad politisk betydelse om personen inte är beredd att offentligt stå för den, arbeta för den eller försöka omsätta den i politiska beslut – och särskilt om personen i sin politiska gärning i stället aktivt företräder den motsatta linjen.

Frågan blir särskilt relevant eftersom Åkesson senare har beskrivit just en biologiskt eller genetiskt grundad syn på svenskheten som en avgörande ideologisk skiljelinje gentemot personer som uteslutits ur SD.

Om en liknande etnonationell grundsyn senare används som argument för att beskriva politiska konkurrenter som "extremister" uppstår åtminstone frågan om hur denna bedömning förhåller sig till Sverigedemokraternas egen ideologiska historia och om skillnaden i bedömning kan uppfattas som användandet av dubbla måttstockar. Om Åkesson idag betraktar denna typ av nationalism som "extremistisk" blir frågan också när han själv kom fram till det, hur han betraktar den period då hans eget parti företrädde sådana principer och varför denna förändring inte tydligare har beskrivits som en uppgörelse med Sverigedemokraternas egen tidigare ideologi – och med hans egen roll i ett parti som då företrädde den.

Innebär Åkessons kritik av den nationalism som AfS företräder därmed också ett indirekt fördömande av det Sverigedemokraterna som han själv en gång valde att tillhöra?

Men oavsett hur denna interna utveckling gick till kvarstår den ideologiska kontrast som partiets egna dokument visar.

Hur kunde Sverigedemokraterna gå från att vilja "återskapa Sverige som en svensk nation, såväl etniskt som kulturellt", beskriva en hög grad av etnisk likhet som en förutsättning för den nationella gemenskapen, hävda att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad och att folkbegreppet omfattade biologiska hänsynstaganden, till att senare beskriva sin nationalism som "öppen och ickerasistisk", slå fast att nationen inte definieras utifrån "genetisk grupptillhörighet" och förklara att även den som inte fötts som svensk kan assimileras och bli svensk?

Frågor till väljarna

Den här artikeln handlar inte i första hand om att avgöra om dagens Sverigedemokrater har rätt eller fel i sin nya syn på svenskhet.

Den handlar om en enklare och mer grundläggande fråga. För den som hävdar att dagens SD i grunden fortfarande företräder samma nationalism och samma långsiktiga mål som det äldre partiet blir den dokumenterade programutvecklingen därför central.

Kan ett parti behålla samma ideologiska etikett samtidigt som det överger det som partiet självt tidigare beskrev som ideologins principiella kärna?

Utifrån den definition som analyserats i den här artikeln är svaret nej.

Sverigedemokraterna har inte slutat kalla sig nationalistiska.

Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet har man lämnat denna nationalism bakom sig och gett ordet ett nytt – och i viktiga avseenden motsatt – innehåll.

När partiet år 2005 fortfarande skrev att nationalismen "naturligtvis aldrig" kunde vara multietniskt orienterad lämnade det inte mycket utrymme för alternativa tolkningar.

Dagens Sverigedemokrater företräder i stället en kulturell syn på svenskhet där de menar att människor kan "bli svenskar" genom assimilation och där etnisk härkomst inte avgör vem som betraktas som svensk. Bevarandet av den svenska etniciteten utgör därmed inte längre något principiellt mål i partiets ideologi, till skillnad från den äldre ideologin där etnisk homogenitet, härkomst och etnisk likhet uttryckligen tillmättes betydelse för synen på den svenska nationen och dess framtid.

Men enligt den definition av nationalism som präglade Sverigedemokraternas egna program och ideologiska texter från partiets tidiga år och fram till mitten av 2000-talet kan deras nuvarande ideologi inte beskrivas som nationalism.

Man bör också fråga: Nationalistiskt enligt vilken definition?

Det är vanligt att partier utvecklas och omprövar delar av sin ideologi. Men om definitionen av nationalism förändrats så genomgripande återstår en fråga som förr eller senare måste besvaras:

När förändrades då nationalismens innebörd? Den programmässiga brytpunkten går i det material som här granskats att spåra till perioden 2005–2011.

Men i vilken utsträckning förklarade partiledningen för väljarna att detta innebar ett avsteg från den nationalism och de grundläggande mål som partiet tidigare hade beskrivit som principiella?

Utifrån den genomgång som gjorts i denna artikel framstår det som att den nationalism som präglade Sverigedemokraternas program från partiets tidiga år successivt omdefinierades, med en särskilt tydlig övergång under 2000-talet och en programmässig brytpunkt i principprogrammet 2011.

Per Nordin