Det är lätt att fastna i känslor efter Tre Kronors OS-uttåg. I frustrationen. I de missade chanserna. Men om vi höjer blicken en aning framträder en större bild – och den är inte smickrande för någon.
OS-hockeyn 2026 skulle vara “århundradets turnering”. NHL-stjärnorna var tillbaka. Glansen skulle återvända. I stället fick vi ett mästerskap som redan från start var urvattnat. En given medaljkandidat – Ryssland – saknades.
Oavsett vad man anser politiskt går det inte att bortse från det sportsliga faktumet: en stormakt i internationell hockey deltar inte. Det påverkar konkurrensen, det påverkar tyngden och det påverkar trovärdigheten när marknadsföringen talar om historiens största uppgörelse.
Sedan har vi det märkliga upplägget i gruppspelet.
Tre lag på samma poäng. Ändå räknas inte hela målskillnaden. I stället avgör inbördes möten isolerat. Konsekvensen blir att prestationen över hela gruppspelet devalveras till förmån för ett snävt matematiskt delmoment.
Upplägget må vara tekniskt korrekt enligt regelboken – men som saknar intuitiv rättvisa. Ett OS ska inte behöva förklaras eller avgöras med en miniräknare.
Tre-mot-tre är absurt
Tre-mot-tre reducerar i mångt och mycket lagidrott till en individuell snabbhetstävling. Ytorna blir groteska. Strukturen försvinner. Matchavgörandet flyttas från kollektiv disciplin till vem som råkar vinna en skridskoduell på 60 meter.
I serielunk och gruppspel? Ja, kanske det. Där kan formatet te sig någorlunda underhållande, publikvänligt och fartfyllt. I ett olympiskt slutspel? Absurt!
I en internationell turnering av denna dignitet borde förlängning spelas fem-mot-fem tills avgörande faller. Allt annat är ett kommersiellt avsteg från idrottens kärna.
Men vi kan inte gömma oss enbart bakom formatet. Sam Hallam och den svenska ledarstaben måste tåla granskning.
I kvartsfinalens förlängning mot USA valdes bland andra Colorados Gabriel Landeskog ut för tre-mot-tre-spelet. Landeskog är en utmärkt hockeyspelare. En ledare. En vinnare.
Men tre-mot-tre är inte en fysisk närkampsduell längs sargen. Det blir snarare ett slags öppet is-schack, där acceleration och en-mot-en-förmåga är avgörande.
USA:s spelare lever på just det tempot. På den typen av situationer. Där uppstod en taktisk obalans. När matchen ska avgöras i ett format som redan gynnar fart framför struktur måste uttagningen vara kirurgiskt precis.
Quinn Hughes avgör i förlängningen och Sverige är utslaget.
📲 Streama hela OS i Milano Cortina 2026 på HBO Max och se det bästa på Eurosport 1. pic.twitter.com/7Y51Y50qgS
— Sports on HBO Max 🇸🇪 (@sportshbomaxse) February 18, 2026
Namnkapital – ja. Resultat – nej.
Sedan Sam Hallam tillträdde som förbundskapten har Tre Kronor haft svårt att omsätta namnkapital i resultat. Det har funnits lovande insatser, men de stora turneringarna har saknat tydlig signatur. OS 2026 blev inget undantag.
Ett talande exempel kom i gruppspelsmatchen mot Finland. Vid ställningen 1–3, med kort tid kvar, valde Sverige att ta ut målvakten.
I en vanlig serieomgång samt, ännu mer självklart, ett slutspel, må det vara både logiskt och självklart. I ett OS-gruppspel där inbördes målskillnad kan bli direkt avgörande för tabellplaceringen är det ett betydligt mer riskfyllt beslut. Ett insläppt mål i tom bur kan få konsekvenser långt bortom just den matchen.
Powerplay-spelet under turneringen var dessutom ojämnt. Beslutsfattandet i offensiv zon saknade ibland skärpa. Det kan tolkas som floskeltoppen – men på den här nivån är det detaljer som avgör medaljer.
Frågan är om Sam Hallam blir kvar över kommande VM.
Och så finns en obekvämare fråga – den svenska modellen.
Dags för självrannsakan
Vi är ett land där barn tidigt får höra att det är fult att vinna för mycket. Tabeller tas bort. Resultat tonas ned. Alla ska med. På småbarnsnivå är det klokt. Idrott ska vara glädje. Gemenskap. Utveckling. Men elitidrott är något annat.
Förr eller senare måste unga spelare förstå skillnaden mellan lek och prestation. Mellan deltagande och krav. När övergången blir för abrupt – när verkligheten plötsligt innebär konkurrens, petningar och förluster – riskerar chocken att bli större än nödvändigt.
Tre Kronors uttåg är inte ett bevis på att svensk hockey är mjuk. Men det är en påminnelse om att elit kräver något mer än god stämning och inkluderande värdeord. Det kräver spets. Mod i uttagningar. Tydlighet i roller. Och förmåga att prioritera det som vinner matcher – inte det som känns bekvämt.
Det här OS-uttåget ska inte reduceras till en tillfällighet. Tillfälligheter får man inte – de förtjänar man.
Svensk hockey måste genomgå en självrannsakan.
För Tre Kronors del är OS över för den här gången. I dag återstartar SHL – och det känns faktiskt riktigt härligt.
Jan Sundstedt
