Den Brysselbaserade utrikespolitiske analytikern, Eldar Mamedov, anklagar EU och ledande europeiska makthavare för att blint och reflexmässigt följa USA i dess attacker mot Iran.

Han argumenterar för att EU:s agerande inte bara präglas av hyckleri, utan även blottlägger ett djupt vasallskap gentemot Washington som undergräver både internationell rätt och Europas egna strategiska intressen.

”Europeiska unionens svar på USA:s attacker mot Iran i lördags har blottlagt mer än bara hyckleri – det har avslöjat ett vasallskap så djupt att de europeiska huvudstäderna nu villigt undergräver både internationell lag och sina egna strategiska intressen”, skriver han i en analys för Quincy Institute for Responsible Statecraft.

Han pekar särskilt ut det gemensamma uttalandet från E3 – Tyskland, Frankrike och Storbritannien – undertecknat av Tysklands förbundskansler Friedrich Merz, Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Frankrikes president Emmanuel Macron. Mamedov beskriver uttalandet, vilket i princip upprepade tidigare amerikanska utspel om att Iran aldrig kan tillåtas ha kärnvapen, som ett ”perfekt exempel på denna underkastelse”.

Vidare kritiserar Mamedov E3 för att ensidigt värna Israels säkerhet på bekostnad av andra nationers rätt till trygghet i Mellanöstern, och för att stödja USA:s bombningar, trots att varken IAEA eller den amerikanska underrättelsetjänsten före lördagens attack bedömde att Iran försökte utveckla kärnvapen.

Europe’s vassalization is complete. No evidence that Trump even bothered to warn his European ”allies” in advance of its attack on Iran, but they’d rush to defend that reckless and unlawful decision anyway. My latest in @RStatecraft https://t.co/YFeUZZz6XE

— Eldar Mamedov (@EldarMamedov4) June 23, 2025

”Lakejer som kan ignoreras efter behag”

Han lyfter också fram vad han ser som den dubbla standarden i EU:s agerande: ”Ändå förblir EU:s nuvarande ledarskap, som är så högljutt i att fördöma Rysslands brott mot Ukrainas suveränitet, påfallande tyst när Washington eller Jerusalem gör detsamma”.

Mamedov varnar för att hyckleriet inte bara skadar EU:s trovärdighet, utan även riskerar att undergräva internationell rätt på ett sätt som kan slå tillbaka mot Europa självt.

”Genom att legitimera ’de mäktigas rätt’ att föra preventiva krig, underminerar EU fatalt Ukrainas sak och sätter ett prejudikat som dess motståndare garanterat kommer att utnyttja. Om förebyggande attacker är tillåtna för USA och Israel – varför då inte även för Ryssland, Kina eller någon annan makt som hävdar att de står inför ett ’hot’? Varför ska länder i det globala syd ställa sig bakom Kievs uppmaningar till FN när Europa själva ursäktar flagranta brott från västmakterna?”

Han ifrågasätter även nyttan av Europas lojalitet gentemot USA i denna fråga och påpekar att det inte finns några tecken på att Trump-administrationen ens brydde sig om att konsultera sina europeiska allierade före attacken.

”Trump-administrationens uppenbara underlåtenhet att konsultera E3… bevisar att amerikanska beslutsfattare ser Europa inte som partner, utan som lakejer som kan ignoreras efter behag. Denna dynamik förgiftar atmosfären inför Nato:s möte, där europeiska ledare återigen kommer att vädja om ’transatlantisk enighet’ samtidigt som de accepterar sin roll som Washingtons juniora underordnade”, skriver han och fortsätter:

”Reflexmässig lydnad”

”Den djupare tragedin är att Europas ledare har internaliserat sin egen underordning. De förråder internationell lag, inte för konkreta vinster, utan av reflexmässig lydnad – en vana som försvagar Europas globala ställning samtidigt som den uppmuntrar Washingtons och Jerusalems värsta impulser. Detta är en av de stora skillnaderna jämfört med upptakten till det senaste stora amerikanska kriget av val. Då hade ledarna för Frankrike och Tyskland ryggrad och framsynthet nog att motsätta sig George W. Bushs invasion av Irak 2003. Spola fram till 2025, och Tysklands neokonservative förbundskansler, Merz, stöder entusiastiskt Israels olagliga attacker mot Iran som det nödvändiga ’smutsiga arbetet’ som utförs å ’Västerns’ vägnar”.

Den politiske analytikern avslutar med en skarp varning om konsekvenserna av Europas nuvarande hållning:

”Det expanderande kriget i Mellanöstern borde vara en väckarklocka: med tanke på Europas geografiska närhet till Mellanöstern kan spridningseffekterna i form av möjliga nya migrationsströmmar, terroristhot och energichocker bli massivt destabiliserande för Europa. Med tanke på insatserna, om Europa inte hävdar sina intressen nu, när ska det då ske? När Washington och Jerusalem ensidigt drar in det i ännu ett oändligt krig i Mellanöstern? När nästa olagliga attack drabbar ett tredje land? Vasallskap lönar sig inte – det bara förnedrar”.