Öststatsforskaren Stefan Hedlund menar att omvärlden av politiska och ideologiska skäl bör byta namn på Ryssland och istället börja använda den medeltida termen ”Moskvastaten”.
Bakgrunden är ett upprop från 2023 där omkring 25 000 ukrainare uppmanade Zelenskyjs regering att sluta kalla Ryssland för just Ryssland – och istället officiellt åter börja använda ”Moskvastaten” – som landet ibland kallades under medeltiden. Volodymyr Zelenskyj såg gillande på kravet och gav snart också sin regering i uppdrag att undersöka frågan närmare.
Den svenske professorn Stefan Hedlund har i decennier forskat om Rysslands politik, historia och ekonomi och har länge varit mycket fientlig mot landets styre – samtidigt som han opinionsbildat för fortsatt västerländskt stöd till Kiev under det pågående kriget.
”Det hat emot Ukraina, och emot demokratierna i väst, som Kreml har hamrat in har nu slagit så djupa rötter att det definierar Ryssland. Man har så mycket investerat i att Ukraina skall utplånas att det helt enkelt inte finns någon väg tillbaka”, hävdade han exempelvis för två år sedan och argumenterade för att fred bara kan uppnås om Ryssland besegras på slagfältet.
”Besatta av idén att Ukraina måste utplånas”
Idag är det i princip inga bedömare som tror på någon ukrainsk seger på slagfältet, och nu har Hedlund istället lagt sin energi på att skriva en bok där han argumenterar för att Ryssland måste få ett nytt namn.
– Med tanke på den ondska som har präglat den ryska krigföringen är det naturligt att många ukrainare vill förknippa dagens ryska regim med de envåldshärskare som styrde den gamla Moskvastaten – som Ukraina inte var en del av, argumenterar han.
Bokens huvudsakliga budskap är att i den ryska föreställningsvärlden ser man Ryssland så intimt förknippat med den medeltida Kievstaten, som är Rysslands vagga, och slutsatsen i det resonemanget är att Ryssland inte kan existera utan Ukraina.
– Att Ryssland är så besatt av idén att Ukraina måste utplånas visar att frågan är av en sådan dignitet att de hellre låter Ryssland gå under än att de låter Ukraina överleva, hävdar Hedlund vidare.
”Reducerats till Moskvastaten”
Enligt Hedlund finns det tre huvudskäl till varför omvärlden bör byta namn på Ryssland:
– Det första är att dagens Ryssland redan har förlorat så stora delar av det gamla imperiet att det i sina västra delar, med undantag för Belarus (Vitryssland), har reducerats till just den gamla Moskvastaten, som den såg ut vid 1500-talets slut.
Stefan Hedlund menar att det finns flera skäl till att döpa om Ryssland. Foto: faksimil/DGS/YT
Det andra skälet påstås vara att ”det samhällsskick som utmärker dagens Ryssland i flera fundamentala avseenden är så likt den gamla Moskvastaten” – exempelvis vad gäller den ”fientliga” synen på omvärlden, privat äganderätt och relationen till den ortodoxa kyrkan.
”Ställa oss på Ukrainas sida”
Han menar dock att det tredje och allra viktigaste argumentet för att byta namn på Ryssland är att detta skulle vara ett sätt att visa sitt stöd till Ukraina – samtidigt som man tydligt förkastar ryska krav på ukrainskt territorium.
– Om dagens moskoviter önskar kalla sig ryssar är det självfallet deras rätt, liksom andra har rätt att kalla sig ukrainare eller vitryssar. Det som inte är acceptabelt är att moskoviterna hävdar att alla de som har rötter i den gamla Kievstaten är ’ryssar’, och att alla dessa, oavsett hur se själv definierar sig, måste acceptera att bli styrda från Moskva.
– Genom att återgå till att tala om Moskvastaten kan vi inte bara vinna bättre förståelse av hur landet styrs. Vi kan också ställa oss på Ukrainas sida, i dess kamp om rätten till fortsatt existens, slår han fast.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Nyligen uppmärksammade Nya Dagbladet hur försvarsministrarna i Polen, Litauen, Lettland och Estland meddelat att de tänker dra sig ur den internationella konvention som förbjuder användande av personminor.
I början av april bekräftade även finska makthavare att man också inleder förberedelser för att dra sig ur Ottawafördraget. Den pensionerade svensk-lettiske generalmajoren Karlis Neretnieks vill nu att Sverige gör detsamma och börjar köpa in ”smarta” truppminor.
– Min åsikt är klar. Vi ska göra som finländarna, gå ur Ottawaavtalet, och skaffa oss truppminor, deklarerar Neretnieks, som också tidigare varit rektor på Försvarshögskolan.
Han förklarar att det inom militärpakten Nato finns en plan där den svenska armén snabbt ska kunna ta sig till Finland och bilda gemensamma försvarsstyrkor tillsammans med finländska soldater i händelse av ett eventuellt ryskt angrepp. I ett sådant scenario måste de båda ländernas arméer ha snarlika regelverk, argumenterar han.
– Hur ska vi göra när svenska chefer ska föra befäl över finska förband? Ska en svensk chef säga åt en finsk att du får inte använda truppminor, för att du lyder under svenskt befäl? Så fungerar det inte i verkligheten.
Dödar tusentals årligen
Finlands försvarsminister, Antti Häkkänen, bedyrar att ”minorna endast är avsedda för krig” och ”inte kommer att strös ut i naturen”. Genom åren har dock personminor vållat enormt civilt lidande – och bara under 2021 uppskattas 5500 personer ha dödats av dem – varav många var barn.
Miljontals oförstörda personminor finns fortfarande utplacerade i tidigare krigszoner runtom i världen – och kan när som helst detonera när någon råkar trampa på dem. Detta är också ett av de primära skälen till att cirka 160 av världens länder förbundit sig att sluta lagra, producera eller använda vapentypen.
Neretnieks argumenterar dock för att dagens moderna personminor kan slås på och av genom fjärrstyrning – och han betonar att vissa modeller slutar fungera efter en viss tid.
– Skälen till att ta bort minorna var ju att de ofta låg kvar efter att striderna var slut. Då var de farliga för barn, bönder och alla som gick omkring i terrängen… Jag förespråkar att vi ska frångå Ottawaavtalet och skaffa såna här truppminor med autodestruktion, fortsätter han.
”Var alldeles för entusiastiska”
Sverige undertecknade konventionen 1998, året efter att den togs fram, men generalmajoren menar att det var ett stort misstag.
– Jag tyckte att vi var alldeles för entusiastiska för ett förbud när det var som mest diskussioner där 1996–1997. Det var ju helt uppenbart att ryssarna inte hade för avsikt att skriva på något sådant, slår han fast.
Det kan noteras att det inte bara är Ryssland som valt att inte skriva under konventionen. Militära stormakter som USA och Kina har hittills också vägrat att underteckna Ottawafördraget, och samma sak gäller exempelvis Israel, Indien, Iran och både Nord- och Sydkorea.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Som Nya Dagbladet rapporterat har svenska politiker fattat beslut om att låna minst 300 miljarder till vad som beskrivs som den ”största upprustningen sedan kalla kriget”.
Muf:s ordförande, Douglas Thor, stödjer helhjärtat militärsatsningen – men betonar att denna borde bekostas av äldre svenskar genom att pensionsåldern höjs.
De styrande politikerna är överens om att det är rimligt att låna motsvarande 50 000 kronor för varje svensk i arbetsför ålder till militärprojektet, och bedömare har konstaterat att det till stor del blir framtida generationer svenskar som får betala för de beslut som fattas idag.
– Det är klart att det kommer bli så att framtida generationer får ta en större smäll än om vi bara skulle gå på årets budget. Men det känns också rimligt att framtida generationer är med och finansierar en återuppbyggnad för den kommer också att gynna dem, kommenterade exempelvis Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, och fortsatte:
– Det är helt enkelt så att de kommer att få betala lite mer skatt till en följd av det här. De kommer att få betala skatter för att finansiera vår återbetalning av de här lånen.
”I längden kommer alla att betala”
Precis som de övriga etablissemangspartiernas ungdomsförbund hyllar moderata Muf militärsatsningen, men anser att äldre svenskar måste stå för en större del av kostnaden – inte yngre generationer.
– Att låna pengar är inte gratis. Kostnaderna skjuts på framtiden, vilket innebär att den yngre generationen ska betala. Vi är gärna med och bidrar, men det är orimligt att vi ensamma ska bära kostnaden, heter det.
Thors lösning är att höja åldern för när äldre kan börja ta ut sin pension från dagens 63 till 67 år.
– I dag kan man ta ut sin inkomst- och premiepension redan vid 63 års ålder. Vi anser att det är rimligt att höja den. En tänkbar ålder är 67 år, bekräftar Muf-toppen, som slår fast att en höjd pensionsålder är ett mycket bättre alternativ än att höja skatterna.
– I längden kommer alla att betala eftersom vi alla blir äldre. När vårt land tidigare har ställts inför svåra utmaningar har vi klarat det genom att arbeta mer, argumenterar Douglas Thor vidare.
Impopulär åtgärd
Att höja pensionsåldern för att finansiera militärsatsningar förväntas inte vara något särskilt populärt besked hos väljarna – men Thor menar att det inte spelar någon större roll.
– Det finns många frågor som tidigare varit otänkbara, men som man i det här allvarliga omvärldsläget omprövat. Bland annat har man omprövat lånefinansieringen. Det borde man kunna göra även när det gäller denna fråga.
Om äldre svenskar arbetade två år längre än idag skulle detta enligt Muf:s beräkningar innebära cirka 30 miljarder extra till statskassan årligen – ungefär hälften av det tillskott som behövs för att nå Tidöpartiernas mål om att lägga 3,5 procent av BNP på försvaret.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I Folke Bernadottes och Hans Blix land ses hatet och krigshetsen nu som tecken på moralisk resning. Den orwellska förvridningen av det offentliga rummet i Sverige är tragisk och total.
Om man för bara ett tiotal år sedan frågade samhällsintresserade människor i andra länder vad de förknippade Sverige med, var chanserna relativt goda att svaret omfattade någon form av fred och diplomati – eller lyfte fram internationellt prominenta diplomater som Hans Blix, Folke Bernadotte eller Dag Hammarskjöld.
Sverige betraktades under lång tid som något av motsatsen till ett krigiskt land. Efter 200 år utan krig såg nog även många svenskar på sig själva som ett sällsynt fredligt folk – främmande för de brutala konflikter man endast såg på nyhetssändningar.
Det faktum att svenskarna i många generationer valt att hålla sig borta från omfattande militära maktkamper har också sina historiska förklaringar. Såren var länge djupa efter 1809 års krig, när den östra rikshalvan gick förlorad till Ryssland och tiotusentals inkallade svenskar och finländare stupade – de flesta av sjukdomar, svält och köld.
Fasorna under 1900-talets världskrig stärkte sedan ytterligare övertygelsen om att krigets fasor inte var någonting vi ville uppleva i Sverige igen – utan tvärtom aktivt göra vad vi kunde för att undvika.
Krig är fred, fred är krig
Idag är situationen en helt annan. Om det någon gång är på sin plats att parafrasera George Orwells 1984 är det i bemärkelsen av att fred har blivit krig och att krig har blivit fred. Något djupt störande har skett med det offentliga rummet i Sverige och Europa i samband med Ukrainakriget.
I princip alla konventionella rum och offentliga forum av röster skriker efter ökad eskalering och fientlighet mot Ryssland. Kriget är på väg, och vi måste göra oss redo för det med alla medel – är budskapet som ska hamras in.
Kriget kommer när som helst – eller så är det redan här, hävdar vänsterpopulistiska Schibsted-tidningen Aftonbladet bland annat.
De alltmer lätträknade röster som fortfarande vågar ifrågasätta syftet med hetsen, och istället betonar vikten av diplomati och samtal, blir ofta inte bara misstänkliggjorda utan även direkt angripna för att karaktärsmördas. Insinuationerna går i regel ut på att den som inte vill se ett europeiskt storkrig måste vara någon form av rysk agent – eller åtminstone en nyttig idiot som går Putins ärenden, och som borde sättas under noggrann övervakning.
Diskursen har förvridits så till den grad att viljan till krig utmålas som det självklara, och den som har fräckheten att förespråka diplomati och samtal med Ryssland eller Iran, troligen snart även Kina, helt enkelt måste vara åtminstone lite ondskefull.
Vansinnig retorik
Blott ordet ”fred” har på ett bisarrt sätt kommit att associeras med våld och underkastelse – precis som i Orwells dystopiska berättelse. När enstaka europeiska ledare som Viktor Orbán eller representanter för tyska AfD har mage att förespråka alternativ till fortsatt krig och eskalering, utmålas de som direkt livshotande fiender mot Europa.
Detsamma har gällt de svenska fredsrösterna som, förvisso kraftigt försvagade, ännu finns kvar i periferin. Dessa avfärdas slentrianmässigt som landsförrädare eller ”Putinkramare”, utan att någon riktigt lyckas förklara varför deras hållning väcker ett sådant primalt raseri.
– Det är faktiskt fascinerande hur provocerande det är att förespråka fredliga lösningar, nedrustning och icke-våld. Det har varit så i århundraden, att när det blir en så militariserad debatt så är det röster för fred som ansätts väldigt hårt, konstaterar bland andra Svenska Freds ordförande Agnes Hellström.
– Det borde ju vara tvärtom, för vi har ju alltid stått upp för freden och för de fredliga lösningarna. Men det hänger väldigt tätt samman med att det blir en svartvit bild och militära lösningar som propageras. Då blir det så här, konstaterar hon.
Även statstelevisionen är med på noterna. Foto: faksimil/SVT
Dystopin blev verklighet
I 1984 förekommer också ”Två minuter av hat”, en daglig ritual där medborgarna i Oceanien samlas för att titta på propagandafilmer som framställer ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein som statens värsta fiende – den ultimate förrädaren och hotet mot allt invånarna förväntas hålla kärt.
Deltagarna uppmuntras under ritualen att uttrycka sitt hat mot Goldstein och andra fiender till staten, och ritualen avslutas med att deltagarna hyllar ”Storebror” – den mystiske ledaren för Oceaniens regim.
Syftet med de två minuterna av hat beskrivs som att kanalisera medborgarnas frustration och negativa känslor, bort från den egna regimen – för att istället rikta dem mot påstådda yttre fiender. På så vis förstärker regimen sin kontroll över medborgarna genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet – och samtidigt dämpas risken för självständigt tänkande, regimkritik och uppror.
Ljud- och bildeffekter används för att piska upp hatstämningen och en stark kollektiv känsla av aggressiv hysteri. I boken kunde ritualen se olika ut på olika dagar – men det var alltid riktat mot statens fiende, ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein.
”Det hemska med tvåminutershatet var inte att man var tvungen att spela en roll, utan tvärtom att det var omöjligt att undvika att delta. Inom trettio sekunder var det alltid onödigt att låtsas. En ohygglig extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, slå in ansikten med en slägga, tycktes flöda genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandlade en till och med mot ens vilja till en grimaserande, skrikande galning”, tänker bokens protagonist och fortsätter:
” … och ändå var den ilska man kände en abstrakt, oriktad känsla som kunde växla från ett objekt till ett annat som lågan från en blåslampa”.
Hjärnorna ska marineras – i hat
Låter det måhända bekant?
I dagens läge är det svenska politiker, lobbyister och mediemoguler som manipulerar och uppmanar svenskarna att spy ut sitt hat mot de senaste årens Goldstein – Ryssland och Putin, nyligen föregånget av kritiker mot covidpolitiken.
Den som inte har insett att ryssarna är ”orcher” och våra demoniska arvfiender kan kort sagt betraktas som landsförrädare. Idrottsmän, kulturutövare och företag som inte bojkottar Ryssland tillräckligt intensivt kan snabbt räkna med drev och att det dyker upp systemlojala journalister som avkräver dem försvarstal.
Massmedia drar slentrianmässigt igång drev mot den som inte är tillräckligt rättrogen. Foto: faksimil/Expressen
I tv-sofforna sitter dästa och Natomärkta imbeciller till experter, likt Natolobbyisten Patrik Oksanen, som slår fast att ”Rysslands hemliga krig mot Sverige har börjat” – och så fortsätter det, dag ut och dag in. Folkets hjärnor ska marineras i krigspropagandan.
Bristen på sansade röster i debatten, och dominansen av samma aggressiva domedagsretorik, är närmast total oavsett vilken etablissemangsmedia man tar del av eller vilken riksdagspolitiker man lyssnar på.
Fler flyr propagandan
När propagandamaskineriet väl drar igång med all sin kraft är det inte lätt att stå emot pressen, och till slut riskerar det att bli ett självspelande piano där krig och hat blir lika naturliga tillstånd som diplomati var igår.
Samtidigt finns det viktiga ljuspunkter. Förtroendet för etablissemangsmedierna är rekordlågt, och allt färre ser något värde i att överhuvudtaget ta del av den alltmer vulgära propagandan.
Vårt hopp står till att svenska folket under ytan fortfarande är fredsälskande, och att fler inser vikten av diplomati än vad som framgår av krigshetsen i det offentliga rummet.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I takt med att krigsretoriken har eskalerat de senaste åren har förespråkare av fred och diplomati allt oftare också kommit att misstänkliggöras, demoniseras och stigmatiseras i debatten – och ofta anklagats för att vara antingen verklighetsfrånvända eller så kallade nyttiga idioter åt fienden.
Fredsforskaren och USA-experten Frida Stranne konstaterar dock att fred varken är flummigt eller naivt – utan i själva verket ”det enda alternativet till total ödeläggelse av länder, samhällen och vår gemensamma livsmiljö”.
”Att stoppa en våldsspiral som riskerar att leda oss alla i döden är en av politikens främsta uppgifter. Den dialog som måste föregå fred kräver långt mer intelligens och mod än det gör att driva på för ökad militarisering”, skriver hon på Facebook och lyfter fram Kubakrisen som ett talande exempel.
”John F. Kennedy insåg, när han räddade världen undan ett kärnvapenkrig 1962, just vikten av att förstå vilka intressen och förevändningar som drev hans motståndare. Han insåg också hur bristfälliga underrättelser (och propaganda inifrån de egna leden), politiskt grupptryck och en övertro på militära lösningar riskerade leda honom till vettlösa och ödesdigra beslut”, fortsätter hon.
Enligt Stranne förstod Kennedy också vikten av att undvika symboliska åtgärder för att tillfredsställa opinionen – men som egentligen saknade strategisk eftertanke.
”Han insåg att antingen skulle han bidra till en acceptabel säkerhet både för Sovjet och USA, eller så skulle ingen vara säker”.
”Behöver inte vara pacifist”
Stranne pekar på att den svenske diplomaten Hans Blix på liknande sätt talat om att det är nödvändigt att ha förmåga till ”strategisk empati” – alltså att det är politikernas uppgift att försöka förstå hur andra stater eller aktörer uppfattar den pågående situationen, samt vilka intressen, rädslor eller motiv som driver dem att agera som de gör.
”Det innebär inte att man sympatiserar med dem, men väl att man har klokskap nog att sätta sig in i deras perspektiv för att kunna förutse den andres agerande och därmed fatta klokare beslut själv – och undvika ändlösa krig och i värsta fall kärnvapenkrig”, förtydligar hon.
”Du behöver inte vara pacifist för att tala om hur vi får slut på krig och en hållbar fred – du kan i själva verket vara en övertygad företrädare för ett starkt militärt försvar. Du behöver inte heller vara naiv inför din motståndare. Men du behöver inse att mer vapen aldrig ensamt kan skapa stabilitet och trygghet så länge ouppklarade säkerhetsdilemman kvarstår”, fortsätter fredsforskaren.
Att blunda är det fegaste av allt
Framför allt, betonar hon, behöver våra ledare överge idén om att krig kan förstås i översimplifierade termer av ond och god
”Att blunda inför sitt eget ansvar i en konflikt är det fegaste och farligaste av allt”.
Stranne pekar också på att det i alla krig – utan undantag, också finns intressen som tjänar på krig och upprustning, och som har mycket omfattande resurser till sitt förfogande som de kan använda för att på olika sätt påverka allmänheten och dess världsbild.
”Vi har ändlöst med kunskap om hur det här fungerar och flera skräckexempel på hur vi blivit lurade in i vettlösa våldsspiraler på falska grunder. Det är mediernas roll att aldrig tappa bort sin uppgift att granska makten kritiskt utifrån dessa erfarenheter, och att inte låta sociala medieflöden som drivs av känslor – och inte av kunskap – definiera hur krig och fred ska beskrivas”, avslutar hon uppmaningen.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
