Annons:

Borgerlighetens vekhet är problematisk

Det är tydligt att de tidigare borgerliga partierna inte är tillräckligt övertygade om sina egna idéers värde för att verkligen kämpa för dem. Alternativt är man feg och tycker illa om konfrontation med andra - en fullständigt hopplös attityd för att vinna politisk mark.

Uppdaterad oktober 10, 2022, Publicerad oktober 8, 2022 – av Dan Ahlmark
Montage: NyD-Per Pettersson/News Øresund/Johan Wessman/CC BY 3.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Genom decemberöverenskommelsen 2014 föll Alliansen för Löfvens hets och brunmålning av SD. Anklagelserna var 2014 det kanske enda medlet som kunde hindra att en borgerlig majoritetsregering tillträdde. Men svaga politiker i dessa partier föll för beskyllningarna under valkampanjen och tidigare. 2018 var främst C och L fortfarande kraftigt påverkade och den borgerliga valsegern förskingrades åter.

Om man granskar anklagelserna mot SD vilka innebär att några grundare av partiet hade tidigare nazistförbindelser kan – om det kunde anses vara av stor vikt då – detta inte ha någon som helst betydelse idag. Det nya partiets program innehöll från början, liksom senare, inget extremistiskt alls. Och inga nazistiska eller rasistiska förslag har heller senare förts fram av partiet i något seriöst politiskt sammanhang. Partiets medlemskader, som vuxit ytterst snabbt och gjort partiet likt andra, består till väsentlig del av före detta medlemmar i borgerliga partier, och SD:s väljare består huvudsakligen av stora grupper från S, M och andra borgerliga partier. Mer än var femte svensk röstar på SD, det är det näst största svenska partiet, så talet om ett extremt/extremistiskt parti är falskt. I annat fall har den svenska väljarkåren plötsligt blivit rasistisk alternativt nazistisk ? Från rasism eller synpunkten att ha samröre med politiska extremister torde istället Centerns föregångare och socialdemokratin vara mycket mera belastade än SD, vars extremistbelastning som parti syns så gott som obefintlig. Man verkar vara minst lika energisk som andra partier att göra sig av med olämpliga funktionärer eller suspekta medlemmar.

Att på grund av sådana ytliga anklagelser för lång tid överlämna makten till socialdemokratin och ignorera vad de egna väljarna önskar: En icke-socialistisk regering, har varit mycket märkligt och är politiskt förkastligt. Centern fick i årets val dock betala dyrt för det och sin ompositionering som stödparti till S. Troligen är det arvet av underkastelse under S som fortfarande delvis finns kvar och orsakar reflexer hos i alla fall ”mittpartierna”. Man är alltjämt så rädd att Storebror S ska påstå att man själv är något fult eller umgås med helt olämpliga individer. Och traditionen av valförluster (sedan 1945 har regeringen varit borgerlig mindre än ¼ av tiden) och deras konsekvenser finns där. Man har fått en träning i underkastelse.

Dessutom syns tron på och det starka engagemanget för ett frihetligt samhälle inte längre finnas inom borgerligheten. Partiledningarna och svaga borgerliga politiker släpper heller inte fram kompetenta aktiva oppositionella medlemmar som riksdagsmän, eftersom dessa är alltför självständiga. Det heta engagemanget för ett frihetligt samhälle saknas hos alltför många av partiernas funktionärer liksom det brinnande intresset att reformera Sverige och äntligen befria samhället från otaliga socialistiska och kollektivistiska lagar och regler. Istället nöjer man sig med att kratta lite i den socialdemokratiska trädgården och föreslå en annan liten buske här och att ha snyggare krukor där. Lite görs åt den fortfarande kraftfulla nysocialistiska trenden. Det innebär att dagens traditionella borgerliga partier inte arbetar energiskt för att ge våra barn möjlighet att växa upp i ett fritt samhälle.

Annons:

Varför har borgerligheten förlorat?

Redan från början tappade de borgerliga partierna bollen. Enbart ett exempel: Efter andra världskriget var Sovjetunionen respekterat och fruktat och det landet samt europeiska kommunister och socialister/socialdemokrater lyckades genom kontinuerlig propaganda knyta nazism och fascism till den demokratiska politiska högern. Nazistiska och fascistiska partier påstods tillhöra högern. Socialdemokratiska partier deltog i förtalet för de förstod vilket värde för dem detta hade. Vänstern har alltid varit duktig avseende propaganda och nu lyckades man att demagogiskt förknippa sina politiska motståndare med oacceptabla rörelser och idéer. I detta fall lyckades man dölja att rörelserna egentligen ideologiskt låg närmast totalitär socialism (auktoritär socialism gällande fascismen). Den påstådda knytningen har länge varit ytterst negativ för borgerligheten. Ännu i årets valrörelse karakteriserades de borgerliga partierna som ”blåbrun sörja” av statsministern. Löfvens tidigare språkbruk kommenteras inte här.

Men detta är bara ett exempel på de misstag och passivitet de borgerliga visat under efterkrigstiden. Även när de vinner ett val förlorar de i längden. De har inte varit förmögna att ändra den socialistiska trenden. Efter kriget var Centern tidigt och folkpartiet blev genom tillväxten av sin radikala socialliberalism snart följsamt till socialdemokratin. Man visade då högerpartiet ett liknande förakt som SD fått erfara. Detta höll i sig länge och försvann väl först under 80-talet. Svårigheterna för de borgerliga att bilda en gemensam front mot vänstern var legio. Många medlemmar inom folkpartiets kulturradikala flygel kunde sägas ha varit vänstersympatisörer (bortsett från S:s kramande av kommunister och östblocket).

De borgerliga lät sig efter nederlaget i folkomröstningen om pensioner 1957 bli invanda att ignoreras av socialdemokratin i alla stora frågor (socialisering av näringslivet var undantaget) och har följsamt accepterat StatsVälfärdsStaten1, politiseringen av den offentliga förvaltningen och undervisningsväsendet, statsmedias indoktrinering av det svenska folket med mera. Många decennier av reträtter och att i riksdagen försöka påverka och ändra socialdemokratiska ”reformer” (men i praktiken bara gällande småfrågor, eftersom det var vad man förmådde) sätter också sina spår. Bara några få riktigt väsentliga reformer har genomförts av de fåtaliga borgerliga regeringarna: Friskolan är en av dem.

Det är tydligt att medlemmarna i de tidigare borgerliga partierna inte är så övertygade om sina egna idéers värde, att man hårt och ständigt kämpar för dem. Alternativt är man borgerligt sedesam (feg) och tycker illa om klara motsättningar och konfrontation med andra, vilket är en hopplös attityd i förhållande till den ideologiskt övertygade vänstern. Konventionell borgerlig uppfostran att vara tillmötesgående, ta hänsyn och försöka kompromissa medför också, att de borgerliga partierna inte observerar, att innebörden av nästan varje kompromiss de ingår leder till en allt djupare kollektivisering av Sverige. Man förstår inte socialismens natur där anhängarna anser de borgerliga som omoraliska och bara värda att förkastas. De senare tror antagligen på motpartens huvudsakliga vilja till ”fairplay” och förstår exempelvis inte den orättfärdighet och hänsynslöshet som nysocialismen (främst kulturmarxismen) nu innebär. De borgerliga ses helt enkelt som direkta fiender. Nysocialisterna anser att ifall vi praktiskt sett (idag ej fysiskt) elimineras som maktfaktor blir världen bättre eftersom vi är de onda.

Nu innebär den fortgående professionaliseringen av den borgerliga politikerklassen att personer som främst styrs av sin politiska ideologi slås ut av andra som betraktar politiska ståndpunkter också med nämnvärd hänsyn till sitt eget karriärintresse. Att ta ställning för något som är ideologiskt rätt, men vilket kan medföra en tillfällig förlust av sin plats, vill man då inte göra av hänsyn till sin egen ekonomi och framtid. Man är troligen ofta villig till kompromisser med socialdemokraterna, om dessa främjar den egna ekonomiska tryggheten.

Detta förstärker kraftigt tendensen för högern-centern att förbli ”principiella förlorare”. De svaga och föga ideologiska borgerliga representanter som nu blir resultatet i varje val gör i mycket utfallet av röstningen i riksdagsvalet likgiltigt eftersom de valda ofta ändå inte är förmögna att använda ett gott resultat. Vad de gör är att sakta ner trenden mot vänster.

Vilket beteende och vilka mål bör vi ha?

De borgerliga partierna bör inse och erkänna att man misslyckats ända sedan andra hälften av 40-talet. Folkpartiet fick en framgång i valet 1948, men den spelade inte stor roll. Med centern som lätt påverkades av socialdemokraterna och med ökade ideologiska motsättningar mellan folkpartiet och högerpartiet fanns från början spänningar i det splittrade center-högerblocket. En folkpartist gav sedan vänstern segern i pensionsfrågan som berörde oerhörda kapitalbelopp och gav socialdemokratin ett hisnande politiskt övertag över de borgerliga, vilket lamslog dem länge. Valsegern 1976 skapade dock en ny enhet inom blocket och möjliggjorde en utveckling mot större enhet. Efter den korta framgången 1990 och senare valförlusten 2002 (efter Lundgrens ytterst oskickliga valkampanj alltför snävt baserad på skattesänkningar) inleddes högerpartiets omvandling till ett socialliberalt parti. Det ledde efter segern 2006 senare bara till Alliansens kräftgång. Den radikala socialliberalismen, som nu även delvis omfattar S, är ingen intressant borgerlig ideologi utan har bara inneburit en fortsatt vänsterglidning. SD är inte heller något svar eftersom partiet bortsett från invandringsfrågan också influeras av socialliberala tankegångar och gammal folkhemsideologi vid sidan av socialkonservatismen. Inte ens i frågan om nationell suveränitet står det klart att SD nu är helt pålitligt.

Vilken är då läget idag? Det är att nysocialismen verkligen har spjutet riktat mot vår strupe. Deras ideologi är bred och inriktar sig även på de mest grundläggande frågorna om mänsklig existens: Vilka egenskaper har egentligen människan? Vad är riktig kunskap ? Vilka regler bör i grunden styra samhället och så vidare? Det är kanske vår otur att vi lever vid en mycket viktig historisk tidpunkt. Men vi kan idag inte blunda för verkligheten utan måste göra det nödvändiga. Vi kan inte på några villkor låta motståndarna vinna gällande sådana (och otaliga andra) frågor. Kollektiviseringen måste stoppas. Vi måste bemöta detta förnyade angrepp på den västerländska civilisationen brett och kraftfullt. Det kräver antagligen också nya partier, där ett förhoppningsvis är libertarianskt.2

Den frihetliga borgerligheten ska inte begränsa sig till de konventionella stridsområdena utan snabbt vidga perspektivet och göra en full insats i kulturkriget. Den kampen har varit skälet till nysocialisternas opinionsmässiga vinster bland kvinnor och ungdomar. Kulturmarxismens påverkan och insteg i samhället och därmed också många partier ska slås tillbaka: Dess ideologi är så djupt skadlig och samtidigt intellektuellt så svag att detta är möjligt, trots dess stöd från många och spridning i Sverige genom ett stort antal kanaler. De grava bristerna i dess människo-, kunskaps- och samhällssyn och åsikter avseende till exempel rasism, kön/genus med mera kan klart avslöjas och övertyga de flesta medborgare. De många som blivit kulturmarxister helt baserat på känslomässiga argument kan inte övertygas av rationella skäl. Sakskäl var ju inte orsaken till deras åsikter men argumentation, som granskar de ursprungliga känslomässiga skälen och deras felaktiga grunder, kan ändå i vissa fall hjälpa till att deaktivera dem.

Men att 1. Stoppa dem räcker inte. Vi måste också 2. Eliminera mängder av kollektivistiska lagar införda under efterkrigstiden och därefter 3. Föra in våra nya lagförslag, som på ett förnyat sätt utökar friheten. Vad som nu främst behövs är partier och medlemmar som envetet arbetar för att eliminera nysocialismen i Sverige och därefter socialismen! De måste vara helt inställda att lämna varje antydan av den tidigare principiella förlorarattityden. Det krävs individer som inte längre alls accepterar att det offentliga övertar alltmer makt och inflytande på individernas bekostnad. Man ska säga Nej till varje reträtt och kollektivistiskt förslag. Det behövs borgerliga som oeftergivligt bekämpar vänstern i nästan alla frågor. De ska inte tveka för att driva radikala förslag som djupt kan reformera Sverige och återställa samt sedan öka medborgarnas handlingsfrihet. Den enda förlust som kan accepteras är nu nederlag gällande klara frihetliga principfrågor, där allmänheten ännu inte hunnit förstå innebörden av förslagen.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och referenser:

(1) Dagens välfärdsstat – StatsVälfärdsStaten – står i motsättning till det frihetliga alternativet: den Civila VälfärdsStaten. Denna beskrivs i : Ahlmark, Dan (1917). VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Realia Förlag, Stockholm.
(2) Det finns idag ett parti – Klassiskt Liberala partiet – som på många sätt ligger nära ett libertarianskt parti. Vad det behöver är bland annat ett namnbyte till Libertarianska Partiet och att utveckla partiprogrammet.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Färre orkaner på Atlanten

Klimatöverdrifterna

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna, skriver Tege Tornvall.

Publicerad Idag 14:10 – av Tege Tornvall
Satellitbild över östra USA och Atlanten med en tropisk cyklon öster om Bahamas.
Satellitbild över tropisk cyklon i Atlanten öster om Florida och Bahamas. Foto: NASA/NOAA
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna.

Orkaner över varma havsytor i Stilla havet på norra halvklotet uppträder under sommaren och en bit in på hösten. Orkaner har minst 32,7 sekundmeters vindstyrka. Det motsvarar 118 km/h. De allra värsta kan blåsa tre gånger hårdare.

Men orkaner bildas också över andra världshav. På Atlanten slutar orkansäsongen i mitten av september på det norra halvklotet. Men under El Niño-år i Stilla havet tycks det bli färre orkaner på Atlanten.

Till mitten av september tycks i år ingen enda storm på Atlanten ha nått orkanstyrka. Senast den 11 september de senaste åren kom den första orkanen över Atlanten så sent som 2002 (Gustav) respektive 2013 (Humberto). I år tydligen ännu senare – om alls.

Att ingen enda eller bara någon enstaka orkan över Atlanten bildats kan bero på att det inte räcker med särskilt varmt ytvatten för att utlösa dem. En särskilt stark El Niño i Stilla havet kan förskjuta och dela upp samlade, stora åskmoln som kan orsaka orkaner.

Atmosfären rör sig då för mycket för att ge samlade åskmoln tillräcklig samlad styrka för att kunna utlösa orkaner. De stormar som ändå bildas blir aldrig orkaner. Alltså har Atlanten hittills i år saknat riktiga orkaner – hittills.

På liknande sätt växlar tropiska orkaner i andra världshav med den samlade kraft atmosfären kan ge vindar. Orkaner söder eller norr om tropiska områden drivs av temperaturskillnader.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2

Efter kalla krigets slut växte föreställningen att militär styrka blivit föråldrad. EU:s ideologi och budgetregler förstärkte den synen och bidrog till Europas nedrustning, menar Dan Ahlmark.

Uppdaterad september 15, 2026, Publicerad september 15, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.


Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.


Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna.

Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar!

EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag.

Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland.

Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1).

EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”.

EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken.

Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag

Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas.

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Parisdeklarationen – The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

EU:s beslut har på flera områden skadat medlemsstaternas välfärd och handlingsfrihet, skriver Dan Ahlmark i första delen av en ny artikelserie på Nya Dagbladet.

Publicerad september 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: monticelllo/iStock
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder.

Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring.

Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara?

En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater.

Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU.

I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller:

• EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet,

• dess agerande under covid-19 epidemin,

• EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd

• EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union,

• valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika

• ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare.

• EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar.

• det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden.

• väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region.

Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar.

USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik.

Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”.

Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU!

En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker.

Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske?

 

Dan Ahlmark

 


Källor och vidare läsning

1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet.

2. Parisdeklarationen - The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Stoppa eliten – ta ut dina pengar från banken!

Hotet från bankerna

Tobias Lindström menar att samordnade uttag från banker kan ge vanliga människor ett påtryckningsmedel mot den politiska eliten – men varnar för att verktyget måste användas varsamt.

Uppdaterad augusti 23, 2026, Publicerad augusti 23, 2026 – av Tobias Lindström
Tre dekorerade grisar under orden ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.
Tre dekorerade grisar under det ändrade budordet i den animerade filmen Djuren på gården.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag tror att många, kanske de flesta, kan enas om att våra politiker har spårat ur.

De driver ändlösa krig och förstör våra samhällen i sina rika kompisars intresse – samma kompisar som har satt dem vid makten. Frågan är vad vi kan göra åt det – vårt politiska system är i bästa fall odemokratiskt, i värsta fall korrumperat eller till och med kapat. Vi, folket, har lite till inget inflytande.

Men det finns ett sätt att slå tillbaka: våra bankkonton.

Idén är enkel.

Gör som vi kräver – annars tar vi ut våra pengar. Om uttagen samordnas på rätt sätt krävs det inte mycket för att utlösa en bankrusning. Det kan räcka att fem till tio procent av befolkningen deltar.

Varför skulle det fungera? Bankerna har en viss mängd kontanter tillgängliga för snabba uttag, men när de pengarna tar slut tvingas de sälja andra tillgångar. Givet hur systemet är uppbyggt skulle det alltid skapa bekymmer, eftersom det aldrig finns tillräckligt med kontanter för att täcka alla uttag, men i dag skulle bankerna kollapsa på grund av sina orealiserade förluster.1

Varför bankerna är sårbara

Vad menar jag? Låt oss ta ett förenklat exempel.

Föreställ dig att du äger ett hus vars värde har fallit till, säg, 1 000 000 kronor. Samtidigt är du skyldig banken 2 000 000 kr från när du köpte det. I det läget sitter du på 1 000 000 kr i så kallade icke-realiserade förluster. Tekniskt sett är du illa ute, men så länge huspriset stiger igen är allt okej.

Men om du tvingas sälja, till exempel på grund av att du har förlorat jobbet, blir det en katastrof: du kan inte längre betala dina skulder.

Detsamma gäller banker.

Om de tvingas sälja tillräckligt mycket till förlust innebär det game over, vilket till exempel var det som hände med Silicon Valley Bank 2023. Och när vi tar ut pengar ur våra bankkonton tvingas de sälja sina tillgångar för att betala vad de är skyldiga.

Det betyder att vi, folket, kan slå mot eliterna där det svider mest: vi kan få banksystemet att kollapsa om vi inte får igenom våra krav.

Det har hänt tidigare.

Bankuttag användes exempelvis för att driva igenom den engelska reformlagen 1832. Människor tog ut sina insättningar under parollen ”To Stop the Duke, go for gold”. På en vecka betalade Bank of England ut 25 000 000 dollar, vilket räckte för att regeringen skulle ge vika. (s. 21, Hull, 1929)

Vi måste vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Men jag tror detta är ett verktyg som vi har förbisett alltför länge.

 

Tobias Lindström


1 Fortune skrev exempelvis i maj 2025 att bankerna har 500 miljarder dollar i orealiserade förluster (hämtad den 25 januari 2026).

Hull, John Thomas. Reform Movements and Ideas. Saskatchewan: s.n., 1929. Pamflett nr 2 i en serie föreläsningar vid Co-operative School, som hölls i juni 1929 vid University of Saskatchewan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.