DEXTER – Ursäkta mig, men skulle jag kunna få ställa några frågor om vad du tänker om människans medvetande?
SINISTER – Ja visst, men vem är du som hoppar på folk om sådana spörsmål? Är du journalist eller?
DEXTER – Nej, min röst kommer från en plats i din hjärna. Och vi är väl grannar? Jag menar vi finns i motsatta hjärnhalvor.
SINISTER – Ja, jag tyckte väl att jag kände igen tonfallet. Vad har du på hjärtat eller skall jag säga på hjärnan?
DEXTER – Jo, jag har funderat en del kring det här med medvetandet… jag tänkte skriva en uppsats i ämnet men jag skulle behöva veta litet mer om vad folk tycker och tänker i frågan. Men först behöver jag veta hur jag själv ser på saken. Låt oss föra en diskussion, två hjärnhalvor emellan, så får vi se hur långt vi kan komma.
SINISTER – Jag förstår, men det är ju en mycket svår fråga att fatta sig någorlunda kort om. Och ännu svårare att veta om vi kommer närmare sanningen. Men låt oss försöka då.
DEXTER – Min första fråga är: Vad är medvetandet?
SINISTER – Tack för att du ställde just den frågan. Du börjar med en rak höger, förstår jag. Du skulle ju lika gärna kunnat fråga, vad är liv? Men, man kan väl säga att medvetandet är det fönster genom vilket vi blickar in i tillvaron och kan uppleva både det som finns omkring oss, men också det som pågår inom oss. Det tycks finnas hos alla högre levande varelser och jag antar att det är lokaliserat till hjärnan.
DEXTER – Bra liknelse med fönstret, det kan ju vara olika mycket på glänt, så att säga. Men man får inte sluta sig till att det bara är synen det handlar om. Medvetandet omfattar ju alla sinnesintryck och därtill kroppsrörelser och talet, känslor och tänkande. Dessutom kan medvetandet vara både subjektivt och objektivt. Varför tror du att medvetandet finns i hjärnan?
SINISTER – Ha ha, var skulle det annars finnas? Och var skulle vi finnas? Är vi inte i hjärnan, så säg? Du säger ju själv att medvetandet omfattar alla hjärnans funktioner.
DEXTER – Nej, det har jag inte sagt. Det finns områden som medvetandet inte når. Till exempel det undermedvetna och det övermedvetna. Vi glömmer snabbt vad vi upplevt i drömmen och även det vi upplevat igår eller i förrgår. Det drar sig ofta undan medvetenheten och sjunker ner i det undermedvetna. Omvänt är inte medvetandet begränsat till hjärnan. Vi är ju medvetna om vår kropp, ibland också vad vi gör, vad vi säger och även om tillvaron runt omkring oss.
SINISTER – Ja så är det, men det som är utanför hjärnan känner vi bara genom våra sinnesintryck och de samlas ju i hjärnan.
Du vet väl att forskarna kan fotografera områden i hjärnan där det pågår medveten aktivitet, med olika kameror, Magnetkamera och PET-kamera och allt vad de heter. Dessutom har man förbundit olika områden i hjärnan med olika funktioner genom att studera patienter med skador i olika delar av hjärnan, så varför skulle man inte kunna hitta ett område som svarar för medvetenheten?
DEXTER – Ja, men om detta område blivit skadat, hur vet du då att det är medvetenheten som är påverkad och inte funktionen av det skadade området?
SINISTER – Jag passar på den frågan.
DEXTER – Att använda dessa avbildningstekniker för att finna medvetandet är ungefär som att söka efter nycklarna under gatlyktan där det är ljust, trots att man inte vet var man har tappat dem.
SINISTER – Var skulle man annars söka efter medvetandet? Vetenskapen kan ju söka bara efter något den kan mäta. Vi kan endast mäta det som våra instrument kan registrera och dessutom är det väl rimligt att söka efter medvetandet där vi vet att medveten aktivitet pågår.
DEXTER – Men själva medvetenheten är i sig inte mätbar vad jag förstår. Endast den elektriska aktiviteten och de sekundära transmittorsubstanserna i hjärnan, dvs. signalerna mellan nervcellerna går att mäta, samt blodflödet och de metaboliska processerna. Alltså de fysiska företeelserna. Vi vet inte ens vad medvetenhet är. Hur skall vi då veta vilka instrument vi behöver för att mäta den?
SINISTER – Nej, jag har inte sagt att det är enkelt. Men en ny upptäckt föregås inte alltid av kunskap om förutsättningarna för dess upptäckt. Upptäckten kan vara en lycklig slump. Om vi slutade söka svaren på de stora frågorna, därför att vi inte kände förutsättningarna, skulle vi mista den hjälp ödet kan ge oss i våra ansträngningar att hitta rätt.
DEXTER – Ja, jag måste erkänna att det är just detta som antagligen driver många forskare genom frustrationens katakomber. Men, är det troligt att vi kommer att kunna mäta subjektiva upplevelser, känslor och tankar, de upplevelser som består i glädjen av att höra löven susa i vinden eller tavlans skönhet och känslan för olika nyanser av rött?
SINISTER – Nu sätter du mig verkligen på prov. Vi kanske aldrig kommer att kunna mäta sådana subjektiva upplevelser men jag tror att vi skulle kunna hitta den neurala struktur som skapar medvetande.
DEXTER – Vad menar Du? Hur skulle vi kunna vara säkra på att om vi inte kan mäta medvetenheten själv, försäkra oss om att medvetenheten faktiskt har uppstått i denna hjärnstruktur och att den inte endast ansluter sig till hjärnan på denna plats? Ungefär som radiovågorna ansluter sig till radioapparaten genom en mottagare som omvandlar radiovågor till växelströmmar som i sin tur omvandlas av högtalaren till ljudvågor som vi kan tolka och förstå.
SINISTER – I så fall skulle kroppen vara skild från medvetenheten som den gamla Cartesianska dualismen hävdade, ”kropp och själ” är skilda åt, men då lämnar vi också det som vetenskapen kan syssla med. Vetenskapen kan uttala sig endast om det mätbara och det som är den fysiska världen. Frågan kan förstås diskuteras men då måste du ringa på hos filosoferna.
DEXTER – Betyder det att du är av den åsikten att medvetenheten är en biprodukt av hjärnans aktivitet?
SINISTER – Ja, det måste den vara, problemet är att vi ännu inte kan bevisa det.
DEXTER – Det verkar osannolikt att medvetenhet skulle kunna uppstå genom kombination av omedveten materia, eller att komplexiteten av delarnas sammansättning skulle generera medvetande. De största superdatorerna är oerhört komplexa och kan utföra hundra triljoner beräkningar per sekund, men dessa har inte ens någon form av liv, ännu mindre någon intelligens, annat än den som de programmeras med och de har inte en tillstymmelse till medvetenhet.
SINISTER – Hm, vi kanske inte kommer så mycket längre med dessa frågor. Vi vet för litet trots att vi använder båda hjärnhalvorna. Kan det bero på att vi är en del av problemet? Det är svårt att analysera det man själv är. Det som återstår är att ringa på hos poeterna och se vad de har att säga.
I nervcellens tusen axoner,
signaler ger aktivitet.
Är det strömmens små elektroner,
som utgör vår medvetenhet?
Eller är de blott representanter,
för delkunskap på vår färd,
när som vetenskapens drabanter
står på gränsen till annan värld?
Vad är det som allt noterar,
som vill och som känner och vet,
som njuter, tänker, funderar
och som gör det med medvetenhet?
En jagisk gäst i vår hjärna
som flyktigt besöker vår sfär,
och deltar så vaket i livet,
men plötsligt en dag ej finns där.
Är det ett fysiskt spektakel,
ett hjärnspöke, en projektion,
materiens komplexa mirakel
eller en ny dimension?
Får någonsin människan veta,
var nyckeln till kunskapen är?
Man må på rätt ställe leta,
och rätt tid måste va´ här.
Peter Wersäll
Bakgrund till artikeln
Medvetandeforskningen som fick riktig fart först på 1980-talet brottas med stora svårigheter att definiera vad medvetande är. Forskningen har ännu större problem att svara på frågan huruvida medvetandet uppstår i hjärnan tack vare komplicerade neurofysiologiska processer eller om medvetandet kan existera oberoende av hjärnan. Medvetandeforskningen har givit upphov till ett otal teorier med mer eller mindre otroliga förklaringar, men decennier av experiment har inte lyckats fastslå någonting om huvudfrågan.
