Uppgifter: Irans underjordiska robotlager står kvar efter massiva anfall

Efter månader av amerikanska och israeliska flygangrepp mot iranska militära mål framträder en annan bild än den som Washington och Tel Aviv länge förmedlat.

Enligt uppgifter som återges av Nya Tider ska en betydande del av Irans ballistiska robotarsenal fortfarande vara intakt, trots upprepade påståenden om att landets slagkraft slagits ut.

Bakgrunden till uppgifterna är de omfattande attackerna mot iranska anläggningar, där bland annat underjordiska robotbaser, tunnlar och lagerutrymmen pekats ut som centrala mål. USA:s president Donald Trump har hävdat att mer än 80 procent av Irans robotkapacitet förstörts. Men enligt de underrättelseuppgifter som artikeln hänvisar till ska omkring 70 procent av Irans ballistiska robotlager finnas kvar.

Även avfyrningsförmågan tycks, enligt samma uppgifter, ha visat sig svårare att slå ut än vad angriparna räknat med. Omkring 75 procent av de mobila avfyrningsramperna uppges vara oskadade. Av de fasta ramperna ska ungefär en tredjedel vara helt oskadad, medan ytterligare en tredjedel redan reparerats eller bedöms kunna återställas inom kort.

Missilstäder byggda för att överleva krig

Förklaringen ligger i den militära infrastruktur som Iran byggt upp under lång tid. De så kallade "robotstäderna" består enligt öppna uppgifter av djupa tunnelsystem och bunkeranläggningar, ofta insprängda i berg. Där ska Iran kunna förvara ballistiska robotar, drönare, drivmedel, reservdelar och annan materiel, men också inhysa verkstäder, fabriksutrymmen, personal och interna transportleder.

I vissa fall ska anläggningarna även ha särskilda avfyrningsschakt, vilket skulle göra det möjligt att skjuta robotar utan att först föra ut dem i öppen terräng. Andra uppgifter har pekat på att Iran även byggt underjordiska flygbaser, som en del av samma bredare strategi att minska sårbarheten mot en motståndare med överlägset flygvapen och satellitövervakning.

Strategin är inte ny. Iran har under flera decennier försökt kompensera för teknologiskt och flygmilitärt underläge gentemot USA och Israel genom att göra sin vedergällningsförmåga svår att lokalisera och ännu svårare att förstöra. I stället för att samla dyrbar materiel på lättidentifierade flygbaser har landet spridit ut och grävt ned utrustningen samt skapat reservsystem i flera led.

Resultatet är en försvarsmodell där robotförbandens överlevnad blir central. Om Iran även efter omfattande bombningar kan avfyra en stor mängd robotar och drönare, försvagas effekten av ett första anfall. Det är just denna förmåga som amerikanska och israeliska strateger länge har försökt begränsa.

Satellitbilder visade snabba reparationer

Liknande uppgifter har även rapporterats av CNN, som i slutet av maj skrev att Iran hade öppnat 50 av 69 tunnelingångar som attackerats av USA och Israel vid 18 underjordiska robotanläggningar. Satellitbilder visade enligt kanalen jordförflyttningsmaskiner vid flera av platserna, vilket tydde på att reparationsarbetet påbörjats snabbt efter attackerna.

Enligt CNN:s rapportering framstod själva återställandet av många tunnelingångar som betydligt enklare och billigare än de flygoperationer som krävdes för att bomba dem. Detta skapar en asymmetri som gynnar försvararen: angriparen använder avancerade vapen och kostsamma insatser, medan försvararen i vissa fall kan återställa funktionen med maskiner, arbetskraft och tid.

Detta innebär inte att anläggningarna är helt osårbara. Särskilt djupt liggande mål kan kräva specialiserade bunkerbrytande vapen, och både USA och Israel har under lång tid utvecklat metoder för att angripa underjordisk infrastruktur. Irans kärntekniska anläggningar i Natanz och Fordow har ofta nämnts i detta sammanhang, liksom det amerikanska vapnet GBU-57, som är konstruerat för att tränga djupt ned före detonation.

Men uppgifterna om robotstäderna visar samtidigt svårigheten i att helt slå ut ett omfattande, utspritt och delvis hemligt underjordiskt nätverk. Det räcker inte att förstöra några ingångar, kända lager eller enskilda avfyrningsplatser om systemet är byggt med alternativa vägar, reservkapacitet och möjligheter till snabb reparation.

Okänt hur omfattande nätverket är

Hur många underjordiska robotkomplex Iran faktiskt har är fortfarande oklart. Nya Tider skriver samtidigt att olika bedömare anger vitt skilda siffror. Reuters har tidigare talat om fem kända komplex, den militärinriktade sajten Militarnyi om nio, medan israeliska Alma Research uppgett att det kan röra sig om 27 anläggningar. Iran självt har inte offentliggjort någon fullständig lista och har snarare antytt att anläggningar finns utspridda över flera provinser.

Den typen av osäkerhet är i sig en del av avskräckningen. Om motståndaren inte vet hur många anläggningar som finns, var alla ligger eller vilka som fortfarande fungerar efter ett angrepp, blir det svårt att bedöma när Irans vedergällningsförmåga faktiskt är neutraliserad. Det skapar också risk för felbedömningar i en redan spänd regional konflikt.

Underjordiska försvarsanläggningar är samtidigt inget unikt iranskt fenomen. Även länder som Sverige, Finland och Schweiz har historiskt byggt omfattande skyddsrum, bergrum och militära anläggningar i berg för att öka överlevnadsförmågan vid krig. Skillnaden är att Iran i dag placerat denna typ av infrastruktur i centrum för sin regionala robotstrategi.

De nya uppgifterna motsäger därför bilden av att den iranska robotförmågan skulle ha reducerats snabbt och avgörande. Om 70 procent av robotlagren verkligen finns kvar, och om stora delar av avfyrningssystemen fortfarande är funktionsdugliga eller snabbt kan repareras, har Iran fortfarande en betydande förmåga att slå tillbaka vid en fortsatt upptrappning.

För USA och Israel innebär det att militära påtryckningar inte ger den avsedda strategiska effekten. För Iran innebär det att de underjordiska investeringarna, åtminstone enligt de uppgifter som nu kommit fram, kan ha fyllt sitt viktigaste syfte: att överleva ett första angrepp och bevara hotet om motanfall.