konst – Nya Dagbladet

Konstkupp på Rivieran: Fyra verk togs från Renoirmuseet

Emil Fjellstedt — Tue, 08 Sep 2026 10:02:55 +0000

Två maskerade tjuvar bröt sig in på Auguste Renoir-museet i franska Cagnes-sur-Mer natten till tisdagen och tog med sig fyra konstverk. Ett av dem lämnades kvar under flykten. Ingen är gripen. Inbrottet skedde i domaine des Collettes, impressionisten Pierre-Auguste Renoirs sista hem, som i dag rymmer ett tiotal originalmålningar av konstnären, ett fyrtiotal skulpturer samt möbler, fotografier och arkivmaterial. Tjuvarna tog sig enligt preliminära uppgifter in genom att krossa ett fönsterparti, uppger Le Figaro med hänvisning till polisen. Övervakningskamerorna visar hur de skär loss tavlor ur ramarna innan larmet går klockan 5.48. Innan polisen hann fram hade de lämnat platsen med bytet. Ett av de fyra verken hittades kvarlämnat, och i museets trädgård fann utredarna två blixtlåsförsedda väskor som kan tillhöra gärningsmännen. Stadens borgmästare Bryan Masson uppger att värdet på de stulna tavlorna överstiger 100 miljoner kronor, rapporterar Omni med hänvisning till AFP. Någon fastställd värdering finns dock inte: enligt Le Figaro återstår det att bedöma hur stor skadan är. Den franska enheten mot organiserad och specialiserad brottslighet, DCOS, leder utredningen.

”Tidningen Konstnärens svek och ljusskygga verksamhet”

Osignerad — Mon, 27 Jul 2026 14:02:03 +0000

För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006. Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken. Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte. Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften. Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes. ”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.

En utdragen rättsprocess

Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet. Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister. Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch. Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift. Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst. Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare. Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig. Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären. Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann! Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet. Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen. Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.

Tystnaden efter domen

Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det. Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon? Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig. ”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer. Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart. Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.

En tidning utan motstånd

Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år. Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier? Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet. Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik. Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa. Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel. Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt). Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet. Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift. Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden. Markus Andersson, konstnär

Isländska skulpturer återvänder hem från Texas

Jan Sundstedt — Thu, 14 May 2026 11:44:38 +0000

Skulpturerna, som tillsammans väger 16 ton, har återvänt till Island efter en transport över Atlanten från Texas, USA. Jóhann Eyfells verk tas nu om hand av Islands nationalgalleri, Listasafn Íslands. Jóhann Eyfells avled 2019 vid 96 års ålder. Han var bosatt i Texas, där han hade en ranch med ateljé och en omfattande samling av sina verk. Enligt RÚV fortsatte han att skapa konst ända fram till sin sista dag. Konstnärens son, Ingólfur Eyfells, har lett arbetet med att föra hem verken. — Det här är ett stort ögonblick för oss som är Jóhann Eyfells arvingar. Vi öppnar nu containrar som har fraktats hela vägen från Texas, säger han till RÚV. Även verk av hans hustru, konstnären Kristín Halldórsdóttir, ingick i transporten. Ingólfur Eyfells säger att det är en lättnad att verken klarat den långa transporten oskadda. — Det är fantastiskt att se att allt är i gott skick efter den långa resan över havet och att ingenting har skadats. Det ska bli spännande att se verken monteras på sina socklar, säger han.

Representerade Island vid Venedigbiennalen

Jóhann Eyfells var under många år verksam på Island och undervisade vid konst- och hantverksskolan Myndlista- og handíðaskólinn i Reykjavík. Hans mest kända verk är troligen Íslandsvarðan vid Sæbraut i Reykjavík. År 1993 representerade han Island vid Venedigbiennalen tillsammans med Hreinn Friðfinnsson. Flera av hans verk finns även på andra platser på Island, bland annat vid Miklatún, i Reykholt och vid Hótel Saga. Islands nationalgalleri planerar en retrospektiv utställning med Jóhann Eyfells verk 2028.

Sensationell konststöld i Italien: Verk av Renoir, Cézanne och Matisse stulna

Jan Sundstedt — Mon, 30 Mar 2026 12:37:33 +0000

Fyra maskerade gärningsmän ska ha tagit sig in i en av norra Italiens mer betydande privata konstsamlingar och tillgripit tre konstverk av Renoir, Cézanne och Matisse – enligt uppgifter på mindre än tre minuter – innan de försvann från platsen. Stölden hölls hemlig i en vecka. Magnani Rocca-stiftelsen huserar i Villa dei Capolavori och är belägen vid Mamiano di Traversetolo, strax utanför Parma. Stiftelsen grundades 1977 och rymmer en av de mest betydande privata konstsamlingarna i norra Italien, med verk av bland andra Dürer, Rubens, Van Dyck, Goya och Monet. Natten till den 23 mars tog sig enligt uppgifter i Italienska medier fyra maskerade gärningsmän in i villan. Gruppen riktade in sig på Sala dei Francesi – det franska rummet – där tre konstverk förvarades. Bland de konstnärer som uppges ha fått verk stulna återfinns Renoir, Cézanne och Matisse.

Clamoroso furto d’arte: rubate tre opere di #Renoir, #Cézanne e #Matisse da una fondazione nel parmense. Un colpo da milioni di euro.#Tg1 Lorenzo Santorelli pic.twitter.com/hAcMMQZ5we
— Tg1 (@Tg1Rai) March 29, 2026

Carabinieri leder utredningen

Enligt rapporteringen försvann verken på mindre än tre minuter innan larmet utlöstes och gärningsmännen flydde genom trädgården. Larmet ska ha förhindrat att fler verk tillgreps. Ingen har i skrivande stund gripits i samband med den spektakulära kuppen. Carabinieri och deras specialenhet för kulturarvsskydd, Nucleo Tutela Patrimonio Culturale i Bologna, leder utredningen av konststölden. Enheten har lång erfarenhet av att spåra stulet kulturarv. Enligt uppgifter beskrivs aktionen som "strukturerad och organiserad med tydlig arbetsfördelning". Uppgifter om verkens totala värde varierar. Uppskattningar i internationella medier anger belopp i storleksordningen nio miljoner euro – drygt 100 miljoner kronor – men oberoende värderingar saknas. Uppgiften om stölden sekretessbelades initialt och nådde medierna först den 29 mars, då den regionala tv-kanalen TGR rapporterade om händelsen. Stiftelsen förblev under tiden öppen för besökare.

Drew Struzan är död – mästaren bakom ikoniska filmaffischer

Jan Sundstedt — Wed, 15 Oct 2025 07:48:42 +0000

Drew Struzan, den amerikanske affischillustratören som skapade några av filmvärldens mest omisskännliga motiv, har avlidit vid 78 års ålder efter en tids kamp mot Alzheimers sjukdom. Nyheten offentliggjordes via hans officiella Instagram-konto, där familjen uttryckte sorgen över att ha förlorat en konstnär som levde och andades filmkonst. "Det är med tungt hjärta som vi måste berätta att Drew Struzan gick bort igår, den 13 oktober". I samma inlägg betonades hur ofta han talade om hur mycket hans fans uppskattade hans konst — en glädje han ofta delade med dem. "Vi tycker att det är viktigt att ni alla får veta hur många gånger han uttryckte sin glädje över att ni uppskattade hans konst." Efter Struzans bortgång har hyllningarna strömmat in från filmvärldens tyngsta namn. Kända regissörer, producenter och kollegor har talat om hur hans konst inte bara marknadsförde filmer — den berikade dem känslomässigt och skapade starkare band till publiken.

George Lucas on Drew Struzan's passing:
“Drew was an artist of the highest order. His illustrations fully captured the excitement, tone and spirit of each of my films his artwork represented. His creativity, through a single illustrated image, opened up a world full of life in… pic.twitter.com/rHIj7OXQex — Culture Crave (@CultureCrave) October 15, 2025

Ett konstnärskap som satte en ny standard

Drew Struzans karriär sträckte sig över decennier och omfattade över 150 affischer. Redan tidigt i sin bana arbetade han med skivomslag åt stora artister som Alice Cooper och The Beach Boys, innan han övergick till filmens värld under 1970-talet.

Hans genombrott inom filmaffischer kom ofta kopplat till samarbeten med George Lucas och Steven Spielberg, där Struzan fick möjlighet att visualisera filmernas känslostämningar snarare än att bara återge handling.

Hans signum blev den fotorealistiska, mjuka stilen – ofta med airbrush-teknik – som frammanade en slags drömsk nostalgi. Under sin aktiva period skapade han inte bara affischer utan även bokomslag, samlarutgåvor och konstverk, ofta med motiv som blev ikoniska för hela generationer.

— Jag var tvungen att göra något annorlunda, och jag tror att problemet med många tidiga filmaffischer är att de liknade klassiska illustrationer för mycket, vilket ger intrycket att de berättar hela historien, uttryckte Struzan i en intervju år 2021.

if you grew up with Drew Struzan's posters you know how striking they always were, literally revolutionising the movie poster with his stunning hand-painted work where posters have never really had that magic again. And in this digital world, they never will. RIP to an icon pic.twitter.com/tz0kK0GYiz
— samosasaurus (@samosasaurus) October 14, 2025

Hyllningar och arv

Struzan gick officiellt i pension 2008, men återkom vid flera tillfällen för utvalda projekt, bland annat för Star Wars: The Force Awakens.

Hans sena år präglades av hälsoproblem, och i mars 2025 avslöjade hustrun Dylan att han länge levt med Alzheimers sjukdom.

Med sin pensel och sitt formspråk har Struzan lämnat ett bestående avtryck i filmhistorien. Hans affischer kommer dock att fortsätta pryda samlarutgåvor, utställningar och människors minnen — som portaler till filmens magi, snarare än bara marknadsföring.

För den som önskar ta del av Drew Struzans verk rekommenderas denna bok.

”Kingdom”: En resa mot inre styrka

Jan Sundstedt — Sat, 11 Oct 2025 09:43:45 +0000

Bulgariskfödde Lubomir Arsovs animerade kortfilm "Kingdom" är en visuellt rik och meditativ resa genom mörker och motstånd. Med ett starkt bildspråk och suggestiv musik tar filmen med tittaren på en inre resa bortom samtidens kaos.

Lubomir Arsovs Kingdom från 2024 är en stark audiovisuell upplevelse som vågar stanna kvar i samtidens skuggor men också erbjuder en gnista av hopp.

Med sina 14 minuter bjuder filmen på en meditation kring personligt och kollektivt uppvaknande, där den kreativa kraften i konst och musik får ta plats som ledstjärnor.

Arsov, född i Bulgarien och numera bosatt i Kanada, är känd för sina intensiva och symboltyngda verk.

Hans tidigare film In Shadow (2017), tidigare uppmärksammad av Nya Dagbladet, har hyllats för sitt mörka och poetiska porträtt av det västerländska samhällets skuggsida och blivit något av en kultklassiker.

Med Kingdom fortsätter Arsov på samma spår, men med en tydligare ton av frigörelse och transformation.

Visuellt präglas Kingdom av en säregen stil där eld, skuggspel och maskerade figurer skapar en suggestiv atmosfär. Bildspråket är både rått och detaljrikt, och filmen saknar helt dialog – berättelsen förmedlas i bilder och ljud.

Kompositören Daniel Dubb står för den stämningsfulla ljudbilden som med minimalistiska, men kraftfulla rytmer förstärker känslan av en inre resa. Något som för tankarna till Vangelis musik i den klassiska filmen Blade Runner (1982).

Ambitionen med filmen tycks vara att inte bara skildra svårigheter och motgångar utan också den kraft som kan tändas inom varje människa för att möta dem.

Modig, poetisk och intensiv

Kingdom rör sig i gränslandet mellan myt och samtid, och bjuder in till tolkningar snarare än att ge svar. Slutresultatet är både utmanande och inspirerande, där betraktaren uppmanas att konfrontera både egna och samhälleliga skuggor.

Man kan som tittare definitivt uppskatta filmens modiga uttryck och poetiska stil, samtidigt som den av vissa kanske kan upplevas som något kryptisk och intensiv.

För den som är van vid klassisk berättarteknik kan det krävas flera genomspelningar för att ta till sig allt.

Lubomir Arsovs konstnärskap, som präglas av en vilja att utforska andliga och kulturkritiska teman genom animation, gör Kingdom till en unik film i sin genre.

Filmen är långt ifrån mainstream och kräver både tid och engagemang från sin publik, men belöningen är en stark konstupplevelse som kan väcka nya tankar och insikter.

Att kombinera visningen av Kingdom med In Shadow ger en djupare förståelse för Arsovs intentioner och tematik – en påminnelse om att kampen mellan ljus och mörker är både individuell och universell.

Bob Moran pekar på den nakne kejsaren

Redaktionen — Sat, 27 Sep 2025 12:46:19 +0000

Satirtecknaren Bob Moran har likt få gjort sin konstresa rakt igenom den politiska korrektheten. Särskilt under coronapolitikens tidevarv har Morans träffsäkra och dråpliga samtidsporträtt kommit att bli mycket uppskattade inte bara av den brittiska allmänheten, utan i hela världen. Konstnärer som sysslar med satir har alltid haft en viktig roll i samhället och pekat på sanningar som andra kanske inte vågat eller kunnat se. I takt med att den alltmer omfattande politiska korrektheten gjort sig påmind har satiren nästan blivit en utdöende konstform, med vissa sällsynta undantag. Ett sådant undantag är Bob Moran.

Artikeln publicerades ursprungligen den 2 maj 2023.

I dokumentären, Brilliantly Difficult Film, får man följa Morans resa och hur hans konst tänjt på gränser genom många olika uttryck som klätt av etablissemangets motstridiga budskap och bisarra logik. – Bob är alltså i stort sett på ett eget fält idag och gör det som satiriska karikatyrister alltid gjort, nämligen att plåga de bekväma och trösta de drabbade, säger journalisten James Delingspole. Var finns den satiriska andan i dag, frågar han sig. Satir, menar Moran själv, är viktigt för att hålla makthavare och politiker "i schack" och påminna om att man fortfarande kan skratta åt dem - hur stora deras egon än må bli. – Det handlar om att förstå att vi behöver människor som styr oss, vi behöver regler, vi behöver ett system och en fungerande demokrati, men inom detta kommer det att finnas hyckleri, det kommer att finnas motsägelser, konstaterar han. [caption id="attachment_149161" align="alignnone" width="640"] Foto: © Bob Moran[/caption] Bob Moran har tidigare publicerats i tidningar som Morning Star och The Guardian. På senare år har han arbetat på The Telegraph, där han varit en återkommande serietecknare varje vecka. Under coronapolitikens nedstängningspolitik kom Moran på kant med dessa och gick istället sin egen väg - en väg som vunnit den brittiska allmänhetens hjärtan. – Så många av hans tecknade serier satte fingret på den känsla jag kände vid den tidpunkten och påminde oss om att det fanns andra människor som kände som vi gjorde, beskriver tv-presentatören Tonia Buxton. Moran och hans fru fick några år tidigare en dotter som föddes med komplikationer och idag lever med cerebral pares och epilepsi. Restriktionerna i Storbritannien påverkade dotterns hälsa mycket negativt då hon knappt fick träffa sina olika vårdkontakter, inte fick gå i skolan med andra barn eller rida eller simma som hon älskade att göra. Moran berättar om hur dottern blev väsentligen sämre såväl fysiskt som psykiskt under nedstängningarna och att det för honom blev den "droppe som fick bägaren att rinna över". – Han är modig för sin dotter. Vem ska annars stå upp för henne när hon inte fick någon behandling på två år? Ingen står upp för något av de andra barnen som inte fick någon behandling i över två år, och till slut fick han nog, berättar vännen Bernie Spofforth, vd och företagsinvesterare. Själv betonar Moran att hans konst inte i första hand handlar om att försöka vara rolig, utan om att få människor att se verkligheten för vad den är. – Det handlade om att försöka få folk att förstå enkla sanningar som jag kände att de glömde och få dem att tänka på vad som hände på ett annat sätt än vad regeringen ville att de skulle tänka. En del av Morans kritik mot coronapolitiken handlade om människors rätt att träffa sina nära, exempelvis äldres rätt att själva kunna få bestämma om de vill träffa sina barnbarn eller inte. [caption id="attachment_149164" align="alignnone" width="640"] Foto: © Bob Moran[/caption] Hans konst har illustrerat åtskilliga former av bisarra uttryck av hyckleri och förljugenhet som för tillfället präglar världen. Trots att han inte längre arbetar för någon stor tidning sprids hans verk världen över som aldrig tidigare. Han vill också kunna dela med sig av till fler, varför han därför ingått i ett samarbete med Democracy Fund för att kunna erbjuda sin konst gratis till tidskrifter. [caption id="attachment_149165" align="alignnone" width="640"] Foto: © Bob Moran[/caption] Toby Young, generalsekreterare för Free Speech Union, tror att historiker i framtiden kommer att se tillbaka på Morans konst och genom denna få verklig inblick i de galenskaper som präglar den rådande eran. – Att se Bobs teckningar kommer att ge historikerna en verklig inblick i hur meningslöst det var med nedstängningar som politik, den masshysteri som tycktes infektera hela befolkningen och varför saker och ting blev som de blev, säger han.

BOB: Brilliantly Difficult View full documentary at https://t.co/Jd4WwVMiwv Featuring @BernieSpofforth @beverleyturner @ToniaBuxton @TheFreds @JamesDelingpole @DickDelingpole @toadmeister Dr Tess Lawrie & Tim Price Music by @FiveTimesAugust pic.twitter.com/usTmrmbY0Z
— Bob Moran (@bobscartoons) August 20, 2022

Moran intygar att han kommer att fortsätta måla världen som han ser den, och menar att det inför eftervärlden också är viktigt att fånga upp att det faktiskt fanns personer vid denna tid som inte delade gängse uppfattning. – Jag vet inte om något av mina verk har förändrat någons åsikt, men jag försöker alltid kommunicera var jag tror att vi befinner oss och att registrera det faktum att det fanns människor som inte höll med om det när det här hände, så att framtida generationer kan se tillbaka på det och få ett alternativt narrativ, säger han. Hela dokumentären kan ses här.

Konsten, CIA och Kalla kriget

Jan Sundstedt — Sat, 26 Jul 2025 09:51:33 +0000

Efter andra världskrigets slut gör propagandamaskinerna i USA och Sovjetunionen allt för att övertyga världen om att det kapitalistiska respektive det kommunistiska systemet är det bästa. Den franska dokumentären "Konsten, CIA och Kalla kriget" skildrar kulturkriget på ett för åskådaren grundläggande och begripligt sätt, där modern konst beskrivs som ett politiskt vapen i bruk av den amerikanska underrättelsetjänsten. Andra världskrigets slut såg startskottet på det som snabbt döptes till Kalla kriget. För en majoritet förknippas detta öst-västliga-schackspel med upprustningskamp, proxykrig, murar, spionage och rymdhundar.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 april 2023.

Något mindre känt är att kampen mellan stormakterna även utkämpades med kulturell krigföring. 2018 års dokumentär Konsten, CIA och Kalla kriget är av den anledningen ett till stora delar intressant tidsdokument. Filmen är skriven och regisserad av Francois Lévy-Kuentz och producerad av Cinétévé i samarbete med framför allt France Télévisions. Lévy-Kuenst är som jag förstått det en passionerad konsthistoriker och dokumentärfilmare med ett stort och brett intresse för allting som berör ämnet konst. Det kulturella kalla kriget avser den systematiska propaganda som bedrevs av USA och Sovjetunionen under Kalla kriget. Stormakterna främjade sina respektive kulturer, konst, litteratur och musik och många av striderna utkämpades i Europa eller på europeiska universitet, där kommunistiska anhängare avbildade USA som ett kulturellt svart hål, samtidigt som man menade att Sovjetunionens kultur var arvtagare till den europeiska upplysningstiden. USA å andra sidan svarade med att anklaga kommunister för att "ignorera kulturens inneboende värde" och underkasta konsten ett totalitärt politiskt systems kontrollpolitik.

Rockefeller och CIA

I USA uppstod på 1940-talet en ny konströrelse kallad abstrakt expressionism, som en reaktion på och under inflytande av franska konstnärer som flytt Frankrikes fall. Konstnärer i denna riktning ska komma att bli några av förgrundsfigurerna i det annalkande kulturella kalla krig där Rockefellers beryktade bankdynastis dåvarande överhuvud Nelson Rockefeller, ordförande på Chase Manhattan Bank och även för Modern Museum of Art och USA:s underrättelsetjänst Central Intelligence Agency, är de centrala aktörerna i att driva på projektet att sprida modern konst till resten av världen. Det som fångade mitt intresse allra mest är den politiska aspekten. Det faktum att båda dessa Kalla krigets block använde kulturen som argument och vapen för just sin ideologi är oerhört fascinerande. Filmen gör sitt bästa för att här framstå som någorlunda objektiv och lyckas faktiskt ganska bra med denna ambition. Öst och Väst ges ungefär lika mycket utrymme vad gäller bildkomposition, intervjuer och filmklipp. En viss lutning åt "Amerika-sidan" kan skönjas men det får ses som logiskt, bland annat mot bakgrund av dåtidens tillgänglighet till framträdande personer. Intervjuerna med historiker, kritiker och konstnärer är snitsigt gjorda och ger en i ämnet bra grund att stå på. Bildspråket är linjärt och redigeringen nästintill kronologisk vilket gör det relativt lätt att hänga med, även för den (likt undertecknad) ytligt konstintresserade, för mycket konst blir det, emellanåt i stor omfattning. Det blir en ansenlig mängd konstnärer och konstkritiker att hålla reda på för den oinitierade. Ett par stycken sticker dock ut - exempelvis Jackson Pollock. och Willem de Kooning. Konsten, CIA och Kalla kriget är sammanfattningsvis en sevärd dokumentär för den som önskar veta mer om denna något bortglömda aspekt av Kalla kriget och hur konsten även betraktats som ett i förlängningen politiskt vapen. Jan Sundstedt

Från kal betong till konst som skapar trivsel – därför gör muralmålningar comeback

Osignerad — Tue, 22 Jul 2025 08:42:29 +0000

En grå, monoton betongvägg kan förvandlas till ett konstverk som ger liv och färg åt omgivningen. Runtom i världen får nu muralmålningar – storskaliga väggmålningar – en renässans, och deras påverkan märks både i stadsmiljöer och inomhus. Kommuner satsar på färgstarka motiv på fasader för att skapa trivsel och stolthet i kvarteren, och skolor och sjukhus låter konstnärer pryda väggar för att sprida glädje och lugn. Allt fler väljer även att låta vackra väggmålningar pryda sitt hem. Att väggkonst är på frammarsch märks inte minst i Sverige: festivaler, som No Limit i Borås, har i flera år bjudit in konstnärer att förvandla stadens ytor till ett utomhusgalleri, och intresset för offentlig konst ökar.

Artikeln publicerades ursprungligen 28 mars 2025

Färg som förändrar atmosfären

Forskning och erfarenhet visar att konst i miljön kan ha stor inverkan på hur vi mår. När en mörk tunnel pryds med ett lekfullt motiv eller en trist husgavelfasad täcks av en berättande bild, förändras hela stämningen. Människor som passerar stannar upp, ler och känner sig mer hemma i området. I vissa fall har man till och med sett ökad gemenskap och minskad vandalisering när lokala konstprojekt engagerar invånarna. Muralmålningar gör alltså mer än att dekorera – de skapar samtal, identitet och trivsel.

Sagomotiv som skapar samhörighet

En av de konstnärer som brinner för att ge nytt liv åt väggar är Malin Sellergren, grundare av Poetic Artstories. Hennes unika nordiska sagostil förvandlar väggar till fönster in i fantasins värld. Genom naturmotiv, mytologiska väsen och mjuka färgtoner lyckas hon skapa konstverk som inte bara är vackra att se på utan också inbjuder till eftertanke och lugn. – Jag vill att mina muralmålningar ska fånga både ögat och hjärtat, säger Malin Sellergren som arbetar med att förgylla miljöer med vacker platsdesignad konst. [caption id="attachment_203120" align="alignnone" width="640"] Väggmålning på uppdrag av Poetic Artstories - konstverket "Paradisträdgården" med japanska tranor.[/caption] När en väggmålning berättar en historia känner människor en större samhörighet med platsen. Sellergren har medverkat i flera storskaliga muralprojekt – från att måla en tolv meter lång vägg i Monet-anda i en festlokal, till att förvandla ett sovrum till en paradisträdgård full av nordiska fåglar och blommor. Resultatet är miljöer som går från anonyma till magiska. Trenden är tydlig: muralmålningar är tillbaka för att stanna, och de visar att konst utanför gallerierna kan göra vår vardag lite vackrare och mer inspirerande! Vill du läsa mer om muralmåleri?

Besök Poetic Artstories

Tidernas bästa filmaffischer

Jan Sundstedt — Wed, 25 Jun 2025 15:15:46 +0000

Film och filmaffischer är oskiljaktigt förenade med konst och kreativitet. Alltför många alster är dessvärre fantasilösa och vissa rent skräp, men ett betydande antal är ren och skär magi. Däremot innebär en förnämlig film inte nödvändigtvis en utsökt filmaffisch – det finns gott om utsökta filmer med fantasilös layout och artwork – och samma devis gäller åt motsatta hållet. Det vill säga att en utsökt filmaffisch inte alltid borgar för en magisk filmupplevelse.

Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 12 oktober 2024.

För en cineast och filmtok deluxe råder det således, utöver själva filmtittandet, ingen brist på sidospår på området (vare sig det gäller undertecknad själv eller Mary B). Det kan vara ett febrilt sökande efter filmmusik – förslagsvis otäckt dyra utgåvor i begränsade upplagor från nischade skivbolag – eller för den delen autografer samt så kallad merchandise. En annan källa till sinande plånbok, trångboddhet samt en (o)sund besatthet är ett av mina favoritämnen: filmaffischer – en konstform av synnerligen fantasifullt och utsökt slag. Att välja ut 50 favoriter kräver sin man. Att välja 25 stycken är än knepigare. Att plocka ut enbart tio guldkorn är en prövning som endast ett fåtal djärva själar vågar sig på. Jag avser här emellertid göra ett försök, och har valt att bocka av följande kriterier vad gäller min högst personliga lista: 1. Svenska affischer avsedda för biografer i Sverige (vän av ordning kommer dock att märka ett undantag från denna punkt). 2. Affischerna måste finnas i min privata samling. 3. Affischens artwork och layout är primärt fokus, men filmerna som sådana är filmer jag håller högt. Så, utan vidare krusiduller, låt oss skrida till verket med mina nuvarande tio favoriter – inklusive en solklar etta. 10. Död & begraven (Dead & Buried) – 1981 Den kusliga affischen lyckas förmedla en ryslig stämning med minimalistisk design. Det bleka ansiktet som stiger upp ur marken är både oroande och hypnotiserande, vilket speglar filmens mörka undertoner perfekt. Kanske inte direkt en må-bra-film, men dock en sjujäkla rysare. Bonuspoäng för varningsskylten. "You can try to kill me, Dan. But you can't. You can only make me dead." [caption id="attachment_190392" align="alignnone" width="333"] Död & Begraven, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 9. Psycho II – 1983 En uppföljare i paritet med Hitchcocks klassiker överraskar med en affisch som är både elegant och obehaglig. Det ikoniska huset i bakgrunden och Norman Bates skugga fångar filmens klassiska psykologiska skräck i ett enkelt men effektivt bildspråk. Filmen skrämde för övrigt livet ur mig i biosalongen år 1983. "It's starting again..." [caption id="attachment_190394" align="alignnone" width="333"] PSYCHO II, UiP, 1982. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 8. Exorcisten (The Exorcist) – 1974 Den svenska affischen till Exorcisten fokuserar på mystik och religiös symbolik. Den ensamma gestalten (Fader Merrin/Max von Sydow) i mörkret under en ljuskägla skapar en känsla av att något övernaturligt är nära förestående – en lysande hyllning till filmens gotiska tema om Hin håle, religion och tro. "The power of Christ compels you!" [caption id="attachment_190397" align="alignnone" width="333"] Exorcisten, Warner Columbia, 1974 (1982). Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 7. Flykten från New York (Escape From New York) – 1981 Här lyfts filmens postapokalyptiska värld fram med en iögonfallande design. Affischen till Flykten från New York använder minimalistiska färger med fokus på Kurt Russell som Snake Plissken. Polisens attackhelikoptrar beskjuter Manhattan i ruiner – vilket perfekt fångar filmens dystopiska atmosfär. "I don't give a fuck about your war. Or your president!" [caption id="attachment_190398" align="alignnone" width="333"] Flykten från New York, SF, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 6. De vilda gässen (The Wild Geese) – 1978 Affischen till De vilda gässen bjuder på tidlös actionestetik. Med ett explosivt färgschema och tydligt fokus på de hårdföra huvudkaraktärerna, återspeglar affischen filmens militära tema med intensitet och kraft. Hårdare kvartett har aldrig skådats på vita duken – en klassiker. "My heels are where my balls used to be." [caption id="attachment_190399" align="alignnone" width="333"] De vilda gässen, Europa Film, 1978. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 5. Leva och låta dö (Live And Let Die) – 1973 En affisch som lyser i ett färgsprakande och dynamiskt collage i form av inte minst tarotkorten. De dramatiskt poserande karaktärerna med Roger Moores James Bond i centrum, kombinerat med de exotiska miljöerna gör affischen till ett mästerverk i äventyr och action. Dessutom en femetta till Bond-film. "My name is Bond...James Bond". [caption id="attachment_190401" align="alignnone" width="333"] Leva och låta dö, United Artists, 1973 (1981). Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 4. Alien – 1979 Den svenska affischen till klassikern Alien förmedlar perfekt filmens blandning av science fiction och skräck. Det mystiska ägget mot en mörk bakgrund väcker frågor och rädslor utan att avslöja för mycket. Affischen skiljer sig från den internationella versionen på så sätt att filmens karaktärer syns på sidorna om ägget. "I don't wanna hear your goddamn explanation!" [caption id="attachment_190402" align="alignnone" width="333"] ALIEN (version'B'), Fox Film, 1979. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 3. Hajen (Jaws) – 1975 Ikoniska Hajen är ett mästerverk i all sin enkelhet. Kämpetorsken som stiger upp från djupet mot en ovetande simmare skapar en omedelbar känsla av fara och spänning. Den klassiska layouten med sin starka symbolik och effektiva minimalism gör affischen lika ikonisk som filmen själv – en perfekt representation av faran som väntar under ytan. "I'm not going to waste my time arguing with a man who's lining up to be a hot lunch". [caption id="attachment_190406" align="alignnone" width="333"] JAWS, US One Sheet, 1975 (re-issue ca. 2000). Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 2. Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark) – 1981 Affischen till äventyrsfilmernas pièce de résistance kombinerar äventyr och nostalgi med starkt visuellt fokus på Harrison Ford som Indiana Jones. Enkla, jordnära färger och en klassisk äventyrskänsla gör den till en omedelbar favorit – precis som filmen i sig. "Marion, don't look at it. Shut your eyes, Marion. Don't look at it, no matter what happens!" [caption id="attachment_190413" align="alignnone" width="333"] Jakten på den försvunna skatten, Paramount Pictures, 1981. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption] 1. Stjärnornas krig (Star Wars) – 1977 Kungen av filmaffischer. Dessutom den första filmaffischen jag fick vantarna på, blott tio år ung och för endast 15 kronor (!), via dåvarande Fox Film på Kungsgatan i Stockholm. Affischen för Stjärnornas krig är en mäktig hyllning till filmens episka rymdäventyr. Med sin detaljrika design och suggestiva layout blir det en affisch som verkligen fångar fantasin och magin i George Lucas värld. Återigen en svensk affisch som skiljer sig en aning från sitt amerikanska original. "I find your lack of faith disturbing..." [caption id="attachment_190414" align="alignnone" width="333"] Stjärnornas krig, Fox Film, 1977. Foto: Jan Sundstedt kollektion[/caption]

Eftersnack

Det må vara självklart men kan ändå tilläggas att listan är som alla förstår högst subjektiv. Precis som de flesta listor är den, med undantag för medaljplatserna, även föremål för skiftningar beroende på dagsform. Överlag känner jag emellertid att den är hyfsat stabil, men underifrån kryllar det av bubblare som pockar på. Det finns hur många konstverk som helst att välja mellan – för många att nämna. Det faktum att så kallade genrefilmer dominerar kan förstås förklaras dels av personlig filmsmak, men också av att flertalet av de mest kreativa och fantasirika filmaffischerna ryms inom de genrer vi ser exempel på ovan. Att det företrädesvis är alster från 70- och 80-talet som dominerar är logiskt, och inte enbart för att det var under den perioden jag själv lade grunden för mitt smått patologiska filmintresse, utan även för att decennierna som sådana var smått osannolika vad gäller antalet magiska och vidunderliga filmskapelser. [caption id="attachment_190421" align="alignnone" width="461"] Janne Bond. Foto: Jan Sundstedt[/caption]

Analogt vs. digitalt

Tilläggas kan att dagens filmaffischer förvisso kan vara visuellt imponerande, men något har också gått förlorat jämfört med affischkonsten från förr. Den digitala eran må ha fört med sig intressanta verktyg, men också en viss standardisering där skaparkraften och den handgjorda känslan ofta får ge vika för enhetliga, datorgenererade bilder. Var är originaliteten? Filmaffischerna från 70- och 80-talet, som dominerar min lista, är på många sätt en hyllning till en tid då affischen inte bara marknadsförde en film – den berättade en historia i sig. Varje streck, varje färgval bar på en egen känsla – en förväntan som nästan kunde överträffa själva filmen. Kanske är det just därför de här affischerna har stått emot tidens tand så väl? De har i mina ögon en förmåga att väcka nostalgi och återkalla den där första förväntansfulla sucken, när man som liten snoris stod framför biografen och såg en helt ny värld breda ut sig på papper. Jan Sundstedt