Europeiska unionen – Nya Dagbladet

EU:s revisorer varnar: Skulden har tredubblats på några år

Emil Fjellstedt — Thu, 08 Oct 2026 09:26:19 +0000

EU:s gemensamma skulder har tredubblats på några år och kan passera tusen miljarder euro redan nästa år. Unionens egna revisorer varnar för att notan kan hamna hos medlemsländernas skattebetalare. Varningen finns i Europeiska revisionsrättens färska årsrapport, rapporterar Svenska Yle. Revisionsrätten är EU:s organ för granskning av unionens ekonomi. I början av förra decenniet låg EU:s skuld år efter år kring 50 miljarder euro. Sedan coronakrisen har kurvan pekat brant uppåt. — Vi ser en mycket allvarlig utveckling, eftersom vi inte vet vad som kommer att hända med räntorna och det är en stor risk. De årliga kostnaderna för unionen, för oss skattebetalare, kan öka mycket snabbt, säger Petri Sarvamaa, ledamot i revisionsrätten.

Medlemsavgifterna kan höjas

Enligt rapporten kan den växande skuldbördan belasta kommande EU-budgetar hårt. Hittar unionen inga nya egna inkomstkällor hotar ett stort finansieringsgap. Då återstår två vägar: högre medlemsavgifter från länderna eller lägre ambitioner i budgeten. En stor del av skulden hänger samman med återhämtningsfonden. Efter pandemin fattade EU det historiska beslutet att låna upp 800 miljarder euro till krisdrabbade länder. Sarvamaa anser att det fanns tungt vägande skäl att stimulera ekonomierna under pandemin. Nu måste lånen enligt honom också betalas tillbaka, så att skulden inte skjuts på framtiden.

Ingen har full koll på pengarna

Problemet är att ingen på ett heltäckande sätt kan följa vart pengarna tar vägen, säger Sarvamaa. — När det gäller återhämtningsfonden har vi framför allt sett brister i hur medlemsländerna övervakat användningen av pengarna. Det leder i praktiken också till att det är mycket svårt eller omöjligt för oss att veta vad pengarna till slut åstadkommer och vilka de slutliga mottagarna är, säger han. Som exempel nämner han ett fall som uppmärksammades i somras, där det antyddes att Spanien använt pengar ur fonden för att stödja sitt pensionssystem. Pengarna var inte avsedda för det ändamålet. Samtidigt håller Sarvamaa isär syftet och utförandet. — Har fonden hjälpt Europas ekonomi att återhämta sig? Där är svaret faktiskt ja. Men det betyder inte att den har fungerat bra, säger han.

Underkänd sjunde året i rad

Även den ordinarie EU-budgeten får kritik. Revisionsrätten lämnade ett negativt utlåtande för sjunde året i rad, med en felnivå på 3,8 procent mot 3,6 procent året innan. Enligt Sarvamaa betyder felnivån inte att pengarna har försvunnit eller använts fel, utan att det finns problem med systemet. Trots kritiken bygger EU-kommissionens förslag till ny långtidsbudget i stor utsträckning på samma modell som återhämtningsfonden. Sarvamaa vill att revisorernas anmärkningar beaktas, och han ifrågasätter hur budgeten debatteras i hemlandet Finland. — Diskussionen om långtidsbudgeten har nästan enbart handlat om hur stor budgeten ska vara och hur mycket pengar vi får, men vi borde tala mycket mer om hur pengarna används, säger Petri Sarvamaa.

EU:s klimatpolitik undergräver energisystemet – Del 5

Dan Ahlmark — Wed, 07 Oct 2026 13:38:48 +0000

Medan världen invaggats i tron på att dagens klimathypotes – att koldioxidutsläpp har mycket farliga effekter på världens länder i en inte särskilt avlägsen framtid – är sann, har denna helt avvisats bland annat av två professorer emeriti, vars argumentation troligen var huvudskälet till att USA:s Environmental Protection Agency ändrade kurs 2025. Deras slutsatser kunde sammanfattas i några kortfattade men fullständigt förintande meningar, vilka sedan motiverades genom en redovisning av den forskningsmässiga grunden för dem.

Detta är del 5 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Därmed lyftes klimatpolitikens förtryck över USA:s energiproduktion och energianvändning, industriella utveckling och kärnan till dess internationella makt. Forskarna fastslog nämligen två slutsatser gällande FN:s och senare EU:s klimathypotes: "It fails to consider contradictory science. It is not based on science, it is based on unscientific evidence. Thus there is no scientific basis for the...Finding that greenhouse gases ("GHGs") will endanger the public health and welfare. Furthermore, it endangers the public health and welfare itself". (1)

Betydelsen för energipolitiken

Vi ska här inte beröra varför klimathypotesen varit så viktig för världens globalister och etablissemang att hävda och genomdriva, utan här granskas bara effekterna gällande dess allvarligaste effekt. Följande orsakskedja kan då bedömas vara den väsentligaste: Dagens klimatpolitik energipolitik negativ utveckling av bland annat industrin genom en rad även makroekonomiska konsekvenser lägre internationell konkurrenskraft och lägre standard för befolkningarna. Detta är en direkt följd av EU:s antingen följsamhet till globala beslut eller dess egna radikala klimatinitiativ. Att energipolitiken är klimatpolitikens viktigaste konsekvens betvivlas av få. Västerlandets beprövade och välkalibrerade system för att ge befolkningarna tillgång till riklig och billig energi, samtidigt som man skapar underlag för industrins verksamhet och förnyelse, utvecklades under lång tid. Plötsligt beroende på en politiskt populär klimatforskning och internationella etablissemang hänförda av ideologin om politisk globalism, ändrades helt förutsättningarna för detta system. Energin har hittills huvudsakligen kommit och kommer från hydrokarboner, vilka nu betecknas som olämpliga på grund av att deras förbränning skapar stora mängder av CO2. Denna gas påstås genom sin ökning i atmosfären orsaka global uppvärmning med en rad svåra konsekvenser för världen. Så kol, olja och gas anses vara så farliga, att de bör bytas ut mot bättre energikällor, vilka det inte finns särskilt många av. Förutom att rensa ut kol och olja har ju även nukleär energi av många regeringar betecknats som farlig men då beroende på risken att vid olyckor mängder av radioaktivitet kan frigöras. Europas viktigaste industristat – Tyskland – skrotade på grund av dominerande politikers (främst Merkel) inflytande sitt framgångsrika och betydelsefulla kärnenergiprogram, som tagit flera decennier att bygga upp och kostat stora summor. Detta skedde utan en tillräcklig konsekvensanalys. Medan utvinning av olja och gas främst skedde i Nordsjön, där Storbritannien avslutade sin utvinning, finns kol på många ställen i Europa, men vilka fyndigheter nu inte nyttjas. Väldiga summor har investerats i energikällor ansedda som rena såsom vind och sol. Ett prissystem för utsläpp av CO2 har införts, vilket medför nämnvärda kostnader för dessa utsläpp. Utbyggnad av system baserade på hydrokarbonenergi kräver kanske externa godkännanden och säkerligen finansiering, som möter särskilda restriktioner. Vind och sol står fortfarande för låga andelar av länders energitillgång, och vindkraften torde på grund av höga kostnader och naturligen varierande vind inte överleva annat än som en mycket marginell kommersiell energikälla, om och när statliga bestämmelser och subventioner inte längre stödjer teknologin. Solenergi och hydroelektrisk kraft är då "rena" energikällor av intresse men har idag inte väsentlig betydelse annat än för enskilda länder med särskilda förutsättningar.

Energiomställningen utan ersättning

Vad energiomställningen hittills visat i Europa är, att ansvariga politiker i samarbete med EU-kommissionen varit helt ansvarslösa genom att sjösätta regler, som i många länder eliminerade grunden för det tidigare energisystemet, innan man fått ett nytt konkurrenskraftigt system på plats. Det senare skulle naturligtvis ha bevisad kapacitet att kunna överta bördan att skapa tillräckligt med energi till acceptabla priser. Dessa kan vara högre än tidigare men får, särskilt gällande industrin, inte avvika alltför mycket från internationella konkurrenters kostnader. En företagsledning, som på sitt område fattat något liknande helt oansvarigt beslut, hade snabbt avsatts. EU:s beslutssystem, som är byggt för att skydda centrum från folkligt missnöje, och där det är svårigheter att klart utpeka dem, som har ett personligt ansvar för fiaskot, fortsätter att driva den skadliga klimat- och därmed energipolitiken. På samma sätt som skedde under Europas avrustning efter slutet av det kalla kriget, har den styrande klassen och EU haft en mycket felaktig uppfattning om omvärlden och fattat felaktiga och oansvariga beslut.

USA lämnar Parisöverenskommelsen

Att USA lämnade Parisöverenskommelsen med dess konsekvenser för energiproduktionen m.m., var början på en utveckling, som sannolikt leder till en stark begränsning av överenskommelsens räckvidd. Dagens politiska situation i Europa tyder på det. Regeringarna i unionens två ledande länder: Tyskland och Frankrike, har sällan haft ett värre opinionsläge. Vad som nu framkommer, är att även FN:s ledande kommitté avseende dagens klimatomställning medger, att tidigare projektioner av effekterna av ökningen av CO2 varit överdrivna. Domedagsprofetiorna, som använts för att skrämma den europeiska befolkningen och dess politiker, har varit fel. USA:s inrikesminister Doug Burgum sade nyligen, att världens omställning till nya energikällor alltid varit: — a fantasy and a borderline lie (2). Han begränsade sig till att beteckna de drivande personerna för denna omställning som: — certain elements. Med tanke på att just omställningen till nya energikällor i Europa varit en policy av närmast religiös karaktär, är slutsatsen förödande. De europeiska besluten har alltså i bästa fall varit en fantasi, men annars: kanske var det politisk artighet, som inte direkt kallade den för lögn utan blott "på gränsen till lögn". Så detta är vad EU och Europas politiska etablissemang årligen ägnat otaliga miljarder till att påverka sina väljare om och låtit genomtränga mycket av verksamheten i sina länder och all undervisning på alla nivåer. Man har indoktrinerat sina hela befolkningar om en fantasi eller något på gränsen till en lögn. Fortsättning i del 6 Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition 2. Green energy transition a fantasy and a borderline lie – Climate Change Dispatch

Grekland vill låta EU-länder stoppa asylansökningar vid massankomster

Emil Fjellstedt — Fri, 02 Oct 2026 08:49:38 +0000

Grekland vill att EU-länder ska kunna stoppa asylansökningar tillfälligt när tiotusentals människor kommer på en gång. Förslaget lades fram på torsdagen i Luxemburg och fick genast stöd av flera tunga medlemsländer. Greklands migrationsminister Thanos Plevris presenterade förslaget när EU:s inrikesministrar möttes i Luxemburg. Han anser att EU:s migrationspakt, som trädde i kraft i juni, har förbättrat möjligheterna att hantera flödena men inte gått tillräckligt långt, rapporterar Reuters. — I sådana fall bör det finnas förstärkt gränsövervakning och ett stopp för asyl, säger Plevris. Inget är beslutat. Aten vill att EU:s kommande krisramverk ska få en särskild undantagsregim som bara kan utlösas i exceptionella lägen: snabbt ökande irreguljära ankomster, hårt tryck på lokal infrastruktur och belägg för att flödena organiseras eller underlättas av länder utanför EU, skriver Euronews. Utlöses regimen ska asylansökningar kunna stoppas tillfälligt, återvändandet gå snabbare och gränsbyrån Frontex kliva in direkt.

Ceuta blev exemplet

Grekland pekar på Ceuta. Spanien uppskattar att över 72 000 migranter tog sig in i den spanska enklaven i Nordafrika i slutet av juli. De flesta har återvänt, men omkring 10 000 är kvar. Aten har redan prövat metoden på egen hand. Landet stoppade handläggningen av asylärenden i en månad i mars 2020 och i tre månader i juli 2025, efter båtankomster från Libyen. Polen införde en liknande åtgärd mot gränspassager från Belarus i mars 2025.

Stöd från Berlin och Wien

Diskussionen vid mötet blev kort. Polen, Tyskland, Österrike och Danmark visade stöd, och Nederländernas migrationsminister Bart van den Brink vill att lägen som det i Ceuta ska hanteras som gränsbevakning, inte som asyl. — Vi måste hitta ett lagligt sätt att inte släppa in dem i asylprocessen, säger van den Brink. — Normala asylprocedurer kan inte genomföras när det står klart att en massankomst inte är en humanitär situation utan orsakad av smuggling och desinformation, säger Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt. — Om 70 000 människor, särskilt unga män, kommer på en dag har det uppenbarligen ingenting med asyl att göra, och då kan man inte arbeta med de tidigare reglerna, säger Österrikes inrikesminister Gerhard Karner. Belgiens migrationsminister Anneleen Van Bossuyt sa att det inte bör finnas några tabun. Det ska prövas i det krisramverk som kommissionen har aviserat.

Klimatpolitikens grepp om Europas samhällen – Del 4

Dan Ahlmark — Tue, 29 Sep 2026 14:38:04 +0000

Dagens klimatpolitik i Europa medför stora krav på centrala beslut och koordination på EU-nivå av medlemsstaternas aktiviteter. Enskilda länders politik sägs inte enskilt lösa dagens globala klimatproblem, utan samarbete och samordning krävs. Det aktualiserar frågor om i vilken utsträckning centrala beslut är motiverade och kan godtas, och vilken självständighet en medlemsstat bör ha. Det medför ofta krav på överföring av makt från de enskilda medlemmarna till EU-nivån.

Detta är del 4 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Centralt beslutsfattande leder till åtgärder, som medför betydande investeringar och kostnader. Det leder till en uppbyggnad av EU-institutioner med centrala resurser och förmåga till regelgivande samt tillsynsverksamhet för att åstadkomma avsedd styrning och beslut om mål. Dessa representanter förfogar över, förutom kunnandet i länderna, även egna nätverk av forskare och experter. Klimatpolitiken omfattar samhället mycket brett och begränsar sig inte till bara traditionell tung och lätt industri. Det angår transporter, jordbruket, finansieringssektorn i vid bemärkelse; forskning; viktiga delar av den offentliga sektorn inkl rättssystemet mm. Just denna genomgripande inverkan på hela samhället, som klimatpolitiken baserad på den påstådda farligheten av CO2 medför, leder till många effekter. Beträffande den grundläggande på klimatpolitiken och dess grunder baseras denna bland annat på material, som redovisas i nästa artikel (DEL 5A), som tar upp klimatpolitikens förödande inverkan på energipolitiken. Där visas grunden till att man bör betrakta Europas nuvarande klimatpolitik som onödig, missriktad och mycket farlig för regionens välfärd och utveckling. Dagens klimatteori är en i huvudsad obevisad hypotes. I detta sammanhang upprepas bara vad de två huvudforskarna, som är de främsta akademiska motståndarna till dagens klimatpolitik (1), säger om dess konsekvenser: “... they are policies that will destroy western economies, impoverish the working middle class, condemn billions of the world's poorest to continued poverty and increased starvation, leave our children despairing over the alleged absence of a future, and will enrich the enemies of the West who are enjoying the spectacle of our suicide march.” Baserad på en obevisad teori har världens ledande globalistiska organisationer samt delar av världens etablissemang i samverkan fått världen att försöka minska halten av CO2, när denna egentligen är en nyttig gas, som vid ytterligare ökningar av halten i luften kommer att kraftigt öka livsmedelsproduktionen på jorden. Vi bortser i denna artikel från de energipolitiska och makroekonomiska konsekvenserna av teorin. Istället ser vi på just arten och bredden av denna klimatteoris inverkan. FNs och EU:s gemensamma klimatpolitik berör då de allra flesta samhällssektorer i Sverige. Det gäller inte bara de flesta industrier utan i stort sett alla andra av samhällets viktiga sektorer såsom jord- och skogsbruk, den finansiella sektorn och så vidare. Administrationen av alla regler, som behövs för att realisera antagen klimatpolitik, kräver en utbyggd offentlig förvaltning samt stor uppmärksamhet och stora ansträngningar från företag och ägare av olika typer av egendom. Betydande bördor läggs härigenom på den privata sektorn. Kravet att följa alla regler och att realisera uppsatta mål innebär krav på stora resurser, otaliga projekt, problemlösningar och övervakning. Ett mycket starkt byråkratiskt inslag har därmed förts in i den svenska ekonomin, något påminnande om egenskaperna hos en socialistisk ekonomi och dess metoder. Konsekvenserna av dessa olika nya regler har – bland sina många effekter på den offentliga förvaltningen – haft en betydande inverkan på rättssystemet. Skilda tolkningar av olika regler med betydande inverkan på egendom och förutsättningarna för näringslivets verksamhet skapar otaliga legala problem, som kräver sin lösning. Förutom olika åsikter och normala kontroverser mellan parter tillkommer de kontroverser och strider, som uppstår när diverse miljö- och radikala politiska grupper försöker att förverkliga egna ideologiska mål med hjälp av en komplex lagstiftning. De industrier, som naturligen genom sin produktionsprocess skapar stora mängder av CO2, kommer trots framgångar gällande eliminering av utsläpp (i sig orsakande nämnvärda kostnader)troligen inte längre vara livskraftiga i Europa beroende på energikostnader och kostnader för de utsläpp, som ändå måste göras. Utsläppskostnader kan vara internationellt reglerade, eller av staten, och är nämnvärda. Samtidigt har en annan förutsättning för vissa industrier förändrats, nämligen kravet på billig energi. Energi-generering berörs inte i denna artikel, utan här görs bara observationen att exempelvis ett av Europas största kemiföretag – BASF – flyttat sin verksamhet från Europa på grund av sina energikostnader. Det är en dramatisk åtgärd, men en, som ägarna av tung industri till exempel stålföretag, tung verkstadsindustri, kemi industri och så vidare kan besluta sig för. Om man samtidigt har ökade energikostnader. växande kostnader för den tekniska anpassningen till de nya reglerna, utsläppskostnader samt dessutom ökade administrativa kostnader, kan detta bli för mycket. Man kan dessutom uppleva ökade legala kostnader, ifall externa grupper utnyttjar det legala systemet för att nå något miljömål. Sedan får man uppleva till exempel fördröjningar gällande eventuell tillståndsgivning och annat nödvändigt för verksamheten. När den ackumulerade effekten av alla dessa effekter når en viss nivå, kan företag finna det bättre att flytta utomlands, sälja eller lägga ned verksamheten.

Transporter, flyg och sjöfart

En klimatmässigt mycket uppmärksammad industri gäller transporter generellt det vill säga förutom sådana på land även beträffande flyg och sjöfart. Dessa delar ansvarar för nämnvärda delar av industrins utsläpp av CO2. Olika skatter läggs på flyget i olika länder. Ett försök att införa internationell beskattning av just fartygsutsläpp stoppades 2025 av USA, som lyckades få ett antal länder att rösta mot FN-förslaget Net-Zero Framework. Detta initiativ kallades för ett ”Globalt grönskattebedrägeri” och sköts på framtiden. FN och FNs underorganisationer är desperata att äntligen på något område få egen beskattningsmakt och någon egen inkomst. Olika utsläpp från bilar var en av de första typerna av utsläpp från konsumentprodukter, som började kontrolleras för länge sedan. Koldioxid fick sedan ökad uppmärksamhet, och utsläppskraven avseende gasen har sedan fortlöpande skärpts. Förbränningsmotorn har successivt ökat sin effektivitet, samtidigt som den orsakar allt lägre utsläpp av olika slag. De elektriska bilarna har ökat starkt i volym, men står fortfarande för en låg andel i Europa. Ett huvudproblem är, att priserna avseende elektriska fordon är alltför höga. Samtidigt är möjligheten att genomföra laddningar mycket otillfredsställande, och i mindre befolkade området krisartat låg. Sverige med landets stora ytor och delvis gles befolkning möter därvid särskilda svårigheter. Den utfasning av förbränningsmotorn man talat om torde inte komma att ske under lång tid. Trycket har varit högt även på en av världens äldsta näringar: jordbruket. EU:s Green Deal har utformat olika åtgärder för att nå vad man kallar ett miljömässigt hållbart jordbruk. Regleringar finns för bland annat gödningsmedel och bekämpningsmedel, och man arbetar med att försöka minska metanutsläppen. Det politiska motståndet mot olika åtgärder har varit särskilt stort i medelstora länder som Nederländerna och Polen, men är betydande också i EU:s största stater. Bönderna klagar över de allt högre kostnaderna men också regler, som medför byråkrati. Det europeiska jordbrukets effektivitet minskar samtidigt med lönsamheten och konkurrenskraften. De europeiska bönderna fruktar dessutom sådana avtal som EU:s med Latinamerikas handelsblock Mercosur, omfattande Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Omsorg har dock i detta avtal lagts för att skydda Europas bönder bland annat genom mycket låga årliga ökningar (till exempel 1.3 eller 1,5 %) av tillåten importvolym för livsmedel, där konkurrenskraften är låg till exempel biff, kyckling mm. Offentlig byggnadsplanering på olika nivåer påverkas kraftigt av klimatpolitiken, liksom verksamheten allmänt inom arkitektur, byggnadsföretag och byggmaterialindustri. Styrning sker genom byggstandards och regler avseende material och isolering. Kostnadsökningarna har därför varit kraftiga inom flera led. I Sverige, där byggnation på grund av klimatet och höga byggkrav redan medför höga kostnader, drabbas hårt. Det mycket stora behovet av nya bostäder kan inte fyllas tillfredsställande. Förutom nybyggnation drabbas naturligtvis renoveringsverksamhet, tillbyggnader och så vidare.

Finansiering och forskning

Ett viktig område för klimatpolitiskt inflytande är området för finansiering av olika verksamheter. Det innebär numera, att alla viktiga finanseringskällor uppmärksammar önskemålet att prioritera miljömässigt sunda projekt det vill säga gröna sådana. Detta innebär svårigheter för projekt, som enligt normer och regler har en diskutabel klimatprofil såsom försvarsindustrin. Detta gäller alltså ett politiskt ingrepp i marknadsekonomin och en styrning som går tvärs andra politiskt beslutade policies. Klimatpolitiken och dess mål avseende uthållighet påverkar självfallet EU:s centrala stöd for forskning liksom medlemsstaternas prioriteringar inom ramen för sina nationella forskningsprogram. Det influerar både företag, specialiserade självständiga forskningsinstitut samt universitetsforskning. Det influerar samtidigt kraven inom offentlig upphandling av alla slag. Kritik framförs beträffande kraven på snäv styrning av forskningen. Ett belysande – och avskräckande - exempel gäller själva den grundläggande klimatvetenskapen, där inga anslag egentligen ges till forskning, som kan utmana den allmänt accepterade klimatpolitiken. Det medför, att skeptiska forskare inte kan meritera sig genom sina valda projekt, vilket påverkar rekrytering och befordran inom universiteten. Det finns samtidigt ett annat hinder för vetenskaplig opposition, genom att opponenter har mycket stora svårigheter att på grund av peer-review systemet för vetenskapliga artiklar få sina artiklar publicerade i de respekterade forskningsjournalerna avseende klimatvetenskap (vilket i sig minskar möjligheten till befordran). Sådana oppositionella forskare inbjuds heller inte till sammankomster och symposier, där viktig forskning diskuteras. Det är alltså ett system, som på grund av makt över medel och kanaler stänger ned de flesta möjligheter att framföra kritik mot de accepterade teorierna. EU har här i flera avseenden en negativ inverkan. Åsikterna på området begränsas till vissa godkända, och man hindrar avvikande röster. Det är metoder, som regelmässigt utnyttjas i auktoritära stater. I totalitära stater hindras eventuella opponenter på annat vis. Som en följd av internationella beslut genomtränger nu konsekvenserna av tron på global uppvärmning (eller den benämning man vill använda) anställdas och deras chefers aktiviteter på de allra flesta fält. Självfallet är vissa stater såsom Sverige, som vanligen vill visa sig bäst i klassen gällande internationella åtaganden, ledande. Detta har fångat in samhällena främst i Västerlandet i ett hårt grepp och en byråkrati, vars effekter och kostnader ännu inte är fastställda. Genom ett alltmer utbyggt regelsystem med rättslig uppbackning påverkar det alltmer i nationernas dagliga liv. Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition

EU-kommissionen tar fram färdplan för Ukraina mitt under kriget

Emil Fjellstedt — Tue, 29 Sep 2026 08:03:42 +0000

EU-kommissionen tar fram färdplaner mot medlemskap för Montenegro, Ukraina, Moldavien och Albanien, med Ukraina mitt i ett pågående krig. Inget medlemskap är beslutat, och sex andra länder som vill in lämnas utanför. Uppgifterna kommer från två höga tjänstemän i kommissionen som arbetar med utkasten. De har talat anonymt med Politico, som rapporterar att syftet är att skynda på en process som har pågått i decennier. Enligt tjänstemännen skulle färdplanerna för första gången ge länderna en försäkran om att de släpps in, förutsatt att de fortsätter med nödvändiga reformer. Planerna ska också innehålla ungefärliga tidpunkter för när förhandlingarnas olika kluster kan avslutas. Att Ukraina finns bland de fyra sticker ut. Landet befinner sig i krig, och Politico skriver varken att ett medlemskap är beslutat eller att det har fått något datum. Kriget är inte avslutat, och det är oklart när och hur det tar slut. Färdplanerna säger inte vad det skulle innebära för övriga Europa om ett land släpps in medan striderna fortfarande pågår.

Löften i utkast, inga beslut

Uppgifterna är tjänstemännens beskrivning av förslag som ännu inte har antagits. För att en kandidat ska gå vidare krävs att samtliga nuvarande medlemsländer är eniga. En talesperson för kommissionen bekräftade för Politico att färdplanerna ska ge en väg mot att avsluta anslutningsförhandlingarna. Enligt talespersonen ska de innehålla en tydlig prioriteringslista med tidsramar och konkreta mål för de kandidater som kommit längst. Planerna ska också tydliggöra vad som krävs av varje kandidatland. Samtidigt skapar de åtaganden för de nuvarande medlemmarna, som måste godkänna varje steg framåt. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen lovade redan i sitt linjetal i september särskilt stöd till de kandidatländer som kommit längst.

Sex länder lämnas utanför

Kosovo, Nordmakedonien och Bosnien och Hercegovina ska inte få några färdplaner i det här skedet. Inte heller Georgien, Turkiet eller Serbien, där processerna enligt Politico har stannat av på grund av oro för demokratisk och rättslig tillbakagång. Von der Leyen reser denna vecka till västra Balkan och träffar ledare i Montenegro, Albanien, Nordmakedonien och Kosovo. Bosnien och Hercegovina och Serbien, som båda har nationella val, står inte på programmet.

Spärrar mot nya medlemmar

Parallellt pågår en översyn av föranslutningspolitiken, ledd av von der Leyens rådgivare Alexandre Adam. Den ska presenteras för höga tjänstemän den 6 oktober och belöna reformer med ekonomiskt närmande och tillgång till gemensamma projekt redan före ett fullt medlemskap. I ett utkast som Politico har tagit del av står att utvidgningen förblir ett geopolitiskt imperativ, men att anslutningen tar tid. Tiden ska användas både för att förbereda unionen för fler medlemmar och för att knyta kandidatländerna närmare EU innan ett fullt medlemskap. I samma översyn ska von der Leyen och utvidgningskommissionären Marta Kos föreslå nödklausuler och övergångsperioder, så att nya medlemmar inte omedelbart ska kunna sätta sig emot Bryssellinjen eller backa från åtaganden. Politico skriver att huvudstäderna är försiktiga efter att Ungern under förre premiärministern Viktor Orbán använde vetorätten mot sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraina. EU:s ledare ska diskutera utvidgningen den 15 oktober.

EU:s agerande under covidkrisen – Del 3

Dan Ahlmark — Tue, 22 Sep 2026 14:33:52 +0000

Beträffande hälsopolitik har de nationella regeringarna i många avseenden bibehållit sin rätt att agera självständigt. Detta blev särskilt aktuellt under covid-krisen, som drabbade så gott som alla medlemsstater i EU, men där organisationen ändå hade eller gavs viktiga funktioner. Det medförde, att EU spelade en roll även beträffande andra områden, där man inte hade något formellt uppdrag.

Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut. Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk. EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med. Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen. Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll. Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits. En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten. Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2). Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar. Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren. Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll. Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter. Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet 2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet 3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse

Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2

Dan Ahlmark — Tue, 15 Sep 2026 14:35:19 +0000

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.

Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna. Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar! EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag. Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland. Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1). EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken. Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas. Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Parisdeklarationen – The True Europe

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

Dan Ahlmark — Fri, 04 Sep 2026 08:55:02 +0000

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder. Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring. Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara? En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater. Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU. I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller: • EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet, • dess agerande under covid-19 epidemin, • EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd • EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union, • valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika • ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare. • EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar. • det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden. • väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region. Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar. USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik. Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”. Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU! En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker. Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske? Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet. 2. Parisdeklarationen - The True Europe

Ryssland varnar för vedergällning mot europeiska fartyg

Redaktionen — Wed, 12 Aug 2026 21:11:28 +0000

MOSKVA (Xinhua) -- Rysslands president Vladimir Putin varnar för att Ryssland kommer att svara på samma sätt om västländer beslagtar ryska handelsfartyg.

Uttalandet kom under slutskedet av Stillahavsflottans övningar på onsdagen. Putin sade att myndigheter i vissa länder, i strid med internationell sjörätt, försöker begränsa ryska ekonomiska aktörers och fredliga fartygs rörelsefrihet.

Putins uttalande kommer efter att europeiska marinstyrkor har stoppat och inspekterat fartyg ur den så kallade skuggflottan, bland annat i italienskledda EU-insatser i Medelhavet.

I slutet av juli beslutade EU också om hamnförbud för ytterligare 41 fartyg i skuggflottan. Unionen införde även krav på att försäljning av LNG-tankfartyg till Ryssland ska anmälas.

Lyfter även japanska sanktioner

Putin uttryckte också oro över ökade spänningar i Asien och Stillahavsområdet, som han kopplade till Japans sanktioner mot Ryssland.

— Tyvärr ser vi förändringar i ståndpunkterna, och jag vill betona att dessa förändringar inte har provocerats fram av något från vår sida, sade Putin.

EU stoppar Save Europe Act – vägrar registrera initiativet

Emil Fjellstedt — Thu, 23 Jul 2026 08:52:38 +0000

EU-kommissionen vägrar registrera Save Europe Act som ett europeiskt medborgarinitiativ. Kommissionen anser att förslagets krav på ett moratorium för icke-västlig invandring strider mot unionens "grundläggande värden". Initiativtagarna meddelar att beslutet ska prövas i domstol.

Avslaget fattades den 22 juli, efter att Save Europe Act lämnat in sin registreringsansökan den 8 juni. I det officiella beslutet skriver kommissionen att initiativets samtliga mål tar sin utgångspunkt i ett tillfälligt stopp för nya vägar för icke-västlig invandring.

Save Europe Act vill bland annat stoppa icke-västlig invandring via studie- och anhörigvisum, skärpa gränsskyddet och återvändandepolitiken samt införa ett snabbare och mer systematiskt återförande av personer utan rätt att stanna. Kampanjen vill också minska välfärdsförmåner som den beskriver som drivkrafter för fortsatt migration.

Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om lanseringen av initiativet, kommissionens preliminära besked om ett möjligt avslag och den namninsamling som överlämnades i Bryssel.

Kommissionen hänvisar till diskriminering

Enligt kommissionens bedömning bygger det föreslagna invandringsstoppet inte på vanliga migrationspolitiska kriterier, utan på berörda personers etniska, kulturella eller civilisatoriska ursprung. Därför skulle förslaget innebära diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung och vara uppenbart oförenligt med artikel 21 i EU:s rättighetsstadga och värdena i artikel 2 i EU-fördraget.

Initiativtagarna har invänt att begreppet ”icke-västlig” endast syftar på migrationsströmmar utifrån och personer som inte är EU-medborgare. Kommissionen avfärdar argumentet och pekar på att initiativet uttryckligen riktar sig mot personer med ”icke-europeiskt” eller ”icke-västligt” ursprung.

Kommissionen godtar inte heller hänvisningen till medlemsländernas nationella identitet. Skyddet för nationell identitet kan enligt beslutet inte användas för att motivera åtgärder som strider mot unionens "grundläggande värden och rättigheter".

Får inte samla officiella underskrifter

Avslaget innebär att Save Europe Act inte får använda EU:s formella system för medborgarinitiativ. Först efter en registrering får organisatörer inleda den officiella insamling där det krävs minst en miljon giltiga stödförklaringar och uppnådda trösklar i minst sju medlemsländer.

De underskrifter som kampanjen redan har samlat in utanför systemet räknas därför inte som formella stödförklaringar inom EU-processen. Kommissionens register anger nu initiativets status som ”registrering vägrad”.

Lovar rättslig strid

Eva Vlaardingerbroek, som företräder initiativet tillsammans med Martin Sellner, kallar avslaget ett angrepp på européernas demokratiska rättigheter. I ett inlägg på X meddelar hon att organisatörerna inte tänker ge upp och att beslutet ska tas till domstol.

Ett avslag på registrering kan angripas vid EU-domstolen. Initiativtagarna har ännu inte offentliggjort när en talan kommer att lämnas in eller vilka rättsliga grunder som ska åberopas.