Europeiska unionen – Nya Dagbladet

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

Dan Ahlmark — Fri, 04 Sep 2026 08:55:02 +0000

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder. Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring. Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara? En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater. Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU. I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller: • EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet, • dess agerande under covid-19 epidemin, • EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd • EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union, • valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika • ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare. • EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar. • det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden. • väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region. Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar. USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik. Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”. Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU! En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker. Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske? Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet. 2. Parisdeklarationen - The True Europe

Ryssland varnar för vedergällning mot europeiska fartyg

Redaktionen — Wed, 12 Aug 2026 21:11:28 +0000

MOSKVA (Xinhua) -- Rysslands president Vladimir Putin varnar för att Ryssland kommer att svara på samma sätt om västländer beslagtar ryska handelsfartyg.

Uttalandet kom under slutskedet av Stillahavsflottans övningar på onsdagen. Putin sade att myndigheter i vissa länder, i strid med internationell sjörätt, försöker begränsa ryska ekonomiska aktörers och fredliga fartygs rörelsefrihet.

Putins uttalande kommer efter att europeiska marinstyrkor har stoppat och inspekterat fartyg ur den så kallade skuggflottan, bland annat i italienskledda EU-insatser i Medelhavet.

I slutet av juli beslutade EU också om hamnförbud för ytterligare 41 fartyg i skuggflottan. Unionen införde även krav på att försäljning av LNG-tankfartyg till Ryssland ska anmälas.

Lyfter även japanska sanktioner

Putin uttryckte också oro över ökade spänningar i Asien och Stillahavsområdet, som han kopplade till Japans sanktioner mot Ryssland.

— Tyvärr ser vi förändringar i ståndpunkterna, och jag vill betona att dessa förändringar inte har provocerats fram av något från vår sida, sade Putin.

EU stoppar Save Europe Act – vägrar registrera initiativet

Emil Fjellstedt — Thu, 23 Jul 2026 08:52:38 +0000

EU-kommissionen vägrar registrera Save Europe Act som ett europeiskt medborgarinitiativ. Kommissionen anser att förslagets krav på ett moratorium för icke-västlig invandring strider mot unionens "grundläggande värden". Initiativtagarna meddelar att beslutet ska prövas i domstol.

Avslaget fattades den 22 juli, efter att Save Europe Act lämnat in sin registreringsansökan den 8 juni. I det officiella beslutet skriver kommissionen att initiativets samtliga mål tar sin utgångspunkt i ett tillfälligt stopp för nya vägar för icke-västlig invandring.

Save Europe Act vill bland annat stoppa icke-västlig invandring via studie- och anhörigvisum, skärpa gränsskyddet och återvändandepolitiken samt införa ett snabbare och mer systematiskt återförande av personer utan rätt att stanna. Kampanjen vill också minska välfärdsförmåner som den beskriver som drivkrafter för fortsatt migration.

Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om lanseringen av initiativet, kommissionens preliminära besked om ett möjligt avslag och den namninsamling som överlämnades i Bryssel.

Kommissionen hänvisar till diskriminering

Enligt kommissionens bedömning bygger det föreslagna invandringsstoppet inte på vanliga migrationspolitiska kriterier, utan på berörda personers etniska, kulturella eller civilisatoriska ursprung. Därför skulle förslaget innebära diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung och vara uppenbart oförenligt med artikel 21 i EU:s rättighetsstadga och värdena i artikel 2 i EU-fördraget.

Initiativtagarna har invänt att begreppet ”icke-västlig” endast syftar på migrationsströmmar utifrån och personer som inte är EU-medborgare. Kommissionen avfärdar argumentet och pekar på att initiativet uttryckligen riktar sig mot personer med ”icke-europeiskt” eller ”icke-västligt” ursprung.

Kommissionen godtar inte heller hänvisningen till medlemsländernas nationella identitet. Skyddet för nationell identitet kan enligt beslutet inte användas för att motivera åtgärder som strider mot unionens "grundläggande värden och rättigheter".

Får inte samla officiella underskrifter

Avslaget innebär att Save Europe Act inte får använda EU:s formella system för medborgarinitiativ. Först efter en registrering får organisatörer inleda den officiella insamling där det krävs minst en miljon giltiga stödförklaringar och uppnådda trösklar i minst sju medlemsländer.

De underskrifter som kampanjen redan har samlat in utanför systemet räknas därför inte som formella stödförklaringar inom EU-processen. Kommissionens register anger nu initiativets status som ”registrering vägrad”.

Lovar rättslig strid

Eva Vlaardingerbroek, som företräder initiativet tillsammans med Martin Sellner, kallar avslaget ett angrepp på européernas demokratiska rättigheter. I ett inlägg på X meddelar hon att organisatörerna inte tänker ge upp och att beslutet ska tas till domstol.

Ett avslag på registrering kan angripas vid EU-domstolen. Initiativtagarna har ännu inte offentliggjort när en talan kommer att lämnas in eller vilka rättsliga grunder som ska åberopas.

EU kan stoppa återvandringsinitiativ före namninsamling

Emil Fjellstedt — Thu, 02 Jul 2026 07:40:35 +0000

EU-kommissionen kan stoppa ett medborgarinitiativ om återvandring redan innan Europas väljare får börja samla officiella underskrifter. Bakom initiativet står migrationskritiska debattörer som vill tvinga Bryssel att ta upp krav på invandringsstopp, skärpta återvändanderegler och ett EU-gemensamt system för återvandring.

Initiativet Save Europe Act lanserades i slutet av maj av den nederländska opinionsbildaren Eva Vlaardingerbroek tillsammans med flera migrationskritiska debattörer och aktivister. Man kräver att EU lägger om migrationspolitiken i grunden, med stopp för invandring från länder utanför Europa och västvärlden, skärpta återvändanderegler och ett gemensamt system för återvandring.

Verktyget är EU:s medborgarinitiativ. Det ska i teorin ge medborgarna möjlighet att tvinga kommissionen att ta upp en fråga. För att lyckas krävs minst en miljon underskrifter från EU-medborgare, med trösklar i minst sju medlemsländer. Men först måste Bryssel godkänna själva initiativet.

We’ve got news.

The European Union is threatening to reject the @SaveEuropeAct, claiming that preserving the ethnocultural continuity of Europe’s native peoples is racist and goes against “European values.”

Watch the video to see our response, sign now and join us in Brussels… pic.twitter.com/062fcwOtKY
— Eva Vlaardingerbroek (@EvaVlaar) June 30, 2026

Enligt Samnytt har kommissionen nu lämnat ett preliminärt besked till arrangörerna där man öppnar för att avslå ansökan. Skälet uppges vara att förslagen gör åtskillnad mellan människor baserat på etniskt eller kulturellt ursprung och därför kan strida mot EU:s rättighetsstadga och unionens så kallade "grundläggande värden".

Om registreringen nekas får kampanjen inte ens börja samla in de officiella stödförklaringar som krävs inom EU-systemet. Ett avslag skulle därmed stoppa återvandringsförslaget redan i porten – innan den egentliga namninsamlingen har inletts.

Hundratusentals har gett preliminärt stöd

Arrangörerna har redan samlat preliminära stödförklaringar via en egen kampanjsida. Enligt Vlaardingerbroek har över 430 000 personer anmält sitt stöd, även om dessa underskrifter saknar formell status i EU-processen.

Organisationen bakom Save Europe Act beskriver initiativet som ett försök att föra upp återvandring och Europas demografiska utveckling på EU:s dagordning. För Bryssel riskerar frågan däremot att bli ett test av hur långt unionens demokratiska verktyg faktiskt sträcker sig när förslagen strider mot den rådande migrationslinjen.

Arrangörerna planerar att resa till Bryssel för att protestera mot kommissionens agerande och meddelar att ett eventuellt avslag kommer att överklagas.

EU vill införa 21:a sanktionspaket mot Ryssland

Redaktionen — Tue, 09 Jun 2026 15:55:29 +0000

BRYSSEL (Xinhua) -- EU-kommissionen har föreslagit ett 21:a sanktionspaket mot Ryssland. Förslaget riktas mot flera nyckelsektorer, däribland energi, finansiella tjänster, kryptoverksamhet, handel och – för första gången – fiske.

Det uppgav EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på tisdagen.

Enligt ett uttalande från kommissionen omfattar åtgärderna bland annat att den automatiska justeringsmekanismen för pristaket på olja pausas till nästa januari. Syftet anges vara att låta oljemarknaderna stabiliseras, samtidigt som trycket på ryska intäkter bibehålls.

Ytterligare 30 fartyg föreslås läggas till på sanktionslistan, utöver de 632 som redan omfattas. För första gången skulle sanktionerna även riktas mot fartyg som tillhandahåller stödtjänster till den så kallade skuggflottan, bland annat bunkring.

Förslaget innehåller också restriktioner mot hamnar, flygplatser och raffinaderier som är involverade i handel med eller bearbetning av rysk olja. Försäljning av tankfartyg för flytande naturgas, LNG, till Ryssland skulle också begränsas.

På det finansiella området vill kommissionen utvidga transaktionsförbud till ytterligare 31 ryska banker samt till 20 banker, kryptobolag, plattformar och oljehandlare i tredjeländer.

Handelsdelen innehåller nya exportrestriktioner för varor och teknik som används av Rysslands militärindustriella sektor, liksom drönarrelaterad utrustning.

Kommissionen föreslår även importförbud på varor värda omkring 60 miljoner euro, motsvarande 69,4 miljoner dollar, däribland vissa metaller och bildelar. Åtgärden beskrivs som ett led i att minska beroendet av rysk import.

För första gången vill EU också rikta in sig på Rysslands fiskesektor, med omfattande begränsningar för import av vissa fiskprodukter och totalförbud mot andra, däribland torsk.

Von der Leyen meddelade även en ny åtgärd som skulle förbjuda inresa till EU för personer som har tjänstgjort i de ryska väpnade styrkorna sedan Ukrainakonfliktens början.

Förslaget måste godkännas av samtliga EU-medlemsländer innan det kan träda i kraft.

Eva Vlaardingerbroek vill tvinga EU att pröva återvandring

Markus Andersson — Sat, 30 May 2026 22:44:11 +0000

Eva Vlaardingerbroek vill använda EU:s eget medborgarverktyg för att tvinga fram en politisk prövning av återvandring och stoppad invandring. Med Save Europe Act försöker kampanjen samla en miljon underskrifter och göra det omöjligt för Bryssel att ignorera frågan om den europeiska människans framtid. Vlaardingerbroek presenterade initiativet i ett inlägg på X och skrev att ”tiden för prat är över”. Kampanjen vill samla stöd för ett omedelbart och totalt stopp för invandring samt ett omfattande europeiskt system för återvandring och utvisningar. På kampanjens webbplats beskrivs Save Europe Act som ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ med målet att nå en miljon underskrifter. Kampanjen vill att EU-kommissionen ska ta ställning till krav på säkra gränser, ett stopp för befolkningsutbytet och skydd för Europas nationella och etnokulturella fortlevnad.

Medborgarinitiativ som påtryckningsmedel

Ett europeiskt medborgarinitiativ är ett formellt EU-instrument som gör det möjligt för medborgare att uppmana EU-kommissionen att föreslå ny lagstiftning eller vidta åtgärder inom områden där EU har befogenhet. Enligt EU:s officiella information krävs minst en miljon giltiga stödförklaringar från EU-medborgare, och nationella minimigränser måste uppnås i minst sju medlemsländer. Kommissionen måste därefter behandla initiativet och lämna ett svar, men är enligt EU:s regler inte skyldig att lägga fram något lagförslag. För att ett initiativ ska kunna samla formella stödförklaringar måste det först registreras hos kommissionen. Organisationen bakom Save Europe Act uppger att den nuvarande kampanjen är ett sätt att mobilisera inför en sådan registrering. På kampanjsajtens utgivarsida anges att den förberedande kampanjen stöds tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt av Hermes Medienförderung e.V. i Chemnitz, och att själva medborgarinitiativet ska registreras och hanteras av en grupp organisatörer enligt EU-förordning 2019/788 i ett senare skede.

Fem krav på gränser och återvändande

Kampanjen kräver en kraftig omläggning av Europas migrationspolitik. På kampanjsajten och i materialet om finansiering beskrivs bland annat ett stopp för ny icke-europeisk invandring, skärpta asylregler, starkare gränsskydd, snabbare utvisningar och ett europeiskt system för återvandring. Kampanjen använder begreppet återvandring, eller remigration, för såväl frivilligt återvändande som systematiskt återsändande av migranter som vistas illegalt, har fått avslag på asylansökningar, har begått brott eller beskrivs som en börda för mottagarländerna. Initiativet vill även minska de ekonomiska drivkrafterna för migration som kampanjen kopplar till välfärdssystemen. Vlaardingerbroek och kampanjen framställer frågan som avgörande för Europas framtid, suveränitet och kulturella fortlevnad. Trots det skarpa tonläget bygger initiativet på ett etablerat EU-verktyg som tidigare använts av aktivister i en rad andra sakfrågor.

It’s two minutes to midnight. The time for talking is over; the time for action is now. That’s why we are presenting the first-ever patriotic European Citizens’ Initiative: the @SaveEuropeAct.
Acknowledging the ethnocultural continuity of Europe’s peoples as crucial for the… pic.twitter.com/tuzKCRECuP — Eva Vlaardingerbroek (@EvaVlaar) May 30, 2026

Migrationen – en stor fråga i EU

Bakgrunden är en migrationsdebatt där flera medlemsländer på senare år har skärpt sin retorik och politik kring asyl, gränser och återvändande. Enligt Eurostat migrerade 4,2 miljoner personer till EU från länder utanför unionen under 2024, samtidigt som 1,6 miljoner personer emigrerade från EU till länder utanför unionen. Eurostat uppger också att nästan tio procent av befolkningen i EU-länderna 2024 var icke-medborgare. Av dessa var 3,1 procent medborgare i ett annat EU-land och 6,4 procent medborgare i ett land utanför EU. Antalet asylsökande har samtidigt minskat från toppnivåerna. Under 2025 registrerades 669 365 förstagångsansökningar om asyl i EU. Enligt Eurostat var det en minskning med 26,6 procent jämfört med 2024. De största grupperna var personer från Venezuela, Afghanistan och Syrien. Även de olagliga gränspassagerna minskade under 2025. Frontex uppgav i januari 2026 att antalet upptäckta olagliga passager vid EU:s yttre gränser minskade med 26 procent till knappt 178 000, den lägsta nivån sedan 2021. Samtidigt varnade myndigheten för att konflikter, smugglarnätverk och snabba ruttförändringar gör läget fortsatt osäkert.

Vill sätta återvandring på dagordningen

Save Europe Act försöker därmed fånga upp en opinion som menar att EU:s nuvarande migrationspolitik inte räcker, trots fallande asyl- och gränspassagesiffror. Kampanjen vill inte bara skärpa kontrollen vid gränserna, utan förändra den migrationspolitiska inriktningen i Europa. Om initiativet når den formella tröskeln skulle EU-kommissionen behöva träffa organisatörerna och ge ett officiellt svar. Den rättsliga effekten är begränsad, men initiativet kan få stor politisk betydelse om kampanjen lyckas samla brett stöd i flera medlemsländer och tvinga EU:s institutioner att ta ställning till återvandring. För kampanjens anhängare är detta själva poängen: att använda EU:s eget demokratiska verktyg för att utmana den migrationspolitiska linje som under lång tid dominerat unionen.

Varför Europa är i fara

Dan Ahlmark — Sat, 23 May 2026 08:03:45 +0000

Vi har just sett en historiskt betydelsefull demonstration i London av människor som ser hur de i sitt eget land i allt högre grad ersätts av invandrare. De flesta politiker bryr sig inte om detta, eftersom de har en annan agenda. Deras mål är att få en så stor andel som möjligt av de nya rösterna, medan de än så länge försöker hålla kvar så många av sina landsmäns röster att de kan behålla makten. Så småningom tror de att de sistnämnda rösterna blir mindre viktiga, eftersom de nya väljarna blir allt fler. Sjutton kulturpersoner formulerade 2017 ett manifest om Europa, som jag tidigare skrivit om i flera artiklar¹. Den deklarationen² förklarar egentligen på ett sätt jag då inte betonade varför våra politiker i många länder beter sig som de gör och därför handlar på ett sätt vi inte förstår. Varför ser de inte att invandringen skapar ett mycket allvarligt läge för den europeiska befolkningen – en situation som kan bli oåterkallelig? Deklarationen inleds med en beskrivning av den europeiska befolkningens situation och går så småningom över i förklaringen till varför politikerna handlar som de gör. Men först förklarar man lågmält Europas roll för oss: ”Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet … Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse – för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur. Europa är vårt hem”.

Det falska Europa

Men nu hotas detta av ett falskt Europa i form av etablissemangets Europeiska union. Detta för med sig stora konsekvenser. Det allvarligaste är att den ”hotar … att konfiskera vår hembygd”. Det falska Europa berömmer sig för ”att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle. Det falska Europa hotar oss” … ”förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter … Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt”. Många politiker har ett annat huvudmål för politiken än befolkningen har, och de tror nu att det finns en metod att befria sig från sina väljare, som har andra värderingar och mål: ”Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet”.

Överstatlig makt och migration

Genom Europeiska unionen, som de redan gett en hel del av makten över sina nationer, bestämmer den styrande byråkratin och professionella politiker i dag i många avseenden över Europas nationer. Men dessa länders suveränitet är ännu inte utplånad, så arbete återstår. Vilken är då den giftiga brygd som driver dessa politiker och hjälper dem att förslava oss? Deklarationen svarar där: ”Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. Det får verkliga konsekvenser, eftersom ”när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv”. Detta får långtgående konsekvenser. En följd är att vi tvingas ta emot immigranter som söker sig hit på grund av vår generositet, för all vår hjälp, för stöd och för att skapa sig ett bättre liv och bilda familjer. Inga krav ställs på assimilering, utan deras egen kultur – den som i grunden fick dem att flytta till oss – skyddas. Och vi hindras egentligen från att överhuvudtaget påverka de regler som används för att åstadkomma detta.

En gränslös värld

Gruppens syn på det europeiska mångkulturella projektet är: ”Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull – en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas”. Och varför har något sådant skett? Ja, allt går tillbaka till det bakomliggande sättet att tänka och de värderingar det kräver. Gruppen observerar den nya europeiska ideologins egenskaper och karaktär och drar slutsatsen: ”Det falska Europas universalistiska … föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut … Detta är det starka opium som förlamar Europa … Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken … För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa. Vi måste avvisa pseudoreligionen” … och ”stoppa … dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld”. Nästa år är det ett decennium sedan deklarationen publicerades. Åren går, och det falska Europa blir allt starkare. När vaknar Europas medborgare? Dan Ahlmark

Referenser: ¹ Parisdeklarationen och det falska Europa – del 1 – Nya Dagbladet. ² Parisdeklarationen – The True Europe.

Eurokrisen visar faran med EU:s centralmakt

Dan Ahlmark — Wed, 06 May 2026 14:48:41 +0000

Genom den ekonomiska och monetära unionen enades under årens lopp många EU-länder om att tillämpa samma valuta. Det innebar samma penningpolitik för olika länder, vilket utgör ett problem eftersom även europeiska länder sinsemellan skiljer sig avsevärt. Ländernas finansiella situation, näringslivets produktivitet och tillväxt är faktorer som skiljer sig mellan medlemsstater. En gemensam ränta för en sammanslutning av stater som EU, vilka har olika egenskaper, leder därför till för hög ränta för vissa och för låg ränta för andra länder. Då räntans effekter på ett lands ekonomi är avsevärda skapas därmed problem som ibland blir mycket stora. Om investeringsmöjligheterna plötsligt ser mycket lockande ut i ett land som tidigare – före övergången till den gemensamma valutan – vanligen hade höga räntor, men investerarna nu på grund av den monetära unionen kan låna stora belopp till en lägre ränta, kan investeringarna där bli alldeles för stora. Det beror på låntagarnas lockelse att utnyttja en för dem ovanligt låg ränta, och på att långivarna inte är vaksamma beträffande omfattningen av låntagarnas totala investeringar på ett område. Detta gällde till exempel Spaniens hotell- och bostadsmarknad, där ett enormt byggande – Spanien stod under några år för en mycket betydande del av Europas byggande – skedde i hög grad på grund av den lägre räntenivån när Spanien övergick till euron. Situationen i landet blev då inledningen till Europas finansiella kris, som snart också särskilt drabbade andra sydeuropeiska stater i samband med den internationella finanskrisen 2007–2008. Beträffande situationen på Europas finansmarknader efter introduktionen av euron trodde kanske många långivare att EU skulle träda in och hjälpa till om låntagare i något land kollektivt inte klarade av sina amorteringar. Så skedde, men på ett annat vis än låntagarna tänkt, och krisen blev djup. Olika länder drabbades av olika skäl och behandlades därför på olika sätt. En utveckling med många företagskonkurser och nedgångar i ekonomin följde dock i alla.

Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron.

Förutom Spanien drabbades till exempel Italien och Grekland hårt. Långivarna var ofta stora banker i Tyskland och Frankrike, vilka då också hotades med konkurs ifall deras internationella lån inte betalades tillbaka. Det skulle ha kastat de två mäktigaste länderna i EU in i bankkriser, vilket troligen hade medfört många år av ekonomisk nedgång eller stagnation. EU ingrep därför genom lösningar som fick de drabbade sydeuropeiska länderna att inte lämna euron utan i stället, genom nya lån från Europeiska centralbanken, under lång tid betala tillbaka sina mycket stora skulder till bankerna. Så skedde också för ett land som Grekland, vars kris inte främst orsakats av den privata sektorn utan av statens höga upplåning. Denna hade länge varit hög, och i krisen förlorade långivarna förtroendet för Grekland som stat, troligen beroende på dess konstanta höga budgetunderskott. Landet hade en uppenbart dålig styrning av de offentliga finanserna, vilket medfört stora lån från främst tyska och franska banker. EU:s lösning för att undvika en grekisk statsbankrutt var en överenskommelse där Europeiska centralbanken under ett antal år gav lån, vilka till cirka 90 procent utnyttjades för att betala tillbaka de utländska banklånen. Någon nämnvärd hjälp för landets dåliga ekonomi gav detta inte. Resultatet blev många år av först nedgång och därefter obetydlig tillväxt med hårda villkor för befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var därvid kanske ett av de allvarligaste problemen, eftersom ungdomar som är klara med sin utbildning påverkas mycket negativt när de under lång tid inte kan få arbete. Och när sådana problem lättade något hade Grekland fortfarande en mycket hög skuldsättning med dess tillhörande risker. Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Samtidigt innebar den gemensamma valutan att länder hindrades från motåtgärder som tidigare alltid varit möjliga. Nu var ett land helt enkelt tvunget att stoppa sociala reformer, sänka lönerna, avskeda anställda och svälta sig ur krisen. En annan lösning kunde därför ha varit att Grekland lämnade euron och återgick till en egen valuta, som sattes till ett värde som möjliggjorde ökad export. Denna metod utgör ett mindre uppenbart sätt att momentant skära ned alla löner och genomföra en lösning i ett slag utan att dra ut på den plågsamma processen under ett årtionde. Landet kunde då snabbt få igång tillväxten, vilket minskat arbetslösheten. Om Greklands skuldsättning under alla förhållanden varit för hög skulle man ha inlett med en statsbankrutt och gentemot långivarna förhandlat ner sin skuldbörda till en nivå som var möjlig att amortera utan att genomföra ett nationellt självmord. Det är det sätt som dessa problem tidigare skötts på. Man tog en omedelbar standardsänkning och kunde sedan arbeta vidare och växa på normalt sätt. Genom euron och policyn att stötta denna hindrades sådana åtgärder. Därmed följde en lång och plågsam ekonomisk kräftgång för att skydda Tyskland och Frankrike, vars banker varit inkompetenta och lånat ut alltför mycket till finansiellt inkompetenta låntagare i södra Europa.

Vad önskar EU göra?

Att som i EU bygga en gemensam valuta därför att man ideologiskt velat åstadkomma en snabbare integration inom den ekonomiska unionen, ge centrum ökad makt och skapa enhetlighet i ett antal avseenden, kräver en likhet i förutsättningarna som europeiska nationer inte har i dag. Men EU-kommissionen drev alltför snabbt fram reformen och skapade därigenom ett stort problem som praktiskt sett orsakade ekonomisk kris i ett flertal länder. Sedan tillämpade EU metoden att utnyttja just det skapade problemet för att försöka ge centrala EU ännu mera makt, trots att man just visat att man inte är kapabel att klokt välja bra policies. EU-anhängarna säger ju att för att lösa de problem som en gemensam valuta leder till bör en federal europeisk stat bildas. Vad innebär då det? Det betyder att man i grunden har en gemensam EU-budget för alla medlemsstater, inklusive att länderna förlorar sin självständiga beskattningsrätt till EU, samt att EU övertar alla nationers skulder och hanterar dem. Men en sådan ”lösning” av Sydeuropas ekonomiska problem innebär bland annat att norra Europas nationer i stort ska ta över och betala södra Europas problem, det vill säga alla deras skulder överstigande en viss normal nivå av BNP. Det är vad en federal EU-stat medför i skuldfrågan: man gömmer Sydeuropas problem i en gemensam pott, vilket innebär att Nordeuropa till betydande del får ta ansvaret att betala av den skuldbörda som i dag åstadkommer problem för Sydeuropa. Och vad som sedan händer i framtiden vet ingen; kanske repeteras beteendet? Men att etablera en federal EU-stat för att lösa ett skuldproblem är – förutom ett stort övergrepp mot norra Europa – ett misstag av annan art. Ett problem för vissa sydliga stater används för att avsluta storheten i Europas historiska utveckling, som bygger på självständiga – och numera konsekvent demokratiska – nationalstater. Den nationella självständigheten och den demokratiska nationalismen har en utvecklingskraft som är betydligt större än vad som finns i en federal europeisk union. Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag. De flesta medborgare kommer därigenom att förlora så mycket mer än de får. Deras förlust av viktiga delar av sitt medborgarskap – till exempel möjligheten att påverka sitt lands politik – är oersättlig. Federalism i Europa innebär eliminering av nationernas självbestämmande och, praktiskt sett, eliminering av demokratin i de allra flesta av Europas stater.¹ Svagheterna beskrivna i noten bryter mot individens rättighet att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör just den statens styrning.²

Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag.

Ett sådant val, som medför sådan styrning i ett individuellt land, sker inte i en europeisk federal stat, vilket är ett brott. Att Sverige annat än eventuellt någon gång skulle kunna påverka EU:s styrning är en illusion. Federalism betyder också att den – fortfarande alltför begränsade – friheten i våra egna nationer inte får utvecklas och nå den höjd den kommer att ha kraft att nå. Alla nationella försök att utifrån sina förutsättningar skapa ett bättre samhälle släcks ner och förintas genom en gemenskap som är kollektivistisk, steril och byråkratisk.

Slutsats

Enhetlighet i ett samhälle, såvida det inte gäller konsekvenser av författningen i ett land, är en svaghet och inte något värt att nå, såvida ordningen inte växt fram spontant och okontrollerat. Om den är följden av arbetet från en liten globalistisk elit är ordningen förkastlig. Visst har de individuella europeiska nationerna begått misstag i sitt samhällsbyggande under efterkrigstiden, men detta kommer – om vår frihet får bestå – att justeras, och bättre vägar och utveckling kommer att finnas. Varför skulle någon i mindre och medelstora europeiska länder vilja bli vasallstater och överlämna den politiska makten i Europa till Tyskland, EU-kommissionen och Frankrike? Detta är ju i stort vad federalism i Europa leder till. Dessa två länder inklusive kommissionen har historiskt aldrig permanent varit några goda företrädare för politisk frihet och föredömlig samhällsutveckling. Att se deras traditioner, tänkande och val av politik vägleda alla andra nationer i vår region vore både ett politiskt och andligt nederlag. Historiskt sett skulle det troligen komma att ses som en enorm, monumental, historisk förvillelse. USA har visat en villighet att stödja och samarbeta med Europas frihetliga högerpartier. USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, NSS, varnar just Europa för EU, eftersom organisationen enligt dokumentet undergräver ”political liberty and sovereignty” och leder till förlusten av ”national identities”. Man pekar på vikten av ”genuine democracy”. Och EU har redan visat många tecken på att utvecklas till en auktoritär organisation, till exempel genom dess censur och försöken att införa Chat Control 2. Det är varningar att ta på allvar från en stat som skapade och under ett kvarts millennium bevarat demokratin. Dan Ahlmark

Referenser: ¹ EU visar vägen till ett motbjudande Europa – Nya Dagbladet ² Libertarianismens grunder – Contra, avsnitt IV, punkt 11 bland individuella rättigheter. ³ 2025 National Security Strategy – The White House.

Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 2

Dan Ahlmark — Sun, 20 Jan 2019 12:55:52 +0000

Vilken blir utvecklingen? Några viktiga inslag i det troliga förloppet i framtiden mot en världsregering är: 1. Regeringar gör kontinuerliga försök av olika slag att bryta ned det folkliga motståndet mot begränsningar av den nationella självbestämmanderätten. Ett exempel nyligen var förslaget att kringgå Storbritanniens i praktiken bestämmande folkomröstning om utträde ur EU genom att föreslå en ny folkomröstning. Det är det gamla tricket i sammanhanget, då man vet att Jasidan (stanna kvar i EU) har stora resurser, men däremot inte motståndarsidan. Denna är mera finansierad av privatpersoner, och med en ny kampanj tröttar man ut motståndarna, vars resurser kommer att sina. De två folkomröstningarna år 2008 och 2009 i Irland om Lissabonfördraget är ett exempel på detta. 2. Ett annat sätt är att genom regionala organisationer som EU vänja nationer vid att inte längre vara självständiga. Det är politisk "grooming" på nationell nivå av liknande slag, som sker för att förvandla minderåriga flickor till prostituerade. EU:s beslutsrätt har successivt ökat och är nu mycket omfattande. I praktiken utformas nu en stor majoritet av lagförslagen, som medlemsnationerna inför i sina länders rättssystem, av lagar utformade av EU. Man har också på andra vis fått länderna (via sina EU-positiva regeringar och parlamentsledamöter) att ge upp delar sin självbestämmanderätt. Den Europeiska konstitutionen, som sedan blev Lissabonfördraget, blev därvid ett kvantumhopp. 3. Ett annat sätt är att FN tar initiativ på enskilda områden t ex klimat, migration och tar över och genom inledningsvis frivilliga internationella överenskommelser bestämmer de individuella medlemsnationernas politik på vissa viktiga områden. Vilket är huvudmålet? Det finns ingen anledning att betvivla, att slutmålet för globalisterna är att eliminera nationernas beslutsrätt och överlämna den till en världsorganisation omfattande de flesta/alla nationer. Det är ett gammalt socialistiskt mål att få till stånd en världsregering, och globala ledare syns nu anse, att tiden är inne för en kraftig push i den riktningen. Även om de flesta europeiska nationer är styrda av borgerliga partier, är dessa ändå anhängare av avancerade välfärdsstater med mycket stora problem, och där man nu inte ens med egna resurser kan motverka en befolkningsminskning eller säkra sin gränser. Europa är idag med få undantag lamslaget av en osäker, inkompetent och defaitistisk politikerklass villig att underordna sig en internationell ledning. Bara valet av Trump medförde, att USA idag inte följer samma utveckling. Oavsett hur reglerna om den politiska styrningen utformas i den kommande världsorganisationen – troligen ett omgjort FN – kommer de utvecklade länderna att tvingas anpassa sig till socialistiska eller kollektivistiska modeller. Vänsterpartierna i till exempel de europeiska länderna kommer där sannolikt att samverka med utvecklingsländerna och i kraft av beslut i den centrala världsorganisationen senare i sina respektive länder åstadkomma sin socialistiska – kanske fredliga – men radikala revolution dessa partier alltid eftersträvat. Troligen tänker sig de drivande bakom ett omgjort FN att av praktiska skäl ha någon form av regionalt upplägg av världsorganisationen, men där centrum har den avgörande makten och styr allmän policy. De fortfarande försiktiga (och ej helt avslöjande) uttrycken för hur dagens internationella elit tänker sig det framtida samhället framgår till exempel av Migrationspakten och FN:s program "Agenda 21"/"Transforming Our World: the 2030 Agenda for Sustainable Development". Det är lätt att i dessa utläsa en klar likgiltighet för nationers suveränitet och individuell frihet samt tydliga tecken på ett marxistiskt tänkande. Självklart är detta socialistpartiernas största framtidsprojekt efter mellansteget EU (och liknande men mindre utvecklade organisationer i andra delar av världen). Skälen till att detta maktövertagande kan lyckas Motiven för världens utvecklingsländer att medverka till denna maktförskjutning till nya FN är starka. Man kommer då under baneret Global Jämlikhet att kunna effektivare arbeta för en avsevärd årlig inkomstöverföring till sina länder. Omvandling inom och av just dessa länder, där många är auktoritärt styrda eller rena diktaturer, är antagligen inte något, som kommer att ha nämnvärd aktualitet i världsorganisationen. Hårdare och kontroversiella åtgärder i det avseendet kan ju äventyra majoriteten i FN:s politiska styrorgan (hur det systemet nu än utformats). Det viktiga är, att huvuddelen av västländerna – EU, Kanada och Australien – kommer att kontrolleras av FNs majoritet. Hur USA, Kina och Ryssland utformar – och i vilken grad bevarar – viss fortsatt självständighet och militär förmåga är svårt att förutsäga. Om globalt styre verkligen kan införas, kommer ytterligare begränsningar av främst yttrandefriheten och inledningen till en globalt baserad beskattning att prioriteras. Naturligtvis finns vissa tillfälliga spärrar gällande sådant avtalade vid förhandlingarna, som leder till världsregeringen. Beträffande Europa är mellansteget EU mycket viktigt. Det finns skäl att tro, att en federal Europa-regering kommer att se en utveckling till världsregering som naturlig, och de socialistiska/socialdemokratiska partierna (med en del av sin väljarbas i invandrare från MENA-länder) kommer att vara pådrivande. Det stora hindret kommer troligen just vara, att inledningsvis åstadkomma denna europeiska federala regering. Med borgerliga partier såsom till exempel Sveriges, vilka är EU-indoktrinerade, kan man vänta sig en mycket skadlig utveckling för vårt land. Beträffande en för Sverige så destruktiv politik såsom massinvandring var ju denna inte förankrad hos väljarna; man undvek konsekvent folkomröstning i frågan; inga konsekvensanalyser genomfördes och så vidare. Man kan av flera skäl förvänta sig ett avancerat fulspel av partierna i samråd med media, ifall de ser hinder för sina val av EU-politik och utveckling mot federalism. Man får i Europa se, om nationellt inriktade partier kan hindra federalismen, och de närmaste EU-valen är självfallet ytterst viktiga liksom senare kommande folkomröstningar i många länder om detta statsskick. När det gäller EU:s agerande kan man inte förutsäga annat än att EU-byråkratin kommer att vidta näst intill otänkbara åtgärder för att nå sina mål. Man kommer – som gällande Euron – försöka utnyttja kriser i syfte att nå en maktöverföring, som annars inte skulle godtas av medlemsstaterna. Man kommer att så långt som möjligt undvika folkomröstningar och utnyttja metoden, när Lissabonfördraget infördes. Efter att den Europeiska Konstitutionen fallit i flera folkomröstningar, redigerade EU om författningsförslaget något, förändrade ordningen gällande vissa punkter och gjorde andra smärre, ofta symboliska, ändringar. Men 96 % av förslagen förblev identiska med den just underkända konstitutionens, och sedan lät man förslaget godtas av parlamenten såsom det s k Lissabonfördraget. Parlamentsledamöterna är ju (bland annat beroende på urval) betydligt mera positiva än folket till ökad integration inom EU. Eftersom förslaget nu inte angavs vara en författningsförändring utan tillägg till tidigare avtal, kunde man på så vis kringgå kraven i de aktuella ländernas grundlagar. Om en federal EU-regering bildas, kan man därför inte förvänta sig att den noggrant följer reglerna, när behov uppkommer. Precis som gäller på det ekonomiska området, bryter man nog mot de formella reglerna, när man finner det lämpligt eller nödvändigt. Och att förlita sig på EU-domstolen med dess indoktrinerade domare leder sannolikt till besvikelser. Det europeiska "rättssystemet" kommer nog genomgående stötta den federala regeringen. Det enda hoppet är, att demokratiska nationalistiska partier hindrar och avslutar denna europeiska mardröm. I annat fall kommer instrumenten för federal kontroll av Europa att etableras fortlöpande såsom:

man kommer inledningsvis troligen prioritera hinder för politisk opposition och att omöjliggöra folkresningar. Mer kontroll till exempel över vad som skrivs i MSM och sociala media införs troligen snabbt. Facebook, Google och några andra företag blir villiga medlöpare och därvid huvudaktörer i en kommande allt hårdare censur av nationalistiska och frihetliga- högeråsikter.
den Europeiska polisbyrån Europol ökar i vikt och blir genom ständigt vidgade funktioner en kraftfull europeisk federal polis bland annat lämplig att använda mot federala politiska "brott". Personer, som "olagligt" trotsar EU, kanske hämtas och döms inte i hemlandet.
avväpning sker av befolkningarna (bara kriminella, islamister, EU och delvis stater kommer att ha vapen) och undantag för jaktvapen begränsas.
bred etablering av den halvmilitära styrkan European Gendarmerie Force lämplig att överallt slå ned interna uppror genomförs.
den europeiska armen ökar kraftigt i storlek och betydelse och övertar helt eller delvis nationella försvarsstyrkors funktion liksom kan ske på gränsbevakningsområdet.

Därmed sätts ramen för en mera radikal politik gällande invandring från Afrika och Mellanöstern (viktig för att i alla medlemsstater skapa säkra majoriteter mot nationalism), den gemensamma budgeten och skatter, inkomsttransfereringar inom unionen det vill säga från norr till syd, och – så småningom – vidare integration visavi FN. En sådan utveckling är ett gott skäl att från början på alla sätt bekämpa ett federalt Europa – och också för dess roll som mellansteg till slutmålet för Politisk Globalism: världsregeringen. Dan Ahlmark Del 1: Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende

EU-parlamentet röstar för kontroversiella upphovsrättslagar

Osignerad — Wed, 12 Sep 2018 14:38:03 +0000

EU-parlamentet har röstat igenom de kontroversiella upphovsrättslagarna, däribland Artikel 13, vilka kritiker menar skulle innebära slutet på internet som vi känner det. Det handlar om ett lagförslag om de så kallade "Artikel 13" och "Artikel 11". Den förstnämnda lagen skulle kräva att sajter implementerar ett filter som ska läsa igenom all media som laddas upp på internet. Artikel 11 är en så kallad länkskatt för internetsajter. Lagförslaget, som röstades igenom av EU:s juridiska utskott härom veckan, har kritiserats hårt då det skulle innebära att exempelvis parodier kan blir föremål för omfattande censur. EU-parlamentet röstade under torsdagen igenom lagförslaget med röstsiffrorna 438 mot 226. 39 EU-parlamentariker lade ner sina röster. Det kontroversiella upphovsrättslagarna röstades ner i EU-parlamentet i juli, men en reviderad version av lagarna röstades igenom i en andra omröstning under onsdagen. Det väntas dröja flera månader innan upphovsrättslagarna kan träda i kraft.