dokumentärfilm – Nya Dagbladet

Vietnamkriget – historiens varning till vår tid

Jan Sundstedt — Sat, 07 Mar 2026 14:35:41 +0000

Det finns dokumentärer som informerar, och så finns det dokumentärer som stannar kvar. Ken Burns och Lynn Novicks The Vietnam War tillhör utan tvekan den senare kategorin. I tio avsnitt och närmare arton timmar skärskådas en konflikt som inte bara slet sönder Vietnam och USA, utan också förändrade västvärldens självbild. Resultatet är en monumental, emotionellt krävande och konstnärligt genomarbetad skildring av ett krig som ännu kastar långa skuggor. Att se serien är inte en passiv upplevelse – den kräver tid, tålamod och mental närvaro. Men den belönar också tittaren med en historisk fördjupning som få andra produktioner förmår erbjuda. The Vietnam War är, med anledning av USA:s (till stor del orkestrerat av Israel) senaste folkrättsvidriga anfallskrig i Iran, dessutom brännande aktuell. Återigen är man på väg att upprepa historien - något man gång på gång tycks oförmögen att låta bli. [caption id="attachment_223310" align="alignnone" width="640"] En ung amerikansk soldat med en M60 över axeln, mot bakgrund av brinnande byggnader, fångar Vietnamkrigets råhet och den kalla vardag det innebar för de stridande. Foto: faksimil/IMDb (PBS/Florentine Films)[/caption]

Ett panorama av arkivbilder och röster

Ken Burns och Lynn Novick är kända för sin arbetsmetod: ett långsamt och metodiskt berättande, rikt på arkivmaterial och mänskliga vittnesmål. Med The Vietnam War visar duon återigen sin oerhörda kompetens inom genren som sådan.

Serien bygger på ett enormt bildarkiv – svartvita fotografier, färgfilm från djungeln, nyhetsinslag, privata inspelningar – som tillsammans skapar en nästan fysisk närhet till skeendet. Men det är rösterna som bär verket.

Amerikanska soldater, vietnamesiska soldater från både nord och syd, civila, sjuksköterskor, protestaktivister och beslutsfattare får samtliga komma till tals.

Serien väjer inte för motsägelser och obekväma sanningar. Den ger utrymme åt de idealistiska, de desillusionerade, de traumatiserade. Det finns inget förenklat moraliskt raster. I stället framträder en väv av övertygelser, misstag, stolthet och sorg.

Den musikaliska inramningen – med allt från traditionella vietnamesiska toner till amerikansk rock från 60- och 70-talen – fungerar inte som nostalgisk fond, utan som känslomässig förstärkare. När Creedence Clearwater Revival eller Bob Dylan ljuder över bilderna från djungelstriderna blir kontrasten mellan ungdomlig revolt och brutalt krig nästan outhärdlig.

Seriens estetik är genomtänkt i minsta detalj. Den rör sig i ett lugnt tempo, låter bilderna vila, låter pauserna tala. Här finns inget hetsigt tempo, inga snabba lösningar. Bara historien, sådan den var – eller åtminstone sådan den kan förstås i dag.

[caption id="attachment_223312" align="alignnone" width="640"] En ung demonstrant räcker fram en röd blomma till militärpoliser uppställda utanför Pentagon under den berömda marschen mot Vietnamkriget den 21 oktober 1967 i Arlington, Virginia — ett av den amerikanska fredsrörelsens mest ikoniska ögonblick. Foto: Bernie Boston/Wikimedia Commons (Public Domain)[/caption]

Kriget bortom slagfälten

Samtidigt är The Vietnam War mer än en tekniskt imponerande produktion. Det är en studie i hur politiska beslut och ideologiska övertygelser får konsekvenser långt bortom de rum där de formuleras.

Serien visar hur USA gradvis drogs djupare in i konflikten – hur kalla krigets logik, dominoteorin och rädslan för kommunism skapade en politisk dynamik som blev svår att bryta. Presidenter avlöste varandra, strategier förändrades, men själva grundantagandet – att kriget måste vinnas till nästan varje pris – låg länge fast.

Ett slående inslag är hur tydligt serien illustrerar avståndet mellan politisk retorik och militär verklighet.

Officiella uttalanden om framgång och framsteg kontrasteras mot soldaternas vittnesmål om kaos, osäkerhet och moraliska gråzoner. Förlustsiffror och kartor över territorier säger en sak; människors erfarenheter en annan.

Men dokumentärserien nöjer sig inte med att kritiskt granska den amerikanska sidan. Den ger också utrymme åt vietnamesiska perspektiv – något som länge saknats i västerländska skildringar av kriget.

Nordvietnamesiska soldater berättar om uppoffringar och ideologisk övertygelse. Sydvietnamesiska röster beskriver en kamp för överlevnad i skuggan av stormaktspolitik. Därigenom vidgas förståelsen av konflikten från att vara en amerikansk tragedi till att bli en vietnamesisk nationell katastrof.

[caption id="attachment_223311" align="alignnone" width="640"] Nordvietnamesiska soldater längs en väg i djungeln — ett av de tusentals arkivfoton som "The Vietnam War" använder för att skildra kriget ur båda sidors perspektiv. Foto: faksimil/IMDb (PBS/Florentine Films)[/caption]

Ett krig utan tydliga vinnare

Det som gör serien särskilt stark är hur konsekvent den påminner om krigets mänskliga pris. Statistiken över stupade soldater – mer än 58 000 amerikaner och miljontals vietnameser – får ansikten genom de människor som berättar sina historier. Soldater minns sina kamrater, vietnamesiska civila minns byar som försvann i bombningar och strider, familjer minns dem som aldrig kom hem. Flera av de intervjuade amerikanska veteranerna talar öppet om skuld, sorg och desillusion. De skickades till ett krig som många av dem knappt förstod, och återvände till ett hemland där de ofta möttes av misstänksamhet eller likgiltighet. Samtidigt berättar vietnamesiska soldater om uppoffringar som sträckte sig över generationer, där kampen för nationens framtid krävde en nästan ofattbar uthållighet. I dessa vittnesmål finns en stillsam men kraftfull insikt: krig skapar sällan tydliga vinnare. Det lämnar i stället efter sig samhällen präglade av förlust, minnen och obesvarade frågor.

Människan lär sig aldrig av historien

Ett återkommande tema i serien är hur kriget fortsatte att splittra USA långt efter att de sista trupperna lämnat Saigon. Protesterna, misstron mot regeringen och känslan av svek bidrog till en djup spricka i det amerikanska samhället. Burns och Novick försöker inte leverera någon slutgiltig dom. I stället låter de vittnesmålen stå kvar, ofta oförlösta. Det är också seriens kanske största styrka – den förenklar inte och erbjuder ingen bekväm katarsis. När man ser serien i dag är det svårt att inte tänka på hur historien tycks röra sig i cirklar. Här finns en tydlig parallell till vår egen tid. Vietnamkriget började också med övertygelsen att militär makt kunde forma världspolitiken efter stormakternas vilja. De senaste dagarnas israeliska och amerikanska krigshandlingar mot Iran visar hur snabbt samma logik åter kan ta över – trots att historien gång på gång visat hur oförutsägbara och förödande sådana konflikter kan bli. Krig är inte bara militära händelser utan också berättelser som formas, omformas och även förvanskas. Minnet av Vietnamkriget har i decennier varit ett slagfält i sig – en kamp om tolkningen, om skuld och ansvar. Just därför är The Vietnam War så viktig. Ken Burns och Lynn Novick har inte bara skapat en dokumentär om ett krig som en gång utkämpades i Sydostasien – utan ett stillsamt men kraftfullt vittnesmål om vad som händer när politisk prestige, ideologi och militär makt tillåts styra över förnuftet. Serien visar hur människor kan handla med övertygelse och ändå bidra till katastrof. Recensionen tillägnas alla de barn, unga pojkar och flickor, män och kvinnor på båda sidor av konflikten som miste livet i Vietnamkriget – offer för människans återkommande oförmåga att lösa konflikter utan våld. Jan Sundstedt

Svensk dokumentär exponerar könsstympningsindustrin

Jan Sundstedt — Mon, 28 Jul 2025 14:37:49 +0000

I USA har postmoderna föreställningar om kön skapat en unik sjukdomsindustri. Den Stockholmsbaserade regissören Tobias Elvhage har grävt djupare i denna industri och hur den arbetar i det nya dokumentärdramat Gender Transformation: Den okända verkligheten. För inte så många år sedan var ord som "könsdysfori", "transsexualitet" och "könsneutrala pronomen" främmande begrepp. Under det senaste decenniet har dessa dock lagt grunden till en snabbt växande industri.

Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 22 augusti 2023.

Vilka är egentligen orsakerna bakom den dramatiska ökningen av så kallad "könsdysfori" - det vill säga uppfattningen att man är född med fel kön? Varför intresserar sig förskolor, skolor, politiker och storföretag för könsidentitet och hbtq-frågor? Varför tystas kritiska röster så hårdnackat ned av etablissemanget? Det är några av frågorna som Tobias Elvhage under en tid har undersökt och nu försöker besvara i dokumentärdramat Gender Transformation: Den okända verkligheten.

[NEW RELEASE] An Epoch Original docudrama #GenderTransformation: The Untold Realities by award-winning director Tobias Elvhage examines the complex issues surrounding transgenderism and youth.
Through the real-life experiences of several transgender youth and expert interviews,… pic.twitter.com/l1xGJgkcsE — The Epoch Times (@EpochTimes) June 20, 2023

"Ocensurerad inblick"

I USA har frågan ibland kommit upp i den annars hårt begränsade debatten, inte minst via den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson. År 2016 överraskades Jordan Peterson av aktivistiska studenter vid universitetet i Toronto som krävde att bli tilltalade med önskat pronomen - vilket Kanadas parlament sedermera drev som en politisk fråga under beteckningen Bill C-16. Även utanför USA:s gränser har frågan sedan ett antal år präglats av ett mycket infekterat debattklimat, inte minst i Sverige, där starka intressen vill ändra lagstiftningen och öppna upp för barn och ungdomar att i tidig ålder och utan föräldrarnas medgivande manipulera sin biologiska könstillhörighet. Elvhage vill med dokumentären visa på konsekvenserna av detta. "Genom flera unga transpersoners verkliga erfarenheter och intervjuer med experter ger detta dokudrama en ocensurerad inblick i krafterna bakom denna rörelse och avslöjar okända historier som du aldrig har hört i andra medier", lyder filmens egen beskrivning av projektet.

Prisvinnare

Med hjälp av liveintervjuer och rekonstruktioner får tittaren ta del av ett flertal transungdomars verkliga berättelser och upplevelser i olika skeden av sin transformering. Bland de experter som intervjuas och medverkar i filmen återfinns Dr. Michael Laidlaw, endokrinolog; Dr. Katherine Welch, läkare; Dr. Miriam Grossman, författare och föreläsare; terapeuten och socialarbetaren Pamela Garfield; advokaten Erin Friday och Kali Fontanilla, lärare och grundare av Exodus Institute. Dokumentären har ännu inte visats på svenska biografer eller recenserats av etablerade svenska medier. Filmen vann pris vid Manhattan Film Festival 2023 och har deltagit i flera internationella indiefestivaler.

Palestinsk dokumentärfilmare död i flygattack – filmen visas i Cannes

Jan Sundstedt — Wed, 23 Apr 2025 12:08:43 +0000

Den palestinska fotojournalisten och dokumentärfilmaren Fatima Hassouna dödades förra veckan i en israelisk flygattack i Gaza, bara dagar efter att hennes film valts ut till filmfestivalen i Cannes. Händelsen har väckt internationell uppmärksamhet och belyser dessutom farorna för mediearbetare i konfliktzoner. 25-åriga Hassouna dödades den 16 april i en flygattack mot hennes bostad i stadsdelen Al-Touffah i Gaza City, rapporterar The Independent. Filmfestivalen i Cannes offentliggjorde endast ett dygn innan attacken att dokumentären Put Your Soul on Your Hand and Walk, där Hassouna medverkar, valts ut till visning i ACID - en parallell sektion av filmfestivalen där oberoende filmskapare lyfts fram. Filmen, regisserad av iransk-svenska Sepideh Farsi, bygger på månader av videosamtal mellan de båda kvinnorna, där Hassouna berättar om vardagen under kriget. ACID-sektionen beskriver filmen som en nära skildring av livsvillkoren i Gaza och ett vittnesmål från en civil röst mitt i konflikten. Enligt lokala källor dog även tio familjemedlemmar under attacken, inklusive en gravid syster, medan Hassounas föräldrar skadades svårt men överlevde. Det palestinska hälsodepartementet i Gaza bekräftade dödsfallen dagen efter attacken.

“Maybe my photos will live longer than I do and that’s what makes me feel at peace”
Fatima Hassouna, a well-known Palestinian photographer from Gaza, was killed alongside ten members of her family when the Israeli army targeted her home in Gaza City in the early hours of… pic.twitter.com/bkSJ49MlVg — Drop Site (@DropSiteNews) April 17, 2025

IDF: Attacken riktad mot Hamas-medlem

Israels försvarsmakt har uppgett att man riktade attacken mot en misstänkt Hamasmedlem men kritiker ifrågasätter uppgiften och menar att attacken drabbade civila utan koppling till militära mål. Regissören Sepideh Farsi har kommenterat IDF:s påstående och kallar uppgifterna "nonsens". Fatima Hassouna arbetade som frilansfotograf och dokumenterade krigets påverkan på civilbefolkningen. På sociala medier publicerade hon bilder och berättelser från vardagen, bland annat om barn som lekte bland ruiner och familjer som förlorat sina hem. – Om jag dör vill jag ha en högljudd död. Jag vill inte bara vara en nyhet eller en siffra i en grupp, jag vill ha en död som världen hör, en inverkan som kommer att bestå genom tiderna och en tidlös bild som inte kan begravas av tid eller plats, skrev hon i ett inlägg på Instagram i augusti 2024. Uttalandet har efter hennes död fått bred spridning och väckt starka reaktioner.

Hundratals journalister dödade i kriget

UNESCO och flera pressfrihetsorganisationer har fördömt attacken, och har under lång tid varnat för den ökande risken för journalister i Gaza. Enligt uppgifter från Reportrar utan gränser har över 200 journalister dödats i regionen sedan oktober 2023. Filmen Put Your Soul on Your Hand and Walk har redan väckt internationellt intresse. ACID meddelade att man som en hyllning till hennes arbete även planerar att visa Hassounas fotografier i samband med festivalen i maj. Fatima Hassounas öde har kommit att symbolisera det höga pris som många civila och mediearbetare betalar i konfliktdrabbade områden.

Jens Stoltenberg huvudperson i Nato-dedikerad dokumentär

Jan Sundstedt — Wed, 12 Feb 2025 16:28:35 +0000

Natos före detta generalsekreterare, Jens Stoltenberg, har förärats en ny dokumentärfilm med titeln "Facing War". Dokumentären är tänkt att öppna Köpenhamns internationella dokumentärfilmfestival CPH:DOX. Festivalen pågår 19-30 mars och filmen uppges fokusera på den omdebatterade huvudpersonens sista år som generalsekreterare för militärpakten Nato. Den norske regissören och manusförfattaren Tommy Gulliksen har regisserat och skrivit manus till Facing War. År 2012 tilldelades Gulliksen en Golden Nymph Award för dokumentärfilmen Terror Island. Samma år mottog han, tillsammans med andra filmskapare, även utmärkelsen Gullruten i Norge. Arrangörerna av dokumentärfilmsfestivalen tycks inte ha sparat på krutet när det gäller marknadsföringen av filmen, och benämner Jens Stoltenberg som en "diplomatisk fyrbåk". "I en tid när nya världspolitiska kriser hopar sig och västvärldens försvarsallians verkar falla sönder betraktas Jens Stoltenberg som en av de stora diplomatiska fyrbåkarna", lyder ett officiellt uttalande från festivalledningen angående Facing War.

‘Facing War,’ Documentary on Former NATO Chief Jens Stoltenberg, to Open CPH:DOX https://t.co/Cb2QAbgCYd
— Variety (@Variety) February 6, 2025

Propagandafilm eller objektiv dokumentär?

Facing War beskrivs som ett drama om kriget mellan Ryssland och Ukraina, samt vilken roll den USA-kontrollerade militärpakten Nato hoppas spela i framtiden. Filmmakarna säger sig ha erhållit unik tillgång till Natos innersta krets och i synnerhet till Jens Stoltenberg. Jens Stoltenberg navigerade under sin tid som generalsekreterare för Nato bland annat i relationerna till Turkiets president Erdoğan och Ungerns premiärminister Orbán. Relationer som kan tänkas få gott om utrymme i dokumentären. Hur dokumentären står sig rent objektivt i myllan av dokumentärfilmer, givet ämnet och huvudpersonen, i motsats till att andas propagandaorgan för militärpakten Nato, återstår att se.

"Högst relevant"

Filmen är producerad av Dox Division i samarbete med nordiska TV-bolag och partner. Facing War kommer också att visas på biografer i Danmark som en del av initiativet DOX:DANMARK. Niklas Engstrøm, konstnärlig ledare för CPH:DOX, beskriver filmen som ”högst relevant”. – Vi är glada över att kunna inleda årets festival med världspremiären av en så högaktuell film, som tar oss djupt in bakom de diplomatiska förhandlingar och turer som följde - och fortsätter att följa - i kölvattnet av den ryska invasionen av Ukraina. I en tid när den regelbaserade världsordning som etablerades efter 1945 är under stark press är vikten av diplomati och stabila internationella allianser som upprätthållit den lika tydlig som någonsin.

Ett imponerande och skakande dokument om svensk rättsröta

Jan Sundstedt — Fri, 31 Jan 2025 13:47:36 +0000

Manusförfattarna Johannes Hallbom och Dan Josefsson har med Det svenska styckmordet, som belyser mordet på 27-åriga Catrine Da Costa och det efterföljande justitiemordet, skapat en av de mest genomarbetade, sakligt uppbyggda och djupt engagerande svenska dokumentärserierna på länge. Serien är snudd på journalistiskt mästerverk, där varje avsnitt (fyra totalt) bygger upp en obönhörlig känsla av frustration och indignation inför det totala rättshaveri som drabbade de två utpekade männen – "Allmänläkaren" och "Obducenten". Dessa mäns liv förstördes av en smått sinnesförvirrad rättsapparat (med ansvarige åklagaren Anders Helin som fronfigur), ivrigt påhejade av feministisk ideologi, tillsammans med graverande myndighetsinkompetens och inte minst massmedialt drev.

Gediget, pedagogiskt och sakligt

Seriens struktur är pedagogisk utan att bli förenklad. Materialet tycks gediget efterforskat, och det är tydligt att teamet har grävt djupt i arkiv, domstolsprotokoll och tidigare okända dokument. Vittnesmål, nyhetsklipp och intervjuer vävs ihop till en obeveklig framställning av hur en obefintlig beviskedja och rent absurda indicier kunde leda till åratal av rättsprocesser, och i praktiken fördärva två oskyldiga människors liv. Seriens kraft ligger i dess orubbliga saklighet. Hallbom och Josefsson lutar sig aldrig mot sensationsmakeri, trots att ämnet i sig är sprängstoff. Istället låter de dokumenten, intervjuerna och de historiska skeendena tala för sig själva, och det är just därför Det svenska styckmordet träffar så hårt. [caption id="attachment_199327" align="alignnone" width="640"] Den mördade Catrine Da Costa. Foto: Imdb/SVT[/caption]

Hatets och ideologins domstol

Den som ser Det svenska styckmordet utan att känna sitt blodtryck stiga har antagligen begåvats med nerver av stål eller lider av ointresse för genuin rättvisa. Här skildras en polisutredning där inkompetens övergår i ren manipulation, och, för att vara tydlig, närmast ofattbart bedrägeri. Centralt i skandalen står den ökända "daghemsutredningen"* (skribentens ordval), och de så kallade "flickans minnesbilder". Uppdiktade minnesbilder, där en liten flicka (som till råga på allt är dotter till en av de anklagade), påstås ha bevittnat hur hennes pappa och dennes vän styckat en kvinna. En renodlad science-fiction-berättelse, som dessutom förändrades och förstärktes över tid. Alltmedan pådrivande psykologer och könskrigarfeminister konstruerade ett narrativ som saknade förankring i verkligheten. Polisen och åklagarna drevs dock inte av vilja att finna sanningen, utan av en ideologisk övertygelse om att män som dessa – läkare med akademisk bakgrund – naturligtvis var kapabla till fruktansvärda brott. En genuspolitisk häxjakt tog raskt vid, där pressen, aktivistiska jurister och en rättsmedicinsk expertis, som snarare agerade åsiktspoliser än objektiva sakkunniga, bidrog till att fallet fick sitt absurda liv. Josefsson och Hallbom gör ett exemplariskt arbete i att redogöra för alla dessa detaljer utan att tappa berättelsens kärna. Vi får se intervjuer med personer som var på plats, vi får höra de osannolika domskälen och vi får bevittna en samhällskollaps i mikroformat – där rättsstaten offrade sitt eget existensberättigande på könskrigets altare.

Orwellsk rättsröta

Det som gör Det svenska styckmordet så upprörande är just hur bekant mönstret känns. En moralisk panik sköljer över samhället, medierna eldar på, institutioner böjer sig för trycket, och oskyldiga hamnar i kläm. Låter bekant, inte sant? Dokumentären visar hur fallet Da Costa inte var en slump eller ett olycksfall i arbetet. Den var en konsekvens av en politiserad samtid, där den dominerande feministiska ideologin, i kombination med en sensationslysten mediekår, skapade en skenrättegång i offentligheten. Detta är en dokumentär som bör ses av alla med minsta intresse för rättssäkerhet och modern svensk historia. Den blottlägger hur staten, pressen och rättsväsendet kan agera när de drivs av ideologi snarare än bevis – och vilka fasansfulla konsekvenser detta kan få. Det svenska styckmordet finns tillgänglig via SVT Play. Jan Sundstedt *Metodiken påminner om de ökända amerikanska daghemsfallen under 1980-talets "Satanic Panic", där barn genom upprepade och manipulativa förhör ficks att 'minnas' groteska brott som aldrig ägt rum. Precis som i fallet med den tvååriga flickan i fallet Da Costa, tycks utredarnas övertygelse ha varit viktigare än faktisk bevisning.

What Is a Woman? – ett genialiskt och tragikomiskt måste

Jan Sundstedt — Tue, 30 Apr 2024 17:37:26 +0000

Vad definierar en kvinna? En enkel fråga som för bara ett decennium sedan utan tvekan kunde besvaras är nu ett enigma för många - inklusive så kallade medicinska experter. I takt med att, vad man skulle kunna beskriva som "transsekten", aggressivt flyttat fram sina positioner i samhället och därmed blivit mer synlig och högljudd, har diskussionen om kön blivit en slags het potatis. En rotfrukt som av oklar anledning väcker starka känslor tvärs över den politiska skalan. Spola fram till nutid, nådens år 2024, och den en gång så självklara frågan som inleder denna recension tycks nu närmast odefinierbar för vissa. Något som regissören Justin Folk tillsammans med upphovsmannen, tillika filmens berättarröst och intervjuare Matt Walsh, försöker få svar på med hjälp av dokumentären What Is a Woman? [caption id="attachment_179264" align="alignnone" width="640"] Matt Walsh blick säger det mesta. Det tär att försöka resonera med oresonliga. Foto: Imdb/faksimil[/caption]

Tweet triggade idén

Walsh har sagt att han kom på idén till dokumentären då han kände att den fråga som utgör dess titel inte fått tillräckligt med svar sedan han på Twitter (numera X) postat en tweet med exakt den frågan för omkring fyra år sedan. Han har förklarat att han inte hade något intresse av att enbart samla människor som delar just hans åsikter, för att sedan få svar som han själv kunde ha kommit fram till, kryddat med en "Blade Runner"-berättarröst över det hela. Istället var det viktigt för honom att träffa och samtala med personer som hade mer avvikande åsikter än han själv. I What Is a Woman? reser han exempelvis runt till olika delar av världen, intervjuar deltagare i Women's March och samtalar med "vanliga människor" samt allehanda psykologiska experter kring ämnet som sådant. Han utforskar olika åsikter från olika läger, följt av den fråga ett flertal verkar ha svårt att ge ett tydligt svar på; vad är egentligen en kvinna? Matt Walsh är varken intolerant eller liknande i denna sevärda dokumentär. Istället strävar han efter att belysa hur samhället i Amerika och globalt blir alltmer fixerat vid köns- och identitetspolitik. [caption id="attachment_179279" align="alignnone" width="640"] Afrikanskt stamfolk har, visar det sig i dokumentären, intressant nog lättare att svara på frågan än förmenta lärda personer i västvärlden. Foto: Imdb/faksimil[/caption]

Vägrar/vill /kan inte svara

En sak som Walsh återkommande upptäckte var att förespråkare för transaktivism i olika former undvek att ge direkta svar samt att nästan alla undviker att engagera sig i någon form av kritiskt tänkande, trots insisterande frågor från Walsh. Det är tydligt att ämnet är så kontroversiellt att många människor inte ens vågar närma sig det med ett öppet sinne. Detta ger emellanåt filmen en smått tragikomisk ton. För den som likt mig har ett ohälsosamt utvecklat sinne för humor och ordvitsar, flaggar jag härmed för ett antal scener där man kommer på sig själv att skratta åt dumheterna som - givetvis högst ofrivilligt - kommer ur många intervjuobjekts munnar. Föreställ er att fråga någon om en fotboll kan tänkas vara rund till formen och svaret blir exempelvis "njae, det tål att diskuteras" eller "varför ställer du frågan?". Ur led är tiden ... Det finns en subtil underton av sarkasm genom hela filmen. Matt Walsh genomför intervjuer med olika experter varav de flesta har sina egna motsägande åsikter. Nästan ingen vill svara på direkta frågor, särskilt inte frågan som utgör titeln på filmen. Dessa intervjuer bidrar till diskussionen, men de upptar också en hel del tid. Mot mitten av dokumentären bjuds tittaren berättelser om olika individers upplevelser som ger en djupare förståelse för de problem som personer som påverkas av transfrågor ställs inför. Jag har läst om ett par av dessa berättelser vid olika tillfällen, men det är ändå gripande att höra dem i filmformatet. Även om det finns några inslag av statistisk karaktär är det de personliga berättelserna som verkligen berör. Ett särskilt kraftfullt segment är intervjun med en person som genomgått så kallad könsbytesoperation som vuxen, men som inom kort drabbats av en rad tragiska komplikationer. Personen nämner ett flertal gånger att "förväntningarna på det fortsatta livet nu är betydligt mer osäkra än innan operationen" ...

Tankeväckande, absurd och ofrivilligt rolig

Jag hade gärna sett Matt Walsh beröra och ta sig an rättsliga aspekter. Som till exempel de rättegångar som involverar sjukhus och förmenta vårdgivare som utför operationer av transmanipulerande slag. Flertalet av dessa är måhända för nyligen inträffade för att filmmakarna skulle hinna få med dem. Filmen, som går att se via denna länk, inleder med en relativt lättsam ton och tar flera tillfällen i akt att bjuda på (återigen förmodligen oavsiktligt) skratt. Ju längre den fortskrider tar den dock en dramatisk vändning och blir mycket allvarlig, närmast påtagligt djup, utan att vika från målsättningen. Tittaren rekommenderas således att gå in i filmen med en öppen inställning. Oavsett på vilken sida i frågan man står visar filmen hur snurrig och märklig världen på kort tid blivit, när till och med en simpel frågeställning riskerar att få allvarliga konsekvenser. What Is a Woman? är tankeväckande, informativ och provokativ utan att någonsin vara "transfobisk" (vad det nu egentligen betyder?), snäv eller konfronterande. Som grädde på moset bjuds vi på stunder av absurditeter, fikonspråk en masse och ofrivilliga ordvitsar. Min starkaste rekommendation! Jan Sundstedt

Avlidne norrmannens virtuella liv blir dokumentärfilm

Sofie — Sun, 14 Jan 2024 14:16:46 +0000

Norske Mats Steens liv präglades av en sjukdom som tvang honom leva i rullstol från ung ålder, han förutspåddes dessutom en kort livslängd. I den dolda världen av online-spel skapade han ändå ett rikt socialt liv, vilket avslöjades i stark kontrast vid hans bortgång. Nu har Mats liv i World of Warcraft blivit dokumentärfilm. Mats Steen led av den sällsynta sjukdomen Duchennes muskeldystrofi som orsakar att musklerna gradvis blir svagare och svagare, han tvingades därför sitta i rullstol innan han fyllt åtta år och kunde därefter aldrig mer gå. Föräldrarna, Robert och Trude, fick det dystra beskedet att personer med diagnosen sällan får uppleva sin 20-års dag. Mats blev 25 år gammal. En stor del av sin tid tillbringade han i källaren i familjens hus, framför datorn. Han gick sällan ut och träffade inga vänner, vilket gjorde att föräldrarna trodde att sonen levde ett ensamt liv. När Mats dog visade det sig dock att de haft fel när de fick omkring 50 meddelanden från människor som sade att Mats var den bästa vän de någonsin haft. Mats hade fått vännerna genom online-spelet World of Warcraft – där de kände honom som Lord Ibelin Redmoore eller Jerome Walker. ”Jerome och Ibelin är förlängningar av mitt jag, de representerar olika sidor av mig”, har Mats själv beskrivit om karaktärerna enligt norska statskanalens, NRK, reportage 2019.

Hjälpte medspelare

Trots att vännerna bodde i andra länder i Europa deltog ändå några vid Mats begravning, varav en hedrade Mats genom att hålla tal till hans åminnelse. Denne berättade att just i denna stund tände människor över hela Europa ljus för Mats och mindes honom med sorg och kärlek. När den norske dokumentärfilmaren Benjamin Ree läste ett reportage om Mats, rördes och fascinerades han så av det faktum att man kan ha så många vänner, utan att någonsin ha mötts i verkligheten, att han beslöt göra en dokumentärfilm som nu efter flera år färdigställts. I dokumentären får man följa Mats liv både i och utanför World of Warcraft. En stor del utgörs av att man återskapat livet i WoW genom animation, men ett problem var att Ree behövde få godkänt från speltillverkarna Blizzard för att kunna använda avatarerna i spelet. Filmen visar också hur Mats hjälpte andra. – I filmen möter vi en person som är inom spektrumet, han kämpade mycket, han hade låst in sig i ett rum i tre år. Han gick inte i skolan. Mats hjälpte honom tillbaka, berättar Ree för NRK. De gjorde det genom att låta sina avatarer mötas i spelet.

Cheferna grät

Ree gjorde klart hela dokumentären och åkte sedan till Kalifornien där han visade upp filmen för cheferna på spelbolaget. – Efter att vi visat filmen blev det tyst. Jag tittade upp på en av cheferna som grät, och han sa: "Vi kan göra det här", säger Ree. I december meddelades Ree att hans film valts ut att visas på Sundance-festivalen i USA. Ree är tidigare känd för bland annat dokumentärfilmerna "Magnus: schackgeniet" och "Konstnären och tjuven". Dokumentärfilmen "Ibelin" släpps den 8 mars i år.

Estoniafilmare nekas prövning i Högsta domstolen

Markus Andersson — Wed, 21 Jun 2023 12:05:03 +0000

Journalisten Henrik Evertsson och undervattensexperten Linus Andersson dömdes till 80 dagsböter för brott mot lagen om skydd för gravfriden efter att ha filmat och undersökt fartyget Estonias vrak. Nu står det klart att Högsta domstolen nekar dem båda prövningstillstånd Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om hur Evertsson och Andersson efter den prisade dokumentären ”Estonia – fyndet som ändrar allt” först friades i tingsrätten, men att rättegången gjordes om, varpå de båda fälldes i såväl tings- som hovrätten. De båda överklagade domen till Högsta domstolen som nu låter meddela att de inte får något prövningstillstånd. Evertsson och Andersson betonar att deras filmande av Estonia måste betraktas som journalistisk verksamhet – som de dessutom belönats med Stora journalistpriset för. Man påpekar också att svensk lagstiftning inte kan gälla eftersom de befann sig på en tysk båt på internationellt vatten. Man har vidare konstaterat att deras dokumentär lett till en ny statlig utredning och nya dykningar vid Estonia och att allmänheten har rätt att få reda på alla omständigheter kring förlisningen. Hovrätten slog å sin sida fast att ”det finns ett starkt allmänintresse för att upprätthålla gravfriden kring M/S Estonia, som är gravplats för ett stort antal personer”, och menar att ”skyddet för gravfriden väger starkare än intresset för skydd av yttrande- och informationsfrihet”. ”Hovrätten har fastställt att männen gjort sig skyldiga till den åtalade gärningen och liksom tingsrätten funnit att gärningen inte ska vara straffri med hänsyn till principerna om yttrande- och informationsfrihet eller av annat skäl. Hovrätten har ansett att intresset av att skydda gravfriden för det stora antalet omkomna väger klart tyngre än det journalistiska intresse som männen haft”, skrev rätten i ett pressmeddelande. Högsta domstolen kommenterar kort att man gått igenom materialet men att ”det har inte kommit fram något skäl att meddela prövningstillstånd”.

Varför är Sverige en mångkultur?

Osignerad — Mon, 13 Dec 2021 14:51:47 +0000

Har du någon gång undrat hur Sverige kunde bli en mångkultur? Har du någon gång ställt dig frågan om vilka som gynnas av en extremt lättvindig invandring och vilka de styrande mekanismerna till denna politik är? Jonas Nilsson och hans medieföretag Palaestra Media försöker i denna nya dokumentär besvara dessa frågor. Dokumentären gör ett ambitiöst arbete med att försöka klarlägga varför Sverige blivit en mångkultur, dels med akademiska källor men också genom att tala med människor som arbetat som journalister och kan ge en bild av vilka krafter samt vilka grupper som legat bakom utvecklingen. Dokumentären tar även upp obskyra intressegrupper som Paideia samt kulturpersoner som Göran Rosenberg och Willy Silberstein, som anser att mångkultur gynnar samhället. Sedan konfronterar man vissa av dessa personer med deras uttalanden och ifrågasätter många påståenden på ett väldigt bra sätt. Det som sticker ut ur mängden är inte påståenden som backas upp av källor, intressanta citat av personer med stor makt och inflytande, utan själva kvalitén på produktionen som kontrasterar mot många andra regimkritiska dokumentärer. Även Olof Palme granskas här i sömmarna på ett mycket intressant sätt. I dokumentären får vi också djupdyka i vilka personer som varit mest drivande i denna agenda och Jonas Nilsson försöker analysera vilka som tjänar på den och vad huvudanledningen är. Det här är dock ingen dokumentär som ger dig allt på ett silverfat, men däri ligger en stor del av dess charm. Den utmanar tittaren att själv dra slutsatser och ställer en del frågor som man själv delvis får vara med och besvara, exempelvis i hur hög grad vi själva tillåtit att mångkulturen lyckats införlivas. Dokumentären sätter fingret på en relativt okänd person nämligen den polsk-judiske debattören David Schwartz som man menar är en av medgrundarna till att Sverige blev en mångkultur. Hans mångkulturella ambitioner och makt som opinionsbildare och redaktör är intressant skildrat och man lyfter bland annat fram hur han med stöd av Olof Palme kom att spela en oerhört stor roll i socialdemokratisk politik samt även hur Schwartz samtidigt öppet hyllade sionismen år 1967 i ett socialdemokratiskt tal. Dokumentären kartlägger också den personliga vänskapen mellan David Schwartz och Olof Palme, vilket gör att tittaren lätt kan binda samman punkter mellan denna vänskap och den förda svenska invandrings- och integrationspolitiken. Filmen skildrar också första gången som ordet mångkultur användes i officiella sammanhang, nämligen proposition 1975:26. Detta var regeringens proposition för riktlinjer kring invandrar- och minoritetspolitiken. Det är i detta okända dokument som en stor och förödande del av svensk politik blivit grundlagd. Nu förringar jag inte vikten av källor och citat i en dokumentär, för dessa är grundläggande för seriositet. Samtidigt som flera dokumentärer varit noggranna med detta, sticker denna ut ifrån andra när det gäller att vara välgjord. Varför är Sverige en mångkultur, borde visas på biografer och även i skolorna då den utmanar etablissemangets strävan till mångkultur. På flera plan belyser den även hur denna strävan blivit en del av den förda politiken trots att det svenska folket aldrig tillfrågats och hur denna strävan faktiskt direkt går stick i stäv med det svenska folkets intresse. Jag rekommenderar att alla som kan bör se denna dokumentär och hoppas att den inte bara blir en i mängden av alla ”Youtube-dokumentärer” som finns där ute. Den förtjänar mer än så. Christian Pavón

Fakta: Varför är Sverige en mångkultur? Längd: 1 timme och 43 minuter Regissör: Jonas Nilsson Premiär: 10 september 2021 Dokumentären kan ses på Odysee: Palestra media är ett medieföretag som betecknar sig med den politiska beteckningen "frihetligt höger". Man har tidigare även granskat den samtida genusdebatten i dokumentären Det könlösa samhället (2019).

Bekräftat: Stort hål i Estonias skrov – kan vara spränghål

Osignerad — Mon, 28 Sep 2020 08:08:36 +0000

Dokumentärfilmare kan nu bekräfta att det förlista fartyget Estonia har ett stort hål i skrovet. Redan tidigare har experter rapporterat om hålet och bedömt att det orsakades av en sprängning. Svenska myndigheter har konsekvent förnekat uppgifterna om ett hål i fartygets skrov. Hålet som man har hittat i skrovet är fyra meter högt. Uppgifter gör gällande att att hålet tidigare legat delvis dolt mot sjöbottnen. Men uppgifterna är inte nya. Dykaren Håkan Bergmark uppgav redan för ett år sedan, att när han dök vid vraket av Estonia, såg han ett hål som han bedömer vara ett spränghål. Bergmark dök för Militära Underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, räkning, och skulle dokumentera status på bogvisiret bland annat. Han var vid tiden för Estonias förlisning krigsplacerad som dykare och var utbildad inom sprängteknik. – Man kan inte utesluta att skadan haft betydelse för sjunkförloppet, säger Jørgen Amdahl, professor i marin teknik i Trondheim, i en ny dokumentärserie på Dplay. Svenska myndigheter har konsekvent tidigare tillbakavisat uppgifterna om ett hål i skrovet på Estonia, som ledde till den snabba förlisningen. [caption id="attachment_80067" align="alignnone" width="1170"] Hålet i skrovet mäter 1,2 gånger 4 meter. Foto: Faksimil/Dplay[/caption] Efter det att de första smällarna hördes i skrovet gick det bara 55 minuter till dess att Estonia försvann ner i Östersjön. 137 personer kunde räddas. 852 personer omkom. Sedan haveriet 1994 har Estonia legat kvar på havets botten tillsammans med de döda. Jørgen Amdahl, professor i marin teknik i Trondheim, anser att skadan är av sådan omfattning att den kan ha bidragit till att Estonia gick under så snabbt. En av de överlevande efter katastrofen är Rolf Sörman från Stockholm. Han var på konferensresa med elva arbetskamrater. Bara tre i gruppen kom hem. – Varför är det här viktigt 25 år senare? Jo, därför att vi inte vet hur den här olyckan egentligen gick till. Och för mig handlar det här om framtida sjösäkerhet – för mina barn, mina barnbarn, och i olika delar av världen. Anders Eriksson från Karlskoga är en annan överlevare som intervjuas i dokumentärserien, Estonia – fyndet som ändrar allt. – I en sådan här stor katastrof, som Estonia är, måste man veta vad det var som hände, varför det hände. Och framför allt – att det inte händer igen! Och jag är övertygad om att sanningen kommer fram till slut. Källa: NB Nyhetsbyrån