Efter matchen mot Azerbajdzjan drabbade blågults förbundskapten Janne Andersson samman i vad som i medströmsmedia benämns som ett ”ordbråk med Viaplays expert Bojan Djordjic” efter att denne trots storvinsten på ett konfrontativt sätt ifrågasatt förbundskaptenens uttagningar.
Djordjic ansåg att Jesper Karlsson borde ha fått mer speltid medan Andersson stod på sig och undrade vem han då istället skulle bytt ut. Efter ytterligare meningsutbyte – där Andersson anklagade Djordjic för att gnälla – tyckte Djordjic att Andersson blev ”defensiv” och båda parter gick i affekt.
– Du representerar tio miljoner människor och hoppar på någon som är yngre än du, kommenterade Djordjic.
– Vem representerar du då? replikerade Andersson.
Djordic valde att tolka förbundskaptenens fråga som en attack på hans serbiska bakgrund och deklarerade att det här var någonting han minsann inte skulle glömma. Efter denna ordväxling där både parterna var märkbart irriterade så lämnade förbundskaptenen studion.
– Fy fan vad dåligt. Tack för i dag, sade Janne Andersson.
Här kunde, och borde, den bagatellartade incidenten ha tagit slut. Istället blev den en riksnyhet och diverse profiler, kändisar och tyckonomer gick ut och krävde att Janne Andersson skulle be om ursäkt – eller till och med avgå.
På presskonferensen dagen efter gör en gråtfärdig Janne Andersson under mediedrevets hårda press föga förvånande just detta – lägger sig platt och ber om ursäkt, bedyrar att han ”hatar rasism” och att hans agerande var ”bedrövligt”.
– Jag kan förlåta men inte glömma, replikerade Djordjic dramatiskt.
Denna ”storm i vattenglaset” sätter bland annat fingret på flera aspekter av den svenska journalistikens tillstånd.
Oavsett om det gäller sportjournalistik eller politik är svensken van vid inställsamma makthavare och devota journalister som ställer banala och intetsägande frågor. Det är synd att detta handlade om något så trivialt som sport – det hade varit betydligt mer underhållande och intressant om en politisk reporter faktiskt stod på sig i en diskussion med ett miljöpartistiskt språkrör som anklagade denne för undermålig journalistik – och som sedan lämnade studion i bärsärk. Lite riktiga känslor och nonkonformism. Det hade varit betydligt mer intressant än de överlag tama och irrelevanta konsensusintervjuer som så träffande representerar begreppet medströmsmedia.
Det finns förstås andra aspekter med ”skandalen” som är intressanta att titta på. En sådan är många massmedialt omhuldade invandrarprofilers sköra lättkränkthet som premieras när den tar sig explicita uttryck.
Bojan Djordjic är personligen allt annat än ödmjuk i sin framtoning och kan nog snarare ofta beskrivas som konfrontativ. Vid ett mothugg som detta gör han sig själv genast till offer för den ”svenska rasismen” – ett beteende som ingalunda är unikt för Djordjic.
Strategin tycks fortfarande fungera som förväntat. Skattefinansierad media har tillsammans med kvälls- och dagstidningar sedan incidenten fyllts med hårklyverier kring huruvida Djordjic utsattes för en ”rasistisk attack” – och om huruvida Andersson är ”rasist”, ”inte är rasist men uttryckte sig rasistiskt”, eller om huruvida hans kommentar ”egentligen inte var rasistiskt men misstolkades som det”. Viktiga frågor att reda ut, tycks det.
Exempelvis Irena Pozar, krönikör på Schibsted-tidningen Aftonbladet, går så långt som att utmåla Anderssons kommentar som en del av en systematisk och våldsbejakande ”rasism” och tillägger att ”dagens tonläge i samtalet kring migration och integration gör våld på hundratusentals invandrare”.
Det vuxna tonläget vore nog ett mer avslappnat sådant. Allt måste, faktiskt, inte handla om politik.
Ge människor lite utrymme att vara vad de är – mänskliga.
Jan Sundstedt
