Annons:

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

Publicerad januari 27, 2026
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Annons:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

I Can Jive i Mörrum: Wells, Roadwork och den ännu levande musikhistorien

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz var på plats när Robert Wells och Roadwork hyllade Jerry Williams i Mörrum. I den lilla biografsalongen möttes folkparkskänsla, veteranmusiker och en publik som kände igen varje takt.

Publicerad september 19, 2026 – av Mikael Rasmussen
Robert Wells, Danny Handley, Maria Wells, Micke Finell och Ingemar Rogefeldt på scen.
wells-morrum-2026-01
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
wells-morrum-2026-01
wells-morrum-2026-02
wells-morrum-2026-03
wells-morrum-2026-04
wells-morrum-2026-05
wells-morrum-2026-06
wells-morrum-2026-07
wells-morrum-2026-08
wells-morrum-2026-09
wells-morrum-2026-10
wells-morrum-2026-11
wells-morrum-2026-12
wells-morrum-2026-13
previous arrow
next arrow
 

Ser en affisch med arrangören Rock around the clock production AB. Den är uppsatt på en anslagstavla i anknytning till där evenemanget skall framföras och vill locka man ur huse i det lilla samhället Mörrum. Affischen beskriver målande I Can Jive och det är med bandet Roadwork och dragplåsternamnet Robert Wells. Påannonseringen är ute i god tid då vi tog en liten utflykt och fick syn på denna A4 i juli månad och evenemanget genomföres den tredje september klockan 19.00.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz tog därför tillfället i akt och i elfte timmen mailade en pressackrediteringsförfrågan samt en ödmjuk anhållan om att få fotografera de levande legenderna. Responsen lät inte vänta på sig utan med positiv ton kom vi med på listan som i övrigt var fulltecknad. Känslosträngarna blev berörda och blodet rusade till i musikvenerna. Artist Razz får därmed förtroendet att förvalta sitt visitkortsutlåtande, kulturreporter.

I det lilla bor det vackra

I en liten biografsalong i det lilla laxdeltat Mörrum gästade de coola veteranerna i bandet Roadwork med originalmusikerna Ingemar Rogefeldt, gitarr, och Peder Sundahl, trummor. Förutom originalmusikerna förstärkte Danny Handley, sång och gästgitarrist från Animals and Friends, och Robert Wells på piano, hans fru Maria Wells på kör, sång och dragspel samt Micke Finell, bas, som vi känner igen från tiden Micke fanns med i bandet The Refreshments.

Det utstrålar och doftar folkparkskänsla där platsen andas som att vi skulle få möta en ung Jerry Williams. Verkligheten smyger inpå oss och vi möts istället av åldrande veteraner och urkompetenta musiker som en gång i tiden var dåtidens backline till rockkungen Erik Fernström alias Jerry Williams.

Det märks även på publikens höga medelålder att repertoaren lever i igenkänning med de flestas gillande men ändå stillasittande diggande. Ett auditorium som ger musikerna total uppmärksamhet och noggrant lyssnande med avvaktande applåder. Publikens blickar vandrar mellan de ikoniska musikerna. Någon småler, en annan myser av rummets charm och någon blundar för att stärka hörsel- och umamisinnena. Gemensamt för denna publik är att de flesta älskade Jerry Williams.

Det märks också i Jerry Williams biografi att från det att Erik föds 15 april 1942 till dess att Erik avled i cancer 25 mars 2018 består hans pokaler och ornament av framgångar utan dess like. På denna länk kan ni ta del av Jerry Williams cult-CV.

En tight trum- och basgång ger grunden för allt det andra

Det märks tydligt hur trum- och basrytmen av boogie och rock 'n' roll når långt in i kropp och själ. Det är fascinerande hur vackert ett intro kan vara med ett fint piano- eller sångintro för att sedan efter en första vers eller låt säga två takter av finstämda toner för att sedan kläs med medryckande trum- och basgång. Det framstår för mig som ett smärre under hur publiken ändå kan sitta still. Någon har däremot möjligheten att få resa sig för att dokumentera och ta viktiga fotografier…;) och det blir nästan en utmaning att hålla kameran stilla i dessa fantastiska Jerry Williamska kompositioner.

Det är sköna växlingar mellan sångakterna och de växelframträdande mellan Danny på solosång till Marias solosång. Stundtals finns det oerhört starka kropps- och bildförnimmelser av Agnetha Fältskog och fina likheter i de vackra röstresurserna i denna country- och dansbandsdrottning. Det var nog i dessa energier som Robert och Maria en gång i tiden möttes i folkparksvimlet. Coolt också att hon trakterar dragspelet som en riktig rockbrutta, det tillför repertoaren sin extra gnista.

Ja det är en rejäl låtkatalog som bandet kunde ösa och välja ifrån. Ett självklart nostalginummer som framfördes och berörde publiken var låten Did I Tell You. Mäktigaste numret som så fantastiskt levererades var helt klart melodin Working Class Hero. Soundet, trumtakterna, de variationsrika ljudvolymerna, kören, sången, nådde den verkshöjd som denna fantastiska komposition förtjänar. Det var nära att med kisande ögon skymta Jerry Jerka Williams njuta, buga och bocka för sina väl förvaltande musiker, Peder, Ingemar, Danny, Micke, Maria och Robert.

Showen levereras under två gånger 45 minuter och det blir verkligen en resa tack vare maestro Robert Wells som berättar anekdoter och symboliskt bildar likt små smycken av minnen varvat med erfarenheter då Robert och Jerry möttes för drygt 40 år sedan och sedan dess återkommande gästat folkparker, scener till stora arenor såsom Ullevi i Robert Wells väloljade Rhapsody in Rock.

Unika och exklusiva möten

Sådana berörande minnesbilder gör att undertecknad också minns ett riktigt tidigt möte med Robert Wells tillsammans med Charlie Norman i Ugglas Park år 1993 då vi var utövande radioskapare för Strängnäs Lokalradio dåvarande 91,2 MHz.

Det är sådana här minnen som gör mötet med artister och musiker ytterligare värdefullt och ger fler mervärden till lyssnare, betraktare och följare.

För ett par år sedan mötte vi Robert inne på Sweden Rock Festival i ett arrangemang tillsammans med Mikkey Dee på trummor, Nina Söderquist sång m.fl. och därför blir detta nostalgiframträdande ännu viktigare och värdefullare att därmed kunna förmedla en viktig story både om bandet Roadwork som spelade med Jerka till alla de viktiga separata bitarna som tillsammans skapar den helhetsbild som publiken i detta fall Mörrum kan minnas och glädja sig åt lång tid framöver.

Tack till den eminenta saxofonisten, basisten, kapellmästaren, producenten Micke Finell som födde idén till att turnera med detta koncept. Tack till bandet Roadwork Peder Sundahl och Ingemar som också är och var bror till den nyligen bortgångne Pugh Rogefeldt. Det fina som berättelsen förtäljer är att de på Gotland hann mötas, träffas och umgås tre dagar före Pughs bortgång. Stark story som kan avslutas med att förtälja att Ingemar även hade styrkan att avsluta det hela med en hyllningskonsert år 2023 där på den magiska ön. Vacker story!

Lilla avrundningen

Ja och hur avslutar vi denna kultur-essä-artikel då, jo vi gör så här… Well Well Wells bandet avslutade de två gånger förtiofem minuterna med urhiten utgiven 1979 I Can Jive, I Can Jive där det hela framfördes med bravur till ett urkramande crescendo.

Tack för att ni finns, ljudtekniker, arrangörer, kärleksfulla medmänniskor, artister, musiker, roddare, mediaarbetare, fotografer. Det är vi alla tillsammans som skapar det som sker i det rum vi är i. Publiken, det unnar jag er alla.

På återseende och lycka till i ert fortsatta turnerande och musicerande. Ni delar så generöst med er till oss, och om Roadwork ger sig ut ännu en gång – de påbörjade turnén 2025 – passa då på att njuta av denna ännu levande musikhistoria med ursköna, väl kompetenta, härliga gubb- och gummrockare.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vad händer med klimatet?: Klimatforskaren som vägrar skräckretoriken

Klimatöverdrifterna

Publicerad september 18, 2026 – av Emil Fjellstedt
Bokomslaget till Vad händer med klimatet? av Lennart Bengtsson och jorden sedd från rymden.

Klimatdebatten har i åratal drivits framåt av slagord och undergångsretorik. Nu kommer meteorologen Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet? i en tredje reviderad och utökad upplaga på Karneval förlag – en bok som enligt förlaget vill flytta samtalet tillbaka till erkända fakta, faktiska osäkerheter och energilösningar som faktiskt går att bygga.

Den första upplagan kom 2019 och nominerades till Stora fackbokspriset. Efter en andra upplaga 2022 föreligger boken nu i ett tredje, omarbetat skick med undertiteln En klimatforskares syn på jordens klimat. Enligt förlaget har texten uppdaterats och nyanserats på ett hundratal punkter och kompletterats med efterord och appendix. Omfånget är 264 sidor i flexband med 32 illustrationer av Svante Ström.

Frågorna i stället för slagorden

Upplägget är osentimentalt. Boken tar sig an de frågor som i den offentliga debatten oftast förutsätts redan besvarade: Vad bestämmer jordens klimat? Vad är växthuseffekten? Är det möjligt att förutsäga klimatet? Hur ska jordens energiförsörjning lösas? Kan oönskade globala klimatförändringar motverkas – och vilken roll kan Sverige spela?

Det är en frågelista som skiljer sig från kampanjspråkets tidsfrister. Författaren, professor i dynamisk meteorologi och tidigare chef för det europeiska vädercentret ECMWF i Reading, argumenterar för att man först måste förstå systemet: atmosfären, energibalansen och modellernas gränser. Klimatet kan inte observeras, bara bestämmas och beräknas; det vi ser är vädrets variationer. Riktningen kan anas, men inte varje avstickare.

En av bokens poänger är att den också tar upp vad forskarna inte vet. Moln är ett sådant exempel: de både värmer och reflekterar solljus, och det är ännu oklart om de sammantaget bidrar till mer eller mindre uppvärmning. Okunskapen används inte som tillhygge mot allt, utan som en karta över var kunskapens gränser går.

Utsläpp, nederbörd och energi

Samtidigt slår boken fast växthusgasernas roll. Uppvärmningen av mänskliga utsläpp är ett problem. Bengtsson bekymrar sig särskilt för nederbörden: mer regn och snö där det redan faller mycket, mindre där det redan är torrt. Både översvämningar och torka kommer att förändra världen, och det är anledning nog att minska utsläppen.

Sverige har tidigt haft ett fossilsnålt energisystem genom vattenkraft, kärnkraft och fjärrvärme. Den stora utsläppsminskningen skedde genom kärnkraftsutbyggnaden på 1970- och 80-talet; koldioxidskatt och andra klimatåtgärder har hjälpt till, men inte i närheten lika mycket. Vill Sverige driva på utvecklingen ska landet enligt Bengtsson producera kärnkraftsel för export. Förnybart utvecklas snabbt men är ojämnt, och då är det ofta fossila källor som fyller dalarna.

På en avgörande punkt skiljer sig Bengtsson från många klimatskribenter. Han bedömer inte talet om tipping points som trovärdigt – att klimatet skulle riskera att skena i processer som inte går att hejda, till exempel genom metan från tinande tundra.

Ett lösbart problem

Widar Andersson skrev i Folkbladet den 29 juli 2024 att boken är "en befrielse att läsa". Poängen han fäster sig vid är densamma som löper genom boken: växthusgaserna är ett problem som går att hantera, inte ett skäl till undergångsretorik. Temperaturen stiger förhållandevis långsamt, och modern solenergi och kärnkraft kan enligt Bengtssons bedömning inom det närmaste halvseklet ersätta det mesta av den fossila produktionen.

Förlaget återger också fysiknobelpristagaren Klaus Hasselmann, som kallar boken "En realistisk och optimistisk bedömning av tillgängliga förändringsalternativ." I den nya upplagan ingår enligt förlaget efterord, appendix och klimatberäkningar. Bengtsson är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och har mer än 230 vetenskapliga artiklar bakom sig; enligt Andersson refererar IPCC till hans forskning.

Man behöver inte skriva under på Bengtssons tes om mänsklig klimatpåverkan för att ha behållning av boken. Tvärtom är den extra användbar just då. Klimatpaniken vilar ofta på auktoritet, och här talar en forskare som inte kan avfärdas som outsider. Boken kan därför räckas till vänner som gripits av undergångsstämningen – inte som ett krav att byta övertygelse, utan som ett sakligt motgift mot skräcken. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Lennart Bengtsson

Titel: Vad händer med klimatet?
Undertitel: En klimatforskares syn på jordens klimat
Förlag: Karneval förlag
Utgivningsår: 2024
ISBN: 9789189494602
Bandtyp: Flexband
Antal sidor: 264

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Nu vaknar Fylke till liv i Staffordshire

Tolkien

Publicerad september 11, 2026 – av Jan Sundstedt
Deltagare i hobbitinspirerade dräkter vid marknadsstånd och vita tält på en solbelyst äng, med blommor, pumpor och en kritad skylt i förgrunden
Marknadsstånd och tältläger på The Brandywine Festival i Harrodsburg, Kentucky 2025. Festivalens brittiska upplaga pågår 9–13 september 2026 på Weston Park – enligt arrangören den första hobbitfestivalen på brittisk mark, och den första upplagan inom en timmes bilresa från Birmingham där Tolkien växte upp.

På godset Weston Park nära Telford pågår The Brandywine Festival, en Sagan om ringen-festival med officiell licens där varje deltagare anländer som sin egen hobbit – med namn, bakgrundshistoria och kostym. Festivalen inleddes i onsdags och avslutas söndag 13 september.

Storbritanniens första hobbitfestival pågår 9–13 september på Weston Park i Staffordshire, ett 1600-talsgods med drygt 400 hektar parkmark. Bakom arrangemanget står det tyska kostymföretaget Burgschneider tillsammans med Middle-earth Enterprises, som förvaltar rättigheterna till Tolkiens värld.

Redan från ankomsten ska nutiden glida undan. Kvar blir lyktbelysta stigar, vedrök, levande musik och ett sällskap där alla bär samma varma hobbitidentitet.

Programmet bärs av samvaro och hantverk. Här hålls workshops i vävning, matlagning, örtkunskap, berättande och folkmusik, allt i roll.

Träskylt med handmålad texten no admittance except on party business, lykta och lövverk vid ett tält
Skyltarna i festivalens tältläger är handmålade. Den här parafraserar en replik ur Tolkiens böcker och mötte deltagarna vid tälten i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

På två scener spelas akustisk folkmusik, fiol och pipa dagligen. Kvällarna bjuder på dans under bar himmel och lägereldar som får brinna ut i egen takt.

Genom hela festivalen pågår Four Farthing Games, en tävling i traditionella hobbitlekar mellan Fylkes fyra fjärdingsdelar. Tävlingen avgörs vid en fackelbelyst pokalceremoni sista kvällen.

Hemma hos Tolkien

Platsvalet är ingen slump. Weston Park ligger inom en timmes bilresa från Birmingham, där J.R.R. Tolkien växte upp, och landskapen i West Midlands anses ha inspirerat delar av hans miljöer. Godset ägs av Weston Park Foundation, en fristående välgörenhetsstiftelse.

Vi är oerhört hedrade över att få föra The Brandywine Festival tillbaka till det land där berättelsen tog sin början. Efter framgången i Kentucky kändes det bara rätt att ta hem den här upplevelsen, säger Burgschneiders vd Markus Böhm, som beskriver godset som ett landskap i samklang med Tolkiens verk.

Stor folksamling i hobbit- och medeltidsdräkter framför en scen under varaktigt tak med ljusslingor
Kvällarna är festivalens kärna. Scenen med ljusslingor i skogsbrynet samlade flera hundra deltagare i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

Tolkienfantasten Kyle Pedley från Stourbridge, som har rest till Nya Zeeland för att se filmmiljöerna, sammanfattar saken kortare.

För ett Tolkienfan är det här som hämtat ur drömmarna, säger han.

På söndag den 13 september släcks lyktorna och tälten rivs. Kvar står ett engelskt 1600-talsgods i det landskap i West Midlands som anses ha inspirerat delar av Tolkiens miljöer – och minnet av en helg då några hundra vuxna fick lov att låtsas att Fylke låg där.

Den som blir sugen får vänta till 1–4 oktober, när festivalen återvänder till Terrapin Hill Farm i Harrodsburg i Kentucky för sitt andra år på amerikansk mark.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Hobbysökare grävde upp Finlands största vikingatida myntskatt

Arkeologi och historia

Publicerad september 10, 2026 – av Markus Andersson
Mynt i jorden till vänster och framtagna mynt, en armring och andra silverföremål till höger.
Tusentals silvermynt och flera andra silverföremål låg i två näverkärl vid Sysmä kyrkby. Mynten har ännu inte räknats eller daterats närmare.

En metalldetektorist har hittat det som museet kallar den största kända vikingatida myntskatten i Finland. Först trodde han att detektorn bara hittat malm, och slutade gräva.

Fyndet gjordes den 3 september 2026 nära Sysmä kyrkby, av metalldetektoristen Kalle Lappinen. Dagen efter åkte arkeologer ut till platsen och tog upp skatten ur marken.

Allt hade lagts ned i två kärl av näver, ungefär 45 centimeter under markytan och med omkring tolv meter mellan gömställena, uppger Lahtis museer.

Bland mynten låg också en bit betalningssilver, en silverarmring, ett silverbeslag och en silverpärla.

Det är ovanligt att näverasken har bevarats. Organiskt material bevaras sällan från förhistorisk tid under finska förhållanden, säger museichefen Tuulia Tuomi till Yle.

Ett av kärlen gick dock sönder när skatten grävdes fram.

Mynten är ännu varken rengjorda, åtskilda eller räknade. Den exakta vikten, antalet och en närmare datering får vänta på fortsatta undersökningar. Att det rör sig om tusentals mynt står däremot klart.

Signalen som verkade komma från malm

Lappinen har sökt med metalldetektor i flera år och hade gått över just den här platsen tidigare utan resultat. Signalen kom så djupt nerifrån att han först avfärdade den – tills han hittade en likadan en bit bort och bestämde sig för att gräva ända till botten.

Först var det lite svårt att tro, sedan adrenalinet och känslan av att lyckas. Arbetet lönade sig återigen, säger han till Yle.

Fram till nu har rekordet innehafts av en skatt som hittades i Nousis 1895. Den innehåller omkring 1 700 mynt jämte andra föremål, tillsammans cirka 2,2 kilo, och har hittills räknats som Finlands största kända vikingatida myntskatt.

I Sysmä väger enbart mynten cirka 4,5 kilo. Utöver den vikten kommer betalningssilvret, armringen, beslaget och silverpärlan, som låg i näverkärlen mellan stenarna.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.