Annons:

Den nationella frågan och kriget mot Polen

De globala mediernas hatfyllda galningar kräver att vi skall låtsas som om ett lands kultur och identitet vore något helt skilt från det folk som bildat den. Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö. Det skriver amerikanen James Kirkpatrick.

Uppdaterad november 21, 2017, Publicerad november 21, 2017

Jag gömde mig i mitt badrum för antisemitiska marschdeltagare i Polen – år 2017

skrek Sam Rubin i Forward (den 13 november 2017), detta som reaktion på tiotusentals polska patrioter, som hedrade sitt lands självständighet i en marsch lördagen den 13 november. Det behöver nog inte sägas att trots den till klick lockande rubriken och det ritualmässiga åberopandet av det innevarande året jagades Rubin inte in på sitt badrum av några nazister. Även om han låtsades vara reporter, kunde han egentligen inte rapportera om något han sett, eftersom han ”var för rädd för att titta ut genom fönstret”. Han rentav drog gardinerna för fönstren, släckte ”varenda ljusstrålande apparat” och flydde till det ”fönsterlösa badrummet”.

Således handlade Rubins artikel egentligen inte alls om en polsk nationalistmarsch utan var bara ett oavsiktligt komiskt reportage om hans egna neuroser. Men han var inte ensam. Polska patrioter behöver handla snabbt för att värna sin självständighet mot det som kan vara ett ännu större hot än de otaliga främmande arméer som deras folk överlevt i det förgångna.

Foto: Maciej Zygmunt/CC BY-NC 2.0

På det egendomliga sätt att samordna sig, som de internationella mainstreammedierna uppvisar, har de exploderat i förtrytelse över att Polen högtidlighåller sin existens. Dessa mediers reaktion visar att hatet sannerligen är i tilltagande – men inte något hat hos polacker mot judar eller minoriteter, utan hatet hos journalister som är fast beslutna att se till att icke en enda fungerande västerländsk nationalstat skall överleva detta århundrade.

I nästan vilket annat land som helst i världen skulle en marsch för firandet av nationens självständighet tas som något för givet. Och Polen utgör inte något hot mot sina grannar och ägnar sig inte åt territoriell revanschism. Givet det vansinniga hyckleri vad gäller etniskt hat, som de amerikanska mainstreammedierna ger prov på gentemot Ryssland, skulle man ju föreställa sig att de borde hylla polsk nationalism på samma sätt som de mestadels hyllade ukrainsk nationalism (som också den ofta var lierad med ”högerextrema” element) efter Majdan-händelserna. Men den polska marschen föranledde en uppseendeväckande myckenhet av kritik och hån från utländska journalisters sida – vilket visade att dessa var samma andas barn som de kommunistiska kommisarierna, som förtryckte den polska nationen så många år:

Annons:

Brittiska Guardians Paul Mason tjöt löjeväckande att ”60 000 nazister genomförde en marsch för att fira landets självständighetsdag” [This weekend’s march in Poland proves the far right isn’t going away without a fight, Guardian, den 13 november 2017] (Det vore intressant att få se Mason läxa upp en polsk självständighetsfirande patriot för att vara ”nazist” och skåda vad som sedan skulle hända.)

Irish Times riktade liknande kritik mot hela Centraleuropa, varvid tidningen högdraget gjorde gällande: ”Den polska regeringens retorik tenderar att röra samman flyktingar, terrorism och Islam till ett inbillat hot mot polska värden. Liknande tankegångar kan man få höra i Ungern, Österrike och Tjeckien.” [Racism in Poland: threat to liberal order, Irish Times, den 14 november 2017]. (Glöm för all del inte Slovakien, liberaster!)

Shree Paradkar i Torontotidningen Star [Skicka henne en hälsning!], som är ”ras- och genusredaktör”, lutade sig mot slagordet ”Aldrig mer” och hånade Polen såsom det där ”vitaste, mest katolska av europeiska länder” i en spalt som fördömde ett ”massivt fascistmöte” [Massive fascist rally in Poland shows how the far right has perverted the word ‘patriotism’: Paradkar, Toronto Star, den 13 november 2017] Det förvånar knappast att denna medlem av den parasitära klassen, som gör anspråk på rätten att definiera vad patriotism är, är en invandrare i Kanada som vill ha en diskussion om huruvida man inte borde avlägsna statyer av landets förste premiärminister sir John A. Macdonald.

Det rådde även åtskillig förvirring om hur händelsen skulle beskrivas. CNN hävdade absurt att ”tiotusentals nationalistiska protesterande störde evenemangen på Polens självständighetsdag”, som om nationalisterna på något underligt vis försökte sabotera firandet i stället för att genomföra det [Nationalist protesters disrupt Poland independence day events, av Matthew Day, den 13 november 2017].

De enda, som tycktes vilja hejda firandet, var i själva verket antifa, som protesterade mot marschen. En av dem som protesterade, en viss Andy Eddles, krävde att få veta varför nationalisterna ”hade fått tillstånd att demonstrera denna dag”, en förmäten fråga med tanke på att Eddles tydligen inte ens är polack utan en brittisk man, som bor i ett land som ej är hans eget [Poland marks independence day with rallies, Gulf Times, den 12 november 2017].

De flesta reportrar erkände att de flesta av dem som marscherade inte var ”nazister”. Men likväl hyperventilerade de alltjämt om ett och annat plakat eller slagord som inte behagade dem. Men också dylika, som de såg som ”stötande”, är det bara för dem som hatar själva tanken om att de europeiska folken skall behålla kontrollen över sina hemländer. Så till exempel hänvisade otaliga artiklar till ett slagord som lydde ”Ett vitt Europa av brödranationer” [Declaring ‘White Europe’ and ‘We Want God,’ 60,000 join far-right march on Poland’s Independence Day av Vanessa Gera, Associated Press, den 12 november 2017]. Men år 1939 skulle detta ha betraktats såsom uttryck för en känsla av idealistisk internationalism, varvid ”ett vitt Europa” skulle ha ansetts i sammanhanget självklart, alldeles som ”vit amerikan” var det för den generation som grundade Förenta staterna och år 1790 skrev dess naturalisationsakt.

Foto: Charlotte Powell/CC BY-NC-ND 2.0

Men det fanns en mer bestämd agenda bakom de konventionella mediernas reaktion. Såsom den instinktivt antivita Anne Applebaum och många andra hävdade, var det inte bara det att alla de som marscherade var ”högerextrema”, utan även att partiet för lag och rättvisa, som till sin inriktning är nationalkonservativt, ”välkomnade och uppmuntrade lördagens marsch såsom en ’patriotisk handling’, trots att partiet visste vilka som stod bakom den.” [Anne Applebaum: Neo-fascists in Poland suddenly feel enabled and encouraged, Salt Lake City Tribune, den 13 november 2017]

Således är denna internationella massmediekampanj en väldig övning i låtsad oro, ett försök att få Polens regering att slå högerut för att undergräva sin egen koalition. Slutmålet är naturligtvis att tvinga Polen att acceptera massiv muslimsk invandring, knäcka det östeuropeiska motståndet mot den politik som drivs av Tysklands regering och andra antivita västeuropeiska regeringar och förvandla Polen till blott en provins i EU från att ha varit en självständig nationalstat.

Och kampanjen fungerar. Efter några dagars mediehysteri var president Andrzej Duda tillräckligt knäckt och upprepade pliktskyldigt det utslitna slagordet om att ”det inte ges något utrymme för främlingsfientlighet” i Polen. Han syntes också ha ställt sig bakom åsikten att Polen skulle vara en principnation och hävdade att det inte spelade någon roll varifrån en människa ledde sitt ursprung [Polish president sharply condemns weekend nationalist march av Vanessa Gera, Associated Press den 13 november 2017].

Men om detta är sant, varför då motsätta sig muslimers invandring, om de på något sätt kan bli precis lika polska som alla andra? För den delen: varför alls fira självständigheten, om Polen bara är ett stycke mark som alla andra och inte ett särskilt folks hemland?

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö

Ett sätt att framställa saken, som journalister gärna och mycket använder, är att Polen i egenskap av att vara ett land, som erövrades av Wehrmacht i andra världskriget, inte har någon rätt att vara nationalistiskt.

Martin Sandbu stönar:

”Att denna [marsch] skulle ske i Polen är särskilt nedslående. Det är ett land, som har vunnit oerhört på att återvända till den västliga familjen efter fyra årtionden bakom järnridån. Och det är ett land, vars storlek innebär att det kunde inta sin rättmätiga plats bland Europas ledande makter, om det stadigt höll en europeisk kurs.” [Poland leads the way in normalizing the far right, Financial Time, den 13 november 2017]

Men det är just därför att Polen vill förbli europeiskt, som det hatas så mycket av mainstreammedierna och EUs antieuropeiska ledarskap. Ja, det är faktiskt ett steg bortom även Orwells nyspråk att ordet ”europeisk” numera används att beteckna en avsiktlig politik för att byta ut kontinentens inhemska befolkning mot tredje världen och underlätta islamiseringen av det som en gång var kristenheten. Och att åberopa Polens historia av främmande ockupation som ett knep att få polackerna att skämmas, så att de ger upp sin självständighet – det är bara oanständigt.

Polen måste liksom varje annan nation avgöra om det skall göra motstånd eller dö. Det finns inget annat val: den globalistiska eliten och dess tjänare i pressen kommer inte att tillåta något dylikt. Den nationella frågan kommer att behärska västländernas politik under de närmaste årtiondena. Och hur varje nation svarar kommer att bestämma huruvida den nationen och det folket skall fortsätta att finnas till. I själva verket kommer det att bestämma huruvida den västerländska civilisationen skall fortsätta att finnas till.

De globala mediernas hatfyllda galningar kräver att vi skall låtsas som om ett lands kultur och identitet vore något helt skilt från det folk som bildat den. Polens president har redan visat svaghet, när han i stället borde ha trotsat detta absurda krav. Det vore bättre om han visade mod. Ty om han förlorar detta ideologiska slag, så betyder det att slutet för Polens nationella suveränitet och europeiska identitet kommer snabbare än han torde ana.

Detsamma gäller varje ledare för varje västerländsk nation, även president Donald Trump och Amerikas förenta stater.

 

James Kirkpatrick

Om författaren

James Kirkpatrick är en amerikansk skribent, som själv betecknar sig som en ”veteran från kringfartsleden och en flykting från Conservatism Inc.”, det vill säga från den officiellt knäsatta ”konservatismen” och dess tongivande medier. Hans alster kan läsas på hemsidor som vdare.com och unz.com

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

I Can Jive i Mörrum: Wells, Roadwork och den ännu levande musikhistorien

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz var på plats när Robert Wells och Roadwork hyllade Jerry Williams i Mörrum. I den lilla biografsalongen möttes folkparkskänsla, veteranmusiker och en publik som kände igen varje takt.

Publicerad september 19, 2026 – av Mikael Rasmussen
Robert Wells, Danny Handley, Maria Wells, Micke Finell och Ingemar Rogefeldt på scen.
wells-morrum-2026-01
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
wells-morrum-2026-01
wells-morrum-2026-02
wells-morrum-2026-03
wells-morrum-2026-04
wells-morrum-2026-05
wells-morrum-2026-06
wells-morrum-2026-07
wells-morrum-2026-08
wells-morrum-2026-09
wells-morrum-2026-10
wells-morrum-2026-11
wells-morrum-2026-12
wells-morrum-2026-13
previous arrow
next arrow
 

Ser en affisch med arrangören Rock around the clock production AB. Den är uppsatt på en anslagstavla i anknytning till där evenemanget skall framföras och vill locka man ur huse i det lilla samhället Mörrum. Affischen beskriver målande I Can Jive och det är med bandet Roadwork och dragplåsternamnet Robert Wells. Påannonseringen är ute i god tid då vi tog en liten utflykt och fick syn på denna A4 i juli månad och evenemanget genomföres den tredje september klockan 19.00.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz tog därför tillfället i akt och i elfte timmen mailade en pressackrediteringsförfrågan samt en ödmjuk anhållan om att få fotografera de levande legenderna. Responsen lät inte vänta på sig utan med positiv ton kom vi med på listan som i övrigt var fulltecknad. Känslosträngarna blev berörda och blodet rusade till i musikvenerna. Artist Razz får därmed förtroendet att förvalta sitt visitkortsutlåtande, kulturreporter.

I det lilla bor det vackra

I en liten biografsalong i det lilla laxdeltat Mörrum gästade de coola veteranerna i bandet Roadwork med originalmusikerna Ingemar Rogefeldt, gitarr, och Peder Sundahl, trummor. Förutom originalmusikerna förstärkte Danny Handley, sång och gästgitarrist från Animals and Friends, och Robert Wells på piano, hans fru Maria Wells på kör, sång och dragspel samt Micke Finell, bas, som vi känner igen från tiden Micke fanns med i bandet The Refreshments.

Det utstrålar och doftar folkparkskänsla där platsen andas som att vi skulle få möta en ung Jerry Williams. Verkligheten smyger inpå oss och vi möts istället av åldrande veteraner och urkompetenta musiker som en gång i tiden var dåtidens backline till rockkungen Erik Fernström alias Jerry Williams.

Det märks även på publikens höga medelålder att repertoaren lever i igenkänning med de flestas gillande men ändå stillasittande diggande. Ett auditorium som ger musikerna total uppmärksamhet och noggrant lyssnande med avvaktande applåder. Publikens blickar vandrar mellan de ikoniska musikerna. Någon småler, en annan myser av rummets charm och någon blundar för att stärka hörsel- och umamisinnena. Gemensamt för denna publik är att de flesta älskade Jerry Williams.

Det märks också i Jerry Williams biografi att från det att Erik föds 15 april 1942 till dess att Erik avled i cancer 25 mars 2018 består hans pokaler och ornament av framgångar utan dess like. På denna länk kan ni ta del av Jerry Williams cult-CV.

En tight trum- och basgång ger grunden för allt det andra

Det märks tydligt hur trum- och basrytmen av boogie och rock 'n' roll når långt in i kropp och själ. Det är fascinerande hur vackert ett intro kan vara med ett fint piano- eller sångintro för att sedan efter en första vers eller låt säga två takter av finstämda toner för att sedan kläs med medryckande trum- och basgång. Det framstår för mig som ett smärre under hur publiken ändå kan sitta still. Någon har däremot möjligheten att få resa sig för att dokumentera och ta viktiga fotografier…;) och det blir nästan en utmaning att hålla kameran stilla i dessa fantastiska Jerry Williamska kompositioner.

Det är sköna växlingar mellan sångakterna och de växelframträdande mellan Danny på solosång till Marias solosång. Stundtals finns det oerhört starka kropps- och bildförnimmelser av Agnetha Fältskog och fina likheter i de vackra röstresurserna i denna country- och dansbandsdrottning. Det var nog i dessa energier som Robert och Maria en gång i tiden möttes i folkparksvimlet. Coolt också att hon trakterar dragspelet som en riktig rockbrutta, det tillför repertoaren sin extra gnista.

Ja det är en rejäl låtkatalog som bandet kunde ösa och välja ifrån. Ett självklart nostalginummer som framfördes och berörde publiken var låten Did I Tell You. Mäktigaste numret som så fantastiskt levererades var helt klart melodin Working Class Hero. Soundet, trumtakterna, de variationsrika ljudvolymerna, kören, sången, nådde den verkshöjd som denna fantastiska komposition förtjänar. Det var nära att med kisande ögon skymta Jerry Jerka Williams njuta, buga och bocka för sina väl förvaltande musiker, Peder, Ingemar, Danny, Micke, Maria och Robert.

Showen levereras under två gånger 45 minuter och det blir verkligen en resa tack vare maestro Robert Wells som berättar anekdoter och symboliskt bildar likt små smycken av minnen varvat med erfarenheter då Robert och Jerry möttes för drygt 40 år sedan och sedan dess återkommande gästat folkparker, scener till stora arenor såsom Ullevi i Robert Wells väloljade Rhapsody in Rock.

Unika och exklusiva möten

Sådana berörande minnesbilder gör att undertecknad också minns ett riktigt tidigt möte med Robert Wells tillsammans med Charlie Norman i Ugglas Park år 1993 då vi var utövande radioskapare för Strängnäs Lokalradio dåvarande 91,2 MHz.

Det är sådana här minnen som gör mötet med artister och musiker ytterligare värdefullt och ger fler mervärden till lyssnare, betraktare och följare.

För ett par år sedan mötte vi Robert inne på Sweden Rock Festival i ett arrangemang tillsammans med Mikkey Dee på trummor, Nina Söderquist sång m.fl. och därför blir detta nostalgiframträdande ännu viktigare och värdefullare att därmed kunna förmedla en viktig story både om bandet Roadwork som spelade med Jerka till alla de viktiga separata bitarna som tillsammans skapar den helhetsbild som publiken i detta fall Mörrum kan minnas och glädja sig åt lång tid framöver.

Tack till den eminenta saxofonisten, basisten, kapellmästaren, producenten Micke Finell som födde idén till att turnera med detta koncept. Tack till bandet Roadwork Peder Sundahl och Ingemar som också är och var bror till den nyligen bortgångne Pugh Rogefeldt. Det fina som berättelsen förtäljer är att de på Gotland hann mötas, träffas och umgås tre dagar före Pughs bortgång. Stark story som kan avslutas med att förtälja att Ingemar även hade styrkan att avsluta det hela med en hyllningskonsert år 2023 där på den magiska ön. Vacker story!

Lilla avrundningen

Ja och hur avslutar vi denna kultur-essä-artikel då, jo vi gör så här… Well Well Wells bandet avslutade de två gånger förtiofem minuterna med urhiten utgiven 1979 I Can Jive, I Can Jive där det hela framfördes med bravur till ett urkramande crescendo.

Tack för att ni finns, ljudtekniker, arrangörer, kärleksfulla medmänniskor, artister, musiker, roddare, mediaarbetare, fotografer. Det är vi alla tillsammans som skapar det som sker i det rum vi är i. Publiken, det unnar jag er alla.

På återseende och lycka till i ert fortsatta turnerande och musicerande. Ni delar så generöst med er till oss, och om Roadwork ger sig ut ännu en gång – de påbörjade turnén 2025 – passa då på att njuta av denna ännu levande musikhistoria med ursköna, väl kompetenta, härliga gubb- och gummrockare.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vad händer med klimatet?: Klimatforskaren som vägrar skräckretoriken

Klimatöverdrifterna

Publicerad september 18, 2026 – av Emil Fjellstedt
Bokomslaget till Vad händer med klimatet? av Lennart Bengtsson och jorden sedd från rymden.

Klimatdebatten har i åratal drivits framåt av slagord och undergångsretorik. Nu kommer meteorologen Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet? i en tredje reviderad och utökad upplaga på Karneval förlag – en bok som enligt förlaget vill flytta samtalet tillbaka till erkända fakta, faktiska osäkerheter och energilösningar som faktiskt går att bygga.

Den första upplagan kom 2019 och nominerades till Stora fackbokspriset. Efter en andra upplaga 2022 föreligger boken nu i ett tredje, omarbetat skick med undertiteln En klimatforskares syn på jordens klimat. Enligt förlaget har texten uppdaterats och nyanserats på ett hundratal punkter och kompletterats med efterord och appendix. Omfånget är 264 sidor i flexband med 32 illustrationer av Svante Ström.

Frågorna i stället för slagorden

Upplägget är osentimentalt. Boken tar sig an de frågor som i den offentliga debatten oftast förutsätts redan besvarade: Vad bestämmer jordens klimat? Vad är växthuseffekten? Är det möjligt att förutsäga klimatet? Hur ska jordens energiförsörjning lösas? Kan oönskade globala klimatförändringar motverkas – och vilken roll kan Sverige spela?

Det är en frågelista som skiljer sig från kampanjspråkets tidsfrister. Författaren, professor i dynamisk meteorologi och tidigare chef för det europeiska vädercentret ECMWF i Reading, argumenterar för att man först måste förstå systemet: atmosfären, energibalansen och modellernas gränser. Klimatet kan inte observeras, bara bestämmas och beräknas; det vi ser är vädrets variationer. Riktningen kan anas, men inte varje avstickare.

En av bokens poänger är att den också tar upp vad forskarna inte vet. Moln är ett sådant exempel: de både värmer och reflekterar solljus, och det är ännu oklart om de sammantaget bidrar till mer eller mindre uppvärmning. Okunskapen används inte som tillhygge mot allt, utan som en karta över var kunskapens gränser går.

Utsläpp, nederbörd och energi

Samtidigt slår boken fast växthusgasernas roll. Uppvärmningen av mänskliga utsläpp är ett problem. Bengtsson bekymrar sig särskilt för nederbörden: mer regn och snö där det redan faller mycket, mindre där det redan är torrt. Både översvämningar och torka kommer att förändra världen, och det är anledning nog att minska utsläppen.

Sverige har tidigt haft ett fossilsnålt energisystem genom vattenkraft, kärnkraft och fjärrvärme. Den stora utsläppsminskningen skedde genom kärnkraftsutbyggnaden på 1970- och 80-talet; koldioxidskatt och andra klimatåtgärder har hjälpt till, men inte i närheten lika mycket. Vill Sverige driva på utvecklingen ska landet enligt Bengtsson producera kärnkraftsel för export. Förnybart utvecklas snabbt men är ojämnt, och då är det ofta fossila källor som fyller dalarna.

På en avgörande punkt skiljer sig Bengtsson från många klimatskribenter. Han bedömer inte talet om tipping points som trovärdigt – att klimatet skulle riskera att skena i processer som inte går att hejda, till exempel genom metan från tinande tundra.

Ett lösbart problem

Widar Andersson skrev i Folkbladet den 29 juli 2024 att boken är "en befrielse att läsa". Poängen han fäster sig vid är densamma som löper genom boken: växthusgaserna är ett problem som går att hantera, inte ett skäl till undergångsretorik. Temperaturen stiger förhållandevis långsamt, och modern solenergi och kärnkraft kan enligt Bengtssons bedömning inom det närmaste halvseklet ersätta det mesta av den fossila produktionen.

Förlaget återger också fysiknobelpristagaren Klaus Hasselmann, som kallar boken "En realistisk och optimistisk bedömning av tillgängliga förändringsalternativ." I den nya upplagan ingår enligt förlaget efterord, appendix och klimatberäkningar. Bengtsson är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och har mer än 230 vetenskapliga artiklar bakom sig; enligt Andersson refererar IPCC till hans forskning.

Man behöver inte skriva under på Bengtssons tes om mänsklig klimatpåverkan för att ha behållning av boken. Tvärtom är den extra användbar just då. Klimatpaniken vilar ofta på auktoritet, och här talar en forskare som inte kan avfärdas som outsider. Boken kan därför räckas till vänner som gripits av undergångsstämningen – inte som ett krav att byta övertygelse, utan som ett sakligt motgift mot skräcken. Boken finns att köpa direkt hos Karneval förlag.

Lennart Bengtsson

Titel: Vad händer med klimatet?
Undertitel: En klimatforskares syn på jordens klimat
Förlag: Karneval förlag
Utgivningsår: 2024
ISBN: 9789189494602
Bandtyp: Flexband
Antal sidor: 264

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Nu vaknar Fylke till liv i Staffordshire

Tolkien

Publicerad september 11, 2026 – av Jan Sundstedt
Deltagare i hobbitinspirerade dräkter vid marknadsstånd och vita tält på en solbelyst äng, med blommor, pumpor och en kritad skylt i förgrunden
Marknadsstånd och tältläger på The Brandywine Festival i Harrodsburg, Kentucky 2025. Festivalens brittiska upplaga pågår 9–13 september 2026 på Weston Park – enligt arrangören den första hobbitfestivalen på brittisk mark, och den första upplagan inom en timmes bilresa från Birmingham där Tolkien växte upp.

På godset Weston Park nära Telford pågår The Brandywine Festival, en Sagan om ringen-festival med officiell licens där varje deltagare anländer som sin egen hobbit – med namn, bakgrundshistoria och kostym. Festivalen inleddes i onsdags och avslutas söndag 13 september.

Storbritanniens första hobbitfestival pågår 9–13 september på Weston Park i Staffordshire, ett 1600-talsgods med drygt 400 hektar parkmark. Bakom arrangemanget står det tyska kostymföretaget Burgschneider tillsammans med Middle-earth Enterprises, som förvaltar rättigheterna till Tolkiens värld.

Redan från ankomsten ska nutiden glida undan. Kvar blir lyktbelysta stigar, vedrök, levande musik och ett sällskap där alla bär samma varma hobbitidentitet.

Programmet bärs av samvaro och hantverk. Här hålls workshops i vävning, matlagning, örtkunskap, berättande och folkmusik, allt i roll.

Träskylt med handmålad texten no admittance except on party business, lykta och lövverk vid ett tält
Skyltarna i festivalens tältläger är handmålade. Den här parafraserar en replik ur Tolkiens böcker och mötte deltagarna vid tälten i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

På två scener spelas akustisk folkmusik, fiol och pipa dagligen. Kvällarna bjuder på dans under bar himmel och lägereldar som får brinna ut i egen takt.

Genom hela festivalen pågår Four Farthing Games, en tävling i traditionella hobbitlekar mellan Fylkes fyra fjärdingsdelar. Tävlingen avgörs vid en fackelbelyst pokalceremoni sista kvällen.

Hemma hos Tolkien

Platsvalet är ingen slump. Weston Park ligger inom en timmes bilresa från Birmingham, där J.R.R. Tolkien växte upp, och landskapen i West Midlands anses ha inspirerat delar av hans miljöer. Godset ägs av Weston Park Foundation, en fristående välgörenhetsstiftelse.

Vi är oerhört hedrade över att få föra The Brandywine Festival tillbaka till det land där berättelsen tog sin början. Efter framgången i Kentucky kändes det bara rätt att ta hem den här upplevelsen, säger Burgschneiders vd Markus Böhm, som beskriver godset som ett landskap i samklang med Tolkiens verk.

Stor folksamling i hobbit- och medeltidsdräkter framför en scen under varaktigt tak med ljusslingor
Kvällarna är festivalens kärna. Scenen med ljusslingor i skogsbrynet samlade flera hundra deltagare i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

Tolkienfantasten Kyle Pedley från Stourbridge, som har rest till Nya Zeeland för att se filmmiljöerna, sammanfattar saken kortare.

För ett Tolkienfan är det här som hämtat ur drömmarna, säger han.

På söndag den 13 september släcks lyktorna och tälten rivs. Kvar står ett engelskt 1600-talsgods i det landskap i West Midlands som anses ha inspirerat delar av Tolkiens miljöer – och minnet av en helg då några hundra vuxna fick lov att låtsas att Fylke låg där.

Den som blir sugen får vänta till 1–4 oktober, när festivalen återvänder till Terrapin Hill Farm i Harrodsburg i Kentucky för sitt andra år på amerikansk mark.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Hobbysökare grävde upp Finlands största vikingatida myntskatt

Arkeologi och historia

Publicerad september 10, 2026 – av Markus Andersson
Mynt i jorden till vänster och framtagna mynt, en armring och andra silverföremål till höger.
Tusentals silvermynt och flera andra silverföremål låg i två näverkärl vid Sysmä kyrkby. Mynten har ännu inte räknats eller daterats närmare.

En metalldetektorist har hittat det som museet kallar den största kända vikingatida myntskatten i Finland. Först trodde han att detektorn bara hittat malm, och slutade gräva.

Fyndet gjordes den 3 september 2026 nära Sysmä kyrkby, av metalldetektoristen Kalle Lappinen. Dagen efter åkte arkeologer ut till platsen och tog upp skatten ur marken.

Allt hade lagts ned i två kärl av näver, ungefär 45 centimeter under markytan och med omkring tolv meter mellan gömställena, uppger Lahtis museer.

Bland mynten låg också en bit betalningssilver, en silverarmring, ett silverbeslag och en silverpärla.

Det är ovanligt att näverasken har bevarats. Organiskt material bevaras sällan från förhistorisk tid under finska förhållanden, säger museichefen Tuulia Tuomi till Yle.

Ett av kärlen gick dock sönder när skatten grävdes fram.

Mynten är ännu varken rengjorda, åtskilda eller räknade. Den exakta vikten, antalet och en närmare datering får vänta på fortsatta undersökningar. Att det rör sig om tusentals mynt står däremot klart.

Signalen som verkade komma från malm

Lappinen har sökt med metalldetektor i flera år och hade gått över just den här platsen tidigare utan resultat. Signalen kom så djupt nerifrån att han först avfärdade den – tills han hittade en likadan en bit bort och bestämde sig för att gräva ända till botten.

Först var det lite svårt att tro, sedan adrenalinet och känslan av att lyckas. Arbetet lönade sig återigen, säger han till Yle.

Fram till nu har rekordet innehafts av en skatt som hittades i Nousis 1895. Den innehåller omkring 1 700 mynt jämte andra föremål, tillsammans cirka 2,2 kilo, och har hittills räknats som Finlands största kända vikingatida myntskatt.

I Sysmä väger enbart mynten cirka 4,5 kilo. Utöver den vikten kommer betalningssilvret, armringen, beslaget och silverpärlan, som låg i näverkärlen mellan stenarna.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.