Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
"Sunt förnuft är inte så vanligt", lär franske 1700-talsförfattaren och upplysningsfilosofen François-Marie Arouet (mer känd under pseudonymen Voltaire), ha myntat.
Det senaste exemplet på samtidens stolligheter – som nog skulle gjort Monty Python gröna av avund – är Migrationsverkets beslut att utvisa nyligen 18 år fyllda och ambitiöst studerande Anastasiia Bigun till krigets Ukraina. Samtidigt tillåter samma myndighet allsköns kriminella, bedragare, dagdrivare och bidragstörstande kuckelmakare att slå både dank och rot i Sverige.
Migrationsverkets hantering av Anastasiias ärende hade varit en absurd fars, om det inte vore för att det rör en ung kvinnas liv och framtid. En tjej som under hela sin tonårstid har anpassat sig, lärt sig svenska, skaffat vänner och drömmar i Sverige.
Nu plötsligt säger staten: "Tack och hej, vi skickar dig tillbaka till ett land i krig, där du inte har någon kvar och inga möjligheter". Att hennes familj har fått uppehållstillstånd spelar ingen roll i den kafkaliknande logik som Migrationsverket tillämpar. Hon ska ut. Punkt slut.
– Jag blev chockad. Jag kan fortfarande inte tro det. De tycker inte att mina skäl för att stanna är nog bra. Samtidigt fick alla andra i min familj brev som meddelar att de beviljats permanent uppehållstillstånd. Det är bara jag som inte får stanna. Hur kan de fatta ett sådant beslut? Alla andra får uppehållstillstånd men jag ska skickas tillbaka?, säger en uppgiven och märkbart sorgsen Anastasiia Bigun i samtal med Piteå-Tidningen.
En gräddfil för utvalda
Samtidigt ser vi hur andra grupper av migranter, företrädesvis från Mellanöstern och Afrika, beviljas uppehållstillstånd och medborgarskap i en sådan strid ström att det snart krävs vattentäta dammluckor för att stoppa flödet.
Vi talar om individer där kriminalitet, parallellsamhällen och bristande integrationsvilja inte sällan är norm. Gängkriminella som begått våldtäkter, mord och bedriver narkotikahandel får stanna. Personer som lever på bidrag utan att någonsin själva ha bidragit till samhället får gräddfil.
Det är som om det förs en omvänd migrationspolitik där de som är mest värdefulla för samhället ska utvisas medan de mest destruktiva ska stanna. En kan inte låta bli att undra: finns det en systematisk misstro och illvilja mot flyktingar från slaviska länder?
Det är inte första gången vi ser hur ukrainska flyktingar behandlas som andra klassens migranter i Sverige.
Liknande fall har tidigare sett dagens ljus. Gäller måhända dubbla måttstockar, vad gäller vem och vilka som får permanent uppehållstillstånd eller ej?
Å ena sidan ljuv musik à la Vivaldis "La primavera" (Våren), vad gäller uppehållstillstånd till människor från MENA-länder. Å andra sidan Wagners "Götterdämmerung" (Ragnarök), när det kommer till fall likt Anastaiia Biguns.
Massflyktsdirektivet
Det kan här vara värt att notera det något bisarra regelverket, som ofta är orsaken till att situationer som Anastasiias tillåts uppstå. Ett regelverk som har sin grund i EU:s Massflyktsdirektiv, eller direktiv 2001/55/EG, även känt som direktivet om tillfälligt skydd.
Direktivet går i korthet ut på att den tid en person tillbringar under Massflyktsdirektivet inte räknas in i den tid som krävs för att få permanent uppehållstillstånd.
Det innebär att ukrainare som snart bott här i tre år – och snart går in på sitt fjärde – måste börja om från noll först när de beviljas ett arbets-, studie- eller forskaruppehållstillstånd. Fram tills dess existerar deras tid i Sverige, rent formellt, inte.
Tombola
Migrationsverkets godtyckliga beslut fungerar i praktiken som en tombola där ingen vet vad som gäller för nästa fall. Det enda mönstret vi kan urskilja är att moral, sunt förnuft och rättvisa inte är ledande principer.
Om så varit fallet hade Sverige med stor sannolikhet inte drabbats tillnärmelsevis lika illa av bomber, granater, skjutningar och allehanda nidingsdåd utförda av horder av våldsamma orcher.
Fallet Anastasiia Bigun är ytterligare ett exempel på hur svensk migrationspolitik har blivit en grotesk parodi på sig själv. En dag, när vi blickar tillbaka på den här tiden, kommer vi kanske ställa oss frågan: hur kunde det bli så tokigt?
– Jag har inga anhöriga där eller någon som väntar på mig. Jag har inga kompisar kvar. Jag var bara 13 år när jag flyttade från Ukraina. Jag har inget liv där. Min familj bor ju här. Det är krig i Ukraina. Hur kan det vara rimligt att de ska skicka mig ensam till ett land där jag inte har någon alls som väntar på mig?
Fallet Anastasiia Bigun
Anastasiia Bigun kom till Sverige med sin familj år 2019, tre år innan kriget i Ukraina bröt ut. Under sina år i Sverige har hon lärt sig flytande svenska, fått vänner och presterat väl i skolan. Hon går nu sista året på Strömbackaskolans naturvetenskapliga program och drömmer om att studera medicin för att bli specialistläkare.
Hennes föräldrar och två yngre syskon har fått permanenta uppehållstillstånd, men eftersom Anastasiia fyllde 18 år anser Migrationsverket att hon inte längre omfattas av familjens skyddsskäl. Hon står därför inför utvisning till Ukraina, där hon saknar nära anhöriga och en tryggad framtid.
