Den 11 december 2023 gick fem människor till sitt arbete på en byggarbetsplats i Ursvik i Sundbyberg. De fem kom aldrig hem igen.
Bygghissen de färdades i rasade från nionde våningen – samtliga dog på platsen.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 14 juni 2026
Enligt Statens haverikommission saknades bärande skruvförband i hissmasten. Mellan två mastsektioner saknades samtliga fyra skruvförband. Hissen hölls i praktiken samman av friktion och sekundära delar – tills belastningen blev för stor.
Så lyder den torra, tekniska beskrivningen av olyckan. Bakom den finns fem döda byggarbetare, anhöriga som aldrig får tillbaka sina familjemedlemmar och en arbetsplats där flera personer hade använt hissen tidigare samma morgon.
Nu har Solna tingsrätt valt att frikänna de tre åtalade: två hissmontörer och en vd. Åtalet gällde grovt arbetsmiljöbrott avseende vållande till annans död och framkallande av fara för annan. Men domstolen anser tydligen inte att bevisningen räcker.
Rätten konstaterar att hissen föll eftersom bärande skruvförband saknades. Samtidigt anser rätten att utredningen inte ger en tillräckligt entydig bild av vem som hade skyldighet att göra nödvändiga kontroller, när de skulle ha gjorts eller hur ansvaret såg ut i det konkreta fallet.
Juridiskt kan domen möjligen vara korrekt – som lekman är det svårt att veta exakt. En domstol ska inte döma utifrån vrede, magkänsla eller allmänt rättsmedvetande. Beviskravet i brottmål måste vara högt. Frågan är hur högt.
Just därför blir domen så brutalt avslöjande.
Det svåra att komma runt är känslan av att systemet skyddar arbetsgivare och bolagsstrukturer bättre än människor som riskerar livet på jobbet.
Om fem människor kan dö på en svensk byggarbetsplats utan att någon hålls ansvarig, då är problemet större än en enskild dom.
Vad är ett arbetsmiljöansvar värt om det inte går att utkräva när katastrofen är ett faktum? Vad betyder kontrollrutiner om ingen i efterhand kan pekas ut som ansvarig när de uppenbarligen inte har fungerat?
Är det här vi som nation har hamnat? Ansvar icke existerande?! I synnerhet när det gäller företag, entreprenörer, eliten och bättre bemedlade?!
Byggnads kallar domen för en skandal. Förbundsordföranden Kim Söderström pekar på ett grundproblem i branschen: hundratals underentreprenörer på samma arbetsplats och ett arbetsmiljöansvar som riskerar att tappas bort när ingen tar ansvar för helheten.
Facket ifrågasätter också varför huvudentreprenören Andersson Company inte fanns med i åtalet. Det är ett ifrågasättande jag instämmer i.
Enligt tidningen Proletären fanns 119 underentreprenörer på arbetsplatsen. Om den uppgiften stämmer säger den nästan allt om den moderna byggbranschens ansvarslabyrint: ju fler led, desto fler möjligheter att peka någon annanstans när något går åt helvete.
En arbetsplats är inte ett organisationsschema. Det är en plats där människor arbetar med sina kroppar och sin tid – en del arbetsplatser med livet som insats. Då duger det inte att ansvaret blir så utsmetat att det i praktiken upplöses.
Arbetsmiljöansvaret måste vara mer än vackra ord i policydokument. Ansvaret måste gå att utkräva.
Det måste vara så tydligt att ingen arbetsgivare, entreprenör eller beställare kan gömma sig bakom gränsdragningar när dödliga risker lämnas utan fungerande kontroll.
Jag känner till ett flertal arbetsplatser inom riskfyllda yrken där bagateller som skyddsombud och skyddskommittéer saknas. Utöver byggnadsbranschen exempelvis fastighetsförvaltning och städbranschen.
Vissa företag har dessutom satt i system att fördela arbetsuppgifter via franchise, vilket gör möjligheten att på oklädsamt vis undkomma ansvar än lättare. Det är på ren svenska för jävligt hur det kan tillåtas vara på det viset!
Åklagaren har enligt SVT meddelat att domen kommer att överklagas. Beskedet är välkommet.
Oavsett hur nästa instans dömer borde så kallat ansvariga politiker redan nu dra slutsatsen att dagens ordning inte räcker.
Fem byggarbetare är döda. En haverikommission har pekat på bristande kontroller. En domstol har friat samtliga åtalade.
Ett civiliserat samhälle måste kunna kräva att detta inte slutar i en axelryckning. Ansvar måste kunna utkrävas – också när det verkligen gäller.
De fem omkomna arbetarna
Två av de omkomna, ukrainarna Serheii, 60, och Oleksandr, 40, arbetade för underentreprenören Nordecon. De saknade både anställningskontrakt och ID06-kort. Nordecons ägare Heigo Sepp uppgav i förhör efter olyckan att de två var provanställda med muntliga anställningsavtal.
Tre av de omkomna arbetade för underentreprenören Rosell Prefab, som senare gått i konkurs: 26-årige Anton Runsvik från Sundsvall, den 25-årige svetsaren Bashir Rahimi från Afghanistan samt en 50-årig man från Dagestan som bott i Sverige i 15 år och var arbetsledare för de båda ukrainarna.
Källa: Proletären
