Dan Ahlmark – Nya Dagbladet

EU:s agerande under covidkrisen – Del 3

Dan Ahlmark — Tue, 22 Sep 2026 14:33:52 +0000

Beträffande hälsopolitik har de nationella regeringarna i många avseenden bibehållit sin rätt att agera självständigt. Detta blev särskilt aktuellt under covid-krisen, som drabbade så gott som alla medlemsstater i EU, men där organisationen ändå hade eller gavs viktiga funktioner. Det medförde, att EU spelade en roll även beträffande andra områden, där man inte hade något formellt uppdrag.

Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut. Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk. EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med. Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen. Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll. Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits. En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten. Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2). Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar. Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren. Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll. Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter. Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet 2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet 3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse

Så bidrog EU till Europas nedrustning – Del 2

Dan Ahlmark — Tue, 15 Sep 2026 14:35:19 +0000

Låt oss börja med historien om hur EU bidrog till besluten i de europeiska nationerna under slutet av 1900- och inledningen av 2000-talet att nedrusta till en oacceptabel och farlig nivå. Murens fall 1989 ledde till en era, när europeiska länder gled in i en period, där politiska ledningar utan kunskap om historien eller tillräcklig förståelse för utrikespolitiska realiteter agerade katastrofalt gällande sina länders försvar.

Detta är del 2 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Vilka var då de viktigaste orsakerna? Uppfattningen sedan det kalla kriget, att USA omedelbart skulle ingripa vid ett ryskt hot eller anfall var en viktig del. Amerikanska stridskrafter fanns fortfarande kvar i Europa, och NATO hade visat sig vara en avskräckande organisation. Detta gav en form av försäkran om trygghet. Detta kompletterades av en annan transnationell organisation, som alltmer började spela en roll i Europa – Europeiska unionen. Argumenten för dess bildande byggde bland annat på dess fredsbevarande effekt det vill säga att gårdagens auktoritära krafter i Europa: främst Tyskland men också Italien och Spanien, skulle fångas in band av samarbeten och beroenden, som skulle hålla Europa demokratiskt och fredligt i framtiden. EU byggde på föreställningar om fred beroende på allt starkare band mellan nationer byggda på kooperation gällande både ekonomin och en rad andra områden. Men detta var sant bara gällande Västeuropa och de av Sovjetunionen tidigare ockuperade östeuropeiska staterna. Nationellt försvar hade inte hög prioritet i de politiska föreställningar, som styrde tänkandet efter Sovjetunionens sammanbrott. Fred sågs nu av många skäl som en hartnär självklar företeelse och stördes inte av smärre konflikter nära Europa såsom till exempel det andra Tjetjenien kriget. Det var en politisk miljö, som tillät, att politiker kunde bada i illusioner. Man förkastade realism och skepticism till förmån för tron på en ny värld, där nationerna ser på nationella intressen och makt på ett helt nytt sätt. Att starkare handelsrelationer, diplomati och djupt förtroendefullt samarbete på många områden kunde lösa problemen vid alla motsättningar! EU:s hela inriktning och miljö stärkte tankarna på, att militär aggression numera var en primitiv anomali, en absurd och orimlig händelse. Jämfört med förhandlingar och uppbyggt förtroende mellan nationer syntes vikten av militär styrka som ett gammalmodigt synsätt. EU medverkade därvid till att försänka Europas nationer i en försvarsmässig dvala, omedvetna om att verkligheten ofta bryter sönder politiska föreställningar. Tanken att det var viktigt att upprätthålla ett någorlunda starkt försvar försvarades därför inte längre kraftigt av tongivande partier inom EU. Däremot ville man använda militära resurser för humanitära insatser och ställa upp för FN-uppdrag. Samtidigt medförde medlemskapet i EU nya krav på ländernas statsfinanser: underskott kunde inte tolereras, och skuldsättningens storlek fick inte bryta mot normer. Inga utgifter var då lättare för politikerna att skära ned än försvaret, eftersom det inte direkt märktes av väljarna. Genom EU:s allmänna ideologi och de nya kraven på de europeiska staternas finanser skapade den överstatliga organisationen ett politiskt synsätt och motiv, som medverkade kraftigt till den nedrustning, som skedde i Europa. Fortfarande var detta naturligtvis ländernas beslut, men de skedde inom ramen för en EU-miljö, som kraftfullt påverkade de ansvariga politikerna.

Verkligheten bröt illusionerna

Och verkligheten överensstämde sedan inte med illusionerna. Om vi bortser från de tjetjenska krigen var Rysslands krig mot Georgien 2008 det första större kriget mellan två europeiska stater efter murens fall. Därefter kom den verkliga chocken: övertagandet av Krim 2014. Attacken visade nu rysk snabbhet och effektivitet, och en rad effektiva åtgärder utöver de rent militära. Detta innebar också direkt krigshandlingar i Europa, som på klassiskt sätt ändrade ägandet av territorier, vilket helt avviker från reglerna i EU:s tro på en ” rule-based international order”. Demokratierna i Väst agerade dock inte på detta ytterst allvarliga brott mot tidigare avtal. Troligen berodde detta på Krims historia och regionens starka tidigare anknytning till Ryssland. Angreppen väckte dock en oro i Väst- och Östeuropa och började ändra politikernas attityder till sina försvarsmakter. Och redan året därpå kom en ytterligare påminnelse om Europas relativa militära svaghet. Den sedan 2008 kraftigt reformerade ryska armen genomförde en snabb insats i Syrien och uppvisade en förmåga att snabbt etablera militära styrkor utomlands, vilka sedan klart påverkade den politiska händelseutvecklingen där. Tillsammans med Krim övertygade man skeptikerna om en klart ökad kapacitet att genomföra snabba och effektiva operationer, vilka förvånade Europa. Man kunde intervenera internationellt och därvid etablera kraftfulla försvarssystem inkl modernt luftvärn och missilsystem med god räckvidd.

Internationella föreställningar som påverkade våra politiker under 2000-talet

År 2017 lade ett antal kulturpersoner fram en Parisdeklaration (1), som underkände det samhälle som skapats i Europa. Europeiska unionen, som bildats 1993 med en fullständig fri inre marknad, hade efter att i annan form ha utvecklats under ett par decennier nu fått en klar struktur och med allt större makt. EU:s ideologi klarnade allt eftersom, och massinvandringen under Syrienkriget gav denna fullt spelrum och avslöjade dess centrala substans. Förutom EU:s ursprungliga och fina kärna – handelsunionen – hade till denna adderats en rad allt viktigare moment, som inte blivit föremål för något val av medlemsstaternas befolkningar. Vad som framträdde som EU:s verkliga ansikte och ideologi var ”den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser” (1). EU-ledningen talade om ”något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed....(påstods skulle)… födas”. Man drevs av multikulturell ideologi och talade om mångfald, multikulturalism och integration och drev en massinvandringspolitik som ”ett gigantiskt multikulturprojekt”. Samtidigt försökte man hindra ”all antydan till att tro att vår kultur är bättre”. Man uppmuntrade ett ”kritiskt tänkande” framförallt bestående i ” ett enfaldigt förkastande av det förflutna”. Paris-gruppen talade om ” en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet”, om politiskt genomförd konformitet och om överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder. Man observerade, att Europas samhällen höll på att fragmenteras. Gruppen hävdar att ” Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är”. Vi förlorar ”vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. EU:s ledning ser uppenbarligen Europa som ” vägvisare till ett universellt samhälle” och syns ” förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid”. Det fick gruppen att dra slutsatsen, att det ”falska Europas universalistiska…föreställningar avslöjar, att det rör sig om ett religionssubstitut”. De opponerar mot detta och säger, att vi måste ”avvisa pseudoreligionen”. Den konkreta slutsatsen är, att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken. Denna viktiga del av EU:s ideologi har självfallet inverkat – och inverkar – på väldigt många andra områden än försvaret. Detta torde minska mångas vilja att vara en medborgare i en sådan statsbildning och skapar en klar ovilja att på något vis ge upp ytterligare suveränitet gällande sitt land.

EU:s påverkan på svenska politiker

Vi talade ovan om påverkande faktorer vid svenska försvarsbeslut: tron på USA:s avskräckande verkan, den finansiella konkurrensen från beslut gällande andra och politiskt allmänt populära områden, samt EU:s förledande inverkan gällande föreställningarna om den framtida och fredliga världen. EU:s kärnbudskap påverkade troligen ställningstagandet avseende försvar hos många politiskt ansvariga i Europa inkl Sverige. När svenska politiker – ofta utan kunskap om utrikespolitik och kanske med låg utbildning – skulle ta ställning, fick därför ett starkt svenskt försvar klart en lägre prioritet. Dess värde i den framtida världen av fortlöpande integration, förtroende och samarbete hade en låg – kanske lägsta – aktualitet jämfört med så många andra resurstörstiga områden och uppdrag Bristande förmåga till analys och kritik samt den starka tendensen till konformitet, som präglar dagens riksdagsmän, ledde därför alltför lätt till riksdagens djupt okloka nedskärningar av det svenska försvaret. Krim och Syren angavs ovan ha väckt farhågor, delvis ändrade attityder men hade ändå marginell inverkan på Europas försvarskapacitet. Så när sanningen om världen avslöjades i februari 2022 genom Rysslands invasion av Ukraina, var Sveriges försvar otillräckligt, urholkat och saknade – bortsett från flygvapnet – resurser, kvantitet och kraft. Det medförde, att man ansåg att bara medlemskap i NATO kunde rädda oss i denna situation. Den kanske heligaste principen som fanns för vänstern – alliansfriheten – slängdes då omedelbart på sophögen av dess partiledningar. Sättet visade inom socialdemokratin, att dess s k medlemsdemokrati var svagare än någon kunnat ana.

Natoanslutningen utan folkomröstning

Tillsammans enades de svenska partierna samtidigt om att inte genomföra den folkomröstning i frågan, som egentligen var självklar. Orsaken var naturligtvis dels att utgången av en omröstning var osäker, och dels att debatten innan skulle avslöja partiernas fullständigt felaktiga försvarspolitik under decennier. Man var avklädd gällande området, och väljarna skulle inte tillåtas upptäcka och förstå detta. NATO anslutningen genomfördes men utvecklingen därefter visar just, att kravet på snabbhet i beslutsfattandet var överdrivet. En folkomröstning i denna fråga hade varit möjlig och ytterst naturlig. Detta borde ha varit folkets beslut, inte politikernas. Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Parisdeklarationen – The True Europe

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

Dan Ahlmark — Fri, 04 Sep 2026 08:55:02 +0000

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder. Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring. Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara? En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater. Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU. I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller: • EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet, • dess agerande under covid-19 epidemin, • EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd • EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union, • valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika • ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare. • EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar. • det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden. • väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region. Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar. USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik. Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”. Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU! En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker. Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske? Dan Ahlmark

Källor och vidare läsning 1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet. 2. Parisdeklarationen - The True Europe

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Dan Ahlmark — Tue, 04 Aug 2026 12:11:24 +0000

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter: (A) såsom ett akademiskt forskningsområde; (B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och (C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien. Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.

Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.¹ Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.² Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering. Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”³ är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita. Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande: ”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).” Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål: (a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter; (b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället; (c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika; (d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt; (e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt (f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system. Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.⁴ Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.⁵ Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning. Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d). Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

Dan Ahlmark

Källor och referenser: (1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi. (2) Nya Dagbladet - Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? (3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable (4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse (5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Varför Europa är i fara

Dan Ahlmark — Sat, 23 May 2026 08:03:45 +0000

Vi har just sett en historiskt betydelsefull demonstration i London av människor som ser hur de i sitt eget land i allt högre grad ersätts av invandrare. De flesta politiker bryr sig inte om detta, eftersom de har en annan agenda. Deras mål är att få en så stor andel som möjligt av de nya rösterna, medan de än så länge försöker hålla kvar så många av sina landsmäns röster att de kan behålla makten. Så småningom tror de att de sistnämnda rösterna blir mindre viktiga, eftersom de nya väljarna blir allt fler. Sjutton kulturpersoner formulerade 2017 ett manifest om Europa, som jag tidigare skrivit om i flera artiklar¹. Den deklarationen² förklarar egentligen på ett sätt jag då inte betonade varför våra politiker i många länder beter sig som de gör och därför handlar på ett sätt vi inte förstår. Varför ser de inte att invandringen skapar ett mycket allvarligt läge för den europeiska befolkningen – en situation som kan bli oåterkallelig? Deklarationen inleds med en beskrivning av den europeiska befolkningens situation och går så småningom över i förklaringen till varför politikerna handlar som de gör. Men först förklarar man lågmält Europas roll för oss: ”Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet … Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse – för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur. Europa är vårt hem”.

Det falska Europa

Men nu hotas detta av ett falskt Europa i form av etablissemangets Europeiska union. Detta för med sig stora konsekvenser. Det allvarligaste är att den ”hotar … att konfiskera vår hembygd”. Det falska Europa berömmer sig för ”att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle. Det falska Europa hotar oss” … ”förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter … Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt”. Många politiker har ett annat huvudmål för politiken än befolkningen har, och de tror nu att det finns en metod att befria sig från sina väljare, som har andra värderingar och mål: ”Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet”.

Överstatlig makt och migration

Genom Europeiska unionen, som de redan gett en hel del av makten över sina nationer, bestämmer den styrande byråkratin och professionella politiker i dag i många avseenden över Europas nationer. Men dessa länders suveränitet är ännu inte utplånad, så arbete återstår. Vilken är då den giftiga brygd som driver dessa politiker och hjälper dem att förslava oss? Deklarationen svarar där: ”Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig”. Det får verkliga konsekvenser, eftersom ”när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv”. Detta får långtgående konsekvenser. En följd är att vi tvingas ta emot immigranter som söker sig hit på grund av vår generositet, för all vår hjälp, för stöd och för att skapa sig ett bättre liv och bilda familjer. Inga krav ställs på assimilering, utan deras egen kultur – den som i grunden fick dem att flytta till oss – skyddas. Och vi hindras egentligen från att överhuvudtaget påverka de regler som används för att åstadkomma detta.

En gränslös värld

Gruppens syn på det europeiska mångkulturella projektet är: ”Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull – en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas”. Och varför har något sådant skett? Ja, allt går tillbaka till det bakomliggande sättet att tänka och de värderingar det kräver. Gruppen observerar den nya europeiska ideologins egenskaper och karaktär och drar slutsatsen: ”Det falska Europas universalistiska … föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut … Detta är det starka opium som förlamar Europa … Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken … För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa. Vi måste avvisa pseudoreligionen” … och ”stoppa … dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld”. Nästa år är det ett decennium sedan deklarationen publicerades. Åren går, och det falska Europa blir allt starkare. När vaknar Europas medborgare? Dan Ahlmark

Referenser: ¹ Parisdeklarationen och det falska Europa – del 1 – Nya Dagbladet. ² Parisdeklarationen – The True Europe.

Eurokrisen visar faran med EU:s centralmakt

Dan Ahlmark — Wed, 06 May 2026 14:48:41 +0000

Genom den ekonomiska och monetära unionen enades under årens lopp många EU-länder om att tillämpa samma valuta. Det innebar samma penningpolitik för olika länder, vilket utgör ett problem eftersom även europeiska länder sinsemellan skiljer sig avsevärt. Ländernas finansiella situation, näringslivets produktivitet och tillväxt är faktorer som skiljer sig mellan medlemsstater. En gemensam ränta för en sammanslutning av stater som EU, vilka har olika egenskaper, leder därför till för hög ränta för vissa och för låg ränta för andra länder. Då räntans effekter på ett lands ekonomi är avsevärda skapas därmed problem som ibland blir mycket stora. Om investeringsmöjligheterna plötsligt ser mycket lockande ut i ett land som tidigare – före övergången till den gemensamma valutan – vanligen hade höga räntor, men investerarna nu på grund av den monetära unionen kan låna stora belopp till en lägre ränta, kan investeringarna där bli alldeles för stora. Det beror på låntagarnas lockelse att utnyttja en för dem ovanligt låg ränta, och på att långivarna inte är vaksamma beträffande omfattningen av låntagarnas totala investeringar på ett område. Detta gällde till exempel Spaniens hotell- och bostadsmarknad, där ett enormt byggande – Spanien stod under några år för en mycket betydande del av Europas byggande – skedde i hög grad på grund av den lägre räntenivån när Spanien övergick till euron. Situationen i landet blev då inledningen till Europas finansiella kris, som snart också särskilt drabbade andra sydeuropeiska stater i samband med den internationella finanskrisen 2007–2008. Beträffande situationen på Europas finansmarknader efter introduktionen av euron trodde kanske många långivare att EU skulle träda in och hjälpa till om låntagare i något land kollektivt inte klarade av sina amorteringar. Så skedde, men på ett annat vis än låntagarna tänkt, och krisen blev djup. Olika länder drabbades av olika skäl och behandlades därför på olika sätt. En utveckling med många företagskonkurser och nedgångar i ekonomin följde dock i alla.

Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron.

Förutom Spanien drabbades till exempel Italien och Grekland hårt. Långivarna var ofta stora banker i Tyskland och Frankrike, vilka då också hotades med konkurs ifall deras internationella lån inte betalades tillbaka. Det skulle ha kastat de två mäktigaste länderna i EU in i bankkriser, vilket troligen hade medfört många år av ekonomisk nedgång eller stagnation. EU ingrep därför genom lösningar som fick de drabbade sydeuropeiska länderna att inte lämna euron utan i stället, genom nya lån från Europeiska centralbanken, under lång tid betala tillbaka sina mycket stora skulder till bankerna. Så skedde också för ett land som Grekland, vars kris inte främst orsakats av den privata sektorn utan av statens höga upplåning. Denna hade länge varit hög, och i krisen förlorade långivarna förtroendet för Grekland som stat, troligen beroende på dess konstanta höga budgetunderskott. Landet hade en uppenbart dålig styrning av de offentliga finanserna, vilket medfört stora lån från främst tyska och franska banker. EU:s lösning för att undvika en grekisk statsbankrutt var en överenskommelse där Europeiska centralbanken under ett antal år gav lån, vilka till cirka 90 procent utnyttjades för att betala tillbaka de utländska banklånen. Någon nämnvärd hjälp för landets dåliga ekonomi gav detta inte. Resultatet blev många år av först nedgång och därefter obetydlig tillväxt med hårda villkor för befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var därvid kanske ett av de allvarligaste problemen, eftersom ungdomar som är klara med sin utbildning påverkas mycket negativt när de under lång tid inte kan få arbete. Och när sådana problem lättade något hade Grekland fortfarande en mycket hög skuldsättning med dess tillhörande risker. Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Samtidigt innebar den gemensamma valutan att länder hindrades från motåtgärder som tidigare alltid varit möjliga. Nu var ett land helt enkelt tvunget att stoppa sociala reformer, sänka lönerna, avskeda anställda och svälta sig ur krisen. En annan lösning kunde därför ha varit att Grekland lämnade euron och återgick till en egen valuta, som sattes till ett värde som möjliggjorde ökad export. Denna metod utgör ett mindre uppenbart sätt att momentant skära ned alla löner och genomföra en lösning i ett slag utan att dra ut på den plågsamma processen under ett årtionde. Landet kunde då snabbt få igång tillväxten, vilket minskat arbetslösheten. Om Greklands skuldsättning under alla förhållanden varit för hög skulle man ha inlett med en statsbankrutt och gentemot långivarna förhandlat ner sin skuldbörda till en nivå som var möjlig att amortera utan att genomföra ett nationellt självmord. Det är det sätt som dessa problem tidigare skötts på. Man tog en omedelbar standardsänkning och kunde sedan arbeta vidare och växa på normalt sätt. Genom euron och policyn att stötta denna hindrades sådana åtgärder. Därmed följde en lång och plågsam ekonomisk kräftgång för att skydda Tyskland och Frankrike, vars banker varit inkompetenta och lånat ut alltför mycket till finansiellt inkompetenta låntagare i södra Europa.

Vad önskar EU göra?

Att som i EU bygga en gemensam valuta därför att man ideologiskt velat åstadkomma en snabbare integration inom den ekonomiska unionen, ge centrum ökad makt och skapa enhetlighet i ett antal avseenden, kräver en likhet i förutsättningarna som europeiska nationer inte har i dag. Men EU-kommissionen drev alltför snabbt fram reformen och skapade därigenom ett stort problem som praktiskt sett orsakade ekonomisk kris i ett flertal länder. Sedan tillämpade EU metoden att utnyttja just det skapade problemet för att försöka ge centrala EU ännu mera makt, trots att man just visat att man inte är kapabel att klokt välja bra policies. EU-anhängarna säger ju att för att lösa de problem som en gemensam valuta leder till bör en federal europeisk stat bildas. Vad innebär då det? Det betyder att man i grunden har en gemensam EU-budget för alla medlemsstater, inklusive att länderna förlorar sin självständiga beskattningsrätt till EU, samt att EU övertar alla nationers skulder och hanterar dem. Men en sådan ”lösning” av Sydeuropas ekonomiska problem innebär bland annat att norra Europas nationer i stort ska ta över och betala södra Europas problem, det vill säga alla deras skulder överstigande en viss normal nivå av BNP. Det är vad en federal EU-stat medför i skuldfrågan: man gömmer Sydeuropas problem i en gemensam pott, vilket innebär att Nordeuropa till betydande del får ta ansvaret att betala av den skuldbörda som i dag åstadkommer problem för Sydeuropa. Och vad som sedan händer i framtiden vet ingen; kanske repeteras beteendet? Men att etablera en federal EU-stat för att lösa ett skuldproblem är – förutom ett stort övergrepp mot norra Europa – ett misstag av annan art. Ett problem för vissa sydliga stater används för att avsluta storheten i Europas historiska utveckling, som bygger på självständiga – och numera konsekvent demokratiska – nationalstater. Den nationella självständigheten och den demokratiska nationalismen har en utvecklingskraft som är betydligt större än vad som finns i en federal europeisk union. Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag. De flesta medborgare kommer därigenom att förlora så mycket mer än de får. Deras förlust av viktiga delar av sitt medborgarskap – till exempel möjligheten att påverka sitt lands politik – är oersättlig. Federalism i Europa innebär eliminering av nationernas självbestämmande och, praktiskt sett, eliminering av demokratin i de allra flesta av Europas stater.¹ Svagheterna beskrivna i noten bryter mot individens rättighet att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör just den statens styrning.²

Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag.

Ett sådant val, som medför sådan styrning i ett individuellt land, sker inte i en europeisk federal stat, vilket är ett brott. Att Sverige annat än eventuellt någon gång skulle kunna påverka EU:s styrning är en illusion. Federalism betyder också att den – fortfarande alltför begränsade – friheten i våra egna nationer inte får utvecklas och nå den höjd den kommer att ha kraft att nå. Alla nationella försök att utifrån sina förutsättningar skapa ett bättre samhälle släcks ner och förintas genom en gemenskap som är kollektivistisk, steril och byråkratisk.

Slutsats

Enhetlighet i ett samhälle, såvida det inte gäller konsekvenser av författningen i ett land, är en svaghet och inte något värt att nå, såvida ordningen inte växt fram spontant och okontrollerat. Om den är följden av arbetet från en liten globalistisk elit är ordningen förkastlig. Visst har de individuella europeiska nationerna begått misstag i sitt samhällsbyggande under efterkrigstiden, men detta kommer – om vår frihet får bestå – att justeras, och bättre vägar och utveckling kommer att finnas. Varför skulle någon i mindre och medelstora europeiska länder vilja bli vasallstater och överlämna den politiska makten i Europa till Tyskland, EU-kommissionen och Frankrike? Detta är ju i stort vad federalism i Europa leder till. Dessa två länder inklusive kommissionen har historiskt aldrig permanent varit några goda företrädare för politisk frihet och föredömlig samhällsutveckling. Att se deras traditioner, tänkande och val av politik vägleda alla andra nationer i vår region vore både ett politiskt och andligt nederlag. Historiskt sett skulle det troligen komma att ses som en enorm, monumental, historisk förvillelse. USA har visat en villighet att stödja och samarbeta med Europas frihetliga högerpartier. USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, NSS, varnar just Europa för EU, eftersom organisationen enligt dokumentet undergräver ”political liberty and sovereignty” och leder till förlusten av ”national identities”. Man pekar på vikten av ”genuine democracy”. Och EU har redan visat många tecken på att utvecklas till en auktoritär organisation, till exempel genom dess censur och försöken att införa Chat Control 2. Det är varningar att ta på allvar från en stat som skapade och under ett kvarts millennium bevarat demokratin. Dan Ahlmark

Referenser: ¹ EU visar vägen till ett motbjudande Europa – Nya Dagbladet ² Libertarianismens grunder – Contra, avsnitt IV, punkt 11 bland individuella rättigheter. ³ 2025 National Security Strategy – The White House.

Europas val av ekonomisk nedgång

Dan Ahlmark — Tue, 28 Apr 2026 15:01:57 +0000

Den av FN drivna klimatideologin orsakas av den felaktiga uppfattningen, att det är vetenskapligt bevisat, att koldioxidutsläpp leder till mycket allvarliga konsekvenser för världens länder i en snar framtid. Man tror nämligen på en kris orsakad av klimatet, vilken övertygelse dock inte har någon realism. Många skäl finns för att klimatet inte innebär den fara, som utmålats av FN. Solens roll har till exempel inte beaktats seriöst¹. Det viktigaste är dock den demolering av hela den nuvarande så kallade klimatvetenskapen, som de två amerikanska professorerna emeriti Richard Lindzen och William Happer genomförde med sin analys 2025 av de vetenskapliga grunderna för EPAs– Environmental Protection Agency's – helt grundläggande Endangerment Finding (EF) från 2009². Denna EF har ju varit grunden för klimatpolicies sedan dess i USA och många andra länder. Det som Lindzen-Happer påstår är då – som länge misstänkts – att det inte finns någon teoretisk och praktisk grund för världens åtgärder gällande klimatet. Man skriver om den grundläggande slutsatsen gällande faran med världens CO₂-utsläpp (enligt dagens klimatideologi) att det inte är baserat på vetenskap, utan på ovetenskapliga källor. Dessutom gäller att den misslyckas med att beakta motsägande forskning. Detta torde vara skälet till Trumpadministrationens reformer på klimatområdet. Att Europa inte ändrat sin inställning, beror troligen på att klimatåtgärderna hade annat syfte än att främst motverka förespådd klimatutveckling. Dessutom inverkar dock också den tröghet gällande ändringar av stora organisationers beslut.

Att Europa inte ändrat sin inställning, beror troligen på att klimatåtgärderna hade annat syfte än att främst motverka förespådd klimatutveckling.

Professorerna nämnda ovan är mycket rädda för konsekvenserna av en fortsatt tillämpning av nuvarande klimatideologi: "Vi upprepar att omedelbara åtgärder för att upphäva Endangerment Finding och andra statliga åtgärder baserade på den krävs, eftersom det är policyer som kommer att förstöra västliga ekonomier, försvaga den arbetande medelklassen, döma miljarder av världens fattigaste till fortsatt fattigdom och ökad svält, lämna våra barn förtvivlade över den påstådda avsaknaden av en framtid, och berika Västets fiender som njuter av åsynen av vår självmordsmarsch". Detta är de framtida följderna för EU-länderna och andra på grund av sina regeringars inkompetens och intellektuella brister. Mot den bakgrunden är regeringarnas ovillighet att ens på något vis pröva alternativa hypoteser obegriplig. Att – som skett – helt stoppa den offentliga finansieringen av annat tänkande belyser just risken med, att mycket forskningsfinansiering sker från offentliga resurser. Ljus har dock nu uppenbarat sig i det europeiska mörkret³. Den tyska energiministern Katharina Reiche⁴ kritiserade nyligen den nuvarande inriktningen av energipolitiken, och hennes statsminister hade tidigare visat liknande tvivel. Hur snabb en sådan omvälvning kan ske vet vi dock inte, även om allvaret i läget är uppenbart.

Lagar som skadar välfärden

För att bemöta den "fara" från klimatet, som regeringarna i EU under lång tid syntes tro existera och som ledde till Parisavtalet, har dessa regeringar i sina länder infört många nationella lagar, som skadar ländernas utveckling och deras befolkningars välfärd. Den värsta konsekvensen gäller just den ändrade energipolitiken, som syftar till att minska CO₂-utsläpp genom bland annat ett dramatiskt lägre utnyttjande av fossilt bränsle. För en region som Europa, vars länder verkligen tillämpar internationellt överenskomna klimatregler, ökar därmed kostnadsnivån kraftigt i näringslivet och särskilt för energiintensiva, det vill säga ofta tunga industrier. Men även viss lätt industri kan ha högt energiutnyttjande, till exempel tillverkning av elektroniska kretsar. En ändring av energipolitiken leder då till, att många lagar och regelsystem måste ändras igen. Huruvida regeringarna kan genomföra reträtten utan att alltför mycket visa för allmänheten hur fel man haft är oklart. Men troligen försöker man att så mycket som möjligt dölja denna reträtt. Totalt leder dagens klimatregler och därav orsakade energipriser långsamt till en avindustrialisering av Europa, medan länder som Kina och Indien fortfarande årligen bygger ett stort antal kraftverk, som just bygger på råmaterial – kol och andra fossila bränslen – som kan innebära stora utsläpp av koldioxid. Detta möjliggör för dem att överta bland annat tung industri från Europa. Särskilt ironiskt blir detta, när på grund av konflikten Ukraina–Ryssland billig rysk naturgas hindras exporteras till Europa, vilket medför, att viss tysk kemisk industri flyttar till Kina för att just kunna utnyttja den energikällan.

Totalt leder dagens klimatregler och därav orsakade energipriser långsamt till en avindustrialisering av Europa.

De höga miljökraven i Europa byts då mot de i praktiken lägre kraven i Kina, vilket medför, att flytten totalt i världen skapar större utsläpp av CO₂. Europeiska länder hade redan på grund av utvecklingsländernas industrialisering en sjunkande andel av världens BNP. Europas andel har på 35 år sjunkit från 25 procent till 14 procent⁵. Sedan har på en redan pågående nedgång lagts bördor på grund av klimatet, och som man okunnigt accepterat, vilkas konsekvenser är mycket allvarliga för Europas befolkningar. Detta gäller bland annat nivån i framtiden för deras levnadsstandard.

Misslyckade storsatsningar

Ett nytt inslag i Europas ekonomier är dessutom stora projekt, vilka är direkt orsakade av klimatreglerna och offentliga makthavarnas gillande, vilka därför fått en mycket betydande offentlig finansiering. Dessa kommer generellt att misslyckas, såsom Northvolt och Stegra i Sverige, och då ytterligare försämra de offentliga finanserna. Arbetslösheten kommer att stiga, och de direkta konsekvenserna för människors standard på en rad områden kommer att vara negativa. Den välfärd, som bilen representerar för Europas invånare, minskas nämnvärt genom allehanda kostnadsökningar, och totalkostnaderna förknippade med elbilar är dramatiskt höga. Tron att elbilar övertar en stor del av persontransporterna utan större svårigheter är illusorisk. Så inverkan av energipriser och av klimatlagstiftning orsakar effekter på vår välfärd, som är nämnvärda. Detta läggs till Europas redan existerande stora problem beroende på massinvandring, byråkratiska "välfärds"stater och så vidare. Levnadsutsikterna för kommande generationer syns i många avseenden dyster, så länge klimatideologin tillåts påverka ekonomierna.

Amerikansk kritik

EU:s starka betydelse och medverkan i genomförandet av klimatpolitiken och därmed sitt ansvar för dess konsekvenser, väcker frågor om den organisationens funktion, svagheter och även existensberättigande. När industriländerna i Asien i framtiden enligt avtal ska minska sina utsläpp, torde detta inte ske, på grund av att den obevisade hypotesen om koldioxid som allvarlig orsak till värmeökning i världen då inte längre syns trovärdig. Och beträffande världens ekonomiskt ledande nation – USA, som lämnat Parisavtalet – sker där idag stora satsningar just på produktion av fossila bränslen, vilket man redan är den ledande producenten av. Hela den amerikanska ekonomin är dessutom i stark tillväxt på grund av Trumpadministrationens policies. De låga energipriserna i landet och dess i övrigt goda förutsättningar för företagande gör, att dess ekonomiska läge dramatiskt skiljer sig från Europas. Detta kommer så småningom att utgöra ett stort politiskt problem för EU-ländernas ledare, när Europas befolkningar börjar se konsekvenserna av sina politikers felaktiga beslut och jämföra sin situation med amerikaners. Dagens politikers roll för den ändrade klimat- och energipolitiken, som leder till Europas avindustrialisering och en stagnerande – och på vissa områden fallande – standardutveckling för invånarna i många länder, får troligen politiska följder. Det kommer bland annat att leda till framgångar för nya politiska partier – och kanske ideologier. USA:s negativa syn på klimatideologin är klar, och man har lämnat Parisavtalet. Landet bryter mot dagens syn på CO₂:s farlighet genom stark expansion av produktion av fossila bränslen och eliminering av klimatregler på många områden. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategins omdöme om Europas ekonomiska beteende och regionens avindustrialisering är kritisk⁵. Man tar upp regimen av regleringar, som undergräver kreativitet och arbetsamhet, och talar med rätta om Europas misslyckade fokus på regulatorisk kvävning. Säkerhetsstrategins omdömen är rättvisande. Dan Ahlmark

Referenser: ¹ Solens dominerande inverkan på jordens klimat – Klimatupplysningen ² Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding (2025) ³ Tysklands energiminister ger tummen ned för förnybar energi – Klimatupplysningen ⁴ Cracks appear in climate consensus as Germany's energy minister admits renewable energy is ruining the country – Watts Up With That (2026-04-18) ⁵ 2025 National Security Strategy – The White House, sid. 25

EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2

Dan Ahlmark — Thu, 02 Apr 2026 15:04:22 +0000

Innehåll av typ "Borderline" har av EUIF definierats som "a combination of disinformation/conspiracy theories and hate speech". Hate speech har definierats av EU enligt (1) och disinformation som (2). EUIF har gett ut en bok avseende s k "Borderline content", vilket alltså gäller inlägg, som troligen inte kränker existerande lagar eller relevanta regelsystem, men ogillas av Kommissionen. De områden, som täcks, gäller främst: "Populist rhetoric" samt innehåll, som kan karakteriseras som: Anti-government/anti-EU, Anti-elite, Anti-migrants and Islamophobia, Anti-refugee/immigrant sentiment, Anti-LGBTIQ, Political satire, Meme subcultures. Detta kompletteras med rekommendationer om ytterligare innehåll från en vänsterorienterad NGO. Ett konkret exempel gällande plattformen TikToks tolkning av innebörden av Hate Speech framgår av dess riktlinjer för censur under det slovakiska valet 2023 gällande kön/genus. Man betecknar följande som Hate Speech: "There are only two genders; We need to stop the sexualization of young people/children; I think that LGBTI ideology, gender ideology, transgender ideology are a big threat to Slovakia, just like corruption...; Targeted misgendering. (Sid.103)". I plattformens Summary Report efter valet betecknar man som "degrading speech" (del av Hate Speech) kommentarer såsom: "the absurdity of the existence of more than two genders and the forced inclusive language" såsom t ex uttrycket "pregnant people." Åsikten om "the need to stop gender ideology from schools" betecknades på samma sätt. Sådana tolkningar avviker mycket kraftigt från åsikter hos stora delar av europeiska länders befolkningar. Man kan observera, att ämnena ovan väl täcker vad allmänheten främst ogillar, och vad mycket av debatten på nätet avser. Det allra mesta av den offentliga kritiken mot EU kan sägas falla inom dessa områden. Samtidigt väcks många frågor om, hur EU överhuvudtaget kan rätt behandla t ex populistisk retorik eller innehåll av karaktären Anti-government/anti-EU samt Anti-elite. Subjektiviteten i dessa bedömningar är säkerligen hårresande, och yttrandefriheten blir därmed kraftigt begränsad.

Man kan observera, att ämnena ovan väl täcker vad allmänheten främst ogillar, och vad mycket av debatten på nätet avser.

Att skribenters kränkningar av gränser för yttrandefriheten naturligtvis inte sällan förekommer (behandlas då av plattformens egna regler och landets lagar) är en sak, men kraven gällande vad man behandlar här innebär myndigheters ingrepp mot legalt tillåtet innehåll. Att särbehandla sådan information under förevändning att det gäller "borderline" yttranden bör – som den amerikanska utredningen (JCAR) påpekar – inte tillåtas. Enligt en EUIF-rapport från 2023 gällande bl a "våldsam högerextremism" kallades t ex uttrycket "refugees do not belong" för "a white supremacy idea. Sid 91". Att invända mot okontrollerad immigration tolkas alltså lätt som borderline "anti-migrants" och "anti-refugee" retorik. Vilka åtgärder vidtas då vanligen beträffande borderline-material? Ja, där är EU-organet helt klart på vad som ska göras och understryker detta med ett Orwelliskt språkbruk: "EUIF stressed that 'positive interventions'—meaning active censorship measures—'need to be adopted in order to prevent the spread of' this lawful, nonviolative political content, specifically calling for 'downranking' and 'demonetization' of it. Sid. 92f." Man talar i sammanhanget också om metoden att "add friction to access". Google och YouTube försäkrade i sammanhanget myndigheten om, att man just arbetade med sådan de-ranking via sina algoritmer.

Partiskhet och tvång

Partiskhet är en egenskap, som Kommissionen och dess censurapparat tar lätt på. En vänsterorienterad think-tank utnyttjades i arbetet att utforma censurregler. Det holländska inrikesministeriet utsågs inför ett val att vara "trusted flagger" dvs ha rätt att ställa särskilda krav på plattformarna gällande censur av publicerat material. Att utan hänsyn till den klara intressekonflikten bete sig så före ett val, där regeringen självfallet hotades, visar en utpräglad arrogans och likgiltighet för demokratiska regler. Ännu värre var beteendet inför det europeiska parlamentsvalet i juni 2024. Där krävdes och genomfördes särskilda åtgärder för att strängt kontrollera genomförd censur av plattformarna, och vilka dessa naturligtvis godtog. Att Kommissionen aktivt arbetade för striktare censur i ett val, som direkt angick dess arbete och policies, är självfallet en överträdelse av demokratisk kutym. Det säger något om EUs attityd till de europeiska folken, att sådant beteende godtas. Att följa DSA och fastställda regler och bestämmelser för censuren är idag inte frivilligt för plattformarna. Beträffande arbetet under valtider är JCARs omdöme följande: "The European Commission has issued de facto binding political censorship rules for European elections". Plattformarna lyder vanligen de instruktioner, som de får vid sina kontakter med EUs personal, pga de olika hot som finns vid olydnad.

Det rumänska valet 2024

Kommissionens beteende visar dess uppenbara intresse att motverka EU-kritiska partier och opinioner, och dess inflytande omfattar numera självfallet regeringar och rättsväsende. När en starkt EU-oppositionell politiker – Călin Georgescu – vann första omgången av rumänska presidentvalet och syntes ha goda utsikter att vinna den andra, sades säkerhetstjänster i Rumänien ha upptäckt, att Ryssland genom 25 000 konton i TikTok bedrivit en systematisk påverkan på den inledande valomgången. TikTok kunde dock snabbt fastställa, att sådana konton och en sådan samverkan inte funnits eller skett, vilket företagets interna undersökning och dokument visade. Den mindre påverkan som skett hade genomförts av andra rumänska partier men inte från Rysslands sida. TikTok framförde snabbt denna information till myndigheter och Kommissionen, vilka dock inte brydde sig om materialet. Istället stoppade Högsta Domstolen i Rumänien den andra valomgången beroende på den påstådda inverkan av Ryssland. I det presidentval, som sedan genomfördes 2025, tilläts Georgescu inte delta, och en EU-vänlig politiker vann naturligtvis. Detta visar då på åtgärder från EU, som i kraft gick långt utöver de censuringrepp som Kommissionen vanligen genomför för att främja EU-vänliga partier. Framtiden får utvisa om handlandet här främst berodde på antingen att Rumänien är ett för EUs befolkning rätt okänt land (vilket ökade handlingsfriheten), eller att det var ett engångsbeslut, eller om klart EU-skeptiska kandidater inte längre godtas i de högsta positionerna i medlemsstaterna.

Utnyttjandet av NGOs

Användningen av NGOs som vakthundar för den detaljerade granskningen av plattformarna i ett speciellt land mångdubblar förmågan att observera även små avvikelser från "tillåtna" yttranden på nätet. Sådana NGOs sägs av EU vara objektiva, men eftersom de är utvalda av EU för övervakning kan det betvivlas. De är naturligtvis vänsterorienterade. De kan vara Trusted Flaggers eller arbeta inom EUs Rapid Response System och då ställa krav med prioritet på plattformarna. Dessa NGOs är troligen ofta beroende av offentlig finansiering.

Några slutsatser

I och med att censurorganisationen inom EU inte ens dragit sig för partiska åtgärder av det slag, som kommenterades ovan, bekräftas dess politiska orientering. Från att inledningsvis dess karaktär av ett internt tullfritt område gjorde EU populär inom europeisk höger, har dess senare lagstiftningsarbete, policies och fientlighet mot självständiga nationer och nationalism gjort EU till ett vänsterprojekt. Det som motarbetas och censureras bort enligt ovan som Borderline är t ex genomgående fullt legala högeråsikter. Sådant beteende och EUs mål att ta över den politiska makten från självständiga nationer gör, att organisationen blivit en fiende till europeisk höger. Det är beklagligt, att många borgerliga partier inom Europas länder ännu inte insett detta. Beträffande de aktiviteter, som granskats här, framgår tydligt, att de aktiva inom censurområdet tolkar regler ytterst fritt och brett och ofta troligen i överensstämmelse med sin ideologiska övertygelse. EUs ledning avser också att alltmer bygga ut systemet, vilket medför att traditionell yttrandefrihet får ett alltmer begränsat utrymme.

Sådant beteende och EUs mål att ta över den politiska makten från självständiga nationer gör, att organisationen blivit en fiende till europeisk höger.

En viktig fråga är, om Europa rör sig och snart gränsar mot ett system för övervakning av yttranden på nätet, som mycket liknar dem diktaturer använder. Genom att successivt vidga definitioner såsom avseende Hate Speech och omfånget av Borderline-området, tvingas kritiken av dagens samhälle bli allt mera begränsad. Dessutom finns också tydliga tecken på, att EU önskar vidga sitt inflytande över nätet territoriellt, och att man ser det som önskvärt att europeisk lagstiftning i detta avseende gäller i andra delar av världen. Detta är säkerligen ett mål också för FN och allmänt globalister i världen. Dessa personer och organisationer förstår ju, att begränsningar av yttrandefriheten är vital för deras möjlighet att nå sina mål. Så EUs verksamhet på detta fält är – förutom att vara en europeisk katastrof – också en del i byggandet av den mardröm, som politisk globalism innebär. Dan Ahlmark

Källor och referenser: ¹ European Commission against Racism and Intolerance (ECRI), General Policy Recommendation No 15 on "hate speech" 8.12.2016 ² Disinformation, as defined by the EU, refers to false or misleading information that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communications. The EU aims to combat this issue through various strategies, including the EU Code of Practice on Disinformation, which seeks to enhance transparency and accountability in digital platforms.

EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1

Dan Ahlmark — Tue, 31 Mar 2026 15:22:50 +0000

Flera skäl anförs för att Europeiska Unionen skapat ett system för censur av sociala medieplattformar. Ett viktigt sådant var att skapa likartade regler och bedömningar av innehållet i sociala media över hela Europa. Användare av sociala media skulle också få hjälp att förstå varför visst material hindrades av olika plattformar. En viktig orsak var också att politiker och intressenter såsom medlemmar av EUs institutioner såg faror i att sociala media utnyttjades på ett okontrollerbart sätt av kommersiella, politiska och kulturella intressen. En enhetlig lagstiftning och tillämpning av offentliga regler skulle kunna eliminera faror av många slag och skapa en likformighet i behandlingen av information och åsikter i hela Europa. Dessa utgör de formella skäl som anförs för de införda reglerna. I Digital Services Act (DSA), antagen 2022, sägs att målen för dess regler syftar till att skapa en säkrare miljö och etablera ett ansvar för digitala tjänster. Mot bakgrund av de första årens tillämpning av regelsystemet kan dock ett annat syfte klart urskiljas. EU-kommissionens långsiktiga mål är att få unionen att utvecklas mot en federal statsbildning. Att hålla kontroll över motståndet mot EUs strävanden kan därför också vara ett informellt – och viktigt – syfte med censursystemet. Detta förnekas självfallet av alla befattningshavare inom EUs administration.

Delar av systemet

Den verkliga bakgrunden till skapandet av ett effektivt digitalt censursystem inom EU var – vid sidan av de angivna målen – följande, enligt den juridiska kommittén i amerikanska representanthuset (JCAR)¹, som noggrant undersökt tillämpningarna av regelsystemet. Kommitténs intresse orsakades främst av att EUs regler påverkade plattformarnas arbete att tillämpa sina egna regler för publicering i USA, med dess starka skydd för yttrandefriheten. Kommittén sade att internet "... threatened the established political order, and by the mid-2010s, the political establishments in the United States and Europe sought to counter rising populist movements that questioned deeply unpopular policies such as mass migration. ... starting in 2015 and 2016, the European Commission began creating various forums in which European regulators could meet directly with technology platforms to discuss how and what content should be moderated .... nonpublic documents produced to the Committee show that for the last ten years, the European Commission has directly pressured platforms to censor lawful, political speech in the European Union and abroad". (Sid 2)² The EU Internet Forum (EUIF) bildades 2015 för att "address the misuse of the internet for terrorist purposes". Det var en viktig komponent i det system som byggdes upp. Forumet blev dock ett medel brett inriktat på legalt politiskt tal, och EUIF sammanför "American and European conservatives with jihadists and white supremacists and telling platforms to censor them all. Sid 96". Det ger också råd om hur man bäst censurerar "borderline content. Sid 96", vilket är legalt innehåll på nätet gällande exempelvis kritik av EU och allmän populistisk retorik. Det följande året infördes en "Code of Conduct on Countering Illegal Hate Speech Online" som de sociala plattformarna skulle följa. Två år senare infördes "Code of Practice on Disinformation", enligt vilken plattformarna skulle minska graden av "synbarhet" för oönskade inlägg som utgjorde s.k. desinformation. Att efterfölja dessa två regelsystem är numera praktiskt sett obligatoriskt för plattformarna (Sid. 38). Samtidigt började stora EU-nationer att genomföra egen nationell censur. År 2022 skapades en fast organisation för EUs arbete att genomföra olika regler via samverkan med plattformarna, och DSA³ trädde i kraft 2023. Särskilda regler infördes i denna viktiga lagstiftning gällande valperioder: DSA Election Guidelines. I den alltid pågående censuren pressar EU-kommissionen och medlemsstaternas censurmyndigheter plattformarna att särskilt censurera åsikter från höger (i USA kallade "conservative") och anti-etablissemangskällor (Sid 96). I samband med Disinformation Code och DSA Election Guidelines skapade Kommissionen ett "Rapid Response System" för att snabbt kunna ingripa i samband med val. Speciellt utvalda faktagranskare – t.ex. NGO:er – har rätt att med prioritet begära av en plattform att denna censurerar visst material. Faktagranskarna är pålitligt censurvänliga och vänsterorienterade. Medverkan i dessa grupper och andra skapade av EU hävdades vara frivillig, liksom de åtgärder som diskuterades. JCAR drog dock efter analys slutsatsen att: "The 'voluntary' and 'consensus-driven' European censorship regulatory regime is neither voluntary nor consensus-driven". (Sid 6) Genom hotet att bötfälla företagen med maximalt 6% av dess årliga försäljning i världen kan EU tvinga fram önskat beteende. Böterna för Musks X nådde i år inte riktigt upp till det beloppet. Vid sidan av böter finns ett flertal andra åtgärder: ändringar i algoritmer, lägre ranking och synlighet, ej betalt innehåll och liknande metoder.

Exempel på tillämpningar av existerande regler

De som inom EU-kommissionen genomför censurarbetet bedöms av JCAR se på befolkningarna på följande sätt: "They think … citizens are stupid, unable to decide for themselves what to believe and what not to". En sådan syn torde gälla även censorerna inom olika länder. Inför det första valet – i Slovakien – efter att DSA införts, fick plattformarna exempelvis information om att "befolkningen tenderar att tro på konspirationsteorier och falska beskrivningar". Att radikalt och falskt underskatta människors förmåga att bedöma och värdera information är troligen den ursäkt censorer behöver för att utan samvetskval utföra sitt arbete. Den största faran med EUs censur är att medborgarna inte får relevant information om viktiga ämnen som kan förändra deras val – gällande antingen deras eget land eller EU i dess helhet. Myndigheter, både nationellt och i EU, tystar dem man betecknar som motståndare. Detta syns gälla i särskilt tre fall: (A) åsikter om nationell suveränitet och/eller EU-medlemskapet, (B) klart högerinriktade åsikter, eller (C) kritiska åsikter om den ideologiska blandning av postmodernism, kritisk teori och delar av marxism som ofta kallas kulturmarxism⁴ – en ideologi som EU stöttar eftersom den samverkar med EUs mål. EU-kommissionen har det dominerande målet att skapa en federal union, vilket en betydande minoritet av medborgarna i många medlemsstater ogillar. Partier och anhängare som motarbetar EU kan naturligen av kommissionens och många medlemsstaters digitala övervakningspersonal ses som fiender. Eftersom en del av motståndarna dessutom hyllar traditionellt frihetliga, klassiskt liberala eller höger-libertarianska åsikter, blir fiendskapen inte mindre till sådana rörelser och skribenter. Att censuren främst riktas mot material som strider mot de censur-anställdas egna åsikter hjälper dem sannolikt att med gott samvete utföra sitt uppdrag. Även satirer och memes elimineras. Om man vill ha en bild av åsikterna inom EUs organisation räcker det att granska dem som dominerar i de NGO:er EU använder för sitt Rapid Response System – deras klara vänsterinriktning är talande för hela censurorganisationen. I workshops ledda av EUIF 2022 använde man en amerikansk tankesmedja för att varna för inflytelserika konservativa skribenter som Jordan Peterson och Ben Shapiro – vars arbete klart ligger inom det legalas ram – med hänvisning till att de på nätet tjänade som inkörsport för "anti-feminist, misogynistic, and Manosphere content. Sid 93f". Genom att viktiga begrepp som dis-/mis-/mal-information i många fall saknar praktiskt klara och användbara definitioner, påverkas hanteringen av censurfrågorna. Vem som beslutar blir mycket viktigt, och subjektiviteten ges för stort spelrum. Detta är fördömligt beträffande så politiskt känsliga frågor. Fortsättning i Del 2.

Källor och referenser: ¹ The Foreign Censorship Threat Part II – judiciary.house.gov ² Alternativ länk via Scribd (om hinder att nå rapporten) ³ Digital Services Act – EUR-Lex ⁴ Om kulturmarxism – Newsvoice

Parisdeklarationen och det sanna Europa – Del 4

Dan Ahlmark — Thu, 12 Feb 2026 15:18:39 +0000

Bland de huvudfaktorer som bär ansvaret för den ideologiska upplösningen i europeiska länder bör naturligen förändringen av utbildningsinstitutionerna nämnas. Det gäller både skolsystem och högre utbildning. Parisdeklarationen* talar om vad som är kulturmarxismens** erövring av universiteten genom bland annat ideologin ”kritiskt tänkande” (se Del 2 stycke 1), ”som framför allt består i ett enfaldigt förkastande av det förflutna. En gång var den rigorösa disciplin som yttrar sig i intellektuell ärlighet och objektivitet en ledstjärna för den europeiska andan²¹”. Vad vi nu finner är ”en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”²¹. Kulturmarxismen**, ett namn som PD dock inte använder för ideologin, orsakar just omdömet att universiteten bär en stor skuld till den traditionella kulturens upplösning. Detta innebär ju att en förnekelsekultur har fått fäste. Utbildningsväsendet måste därför reformeras snabbt. Övertagandet av fakulteter beskrivet i inledningen av Del 2 genomfördes av kulturmarxistiska lärare och administratörer. Man måste därför tillsätta nya universitetsledningar och ”reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur”.

Försvaret av högkulturen och det gemensamma arvet

PD tar också upp högkulturen, ett populärt angreppsobjekt för kulturmarxister: ”Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra som vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda³²”. Man påpekar att detta kräver en ny generation av både konsumenter och mecenater. Under alla förhållanden har företag och byråkratier inte visat sig vara lämpliga för uppgiften att ta ansvaret för konst. Invandring pekas dock ut som bara ett skäl till konflikter i samhället. ”Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet²⁹.” Man hyllar däremot allmänt den politiska och könsjämlikheten i samhället och säger att de internationella mänskliga rättigheterna måste skyddas. ”En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning. En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande²⁹”. PD tar sedan modigt ställning för ett antal traditionella synpunkter på både personlig och allmän kultur genom att hävda:”…Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. …Vi måste återställa en moralisk kultur³⁰”.

Kritik av det moderna civilsamhället och den falska friheten

Det falska Europas prestationer är i sig inte mycket att skryta över. PD nämner bland annat: ”Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv¹⁴”. Man kan hävda att dessa ”friheter” är följden av en i väst fortgående kulturell förändring som skulle ha kommit oavsett om EU funnits eller ej. Om man med ”självuttryck” och att ”vara sig själv” avser kulturmarxistisk könsideologi inklusive transideologi är frågan om sådan ”frihet” har något värde. Om termen ”vara sig själv” avser någon principiellt baserad individualism kränks sådan ofta av EU, så det torde inte vara fallet. PD kallar detta att en falsk frihet råder. Dess syn på det civila samhällets utmärkande egenskaper är kritisk. Man talar bland annat om utsvävningar och hedonism, färre äktenskap och lägre barnafödande samt samhällets sönderfall i individualism, isolering och mållöshet (faktorn individualism kommenterades i Del 2). Vad man finner sägs vara tomheten i en konsumtions- och mediedriven kultur, som är fylld ”sociala medier, lågpristurism och pornografi¹⁵”. I bedömningen av denna del av PD är det självfallet svårt att karakterisera EU-befolkningarnas privatliv och konsumtion rättvist och kritik av dessa storheter leder nog ofta fel. En faktor är att det inte finns några bra mått på frekvensen av de flesta av ovan angivna aktiviteter jämfört med tidigare generationers vanor. Vad vi klart upplevt är moderna mediers allomfattande och oavbrutna information om alla skandalösa aktiviteter i samhället, som kan väcka uppmärksamhet och upprördhet. En annan är att vissa företeelser som till exempel olika sociala medier gäller nya tjänster med allt som detta innebär, och där målgrupperna därför ännu inte funnit sin grad av och balans i uppmärksamhet och intresse. Det är inte fel att beskriva de sista 30 åren som fullständigt omvälvande gällande människors beteende och aktiviteter under sin fritid. Ytterligare en eller två decenniers utveckling kan kanske förändra bilden. Framväxten av nya samhälleliga ideologier och ideal kan självfallet tillföra nya förväntningar och mål och därför leda till ett nytt beteende hos kommande generationer. EU:s inflytande i många avseenden har passiviserat eller – hos yngre personer – eliminerat nämnvärda delar av traditionell kultur, vilket klart medverkat till den kulturella utveckling man beklagar. Förnekelsekulturen är en del av kulturmarxismen och bör kraftfullt motarbetas. Andra politiska inriktningar som multikulturalismen har sina effekter, och socialistpartier och sådana rörelser intresserade av att riva ned det traditionella samhället har gjort sitt. De olika orsakerna kräver olika motåtgärder och man kan förvänta sig att det sanna Europa genomför sådana. Skälen till exempelvis lägre nativitet är komplexa, men en offentlig insats av något slag är välkommen. PD fäster stor vikt vid familjebildning och barnafödande. Man betonar familjens enorma betydelse för barnen och skriver: ”Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling³³”. Det förtjänar därför samhällets stöd.

Annan möjlig politik i det sanna Europa

Ekonomiska områden behandlas knappast i PG, men man gör några inhopp. Det är oklart vad som i sektion³¹ beträffande marknadsekonomin menas med uttrycket att vi inte kan tillåta att allting säljs. Det verkar ju vara en självklarhet för de flesta, och uttalandet är för allmänt för att hjälpa oss att dra upp de lämpliga gränserna i detta avseende. Att marknader som sägs är helt beroende av rättsstaten är också en självklarhet, liksom att den senare aldrig kan ha ekonomisk effektivitet som högsta mål. Vad som menas med att marknader fungerar bäst om de är inbäddade i starka sociala institutioner spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper är oklart. Det verkar uppenbart att spontant organiserade starka sociala institutioner inte är uppbyggda utifrån marknadsprinciper. PD säger att suveräniteten kan hotas av globala företagsjättar vilket är både möjligt och troligt, men varje icke-korrumperad stat torde kunna hantera detta och inte ge efter för utpressning. Att nationer kan och bör samarbeta just för att behärska de globala företagens ”arrogans” kan vara lämpligt, men beror helt på vad det gäller. ”Språket är ett känsligt instrument, som trubbas av, när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens²⁵”. Kulturmarxismen bär här en stor skuld, och ”vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik²⁵”. Gruppen tar mot slutet upp den nya politiska kraft, som traditionella partier och media försöker smutskasta och kalla ”populism”. Medan PD säger sig ha reservationer, tilläggs att ”Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta³⁴”. Så en slutsats är att PD accepterar de nya nationalistpartierna, vilket många konventionella borgerliga hittills dragit sig för. Man säger avslutningsvis att det ansvarsfulla politiska framtidsalternativet är det sanna Europa (såsom det beskrivits i Parisdeklarationen)³⁵. Det innebär bland annat att man förnyar den nationella suveräniteten och lever ”tillsammans i fred som ett nationernas Europa³⁶”. För att kunna överlämna till våra barn alla ädla ting som vi själva har fått i arv, ber författargruppen ”alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser³⁶”.

Källor och referenser: * Parisdeklarationen (Svensk översättning finns) ** Newsvoice - Kulturmarxism är ett utmärkt namn för dagens dominerande vänsterideologi *** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen