Googles och YouTubes oerhörda makt i dagens samhälle har hamnat alltmer på tapeten. Google når, tillsammans med sin videoplattform YouTube, miljoner människor i Sverige som använder företagets tjänster, eftersöker information och tar del av det enorma utbud som skapas av privatpersoner och organisationer världen över. Google är ett av världens största och mäktigaste företag med enorma ekonomiska resurser.

På Kungsbron 2 i centrala Stockholm ligger Googles huvudkontor i Sverige. Det är dock inte synligt för någon sett utifrån trots att företaget nyttjar i stort sett hela byggnadsdelen. Väl skyddat bakom två slussar, dit ingen besökare tar sig utan särskilda passerkort och koder, ligger receptionsdisken. Kameror övervakar varje steg du tar i och utanför byggnaden och innanför döljer sig ett av världens största och mäktigaste, men också mest ansiktslösa företag.

Nya Dagbladets reportrar som tillsammans med tidningen NewsVoice gör ett besök på huvudkontoret lyckades ta sig in till receptionen. Vi söker Anna Wikland som är Googles Sverigechef. Hon är den som efter Expressens häxjakt på företaget personligen sett till att Granskning Sverige och flera andra medborgarjournalistiska kanaler på YouTube censurerats och raderats.

Vi vill tala med Wikland om den bekymmersamma utvecklingen på nätet där agendasättande medier, som just Expressen och Dagens Nyheter, lyckats skapa en sådan position att de är med och dikterar vilka röster som skall få komma till tals och vilka som ska tystas via plattformar som YouTube. Hur ser det ut med Googles och YouTubes oberoende och nätneutralitet? I vilken mån ska medieföretag som Expressen och DN överhuvudtaget få påverka vad som får tillgängliggöras på populära plattformar som YouTube inom lagens ramar?

De var några av de frågor vi ville ställa till Wikland. När vi väl lyckas ta oss till receptionen möts vi inte av någon välkomnande personal utan istället finns där omedelbart uniformerade väktare som vill hindra en av våra fotografer att filma, också i själva receptionen har man ersatt en del av personalen med väktare. Under hela det två timmar långa besöket hos Google får vi bara tala med en enda person officiellt för företagets räkning. Det är kvinnan i receptionsdisken som med en tvekande röst bekräftar att vi faktiskt befinner oss på huvudkontoret.

Anna Wikland är inte tillgänglig får vi veta, inte heller presschefen Farshad Shadloo. Googles huvudkontor vill inte ta emot något meddelande, inte lämna ut något telefonnummer eller någon mejladress till cheferna.

Det visar sig att ett av världens största företag inte har någon officiell presskontakt eller något telefonnummer för presskontakter, ej heller har de någon mejladress för presskontakter. Istället hänvisar man kort och gott till Google.com. På Google.com finns det dock inte någon möjlighet att komma i direktkontakt med en pressavdelning.

Google har kort och gott valt att utestänga alla kontakter med omvärlden som man själv inte initierar. Bilden av det ansiktslösa företaget blir alltmer tydligt när man skrapar på ytan.

Vi försöker ställa frågor till personal på väg till kontoret och anställda som rör sig i byggnaden. Vi möts av en total tystnadskultur. Stämningen blir närmast kuslig när man rör sig mellan våningsplanen och försöker tala med människorna som är anställda på den amerikanska IT-jätten som dagligen inverkar på människors liv i Sverige.

De flesta svarar inte alls på tilltal, vänder ryggen till eller påstår att de inte jobbar på Google trots att de går rakt in på huvudkontoret. Till slut får vi veta, av en engelskspråkig person som är anställd på företaget och som stannar till och pratar med oss, att anställda måste ha särskilda tillstånd för att prata med media. Vi vill ställa frågor av allmän karaktär, men det hjälper inte. Väktarna agerar samtidigt grindhundar på företaget när de går före de anställda och ser till att de inte pratar med oss och stänger snabbt igen dörrar till höger och vänster. Det är en orolig stämning på företaget. Flera av de anställda verkar ha blivit förvarnade om vår närvaro.

I receptionen förstår vi att ”larmet” har gått på företaget. En engelskspråkig kvinna som verkar vara någon form av säkerhetssamordnare informerar alla som kommer in om vår närvaro. Man verkar befinna sig i någon form av beredskapsläge. En öppensinnad kvinnlig anställd börjar plötsligt tala med oss i en dörröppning. Hennes öppenhet upptäcks snabbt av en väktare som föser in henne och smäller igen dörren till kontorsvåningen.

Några svar får vi inte ifrån någon. Varken företagsledningen, säkerhetsansvariga, receptionister eller övriga anställda vill svara på en enda fråga. Är detta företagskulturen som råder på Google eller hade alla anställda larmats om att oberoende medier fanns på plats som inte var ”godkända”? Det får vi aldrig veta.

Helt säkert är att den ansiktslösa bilden av den växande IT-kolossen förstärkts. Det mänskliga intrycket har blivit ännu kallare. Anonymiteten och distansen till den vanliga kunden och konsumenten har blivit allt större i takt med att företaget fortsatt att växa.

I andra ändan förstärks samtidigt Googles band till regeringar och etablerade medier som via påtryckningar eller på frivillig väg tillåts diktera vilka sökresultat som ska få visas när du söker på Google.com och vilka röster som skall få höras och synas på YouTube. Det handlar i allt större utsträckning om en politiskt motiverad ”värdegrund”, snarare än om objektiva förhållningsregler, tydliga policys och lika principer för alla som vill nyttja internet och yttrandefriheten.

Den senare är mer hotad än någonsin. Vårt besök på Google visar tydligt vart utvecklingen är på väg. Det fria och öppna internet som vi känner det kommer dock inte att upprätthållas av Google och Facebook, utan av de nya konkurrenter som kan uppvisa samma framåtanda som dessa tidigare nämnda företag en gång hade, men som samtidigt håller fast vid principer om öppenhet, yttrandefrihet och fri information. Principer som en gång gav dessa företag allmänt erkännande.

Om det är just alternativen DuckDuckgo, Vk.com, Bitchute eller DTube som är framtidens ersättare till Google, Facebook och YouTube är kanske för tidigt att säga. Helt klart framgår dock att Google och Facebook befinner sig i en återvändsgränd där brotten mot egna grundprinciper kommer att bli deras fall.