Det var en gång ett litet, lyckligt land. De som bodde där, slet ont men höll sams och mådde bra. Detta var före den stora invasionen. Folk välde in över haven, berg och sjöar.
I det lilla landet fanns två byar, Lyckodalen och Svartsved. Svartsved var ett klart avvikande ställe. Folk vilade sig eller blev fredlösa. De nya bosatte sig i stora skaror i Svartsved. Endast en liten, stilla å skilde de två byarna åt. De som kommit över haven lockades av ljuset i Lyckodalen. De hoppade över ån och satt och vilade sig i Lyckodalen. Tittade på de som jobbade i sitt anletes svett. Kungen i landet hade bestämt, att de nya var så trötta, att de måste få vila sig och ändå få betalt. Detta retade naturligtvis de som slet ont och måste betala skatt till kungen.
De som kommit över haven upptäckte snart Lyckodalens värdshus. Där gick man och vilade sig till långt in på nätterna. Några som kommit över bergen hade tagit över värdshuset. Ett ställe där Lyckodalens innevånare hade träffats och trivts. Nu var det slut med detta. Ägaren anställde medbröder till de nya och de stängde vägen för Lyckodalens innevånare. Detta var mot lagen. Lyckodalens innevånare var förundrade.
En delegation vandrade iväg till Rosenborgen där kungen bodde. De klagade sin nöd för kungen. Kungen utbrast: ”Ni har jobbat och slitit, men Ni har fått det alldeles för bra. Vi måste vrida klockan tillbaka minst 150 år. Även om våra gäster måste vila sig eller bli fredlösa. Jag drabbas inte här i Rosenborgen så jag bryr mig inte! Och det finns många av de mina som tjänar guld på invasionen och de behöver heller inte slita ont!”
Bedrövade återvände delegationen till Lyckodalen. Man tände en vårdkase. Skickade ut fackelbärare till häst och meddelande “Rid i natt. Vårt land är i fara!”
Per-Arne Almgren
