Valgranskning: Så blev Sverigedemokraterna en del av systemet

Skådespelaren och samhällsdebattören Stefan Sauk går till hårt angrepp mot det politiska spelet inför valet. I ett långt samtal menar han att makthavare, medier och företagens värdegrundsarbete tillsammans har trängt undan både saklighet och ett friare offentligt samtal.

I podcasten Gröning & Blomgren utanför, som publicerades av Svenska Epoch Times den 20 augusti, talar Stefan Sauk om vad han ser som en allt mer ängslig politisk kultur.

I programmet lyfter han bland annat fram kritikens värde, ifrågasätter energipolitiken och efterlyser ett vuxnare sätt att möta människor som gör fel.

Stefan Sauks egna tolkningar står tydligt i centrum i samtalet: en folkligt formulerad uppgörelse med maktens språk, symbolpolitik och det han beskriver som ett svenskt behov av att rätta in sig i ledet.

Han inleder med valrörelsen, vars löften och utspel han uppfattar som ett skådespel långt från de frågor som avgör landets riktning.

Kritiken riktas inte bara mot enskilda partier, utan mot själva sättet på vilket den politiska klassen konkurrerar om väljarnas uppmärksamhet.

"Politikerna" skapar föraktet

Stefan Sauk säger att han undviker delar av valrörelsen eftersom han blir både arg och orolig av nivån. I stället för politisk förnyelse ser han ett spel där personangrepp, inövade budskap och löften utan ordentlig genomlysning tar över.

— Det som är bäst på att spä på politikerföraktet, det är politikerna själva.

Hans invändning går längre än den vanliga kritiken mot "tonläget". När politiker snabbt byter hållning, eller när stora systemförändringar presenteras som enkla förhandlingsvinster, försvinner enligt honom den granskning som borde hjälpa människor att förstå följderna.

I samtalet tar han upp förslaget om ett förstatligande av sjukvård och skola som exempel. Oavsett vilken slutsats man har i den sakfrågan reagerar Sauk på det han uppfattar som en frånvaro av följdfrågor i bevakningen.

— Där har vi ett svart hål av inkompetens, säger Jan Blomgren om journalistikens reaktion på de stora löftena.

Invändningen träffar en central fråga.

Om en politisk reform ändrar ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och regioner bör den inte kunna säljas som en snabb bytesaffär mellan partiledare. Väljarna behöver få veta vad som flyttas, vem som får makten och vem som bär kostnaden när systemen inte fungerar.

Stefan Sauk drar resonemanget till demokratin själv och argumenterar provocerande för ett slags röstkort.

Förslaget är knappast förenligt med den allmänna och lika rösträtten, men han använder det för att sätta fingret på ett reellt problem: ett politiskt system som förutsätter informerade medborgare men samtidigt belönar kampanjens förenklingar.

— En riktig demokrati kräver ju medborgare som är kunniga, pålästa och har en uppfattning som baseras på fakta, inte på känslor.

Energipolitiken symbol för ett större misslyckande

Det andra stora spåret i samtalet är energi- och klimatpolitiken. Här riktar han särskilt skarp kritik mot Miljöpartiet, men också mot en bredare politisk kultur som han menar har prioriterat signalvärden framför konsekvensanalys.

Han återkommer till kärnkraftens avveckling, till frågan om planerbar el och till hur landsbygdens villkor ofta behandlas. Sauk gör flera långtgående påståenden om bland annat vindkraft, skogsbränder och klimatpolitikens drivkrafter.

Uppgifter som bör bedömas var för sig och kan inte tas som fastslagna enbart för att de förs fram i en intervju. Kärnan i hans kritik är dock tydlig: politiker som säger sig värna klimat och industri måste också redovisa hur elsystemet ska fungera när produktionen varierar och efterfrågan växer.

— Var är fakta någonstans? frågar han, efter att ha beskrivit vad han ser som ett känslostyrt samtal om klimatet.

Frågan är särskilt relevant eftersom energipolitiken just nu är under omprövning. Regeringen arbetar för ny kärnkraft och har lagt fram flera förslag för att underlätta etableringar, samtidigt som det politiska grälet om kostnader, risker och elbehov fortsätter.

Det gör Sauks grundkrav rimligt även för den som inte delar hans slutsatser: visa beräkningarna, pröva alternativen och låt inte ett politiskt varumärke ersätta en öppen konsekvensanalys.

Han beskriver dessutom en klyfta mellan storstädernas politiska ideal och människor som arbetar i jordbruk, skogsbruk eller är beroende av bilen. När regler och omställningskrav utformas långt från vardagens praktiska begränsningar riskerar de enligt honom att bli ett uttryck för förakt snarare än omsorg.

— Det finns inga som röstar på Miljöpartiet som är bönder och som bor på landsbygden och som lever och verkar i naturen.

Uttalandet må ha en ton av generalisering, men den pekar mot den representativitetsfråga som ofta göms bakom ordet omställning: vilka får definiera problemen och vilka förväntas bära de konkreta uppoffringarna?

Brommafrågan ett test av politisk hederlighet

I programmet blir Bromma flygplats en annan symbolfråga för Stefan Sauk.

Han kopplar ihop nedläggningsplanerna med samma slags politik som han menar har drivit fram kärnkraftsavvecklingen: först görs verksamheten svårare eller dyrare, sedan presenteras nedläggningen som oundviklig.

Sauk hävdar att Bromma är både en viktig del av Stockholms beredskap och en redan gjord investering.

Han pekar på flygplatsens funktion för ambulansflyg, helikoptrar och mindre flyg och vänder sig mot tanken att en huvudstad utan en flygplats nära staden självklart skulle vara ett framsteg.

— Bromma flygplats är nyligen renoverad för en och en halv miljard.

Det konkreta beloppet och hans övriga uppgifter om beslutsgången behöver kontrolleras mot offentliga underlag. Men Sauks politiska poäng är större än den enskilda flygplatsen.

Om politiken först låter infrastruktur förfalla, eller lägger regler och kostnader på den, kan samma politiker därefter hänvisa till den nya ekonomiska verkligheten som skäl för att avveckla den. Då försvinner möjligheten till en ärlig diskussion om vad man faktiskt velat uppnå från början.

Han går också hårt åt flygskammen och den urbana moralism han förknippar med Miljöpartiet.

När svenskar förväntas avstå från resor, bilkörning och andra vardagliga möjligheter, samtidigt som Sveriges utsläpp bara är en liten del av det globala sammanhanget, ser Sauk det som en politik som främst disciplinerar den egna befolkningen.

— Vi gör oss själva urarva, urfattiga, säger han och målar i kärnfulla ordalag upp ett Sverige som riskerar att byta modern infrastruktur mot symboliska uppoffringar.

"Vi är ett torparfolk"

Den kanske mest folkliga och samtidigt mest obekväma delen av Sauks analys handlar om svenskarna som folk.

Han spekulerar i varför så många accepterar svaga politiska besked, sena omsvängningar och ett samhällsklimat där avvikande röster snabbt misstänkliggörs.

— Vi är torparfolk. Vi har liksom skammen på ryggen, säger han.

Han ger ingen historisk analys i vetenskaplig mening, utan målar upp en bild av en nationell självuppfattning: vanan att inte göra väsen av sig, att hellre försöka passa in än riskera att bli besvärlig.

Han menar att den hållningen gör människor lättare att styra med skam, med löften om att vara "bäst i klassen" och med rädsla för att hamna utanför den godkända gemenskapen.

Han kopplar detta till ett samhälle som enligt honom blivit mer konformistiskt och mindre levande. Efter resor utomlands får han, säger han, känslan av att Sverige förändrats i fel riktning.

— Det börjar bli gråare och gråare, och det är släckt i lampan.

Här träffar han en oro som är svår att mäta i tabeller, men som många känner igen: att det offentliga språket blivit mer försiktigt samtidigt som de stora besluten upplevs allt mer avlägsna. Det handlar inte bara om vad människor får säga, utan om huruvida de längre tror att det är meningsfullt att säga det.

Stefan Sauks mest mörka formulering kommer när han talar om en utveckling som han inte ser någon enkel väg ut ur. Han uttrycker inte en önskan om sammanbrott, utan en frustration över ett system där varningssignalerna inte tas på allvar förrän konsekvenserna blivit omöjliga att bortse från.

— Kanske bara bra: låt skiten gå åt helvete så får vi nyst på alltihopa, säger han.

Den brutala formuleringen förklarar samtidigt varför hans resonemang får genomslag. Han talar inte som en utredare som väger varje ord, utan som någon som är less på ett samhälle där institutioner enligt honom hellre administrerar missnöjet än angriper orsakerna.

Därför blir hans återkommande försvar för kritik artikelns röda tråd: utan människor som säger emot i tid riskerar systemet att fortsätta tills verkligheten själv tvingar fram förändringen.

Tystnadskulturen

Det mest intressanta i programmet är kanske ändå Sauks resonemang om tystnadskultur.

Han menar att myndigheter och stora företag har byggt upp regelverk där människor riskerar att sorteras bort för fel ord, fel åsikt eller ett avsteg från en abstrakt värdegrund.

— Tystnadskulturen och det här med alla värdegrunder har ju blivit små fascistoida avdelningar.

Formuleringen kan beskrivas som typisk Sauk: avsiktligt hård och lätt att invända mot. Men det vore ett misstag att avfärda den utan att ta frågan på allvar.

När arbetsgivare, organisationer och myndigheter blandar samman professionellt ansvar med ideologisk likriktning skapas ett klimat där människor börjar tala för att undvika risk, inte för att klargöra vad som är sant eller klokt.

Här blir hans bild av kritik mer konstruktiv än den först kan låta. Han berättar om människor som får höra något obekvämt, blir sårade, men därmed också får chansen att rätta till det som inte fungerar. Något som står i motsats till både mobbning och inställsamhet.

— Det är mänsklighet för mig. Det är en vuxen mänsklighet, betonar han.

Hans poäng är att den som påpekar ett fel inte nödvändigtvis är fiende. Tvärtom kan vännen, kollegan eller medborgaren som vägrar applådera vara den som ger en människa eller en institution möjlighet att bli bättre.

I en demokrati gäller det också makthavare: kritik som sägs högt är ofta mindre farlig än en allmän uppgivenhet där människor slutar tro att deras invändningar spelar roll.

En av Stefan Sauks styrkor ligger inte i att han presenterar ett färdigt politiskt program. Den ligger i motviljan mot att acceptera den givna berättelsen bara för att den uttalas med rätt tonfall av rätt person.

Han kan av vissa upplevas som burdus, överdriva och dra iväg i associationer, men hans mest träffsäkra invändning handlar om ett offentligt samtal där för få vågar ställa den elementära frågan: Vad menar ni, och vad får det för följder?

När valrörelsen nu går in i sitt avgörande skede är det en fråga som förtjänar fler svar än slagord.

Stefan Sauks uppmaning är mindre ett försvar för cynism än ett krav på att medborgare, journalister och politiker ska sluta låtsas att ord saknar konsekvenser.