1986 avslöjades Israels kärnvapenprogram – även om landets myndigheter än idag vägrat att erkänna att man besitter några massförstörelsevapen. Det israeliska kärnvapeninnehavet har till och med kallats för ”världens sämst bevarade hemlighet” och började med fransk hjälp utvecklas under stort hemlighetsmakeri redan på 1950-talet.

Den israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu var den som avslöjade programmet i brittisk press, innan han kidnappades av underrättelsetjänsten Mossad, fördes hem till Israel igen och fick tillbringa de nästkommande 18 åren i israeliskt fängelse. Än idag är Vanunu förbjuden att lämna landet och har även dömts till flera kortare fängelsestraff på grund av ”förbjudna yttranden” kopplade till kärnvapenprogrammet.

Artikeln publicerades ursprungligen den 27 april 2024.

Hur många kärnvapen Israel faktiskt har är svårt att säga med säkerhet. 2008 spekulerade den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i att det vid tidpunkten handlade om minst 150 stridsspetsar ”eller ännu fler”.

Samson och filistéerna

Intimt relaterat till den israeliska kärnvapendoktrinen är det så kallade ”Samsonalternativet” – som syftar på Israels strategi för vedergällning i händelse av omfattande attacker mot det egna landet, eller i en situation då själva nationens existens bedöms som hotad.

Namnet är hämtat från den bibliske karaktären Samson, som förblindad och tillfångatagen av filistéerna till slut lyckades riva isär pelarna i det tempel han hölls fången – varpå taket störtade ner och dödade inte bara honom, utan också tusentals av de filistéer som plågat honom.

Samsonalternativet går enligt många bedömare ungefär ut på – att Israel skulle svara med omfattande kärnvapenattacker om man hotas existentiellt eller om exempelvis Jerusalem skulle bombas sönder och samman.

Hotade Nixon med kärnvapen

Redan 1967, i samband med sexdagarskriget, planerade Israel att detonera en kärnvapenladdning på ett berg i Sinaiöknen för att varna de omkringliggande arabstaterna i området. Detta kom dock aldrig att förverkligas, eftersom Israel genom konventionell krigföring kunde besegra sina motståndare.

Under Yom Kippur-kriget 1973 var det dags igen när den dåvarande premiärministern Golda Meir valde att utpressa USA och president Nixon genom att förbereda för och hota med att använda kärnvapen mot sina fiender – om inte USA omedelbart levererade krigsmateriel och hjälp av olika slag. Inte heller denna gång detonerades några atombomber – enligt bedömare helt enkelt för att Nixon gick med på kraven.

Enligt den prisbelönte granskande journalisten Seymour Hersh betraktade Israel under 1970-talet Sovjetunionen som det största hotet, och ett antal kärnvapenspetsar riktades också mot sovjetiska städer – samtidigt som Sovjet hade flera israeliska städer på sin lista över potentiella kärnvapenmål.

Hersh menar att kärnvapendoktrinen förändrades när högerledaren Menachem Begin tog makten 1977, och att det uppstod en ambition att inte bara skaffa ett stort antal kärnvapen för att reagera på en eventuell attack, utan också i syfte att ”använda Israels makt för att rita om den politiska kartan i Mellanöstern”.

”Makten att förgöra världen”

Den vanligast uttalade uppfattningen är trots allt att syftet med det så kallade Samsonalternativet är att slå ut eller utplåna stater som attackerar Israel. Andra går dock längre och argumenterar för att det istället handlar om att ”hämnas på världen” och att Israel, om man upplever ett existentiellt hot, vill orsaka så stor skada och förödelse som möjligt även för länder som inte är direkt involverade i attacken mot dem. Exempelvis den judiske professorn David Perlmutter vid Louisiana State University gav uttryck för en sådan hållning i LA Times 2002.

”Israel har byggt kärnvapen i 30 år. Judarna förstår vad ett passivt och maktlöst accepterande av undergången har inneburit för dem i det förflutna, och de har sett till att skydda sig mot det. Masada var inte ett exempel att följa – det skadade inte romarna ett dugg, men Samson i Gaza? Vad skulle tjäna den judehatande världen bättre som återbetalning för tusentals år av massakrer än en kärnvapenvinter. Eller bjuda in alla dessa tutande europeiska statsmän och fredsaktivister att göra oss sällskap i ugnarna?”, skrev Perlmutter.

”För första gången i historien har ett folk som står inför utrotning medan världen antingen fnissar eller tittar bort – till skillnad från armenierna, tibetanerna, de europeiska judarna under andra världskriget eller rwandierna – makten att förgöra världen. Den yttersta rättvisan?” frågade sig Perlmutter vidare.

”Störta världens pelare”

Den judiske författaren och journalisten Ron Rosenbaum menar även han att Israel, i ”efterdyningarna av en andra förintelse”, inte bara skulle kunna attackera sina angripare utan även ”störta världens pelare (attackera Moskva och europeiska huvudstäder till exempel)” med motivet att antisemitism i samband med tidigare förföljelser i historien måste hämnas. Även ”islams heliga platser” kan i en sådan situation attackeras med kärnvapen, menar Rosenbaum, som betonar att ”övergivande av proportionalitet är själva kärnan” i Samsonalternativet.

Den israeliske militärhistorikern Martin van Creveld ger uttryck för en liknande linje. I samband med den andra intifadan menade han att Israel hade ”hundratals kärnvapen” – och att dessa även kunde riktas mot europeiska huvudstäder som han menade fanns i skottlinjen för den israeliska militären.

”Vi har flera hundra atomstridsspetsar och raketer och kan avfyra dem mot mål i alla riktningar, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är mål för vårt flygvapen. Låt mig citera general Moshe Dayan: ’Israel måste vara som en galen hund, för farlig att störa’.

”Jag anser att allt är hopplöst vid det här laget. Vi måste försöka förhindra att det går så långt, om det överhuvudtaget är möjligt. Våra väpnade styrkor är emellertid inte de trettionde starkaste i världen, utan snarare de andra eller tredje starkaste. Vi har förmågan att dra med oss hela världen i fallet, och jag kan försäkra er om att det kommer att ske innan Israel går under”, deklarerade van Creveld vidare.

Jerusalem Posts journalist Gil Ronen har också beskrivit Samsonalternativet som ett sätt för Israel att utplåna sina fiender och ”eventuellt orsaka irreparabel skada på hela världen” i en situation då ”Israel står inför utplåning”.

Orubbligt stöd från Väst?

Eftersom israeliska makthavare inte ens vill bekräfta att man har kärnvapen – eller hur många det rör sig om, är det i nuläget förstås uteslutet att landets ledare samtidigt skulle tala klarspråk kring hur landets strategi vad gäller dessa är utformad. Vidare är det förstås osannolikt att Israel – eller något annat land för den delen, skulle medge att man har för avsikt att ”ta världen med sig om man faller” – även om så just skulle vara fallet. Så fungerar det sällan, även om exempelvis Rysslands president Vladimir Putin bland annat vid Oliver Stone besök i Moskva tillstod att han bedömer att ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och USA ”antagligen inte skulle ha några vinnare”.

Vad Samsonalternativet egentligen innebär i ett ”värstascenario” lär bli föremål för fortsatt diskussion – inte minst eftersom situationen i hela Mellanöstern fortsätter att bli allt mer riskabel och gå mot eskalation, där Israel nu attackerar iranska mål (och vice versa).

Västs stöd för Israel tycks fortsatt orubbligt – trots de tiotusentals civila dödsoffer som skördats i Gaza och larm från människorättsorganisationer om brott mot folkrätten. Kan detta förklaras blott av historisk lojalitet till Israel? Eller finns det någonstans eventuellt också en rädsla i bilden, en rädsla för att landets politiska styre, för att citera Moshe Dayan, faktiskt skulle agera ”som en galen hund” om man lämnade landet åt sitt eget öde?

Isac Boman