Aftonbladets Peter Kadhammar har varit på studiebesök i Estland. Det har nämligen pågått Nato-övning.

Det är på det hela taget en gemytlig tillställning, trots en underton av hotande krig:

– Under höga tallar äter vi kött med potatis eller ris. Kaffet är slut men det finns god yoghurt med små chokladbitar i till dessert, skriver Kadhammar i en krönika den 22:a maj.

Kadhammar återger hur Estlands premiärminister Kaja Kallas, som också närvarar, förklarar vad syftet med det övningen är:

– Vi förbereder oss så att vi kan försvara vårt land från första minuten och första centimetern, säger premiärminister Kaja Kallas som nyss hoppat ner från en pansarvagn med beteckningen IFV CV9035EE.

Det är allvar nu: ”Kaja Kallas är klädd i skinnjacka som släppt i sömmen på ryggen; denna vår finns inte tid till futiliteter”, framgår det av artikeln.

Kaja Kallas är tydligen en enkel ledare, fast besluten att skydda sitt land i en tid då den auktoritäre ledaren i öster hotar att fördärva ett annars fridfullt och idylliskt land.

Så långt, allting gott. Det anmärkningsvärda är vad som utelämnas.

Den 18:e maj, fyra dagar innan Kadhammars artikel publiceras, har Kallas talat vid på en konferens i Estland. Hon har sagt att ett ryskt nederlag ”skulle inte vara en dålig sak, för då kan det bli en verklig förändring i samhället. Och ni vet, det finns många olika nationer, just nu, som är del av Ryssland. Jag tror att om man har fler mindre nationer, så är det inte en dålig sak.”

Kallas skulle alltså vilja se en rysk förlust, följd av en sönderdelning av ryskt territorium i flera, mindre nationer.

Här stöter vi på ett problem. I Moskva har man nämligen gång på gång klargjort att det är en central del av Rysslands officiella så kallade kärnvapendoktrin att alla reella hot mot Rysslands territoriella integritet kommer att bemötas med kärnvapen.

Detta är dock inget Kallas fäster sig särskilt vid. Vid samma konferens förklarar hon att vi måste akta oss för att bli skrämda av saker som eskalering och kärnvapenkrig.
– Vi måste undvika att falla i rädslans fälla, eftersom det är precis vad Putin vill, säger hon.

För Kallas är alltså kärnvapenkrig inte något att bekymra sig över.

Det finns dock människor som faktiskt helst skulle undvika ett kärnvapenkrig, som kanske vill leva ännu en tid och se sina barn göra detsamma. Sådana människor finns även i Sverige, som med tanke på sin geografiska närhet kan räkna med att vara bland de först och värst drabbade.

Tar Kadhammar på sitt studiebesök tillfället i akt att fråga Kallas varför hon inte är mer mån om att undvika utsagor som är som gjorda för att leda till upptrappning? Ifrågasätter han klokheten i att göra just vad man i Moskva sagt kan leda till totalt krig? Nej, och åter nej.

Frågar han henne om hennes uttalande, vid samma konferens, att Ukraina till varje pris måste gå med i Nato, trots att Ryssland har sagt att kriget kommer att fortgå så länge denna idé är aktuell? Ifrågasätter han om Natomedlemskap är värt den oerhörda kostnad ett fortsatt krig innebär för Ukraina? Nej, och åter nej.

Kadhammars mest kritiska fundering rör istället Kallas jacka, och sömmen som släppt.

Genom utelämnande av denna typ förblir Aftonbladets läsare, och svenska folket i stort, ovetande om den extremt uppskruvade retorik som förs av våra ledare och deras allierade, och vad denna potentiellt kan innebära för oss.

Den 21:e maj, tre dagar efter kommentarerna från Kallas, utlyser Putin mycket riktigt att Ryssland har inlett övning med taktiska kärnvapen. Syftet: ”Att säkra den territoriella integriteten och suveräniteten av den ryska staten.”

Detta rapporterar Aftonbladet, men man underlåter även här att nämna att ledare i Nato-länder, däribland Kallas i Estland, faktiskt uttryckt en önskan att undergräva Rysslands ”territoriella integritet”. Inte heller nämner man att man i Europa och USA under de senaste veckorna har närmat sig ett beslut om att låta Ukraina använda missiler från väst för attackera mål inom Rysslands gränser.

Aftonbladets läsare måste därför ursäktas om de tror att väst vill undvika en upptrappning av kriget, och att Ryssland på ett irrationellt sätt hotar vilt omkring sig.

Kanske är det enda som står att göra att sätta hårt mot hårt, oavsett priset? frågar sig säkert Kadhammars läsare.

Och därmed tar vi ytterligare ett steg mot en katastrof.

Kvarnen