I ett obskyrt experiment med möss har forskare genom hudceller skapat musavkommor från två hanmöss. Tanken, uppger man, är att tekniken ska användas mot infertilitet i framtiden. Experter menar dock att en sådan typ av forskning på människor är alldeles för riskabel bland annat eftersom den idag endast har en framgångsfrekvens på omkring en procent.
Japanska forskare har utfört experimentet genom att ta hudceller från hanmöss och modifierat dem till reproduktiva äggceller. Forskarna har tagit biologiskt manliga XY-kromosompar som man sedan omvandlat till kvinnliga XX-kromosompar. Det gjordes genom att man raderade Y-kromosomerna, kopierade X-kromosomerna och sedan parade ihop dem till två. Genom det kunde cellen bli till ett ägg som befruktades med sperma från en annan mus. Sedan placerades ägget i en surrogatmushona.
Forskarna gjorde 630 tester där experimentet lyckades en gång och sju musavkommor föddes.
De musavkommor som föddes visade inga tecken på abnormiteter och ska enligt forskarna ha varit friska genom hela sin livstid.
Motiveringen till forskningen ska vara att tekniken ska kunna användas för att behandla svåra former av infertilitet där X-kromosomer saknas, men tekniken skulle också innebära att samkönade par, eller en ensam man, skulle kunna skaffa biologiska barn.
Nitzan Gonen, chef för laboratoriet för könsbestämning vid Bar-Ilan-universitetet i Israel, som inte deltagit i studien, menar dock att processen kanske inte fungerar för människor och att man bör ha i åtanke att 99 procent av embryona faktiskt inte överlevde experimentet.
– Medan en graviditet bara tar tre veckor hos möss varar den nio månader hos människor, vilket ger mycket mer tid för att något ska kunna gå fel, säger hon.
Redan 2018 experimenterade kinesiska forskare med honmöss och skapade musungar med två mödrar. Då använde man en liknande teknik som de japanska forskarna och testade även samma process med hanmöss. Dessa musungar överlevde dock bara några dagar. Experter sade även då att denna typ av experiment är för riskabla att göra på människor.
– Att överväga att utforska liknande teknik för användning på människor inom en snar framtid är osannolikt, sade Dusko Ilic, stamcellsspecialist vid King’s College London, som kommenterade de kinesiska resultaten. Risken för allvarliga avvikelser är för stor, och det skulle krävas år av forskning i olika djurmodeller för att helt förstå hur detta skulle kunna göras på ett säkert sätt.
Gonen bedömer att denna typ av forskning skulle kunna vara redo för människor inom 10 till 15 år, men poängterar samtidigt att det inte betyder att man bör göra det.
– Det faktum att vi kan göra något betyder inte nödvändigtvis att vi vill göra det – särskilt inte när vi talar om en ny människa.
